Så fick nazisterna sitt judehat, intressant artikel

[cats]

Det är vanskligt att säga exakt när Hitler fick sin antisemitiska inställning. Att han en morgon 1919 vaknade upp och kände sig väldigt antijudisk. Tänk dig att du ser honom vakna en morgon, Hitler titta sig i badrumsspegeln och säga "Ja jävlar vad jag känner mig antisemitisk idag". Det är lite svårt att tro. Troligare är väl att han under en längre tid funderat över frågan. Det är väl bara en psykiatriker som genom intervjuer och undersökningar med objektet skulle kunna få ett slutligt svar. Vilket av naturliga skäl inte låter sig göras. Tur är väl det.

Man måste komma ihåg att stora delar av Europa var allmänt influerad av antisemitism under senare delen av 1800-talet och fram till andra världskriget. Som varjag sa kopplade man ihop kommunismen och judaismen. På det av de "vita" behärskade området i Ryssland företogs en omfattande förintelse av judar eftersom man ansåg dem ligga bakom den kommunistiska rörelsen.

Boken "Sions vises protokoll" som omnämndes var viktig för propagandan, och spreds senare ner till mellanöstern. Där den än i dag läses, och tyvärr också blir tagen på allvar, av allt för många. Boken framställdes i Frankrike, och var troligen en produkt av den ryska hemliga polisen. Ett rent falsarium. Boken påstods vara avskrifter av en serie föreläsningar inför ett judiskt auditorium, där man i detalj beskriver de ansträngningar som gjorts (av judarna) för att uppnå världsherravälde.

Boken behandlades då väldigt seriöst av många ledande tidningar. I USA var Henry Ford talesman för de teser som "Protokollet" drev. Trots att The Times redan 1921 avslöjade boken som en förfalskning fortsatte den att översättas och sprida. I en intervju den 28 september 1958 citerade Nasser ur "Protokollet". Kung Feisal i Saudiarabien lär ha gett boken i gåva till sina gäster, och i många högskolor i mellanöstern ingick den i studentlitteraturen ännu i mitten på 1980-talet. Utan att man nämnde att det är en förfalskning.

Antijudiska känslor, uttryck och begrepp hade mot slutet av 1800-talet en vetenskaplig aura. Skriftställare som fransmannen Arthur Comte de Gobineaus var en av dessa "seriösa" antisemiter. Paul de Lagarde, Julius Langbehn och Eugen Düring var andra som skrev och förde polemik om judarnas ställning i en anda av antijudaism.

För Hitlers del var det antagligen Chamberlain som hade speciellt stort inflytande. Den till Tyskland utvandrade engelsmannen Houston Chamberlain och hans verk. "Die Grundlagen des 19 Jahrhunderts" som publicerades strax före sekelskiftet, och som kom ut i 12 upplagor. Det blev ett pseudovetnskapligt standardverk som rekomenderades av bl.a. kejsar Wilhelm II. Chamberlains rastänkande dominerades av två motsättningar. "Motsättningen mellan rasmässig homogenitet och ras eller folkkaos samt motsättningen mellan germaner(arier) och judar"

Utan att gå in allt för noggrant på allt nonsens som Chamberlain skrev om, vet man att Hitler i mycket kopierade hans tankar och överförde dem till den nazistiska ideologin. Exakt när han läste Chamberlain och de andra vet man däremot inte. Men att den kulturella miljön han befann sig i, under hela sin uppväxt och levnad, var klart antisemitisk tror jag inte vi behöver tvivla på. Knappast var han oberörd, hur många judiska begravningar han än bevistade.

[Artur Szulc]

Vilken känsla får ni för kronologin här? Vem påverkade vem och i vilken ordning?


Alfred Rosenberg blev redan i januari 1919 – långt före Adolf Hitler - medlem av Eckardts DAP, dit han tog med sig både den tyska översättningen av Sions vises protokoll och sina egna tidigare antisemitiska skrifter.
Uppfattningen om kommunismen som ett ”judiskt verktyg”, skickligt argumenterat för av Rosenberg och påstått belagt
genom ”protokollen”, lär ha fått den kommunisthatande Eckardt att blekna. Denne hade i sin tur ett starkt inflytande över den unge Adolf Hitler.
Rosenberg, den ryske emigranten, skapade en definition av begreppet ”tysk” som snart anammades av de övriga partimedlemmarna:
– En tysk är av tyskt blod. Således kan ingen jude vara tysk. Medan Hitler utsågs till DAP:s propagandachef blev Rosenberg chefredaktör för partitidningen Völkischer Beobachter. Utan tvekan var Rosenberg ideologen som i början utformade idéerna och hatet, och Hitler var den vältalige förmedlaren av partiets politik – som snabbt fogade de ”vitas” extrema judehat till sin starka antikommunism.
I september 1919 skrev Hitler vad som anses vara hans första anti-semitiska text. Från och med den tiden löd den nazistiska parollen: ”krossa jude-kommunismen”. När Hitler 1921 blev partiledare var partiet uttalat antisemitiskt.

[Artur Szulc]

Jag kompletterar:

12 september 1919: Hitler får av sin chef i uppgift att besöka ett DAP möte. Han fattar omedelbart tycke för partiet och blev medlem "inom en vecka", som Thomas Weber skriver i sin Hitlerbok.

16 september 1919: Hitler skriver ett svar till soldaten Adolf Gemlich som undrar om judarna är det hot som de anses vara. Hitler svarar i rent antisemitiska formuleringar.

Nu.

Om Hitler blev medlem "inom en vecka" i DAP, så betyder det att han kan ha skrivit brevet utan att ha varit medlem? Eller hur?

Men egentligen är det oväsentligt. Den väsentliga frågan är vilket inflytande Eckardt hade hunnit få på Hitler, dvs. väckt hans rabiata antisemitism så till den milda graden att han skrev ett sådant brev redan den 16 september, alltså bara några dagar efter hans första kontakt med DAP?

Eller hade Hitler känt Eckardt personligen före den 12 september?

Bara några funderingar, som ni kanske kan hjälpa mig med.

[Amund]

Det var ju också den tid när den judiska överrepresentationen inom den revolutionära kommunismens ledning blev uppenbar. Hitlers avsky för kommunismen ledde lätt till att sätta likhetstecken mellan kommunister och judar.

Hitler som trots alla brister har en otrolig förmåga att formulera folkets rädsla, besvikelse och oro, inser naturligtvis att klasskampen är den fråga som kan ena proletariatet och bana väg för revolutionen. Visst är kommunisterna den store fienden men han förstår att skickligt använda sig av både nationalism och religiösa känslor i retoriken och där fyller judarna uppgiften av onda främmande element inom marxismen. Detta måste ha fått särskilt stor betydelse efter halvjuden Bela Kuhns regim i Ungern, nyss frånslitet ur dubbelmonarkin.

Munchener Beobachter skrev hösten 1919:

Sorgliga tider, när kristendomsfientliga, omskurna asiater överallt lyfter sina bloddrypande händer för att strypa oss flockvis! Juden Isaschar Zederblums alias Lenins blodbad på kristna kunde ha fått en Djingis Khan att rodna. Med en till mord och dråp dresserad judisk terroristflock drog hans elev Cohn alias Bela Kuhn kors och tvärs genom Ungern för att slakta borgare och bönder på en transportabel galgmaskin. Han använder sig av några järnvägsvagnar inredda som ett lyxigt harem för att våldta och skända dussintals kristna jungfrur. Hans löjtnant Samuely lät slakta sextio präster i ett underjordiskt rum. Man skar upp magen på dem, stympade deras lik sedan man plundrat dem inpå bara kroppen. Om åtta mördade präster vet man att de korsfästes på sina egna kyrkdörrar.

Nu är ju orsakerna till nazisternas antisemitism en komplex fråga som inte kan besvaras på ett enkelt sätt, världen hade förändrats, det fanns en allmän fruktan för det nya och okända, borta var hantverket och småskaligheten och istället kom anonyma miljonstäder och storföretag. När så revolutionerna och det internationella kommunistiska hotet var som störst passade den allestädes närvarande antisemitismen in ypperligt som ytterligare symbol för det okända farliga, främmande och antikristna.

[LasseMaja]

Glöm inte att medborgarskap och nationalitet är två olika saker. Nationalitet är etnisk definition.

Så är inte alltid fallet. När de nationella rörelsena uppstod så hoftade man ofta till rejält. I USA t.ex. så ansågs man ha rätt nationalitet bara man var vit europeisk härkomst. Många nationer kom att uppfatta nationaliteten i huvudsak som medborgarskap medan andra nationer mer kom att betona härkomst. Vissa nationer, exempelvis serber och kroater, är väldigt närstående etniskt sett men ses ändå som olika nationer. Begreppet nationalitet är inte samma sak som etnicitet.

[Anders Ström]

Glöm inte att medborgarskap och nationalitet är två olika saker. Nationalitet är etnisk definition.

Så är inte alltid fallet. När de nationella rörelsena uppstod så hoftade man ofta till rejält. I USA t.ex. så ansågs man ha rätt nationalitet bara man var vit europeisk härkomst. Många nationer kom att uppfatta nationaliteten i huvudsak som medborgarskap medan andra nationer mer kom att betona härkomst. Vissa nationer, exempelvis serber och kroater, är väldigt närstående etniskt sett men ses ändå som olika nationer. Begreppet nationalitet är inte samma sak som etnicitet.

Vad jag främst menade är att med att vara född i Ryssland inte är definition av personens nationalitet. Ryssland hade och har fortfarande flera nationaliteter erkända inom landet. Tidigare (jag vet inte om det fortfarande är så) skulle man på visumblanketten uppge både nationalitet och medborgarskap. Att jag definierade nationalitet som en etnisk fråga var för att jag ville fatta mig kort, men jag är medveten om att frågan är mer komplicerad än så. I Finland är alla medborgare finländare men det finns både finsk och finlandssvensk nationalitet. Före återföreningen var BRD och DDR två olika stater men en nation. (enligt Willy Brandt) Det finns många fler exempel på hur komplicerad frågan är.

[cats]

I Finland är alla medborgare finländare men det finns både finsk och finlandssvensk nationalitet.

Finns inget sådant som "finlandssvensk nationalitet"

[ERland]

Jag har svårt att tro på de här nyare teorierna om att Hitler blivit antisemit först efter Första världskrigets slut. Jag har t.o.m. sett det hävdas att han spelade ut det antisemitiska kortet av rent opportunistiska skäl, att han egentligen inte trodde på det själv (åtminstone har jag för mig att jag hört något sådant i ett TV- eller radioprogram).
Åtminstone detta senare tycker jag vi kan avfärda utan vidare. Jag kan inte tro att han skrivit en sådan hatisk bok som Mein Kampf och genomfört Förintelsen om han inte verkligen hatat judar. Hur skulle han i så fall kunna komma på en så extrem idé?

Vad gäller om Hitler var antisemit redan i Wien före Första världskriget eller inte så finns det uppgifter om han läste Lanz von Liebenfels extrema antisemistiska skrifter som faktiskt förebådar Förintelsen, redan då (om nu inte Lanz hittat på detta själv).

Jag anser också att det faktum att han hade judiska vänner inte bevisar att han inte var antisemit. Man kan inte räkna med att Hitlers tänkande var motsägelsefritt. Han kan mycket väl ha hatat "judarna" som abstrakt storhet utan att tillämpa detta på sina judiska vänner. Så fungerar många människor idag också tyvärr (typ: "Invandrare är ett jävla pack men min granne från Iran är en trevlig prick.").
Och det här med att han i Wien försvarade judar mot fördomar, gällde det under hela hans vistelse där eller avtog det med tiden? Hitler skriver ju i Mein Kampf att han till en början ansåg antisemitismen ovärdig tyskarna (har ingen ref. tillgänglig just nu). Frågan är när han började ändra sig

Vi vet heller inte varför han gick med i processionen vid Kurt Eisners begravning. Kanske han dragits med av andra och inte vågat/orkat säga nej.

Det troliga är väl att många idéer trängdes i den unge Hitlers hjärna, bland dem antisemitismen, och att denna först med tiden fick överhanden.

[lampros]

Vad säger Hitler själv i frågan då? Man ska ta allt som memoarförfattare säger med en nypa salt. Och vad en Hitler påstår om sin andliga utveckling går ju sällan att styrka. I kapitel 2 av "Mein Kampf" säger han i alla fall att judar var som vilka andra människor för honom när han var barn. Men när han kom till Wien fick han en dag se en ortodox jude:

Det kom en tid, då jag ej längre, som under de första dagarna, vandrade blind genom den mäktiga staden, utan med öppna ögon observerade inte blott byggnaderna utan även människorna.

När jag så en vacker dag flanerade i centrum, stötte jag plötsligt på en svartlockig uppenbarelse i lång kaftan.
Är detta också en jude? var min första tanke.

Så sågo de minsann inte ut i Linz. Jag betraktade mannen förstulet och försiktigt, men ju längre jag stirrade in i detta främmande ansikte och med forskande blick studerade det drag för drag, desto mera antog i min hjärna den första frågan en annan form:

Är han även tysk?

Som alltid i dylika fall började jag nu att med böckernas hjälp söka skingra mina tvivel. Jag köpte för några få heller de första antisemitiska broschyrerna i mitt liv. Tyvärr utgingo de alla från den ståndpunkten, att läsaren till en viss grad redan kände till eller rent av förstod judefrågan i stort sett. Dessutom var tonen i dessa häften för det mesta sådan, att jag på nytt började tveka, till följd av den delvis så ytliga och ytterst ovetenskapliga bevisföringen för de påståenden, som däri gjordes.
Så fick jag mina tvivel tillbaka för flera veckor, ja, en gång till och med i månader.

Saken föreföll mig vara så fasaväckande och beskyllningen så våldsam, att jag plågad av fruktan att handla orätt åter blev ängslig och osäker.

Men en sak kunde även jag ej längre tvivla på, nämligen att det här inte var fråga om tyskar med egen religion utan om ett folk för sig; ty sedan jag börjat sysselsätta mig med denna fråga och väl blivit uppmärksam på judarna, framträdde Wien för mig i ett annat ljus än förr. Vart jag än gick, såg jag nu judar, och ju flera jag såg, desto skarpare skilde de sig för mitt öga från andra människor. Särskilt centrum och den stadsdel, som låg norr om Donau-kanalen, vimlade av ett folk, som redan till sitt yttre inte längre ägde någon likhet med det tyska.

Men om jag ännu varit tveksam, skulle mina tvivel definitivt skingras genom den inställning, en del av judarna själva intog.

Hitler utvecklar sedan sina antisemitiska idéer. Det verkar då, med hans egna ord, som om han hade denna ideologi redan under tillvaron i Österrike. Men som utrett i tråden kan dessa tankar ha blommat ut först i Tyskland efter kriget. Vad som är sant är nog att när han tagit ledningen i DAP/NSDAP så kom det stora uppsvinget i anhängare sedan man började driva en antisemitisk agenda. Dvs cirka 1919-20 (Hitler blev partiledare 1921 men var ända sedan inträdet 1919 en tongivande kraft). Den tesen framförs i "Third Reich -- Between Vision and Reality" (2001, ed Mommsen). Och det stämmer i viss mån med vad som sagts i denna tråd, om jag inte läst fel.

Det hela är som historiskt fenomen svårt att utreda. Min gissning är enligt vad jag här sagt att Hitler hade antisemitiska idéer redan i Wien men att han systematiserade dem jämte sin nationalism till ett ideologiskt system först efter FVK. Med impulser från Rosenberg och andra. Hitler blev ju heltidspolitiker först 1920 så innan det hade han så att säga ingen yrkesmässig användning för sin antisemitism.

[Amund]

Man ska ta allt som memoarförfattare säger med en nypa salt.

Absolut!

Vad säger Hitler själv i frågan då?

Kanske man ska ta även detta med en nypa salt? Särskilt i detta fall när författaren är en rättshaverist som måste spela sina kort rätt. Trots Hitlers goda kontakter har han begått ett allvarligt brott och med hans fingertoppskänsla för att nå folkdjupets sympati lär hans dramatiska sinne knappast återge en korrekt bild av hans tidigare antisemitism.

I övrigt håller jag med dig fullständigt i din analys.

[lampros]

Man ska ta allt som memoarförfattare säger med en nypa salt.

Absolut!

Vad säger Hitler själv i frågan då?

Kanske man ska ta även detta med en nypa salt?

Jag menade just det: Hitler är en memoarförfattare och Mein Kampf är hans politiska memoarer. Visst, han ägnar merparten av texten åt föreläsande om sina idéer, inte åt memoarer per se. Men de första kapitlen har memoarkaraktär: barn- och skolår, tiden i Wien, sedan flytten till Tyskland, FVK osv.

[Dag den vise]

Fast personligen tror jag inte att Hitler skulle kunnat bygga upp sitt hat mot judarna bara genom att se en ortodox jude och upptäcka att denne inte såg ut som en vanlig tysk. Förvisso skulle det möjligtvis ha ändrat hans syn på judar, men knappast gett Hitler det hat mot dem som han sedan skulle bli så känd för. Min teori är istället att han blev bedragen på pengar av någon jude, och att han därför sedan inte bara utvecklade ett hat mot den enskilde juden som hade lurat honom (vilket enligt mig är en mycket naturlig reaktion) utan även mot alla andra judar. Att han sedan inte skrev detta i sina memoarer beror nog på att han skämdes över att ha blivit lurad på pengar.