Stämmer i varje fall fram till 1941-42, det nämndes f.ö. av statsrådet Gustav Möller då flyktingpolitiken debatterades i riksdagen i januari 1945.Donkeyman skrev:Men jag har också hört att Sveriges restriktiva hållning mot Judiska flyktingar bland annat stöttades av Mosaiska församlingar i just Sverige. Med den bakgrunden att de var rädda för att en stor invandring av Judar skulle kunna skapa förföljelse av de Judar som redan fanns i Sverige.
Om detta är sant eller ej vet jag inte men jag har hört detta under många år och vid så pass många olika tillfällen att man lätt börjar tänka: Ingen rök utan eld.
Hittar inte så mycket på nätet om det, men det finns alltså belyst i en bok, http://www.menorah-sweden.com/artiklar/bok04nr3s31.html , som rescenseras:
"Boken "Flykt och överlevnad" är en vitbok på uppdrag av Judiska församlingen (i Stockholm) där historikern Svante Hanson belyser församlingens mottagande av judiska flyktingar i Sverige.
Hansson visar ett Sverige mer ovant vid nya befolkningsgrupper än nu. Nationernas Förbund lyckades inte ta sig an dem som fått fly efter 1918. 1926 fanns nio miljoner flyktingar i Europa.
Enligt beräkningar från 1933 kunde 14-15 000 personer rädda sig till Sverige, ofta för att fortsätta västerut. En spillra jämfört med dem som dödades i tyska och andra läger. Sverige var inte starkt judefientligt, men visade liten förståelse. Vår flykting- och passpolitik var småskuren. Yrkesorganisationer såg flyktingarna som konkurrenter.
Mosaiska församlingen bemötte flyktingarna kyligt, något som enskilda vittnen bekräftar i boken. Ett skäl var att församlingen ville förbli samtalspartner till svenska staten, och tog hänsyn till en snäv flyktingpolitik tills Tysklands nederlag skymtade. Församlingen leddes av assimilerade judar för vilka de nykomnas östeuropeiska seder var främmande.-----"