Kvinnliga färje mm flygare i USA och Storbrittanien

[StefanZ]

Jag kommer att pö om pö skriva om de kvinnliga flygarna i krigets tjänst i USA och England. I Englands fall hade de en del frivilliga utländskor i sina led. [färjeflygare flög vanligen nya eller reparerade plan från fabriken ut till exporthamnar och eller krigsflygplatserna. De flesta var manliga piloter men fanns alltså bortåt tusen kvinnliga på var sitt håll]

Ids inte skriva en hel avhandling på engång, så jag kommer att fylla på allteftersom. Frågor och kommentarer välkomna!

De flög krigsflygplan och förekom i farliga situationer, deltog dock aldrig i regelrätta strider.

Sovjet hade säkert kvinnliga färjeflygare de också, men om dom vet jag dock ingenting. Men som bekant, Sovjet hade hyfsat gott om kvinnliga stridspiloter inom alla flygsorterna... Och det blir kanske en annan tråd om just dom.

Mina kunskaper kommer sig av några skönlitterära böcker med god researche; men jag har även lyckats få tag i några fackböcker, delvis av memoartyp, både amerikanskor och engelskor skriver. Dessa fackböcker bekräftar gott mina intryck från de skönlitterära, men jag fyller på med lite detaljer därifrån.

Hur som. I England hade de det bättre. England var ganska tidigt ute med att det kanske kommer att behövas även kvinnliga piloter, tex som färjeflygare och instruktörer. Man startade alltså billiga flygutbildningar öppna för både män och kvinnor. Skarp rekrytering började dock inte på en gång när kriget kom...
I England organiserades de i ATA, både manliga och kvinnliga. De räknades inte som full militär, men hade grader och lön. Där de kvinnliga flygarna hade ovanligt nog samma lön som de manliga.
Man startade färjeflyga standardövningsplanet Tiger Moth, men snart nog insåg vederbörande myndighet att man måste transportera även riktiga krigsflygplan... Lite rabalder, men efter att kvinnorna fick genomgå en kortare kurs med goda resultat, släpptes de fram: alla typer tillåtna, dock vanligen dagtid..

En notis: JAG utgick ifrån att färjeflygning i England hade ett givet faromoment: risken för att tyskarna skulle anfalla en försvarslös färjeflygplan. Med oladdade kanoner, pilot icke tränad för strid - och vanligen ensam pilot även i flerpersonsplan.
Men icke, min sagesman berättar inte om andra incidenter än den gången hon i en Tempest mötte en V1.
Så, faromomentet fanns säkert, men i praktiken blev de sällan eller aldrig anfallna.

Däremot, det gick lika trögt som i USA att få jobb som kommersiella flygare efter kriget... Flygvapnet rekryterade inte heller dessa kvinnor, utom möjligen till skrivbordsjobb. Det fanns dock en bakväg som utnyttjades av någon: flygvapnets reserv, som hade föreläsningar och obligatorisk flygning på söndagarna. En känd färjepilot lyckades snacka sig in. Efter ett tag fick hon pilotlicens (alltså i sak licens som militärpilot) och med tiden även löjtnantsgrad som flygare i RAF...

Något som slår mig är att brittiskorna hade genomgående kortare kurser än amerikanskorna... Och ändå klarade de av sitt jobb väl lika bra. Min sagesperson tex flög över 70 olika flygplanstyper, och hade flest leveranser och timmar av alla ATA piloter.... Jag vet inte om amerikanerna hade genomgående extra noga flygutbildning, eller om de inte trodde på kvinnlig kraft, och garderade genom att kräva dubbla flygtimmar och långa noggranna kurser??


I USA var det svårare på många olika sätt. Både att organisera färjetjänsten, att bli antagen (olika uppgifter finns, men säg, minimum var 300 timmar solo). Behandling av dessa i sak civila flygare. Det var en civil organisation - oavlönad? fickpengar?), i början utan ordnade uniformer. Fick inte veteranförmåner förrän på 70-talet... Svårt att kunna ta in på hotell under sin resa tillbaka. Ja, någon gång arresterade för lösdriveri... Ja, manliga piloter var ju allesammans organiserade inom armén, så DE hade alla de brukliga förmåner å löner.
När det var dags för avveckling i december 44 visades de bokstavligen på porten... Bussen till stan går vid 12... Tack och adjö.
Trots att organisationen som sådan fungerade utmärkt...

Men många gav flak, mödrar som ville att deras söner skulle få tjänster, återvändande piloter från krigstjänst som ville åt dessa lugnare jobb. Behovet av nya piloter minskade, så flyginstruktörerna ville gärna ta över dessa jobb.

Sedan var det flak för att kvinnorna ifråga ansågs vara dilettanter. Rika amatörer. På ett sätt förståeligt.
En flygintresserad kille kunde alltid flyga i någon militärförberedande kurs. Eller kanske via pojkscouterna...
Flygintresserade tjejer hade långt färre möjligheter för gratis eller billig flyg, så de måste helt enkelt ha råd att ta flyglektioner. Antingen vara rika eller lägga på sina surt förtjänade slantar på lektioner, senare flygbensin.

Det intressanta är att det fanns ganska många svarta kvinnor som både ville och kunde eftersom de sökte- som alltså hade minst 300 solo-flygtimmar bakom sig. Däremot fru Cochrane, organisatören och beskyddaren, släppte inte in dom... Om det var för att Cochrane själv var rasistisk, eller om hon helt enkelt inte ville ha extra flak från fördomsfulla - det vet jag inte. De hade ju flak mer än nog. Jag väljer att tro på det senare.

Sabotage förekom i ett par kända fall, man lade i socker i bensin.
En kvinna brändes till döds när huven på hennes plan inte gick att öppna... Och verkstan hade meddelande om huvlåset var trasig, ändå underlät man reparation...
Denna katastrof hände på ett flygfält som betjänade målskjutning på utrangerade maskiner...
Där kvinnorna alltså besköts med skarpa vapen ifall de oerfarna kanonbetjäningarna missade målkorven.
MANLIGA piloter löpte givetvis exakt samma risker. Men de var ju militärer, och detta var ändå en tjänst ist för bombningar mot Tyskland... Och så fick de vid behov en högtidlig begravning på statens bekostnad.

Slut på del 1.

[StefanZ]

I USA kallades den kvinnliga färjeorganisationen mestadels för WASP. Jag är osäker på vad den manliga hette, tror helt enkelt att den manliga var en del av hären.
I England var det gemensamt ATA, de tillhörde inte hären, men var uniformerade, hade grader - och hade hyggligt betalt.

Cochrane önskade att kvinnor skulle ta på sig de där olycksakliga målbogseringarna - eftersom hon vill inskärpa insikten att kvinnor klarar av väldigt mycket, också obekväma, farliga och udda jobb... Några dog eller blev skadade, flera hoppade av; men de flesta kämpade på tills de fick order / tillåtelse att göra annat.

I England flög kvinnorna också sådana uppdrag, men där fick de bra betalt... Extrem bra betalt för den tidens flygare.

[sveahk]

Tack StefanZ för ett intressant ämne - spänd på vad du har mer på lager!

Du kan säkert också ge din(a) "sagespersoner" ett namn. Fru Cochrane har vi, chefen för WASP, men det vore fint om du kunde namnge resten också, plus källorna...

Mina kunskaper kommer sig av några skönlitterära böcker med god researche; men jag har även lyckats få tag i några fackböcker, delvis av memoartyp, både amerikanskor och engelskor skriver. Dessa fackböcker bekräftar gott mina intryck från de skönlitterära, men jag fyller på med lite detaljer därifrån.

Mvh Hans K

[StefanZ]

Tack StefanZ för ett intressant ämne - spänd på vad du har mer på lager!

Du kan säkert också ge din(a) "sagespersoner" ett namn. Fru Cochrane har vi, chefen för WASP, men det vore fint om du kunde namnge resten också, plus källorna...

Mina kunskaper kommer sig av några skönlitterära böcker med god researche; men jag har även lyckats få tag i några fackböcker, delvis av memoartyp, både amerikanskor och engelskor skriver. Dessa fackböcker bekräftar gott mina intryck från de skönlitterära, men jag fyller på med lite detaljer därifrån.

Mvh Hans K

Tack! Sagespersonen är Jackie Moggridge, "Spitfire girl - my life in the sky". Wikipedia viskar: "Jackie Moggridge (born Dolores Theresa Sorour; 1 March 1922 – 7 January 2004)".
Som sagt, även hon hade trögt att få kommersiella flygjobb efter krigsslutet, trots sin helt enorma erfarenhet av tusentals flygtimmar på alla slags flygplan, inklusive de stora fyrmotoriga bombarna. En anledning av psykologiskt: det sas att passagerarna skulle känna sig oroliga om de flögs av en kvinnlig flygkapten.
Men till slut blev det tydligen en dylik tjänst ändå. Jackie nämner det inte i boken, men väl Wikipedia.

Benämningen Spitfire girl kommer sig troligen av att hon var med om att färjeflyga 30 spitfires som Israel sålde till Burma ca 1950. Halva problemet med dessa flygningar var att Arabstater blockerade Israel, och således de måste ligga lågt med att det vart fd israeliska plan. Alternativet att helt enkelt flyga runt...


Titlar på lästa böcker, och böcker på hyllan, kommer kanske under morgondagen.

[StefanZ]

OK, först ut blir de skönlitterära, som vart mina ögonöppnare.

Marge Piercy: Den långa natten. Am origs titel: Gone to soldiers.
Det är ett tiotal personer som beskrivs direkt eller indirekt, på flera av konfliktområden, Europa, USA, Nordafrika. De flesta kvinnliga, några manliga.
De flesta av dom har judisk bakgrund. Väldigt bra allmänt researche; det är bara några få helt betydelselösa detaljer som verkar inte riktigt genomsmälta.
Huvudbehållningen här var verksamheten med WASParna i USA. Lite även om dekrypterarna. Men även tex den franska motståndsrörelsen i Vichy vart intressant. Ja, många intressanta uppslag å detaljer. Även om den var lite långtradig på ett par ställen - som det gärna blir när författaren lite valhänt försöker pressa in halvdana romans-avsnitt.
En "måste" bok för varje historisk intresserad.


Dailey, Janet; Silvervingar. Utgiven på Richter - förlag, och både omslaget och delar av ansatsen luktar lite billig tantroman.
Men researche är faktiskt riktigt bra och man får en bra bild av Wasp-arna, och inte minst, just verksamheten på det dåligt organiserade LV-träningscentret, där de flög sekunda flygplan. med sådär mekanikerservice - de felfria flygplanen och nya reservdelar skulle ju ut till kriget. Flertalet piloter där var manliga, men de var ju arméflygare i tjänst, medan kvinnorna var obetalda civila volontärer...

Och nu när jag läst flera böcker på temat, är jag ytterligare befäst i omdömet att researche i bägge dessa skönlitterära böcker är överraskande bra.

[StefanZ]

Söker man lite, så ser man att det HAR utgivits rätt många böcker på temat. Jag har lyckats få tag i flera, men det finns säkert dubbelt så många. Även om några kan vara olika upplagor. Jag har för mig att Jackie Moggrige nämnd ovan: spitfire girl, var tidigare utgiven som Woman pilot (Spitfire girl har ett annat efterord).

Jag läser just nu halvdokumentära boken Hurricane girls. Det visar sig att Jackies bok gav en något förskönad bild.
Kanske för att Jackie inte kom med alldeles i början.
Ja i början hade även brittiskorna ordentligt flak, nästan lika mycket som amerikanskorna. Det FANNS en mental beredskap hos vissa vederbörande, men det krävde ändå möda och svett att få igenom idén... OCH att få upp lönerna till att vara jämställda. Även om de iofs var högre i England än i USA och de fick uniformer ifrån början.

I början flög de Tiger Moth; deras bas var invid DeHavilland fabriken som producerade dom. Och eftersom Tiger Moth var den viktigaste bas-träningsplanet, och användes för en hel del icke stridande uppgifter, så producerades - och levererades - hundratals av dom, tills behovet blev mättat och forsen blev till en rännil.

Men detta innebar också, att för dessa i början stjärnpiloterna med 600+, det var något av slag i ansiktet på dom.
Ja några kandidater vägrade: Vad, skall jag flyga i öppna plan mitt i vintern, för halva lönen som jag har nu?
Men för pionjererna var det ett sätt att få en fot in... ATT kvinnor kunde syssla inte enbart med flygning som sådan, men även med paramilitära betalda uppgifter. Och det gjorde de uppenbarligen helt rätt i.

När Jackie kom in, då har portarna börjat rämna, man började öppna upp för flera plan, man skaffade taxiflygplan som hjälpte dom att komma till och från andra flygfält. Och nu rekryterade de i raskt takt. Så även Jackie slank med, fastän bara 150 timmar som hon själv skriver i sin bok...Och fastän den officiella ribban var nu sänkt till 300 timmar.

En anmärkning. USA är ju väldig, och hade inga problem med radiotrafik. De amerikanska piloterna måste alltså vara tränade både i långflygning och nattflygning mha instrument och radiofyrar... (det fanns enkla, men fungerande radiofyrar som hjälpte dom att få riktning mot flygplatser).
Britterna hade inte radiofyrar på samma sätt. Och eftersom de var förbjudna att använda radio i luften, för att minska risken för fientliga attacker, så flög de enbart dagtid, och helst i synlig väder... Var det tät timma försökte de landa...
Men rent praktiskt försvann härmed nödvändighet av en del av den skolningen som amerikanskorna måste igenom.