Fanns det någon sådan under 2vk?
I så fall, spred de någon propaganda, och hur stor grupp var de?
Kommunistisk motståndsrörelse i Tyskland
-
niclas larsen
- Medlem
- Inlägg: 40
- Blev medlem: 22 mars 2005, 12:53
- Ort: västerås
Kommunistiskt motstånd i Tyskland under 2vk
Hej!
Röda kapellet opererade inte endast i Nazityskland utan även i Frankrike, Belgien och Nederländerna. Gruppen dirigerades från Moskva via radio och kurirer. Större delen av de ca 600 sammansvurna var intellektuella ur medelklassen, en del tillhörde KPD, Tysklands kommunistiska parti. I Berlin hade man agenter placerade både i flygministeriet, högsta armékommandot, utrikesdepartementet och finansdepartementet. Röda kapellets yttersta mål var att störta det nazistiska riket och upprätta en kommunistisk stat efter mönster från Sovjet. I första hand räknade man med att lyckas när Tyskland hade förlorat kriget. Men om detta inte inträffade var man beredd att döda Hitler för att åstadkomma den önskade förändringen. Många planer på ett mord smiddes men kom aldrig att utföras.
Ledande inom Röda Kapellet var nationalekonomen och juristen Arvid von Harnack, som hade studerat i USA och levt en stor del av sitt liv utanför Tredje riket. Vid hans sida opererade Harold Schulze-Boysen, son till en sjöofficer och sonson till en av den tyska flottans mest flottans mest kända officerare, storamiralen Alfred von Tirpitz.
När tyskarna angrep Sovjetunionen kunde dessa två ända fram till 1942 radiera för ryssarna nyttiga uppgifter till Moskva. För en del av denna radiotrafik använde man en sändare som fanns på Hermann Görings flygministerium. Denna oförsiktighet ledde till Röda Kapellets fall. Tyskarna snappade upp ett budskap, där namnet Schulze-Boysen inte var kodat och härvan nystades upp. En militärdomstol dömde 59 av de inblandade till döden. Harnacks amerikafödda hustru Mildred kom undan med fängelse. När Hitler fick reda på det beordrade han betecknanade nog att även hon skulle avrättas. Mildred Harnack, född Fish, var halvjudinna.
Länktips: http://hometown.aol.com/baronvanc/resist.htm
Mvh
Niclas
Röda kapellet opererade inte endast i Nazityskland utan även i Frankrike, Belgien och Nederländerna. Gruppen dirigerades från Moskva via radio och kurirer. Större delen av de ca 600 sammansvurna var intellektuella ur medelklassen, en del tillhörde KPD, Tysklands kommunistiska parti. I Berlin hade man agenter placerade både i flygministeriet, högsta armékommandot, utrikesdepartementet och finansdepartementet. Röda kapellets yttersta mål var att störta det nazistiska riket och upprätta en kommunistisk stat efter mönster från Sovjet. I första hand räknade man med att lyckas när Tyskland hade förlorat kriget. Men om detta inte inträffade var man beredd att döda Hitler för att åstadkomma den önskade förändringen. Många planer på ett mord smiddes men kom aldrig att utföras.
Ledande inom Röda Kapellet var nationalekonomen och juristen Arvid von Harnack, som hade studerat i USA och levt en stor del av sitt liv utanför Tredje riket. Vid hans sida opererade Harold Schulze-Boysen, son till en sjöofficer och sonson till en av den tyska flottans mest flottans mest kända officerare, storamiralen Alfred von Tirpitz.
När tyskarna angrep Sovjetunionen kunde dessa två ända fram till 1942 radiera för ryssarna nyttiga uppgifter till Moskva. För en del av denna radiotrafik använde man en sändare som fanns på Hermann Görings flygministerium. Denna oförsiktighet ledde till Röda Kapellets fall. Tyskarna snappade upp ett budskap, där namnet Schulze-Boysen inte var kodat och härvan nystades upp. En militärdomstol dömde 59 av de inblandade till döden. Harnacks amerikafödda hustru Mildred kom undan med fängelse. När Hitler fick reda på det beordrade han betecknanade nog att även hon skulle avrättas. Mildred Harnack, född Fish, var halvjudinna.
Länktips: http://hometown.aol.com/baronvanc/resist.htm
Mvh
Niclas
Vet ej om det fanns någon kommunistisk, måste funnits, annars var där ju Vita Rosen med syskonen Hans och Sophie Scholl. Vita Rosen var ju en studentrörelse, dock var det nog mera frågan om idealism. Blev dömda till döden av Roland Freisler (som fick en bomb i huvudet 
) och avrättades med giljotin!
Mvh
Gostap
) och avrättades med giljotin!Mvh
Gostap
-
Feldwebel Otto
- Utsparkad
- Inlägg: 242
- Blev medlem: 14 oktober 2004, 10:48
- Ort: Sverige
Re: Komunistisk motståndsrörelse i Tyskland
Mig veterligen fanns endast sovjetinfluerade tyska spionagegrupper (= folk som vanliga tyskar skulle avfärda som landsförrädare), den enda motståndsrörelse som, mig veterligen, fanns i tyskland under 2vk var inom militära kretsar eller på ren individuell basis såsom syskonen Scholl mfl.Schwalbe skrev:Fanns det någon sådan under 2vk?
I så fall, spred de någon propaganda, och hur stor grupp var de?
Ps
Som motståndsrörelser betraktar jag inte grupper som röjer operativa planer för främmande makt, endast dem som vill förändra utan att underställa sitt land ockupation (som exv 20:e juli männen).
Re: Komunistisk motståndsrörelse i Tyskland
Visst fanns det en kommunistisk motståndsrörelse i Tyskland under WW 2!Schwalbe skrev:Fanns det någon sådan under 2vk?
I så fall, spred de någon propaganda, och hur stor grupp var de?
Det finns rätt mycket litteratur om det, kanske dock det mesta utgivet i DDR, där naturligtvis detta särskilt glorifierades.
Jag har ingen överblick, men ett exempel: Jag fick på 1980-talet av goda vänner i DDR en bok på c:a 200 sidor med detaljerade upplysningar om den kommunistiska motståndsrörelsen i Berlin-Pankow, alltså EN av stadsdelarna (det finns motvarande utgivningar för några av de andra stadsdelarna). Där framgår att det fanns en rätt omfattande verksamhet med illegala flygblad och affischer.
Det fanns vidare många för Gestapo okända eller mycket litet kända kommunister kvar ute på verkstadsgolven för att hålla krigsviktig produktion igång, samt att detta så långt det var möjligt saboterades. Vidare att man lyckades samla in och förmedla militära upplysningar till Röda armén.
Med tiden fastnade dock fler och fler i Gestapos garn och hundratals i boken namngivna kommunister fängslades, varav flertalet avrättades.
Svenskt stöd till motståndsrörelsen!
Arvid Lundgren f. 1912 i Vänersborg och uppväxt där kom att spela en viktig roll i den tyska motståndsrörelsen. Han berättar om det i boken "Mitt Berlin" av Arvid Rundberg, bokförlaget Fram 1987.
Han var byggnadsarbetare, socialdemokrat och fackligt aktiv samt hade lärt sig tyska. Våren 1943 byggde svenska firmor åt den svenska legationen i Berlin ett bunkerliknande hus för att ersätta det som helt förstörts vid ett flyganfall och han fick arbete där. Han tog då upp kontakterna med i Berlin kvarvarande socialdemokrater och kommunister, som han träffat före kriget och började uträtta illegala ärenden åt dem. Bl.a. fick han kontakt med de två ledande och av Gestapo eftersökta kommunisterna Anton Saefkow och Franz Jacob.
I samband med att han som företrädare för byggnadsarbetarna höll ett svarstal vid återinvigningen av legationsbyggnaden uppmärksammades han av legationsrådet Erik von Post. Arvid Lundgren berättar (här nedkortat och sammanfattat):
.
"Tja, där stod vi, arbetare, betonggjutare, timmermän med grova händer och i sällan använda finkostymer mitt uppe i glansen, men jag höll i alla fall ett svarstal på fackklubbens uppdrag som togs väl emot. Legationens chargé-d'affair Erik von Post tog mig lite avsides och gav mig en komplimang och undrade var jag lärt mig tala så bra, var jag kommunist eller socialdemokrat? Jag besvarade frågan och von Post ville då veta om jag hade några kontakter med tyska socialdemokrater? Eller kanske rentav kommunister?
Jag svarade mycket försiktigt, att jag träffat en och annan--------- Hur som helst blev jag hembjuden till von Post nästa dag och i enrum berättade jag litet om mina kontakter, utan att nämna namn eller adresser. Jag berättade om hur mina kamrater i Wedding såg på läget och von Post blev mycket intresserad, han bad mig att göra en skriftlig rapport. När han läst den bad han om mitt tillstånd att få skicka den till UD som en politisk rapport. - Vilket UD? frågade jag. - Då skrattade von Post och förklarade att ministern själv, Arvid Richert, var mycket intresserad eftersom det svenska utrikesdepartementet saknade kontakter med tyska kommunister i Berlin. Vi har inga sådana kanaler, förklarade von Post. UD i Stockholm fick min rapport och ville genast ha mer.---------Det ordnades så att jag blev kvar i Berlin som legationschaufför medan resten av arbetarna reste hem. Richert garanterade att hans rapporter som sändes med diplomatposten endast skulle ses av han själv, von Post samt utrikesministern.
Det visade sig att de ledande tyska kommunisterna var mycket intresserade att över svenska legationen få kontakt med Sverige, bl.a för att ge Sverige en bild av det de kämpade för. Men de kunde också denna väg upprätthålla kontakter med de många kommunister som i landsflykt vistades i Sverige och vars ledare var Karl Mewis (efter kriget i många år borgmästare i Rostock). UD ville veta hur stämningen var bland de arbetande, de ville veta vilka politiska analyser som gjordes inom den antifascistiska motståndsrörelsen.
Jag förstod att min kurirtjänst åt de tyska antifascisterna betraktades som värdefull; jag sammanträffade med flera ministrar och andra högt uppsatta personer som frågade ut mig, bland andra var socialministern, Möller, väldigt intresserad. Men jag behövde inte oroa mig för läckor eftersom Saefkow och Jacob VILLE att den svenska regeringen fick ta del av deras rapporter och analyser. De hade också kontakter i den nazistiska beslutsapparaten.----- Gruppen fick igång en omfattande tryckeriverksamhet i Berlin och på andra ställen, jag försåg legationen med de givetvis förbjudna tidningarna och flygbladen, men tog också hem materialet till Sverige där det spreds bland exiltyskarna. På samma sätt smugglade jag exiltyskarnas tryckta material i diplomatposten tillbaka till Berlin.
Senare fick jag veta att mina rapporter verkligen tillmättes betydelse, kopior sändes från Stockholm till ambassaderna i Moskva, London och Washington. Hade jag vetat det då hade jag kanske lagt av verksamheten, vi levde i en djupt konspiratorisk miljö. Legationen omfattade ca 40 personer, men i Berlin var det endast von Post och Richert som kände till vad jag höll på med, dem litade jag på. De bedrev ingen egen politik i Berlin utan följde regeringens direktiv från Stockholm. De var nog höger bägge två, men de var inga fascister. Ja, det var givetvis förenat med direkt livsfara att fungera som kurir åt gruppen Saefkow och Jacob, jag hade ingen diplomatisk immunitet.
Under ett besök i Stockholm bad mig Bruno Kreisky, som jag kände sen tidigare, att försöka utvidga min verksamhet genom att företa en resa till Wien. När jag återkom till Stockholm i april 1944 blev jag ombedd att inställa mig på UD för ett sammanträffande med ambassadör Erik Boheman och tänkte att det gällde verksamheten i Wien.Men Boheman hade ett annat ärende: "Vi har med synnerlig intresse studerat era rapporter från Berlin, sa han, synd att Lundgren inte kan resa tillbaka. Vårt kontraspionage har fått vetskap om att ni troligen kommer att arresteras av Gestapo om ni återvänder dit.
Det ordnades då att jag fick en efterträdare i Berlin, Arne Karlsson, som jag själv värvade och som tog över mina kontakter där och upprätthöll dem under resten av kriget.
Anton Saefkow och Franz Jacob som också hade kontakter i 20-juli-rörelsen greps någon månad före attentatet av Gestapo och avrättades, även andra av kontakterna i Berlin gick samma öde till mötes."
I den halvdokumentära romanen "Motståndets estetik" del 3, av författaren Peter Weiss, som under kriget vistades i Sverige och hade många kontakter med andra landsflyktiga, framgår att Arvid Lundgren, som ju hade en legationsbil, var inblandad i rätt långt framskridna planer att frita den tyske kommunistledaren, Ernst Thälmann, från fängelset Bautzen utanför Dresden. Jag citerar sammanfattat och med några förtydligande tillagda paranteser:
"Lundgren hade i sin tjänstebil kört fram och tillbaka mellan Dresden och Berlin. Han hade även varit vid Bautzen. Vid passerandet av tukthuset hade han inpräntat i minnet portarnas läge, murarnas höjd. Om han blev stoppad skulle han säga att han kört fel. Men han ägde ingen diplomatisk immunitet. ----Lundgren, som kunde utnyttja den svenska kurirposten, hade till Jacob överlämnat partiledningens (i Stockholm ?) direktiv. Jacob, gömd i källaren till holländska ambassadens hus, nu säte för konsulatet och handelsrepresentationen, studerade de ritningar över fästningen som hade förfärdigats i particellen i Dresden. --------I februari hade planeringen, nu med bistånd av (socialdemokraterna) Reichwein och Leber, fortskridit så långt att aktionen, på vilken skulle följa fritagningen av Breitscheid från Buchenwald, utsattes till april (1944). Breitscheid, den socialdemokratiske riksdagsledamoten, förespråkaren för folkfronten, hade vid krigsutbrottet blivit internerad i Frankrike och av erövrarna släpats från Arles till tyska läger. -------- I början av april uppehöll sig Saefkow några dagar i Dresden, för att diskutera de sista detaljerna i förehavandet med kommandot som hade hjälpare inom anstalten. På bestämt klockslag, under motionsrundan på gården, skulle Thälmann hämtas ut och köras därifrån av Lundgren som, med beväpnade passagerare, väntade i bilen. Men den plötsligt skärpta bevakningen av tukthuset, arresterandet av Thälmanns dotter den sextonde april, kort därpå arresterandet av hans hustru och förflyttningen av båda till lägret Ravensbrück förhindrade fritagningsförsöket."
Arvid Lundgren erhöll efter kriget av den Öst-Tyska staten utmärkelser för sin medverkan i motståndsrörelsen
Han var byggnadsarbetare, socialdemokrat och fackligt aktiv samt hade lärt sig tyska. Våren 1943 byggde svenska firmor åt den svenska legationen i Berlin ett bunkerliknande hus för att ersätta det som helt förstörts vid ett flyganfall och han fick arbete där. Han tog då upp kontakterna med i Berlin kvarvarande socialdemokrater och kommunister, som han träffat före kriget och började uträtta illegala ärenden åt dem. Bl.a. fick han kontakt med de två ledande och av Gestapo eftersökta kommunisterna Anton Saefkow och Franz Jacob.
I samband med att han som företrädare för byggnadsarbetarna höll ett svarstal vid återinvigningen av legationsbyggnaden uppmärksammades han av legationsrådet Erik von Post. Arvid Lundgren berättar (här nedkortat och sammanfattat):
.
"Tja, där stod vi, arbetare, betonggjutare, timmermän med grova händer och i sällan använda finkostymer mitt uppe i glansen, men jag höll i alla fall ett svarstal på fackklubbens uppdrag som togs väl emot. Legationens chargé-d'affair Erik von Post tog mig lite avsides och gav mig en komplimang och undrade var jag lärt mig tala så bra, var jag kommunist eller socialdemokrat? Jag besvarade frågan och von Post ville då veta om jag hade några kontakter med tyska socialdemokrater? Eller kanske rentav kommunister?
Jag svarade mycket försiktigt, att jag träffat en och annan--------- Hur som helst blev jag hembjuden till von Post nästa dag och i enrum berättade jag litet om mina kontakter, utan att nämna namn eller adresser. Jag berättade om hur mina kamrater i Wedding såg på läget och von Post blev mycket intresserad, han bad mig att göra en skriftlig rapport. När han läst den bad han om mitt tillstånd att få skicka den till UD som en politisk rapport. - Vilket UD? frågade jag. - Då skrattade von Post och förklarade att ministern själv, Arvid Richert, var mycket intresserad eftersom det svenska utrikesdepartementet saknade kontakter med tyska kommunister i Berlin. Vi har inga sådana kanaler, förklarade von Post. UD i Stockholm fick min rapport och ville genast ha mer.---------Det ordnades så att jag blev kvar i Berlin som legationschaufför medan resten av arbetarna reste hem. Richert garanterade att hans rapporter som sändes med diplomatposten endast skulle ses av han själv, von Post samt utrikesministern.
Det visade sig att de ledande tyska kommunisterna var mycket intresserade att över svenska legationen få kontakt med Sverige, bl.a för att ge Sverige en bild av det de kämpade för. Men de kunde också denna väg upprätthålla kontakter med de många kommunister som i landsflykt vistades i Sverige och vars ledare var Karl Mewis (efter kriget i många år borgmästare i Rostock). UD ville veta hur stämningen var bland de arbetande, de ville veta vilka politiska analyser som gjordes inom den antifascistiska motståndsrörelsen.
Jag förstod att min kurirtjänst åt de tyska antifascisterna betraktades som värdefull; jag sammanträffade med flera ministrar och andra högt uppsatta personer som frågade ut mig, bland andra var socialministern, Möller, väldigt intresserad. Men jag behövde inte oroa mig för läckor eftersom Saefkow och Jacob VILLE att den svenska regeringen fick ta del av deras rapporter och analyser. De hade också kontakter i den nazistiska beslutsapparaten.----- Gruppen fick igång en omfattande tryckeriverksamhet i Berlin och på andra ställen, jag försåg legationen med de givetvis förbjudna tidningarna och flygbladen, men tog också hem materialet till Sverige där det spreds bland exiltyskarna. På samma sätt smugglade jag exiltyskarnas tryckta material i diplomatposten tillbaka till Berlin.
Senare fick jag veta att mina rapporter verkligen tillmättes betydelse, kopior sändes från Stockholm till ambassaderna i Moskva, London och Washington. Hade jag vetat det då hade jag kanske lagt av verksamheten, vi levde i en djupt konspiratorisk miljö. Legationen omfattade ca 40 personer, men i Berlin var det endast von Post och Richert som kände till vad jag höll på med, dem litade jag på. De bedrev ingen egen politik i Berlin utan följde regeringens direktiv från Stockholm. De var nog höger bägge två, men de var inga fascister. Ja, det var givetvis förenat med direkt livsfara att fungera som kurir åt gruppen Saefkow och Jacob, jag hade ingen diplomatisk immunitet.
Under ett besök i Stockholm bad mig Bruno Kreisky, som jag kände sen tidigare, att försöka utvidga min verksamhet genom att företa en resa till Wien. När jag återkom till Stockholm i april 1944 blev jag ombedd att inställa mig på UD för ett sammanträffande med ambassadör Erik Boheman och tänkte att det gällde verksamheten i Wien.Men Boheman hade ett annat ärende: "Vi har med synnerlig intresse studerat era rapporter från Berlin, sa han, synd att Lundgren inte kan resa tillbaka. Vårt kontraspionage har fått vetskap om att ni troligen kommer att arresteras av Gestapo om ni återvänder dit.
Det ordnades då att jag fick en efterträdare i Berlin, Arne Karlsson, som jag själv värvade och som tog över mina kontakter där och upprätthöll dem under resten av kriget.
Anton Saefkow och Franz Jacob som också hade kontakter i 20-juli-rörelsen greps någon månad före attentatet av Gestapo och avrättades, även andra av kontakterna i Berlin gick samma öde till mötes."
I den halvdokumentära romanen "Motståndets estetik" del 3, av författaren Peter Weiss, som under kriget vistades i Sverige och hade många kontakter med andra landsflyktiga, framgår att Arvid Lundgren, som ju hade en legationsbil, var inblandad i rätt långt framskridna planer att frita den tyske kommunistledaren, Ernst Thälmann, från fängelset Bautzen utanför Dresden. Jag citerar sammanfattat och med några förtydligande tillagda paranteser:
"Lundgren hade i sin tjänstebil kört fram och tillbaka mellan Dresden och Berlin. Han hade även varit vid Bautzen. Vid passerandet av tukthuset hade han inpräntat i minnet portarnas läge, murarnas höjd. Om han blev stoppad skulle han säga att han kört fel. Men han ägde ingen diplomatisk immunitet. ----Lundgren, som kunde utnyttja den svenska kurirposten, hade till Jacob överlämnat partiledningens (i Stockholm ?) direktiv. Jacob, gömd i källaren till holländska ambassadens hus, nu säte för konsulatet och handelsrepresentationen, studerade de ritningar över fästningen som hade förfärdigats i particellen i Dresden. --------I februari hade planeringen, nu med bistånd av (socialdemokraterna) Reichwein och Leber, fortskridit så långt att aktionen, på vilken skulle följa fritagningen av Breitscheid från Buchenwald, utsattes till april (1944). Breitscheid, den socialdemokratiske riksdagsledamoten, förespråkaren för folkfronten, hade vid krigsutbrottet blivit internerad i Frankrike och av erövrarna släpats från Arles till tyska läger. -------- I början av april uppehöll sig Saefkow några dagar i Dresden, för att diskutera de sista detaljerna i förehavandet med kommandot som hade hjälpare inom anstalten. På bestämt klockslag, under motionsrundan på gården, skulle Thälmann hämtas ut och köras därifrån av Lundgren som, med beväpnade passagerare, väntade i bilen. Men den plötsligt skärpta bevakningen av tukthuset, arresterandet av Thälmanns dotter den sextonde april, kort därpå arresterandet av hans hustru och förflyttningen av båda till lägret Ravensbrück förhindrade fritagningsförsöket."
Arvid Lundgren erhöll efter kriget av den Öst-Tyska staten utmärkelser för sin medverkan i motståndsrörelsen
Re: Minneshyllning i Berlin
Tysk-Svenska Vänskapsföreningen i Berlin håller den 17.9. 2012 en minneshögtid med anledning av att Arvid Lundgren och Arne Karlsson båda chaufförer vid den svenska ambassaden i Berlin och som gjorde betydelsefulla insatser mot nazismen, i år skulle ha blivit 100 år gamla. Man hyllar även två svenskar i Svenska Victoriakyrkan i Berlin. Se http://www.deutsch-schwedische-gesellsc ... ?page_id=6
"Sverige och det tyska motståndet mot fascismen"
(Översättning med några förtydligande kommentarer:)
"Sverige under andra världskriget är för många historiker ett intressant ämne. Den svenska regeringen lyckades i kriget undvika att bli ockuperade som Danmark och Norge. Men om kompromisserna de måste ingå och hur de förhöll sig till det tyska motståndet finns det olika synsätt.
På förslag av Bärbel Schindler Saefkow, dotter till Anton Saefkow, som stod i spetsen för en av de största anti-fascistiska motståndsrörelserna i Tyskland, har vår förening tagit iniativ till att hedra några svenskar som med stora personliga insatser stödde motståndsrörelsen.
Vi skall den 17.9. 2012 kl. 18.30 i Café Sybille (Karl-Marx-Allee 72) i ett gemensamt evenemang med Berlins VVN (en stor antinazistisk organisation) hylla dessa modiga svenskar. De växte upp i Sveriges socialdemokratiska ungdomsrörelse och stödde i Berlin i kampen mot Hitlers diktatur den kommunistiska Jacob Saefkow-gruppen. Det gällde kurirtjänster mellan Berlin och Stockholm med hjälp av diplomatposten, livsmedelsbistånd för illegala och gruppens dupliceringsapparat som gömdes på ambassaden. Arvid Lundgren hade också förklarat sig beredd att delta i en befrielse av Ernst Thälmann. Ambassadens personal hade uppenbarligen stöd av de socialdemokratiska ministrarna Torsten Nilsson och Gustav Möller. Den svenska regeringen var även intresserad av att få information om den tyska motståndsrörelsen och situationen i Tyskland. Enligt Gestapos förhör med Anton Saefkow (som gripits den 4 juli 1944) var gruppens samarbete med Lundgren dem bekant. På inrådan av den svenska säkerhetspolisen upphörde i april 1944 Lundgrens vistelse i Berlin. Arne Karlsson kom efter honom och verkade till krigsslutet.
När vi berättar om Lundgren och Karlsson som i år skulle ha fyllt 100 år, så tänker vi samtidigt på två andra svenskar verksamma i Svenska Victoriakyrkan i Berlin, som hjälpte många tyskar att lämna Hitlers Tyskland eller att undgå döden. Det handlar om prästerna Birger Forell och Erik Perwe som riskerade sina liv för att ordna falska papper framför allt till rasistiskt förföljda för att undkomma Gestapo och även för att kunna komma till Sverige.
Den tysk-svenska föreningen i Berlin som i sina led även har tidigare tyska emigranter (under krigsåren) i Sverige, hyllar de tappra människorna i ambassaden och i Victoriakyrkan. Det de gjorde är även i vår tid viktigt att minnas i kampen mot de nynazistiska verksamheterna i vårt land. Erich Wetzl , ordförande"
Se även viewtopic.php?f=6&t=24914 "Erik Perwe empati mot bomber"
Om motståndsrörelsen (främst i Berlin), http://www.dearchiv.de/php/dok.php?arch ... menu=r1994
Använd Googles översättningstjänst (ibland är den engelska översättningen bättre än den svenska!
"Sverige och det tyska motståndet mot fascismen"
(Översättning med några förtydligande kommentarer:)
"Sverige under andra världskriget är för många historiker ett intressant ämne. Den svenska regeringen lyckades i kriget undvika att bli ockuperade som Danmark och Norge. Men om kompromisserna de måste ingå och hur de förhöll sig till det tyska motståndet finns det olika synsätt.
På förslag av Bärbel Schindler Saefkow, dotter till Anton Saefkow, som stod i spetsen för en av de största anti-fascistiska motståndsrörelserna i Tyskland, har vår förening tagit iniativ till att hedra några svenskar som med stora personliga insatser stödde motståndsrörelsen.
Vi skall den 17.9. 2012 kl. 18.30 i Café Sybille (Karl-Marx-Allee 72) i ett gemensamt evenemang med Berlins VVN (en stor antinazistisk organisation) hylla dessa modiga svenskar. De växte upp i Sveriges socialdemokratiska ungdomsrörelse och stödde i Berlin i kampen mot Hitlers diktatur den kommunistiska Jacob Saefkow-gruppen. Det gällde kurirtjänster mellan Berlin och Stockholm med hjälp av diplomatposten, livsmedelsbistånd för illegala och gruppens dupliceringsapparat som gömdes på ambassaden. Arvid Lundgren hade också förklarat sig beredd att delta i en befrielse av Ernst Thälmann. Ambassadens personal hade uppenbarligen stöd av de socialdemokratiska ministrarna Torsten Nilsson och Gustav Möller. Den svenska regeringen var även intresserad av att få information om den tyska motståndsrörelsen och situationen i Tyskland. Enligt Gestapos förhör med Anton Saefkow (som gripits den 4 juli 1944) var gruppens samarbete med Lundgren dem bekant. På inrådan av den svenska säkerhetspolisen upphörde i april 1944 Lundgrens vistelse i Berlin. Arne Karlsson kom efter honom och verkade till krigsslutet.
När vi berättar om Lundgren och Karlsson som i år skulle ha fyllt 100 år, så tänker vi samtidigt på två andra svenskar verksamma i Svenska Victoriakyrkan i Berlin, som hjälpte många tyskar att lämna Hitlers Tyskland eller att undgå döden. Det handlar om prästerna Birger Forell och Erik Perwe som riskerade sina liv för att ordna falska papper framför allt till rasistiskt förföljda för att undkomma Gestapo och även för att kunna komma till Sverige.
Den tysk-svenska föreningen i Berlin som i sina led även har tidigare tyska emigranter (under krigsåren) i Sverige, hyllar de tappra människorna i ambassaden och i Victoriakyrkan. Det de gjorde är även i vår tid viktigt att minnas i kampen mot de nynazistiska verksamheterna i vårt land. Erich Wetzl , ordförande"
Se även viewtopic.php?f=6&t=24914 "Erik Perwe empati mot bomber"
Om motståndsrörelsen (främst i Berlin), http://www.dearchiv.de/php/dok.php?arch ... menu=r1994
Använd Googles översättningstjänst (ibland är den engelska översättningen bättre än den svenska!
Re: Kommunistisk motståndsrörelse i Tyskland
I den tyska texten ovan har till "Beide Mitarbeiter der Gesandtschaft hatten offensichtlich die Unterstützung der
sozialdemokratischen Minister Torsten Nilsson und Gustav Möller" nu tillagts "wie Lundgren in Presseartikeln nach dem Krieg berichtete", alltså som Lundgren i tidningsartiklar efter kriget berättade.
Dock bör nämnas att Torsten Nilsson, som på 1920-talet gått på folkhögskola i Tyskland och vars yrke var murare, under kriget inte var minister. Det blev han strax efter kriget och till 1971, bland annat som utrikesminister.
Han hade ett stort inflytande och många kontakter även under kriget eftersom han 1934-40 var SSU:s ordförande och 1940-1945 socialdemokraternas partisekreterare.
sozialdemokratischen Minister Torsten Nilsson und Gustav Möller" nu tillagts "wie Lundgren in Presseartikeln nach dem Krieg berichtete", alltså som Lundgren i tidningsartiklar efter kriget berättade.
Dock bör nämnas att Torsten Nilsson, som på 1920-talet gått på folkhögskola i Tyskland och vars yrke var murare, under kriget inte var minister. Det blev han strax efter kriget och till 1971, bland annat som utrikesminister.
Han hade ett stort inflytande och många kontakter även under kriget eftersom han 1934-40 var SSU:s ordförande och 1940-1945 socialdemokraternas partisekreterare.
Re: Kommunistisk motståndsrörelse i Tyskland
En rapport från den ovan nämnda och välbesökta minneshögtiden 17.9. 2012 i Café Sybille i det centrala Berlin finns under http://www.deutsch-schwedische-gesellsc ... age_id=136 . Den återger längre ner under rubriken (Brigitte) Deckwerth bl.a. ovan kända fakta om Lundgrens verksamhet.
Men särskilt intressant är att "Erich Wetzl, der Vorsitzende der Deutsch-Schwedischen Gesellschaft Berlin, begrüßte die zahlreichen Besucher, unter ihnen auch Torbjörn Haak, den Gesandten der schwedischen Botschaft, der den Einsatz seines Landsmannes anerkannte".
Svenska ambassaden i Berlin har alltså från 1943 med ambassadörens och UD:s godkännande (se det omfattande inlägget från 13.2.2006 !) stött de av Gestapo jagade kommunisterna i Tyskland och hade detta blivit känt, hade det allvarligt kunnat störa förbindelserna länderna emellan. Det är dock ytterligare ett bevis för att vi under kriget inte var så fega och neutrala som det så ofta påstås.
Vad tyckte Arvid Lundgren själv om sin insats efter kriget? Från ovannämnda länk:
"Einer, der Arvid in Stockholm persönlich getroffen hat, ist Wolfgang Eschka. Er schilderte kurz seine Eindrücke vom Menschen Lundgren, der ein ganz bescheidener Mann gewesen sei und der von seiner Tätigkeit kein Aufsehen machen wollte. Er hatte es damals als dringend notwendig angesehen, praktisch etwas gegen den Faschismus zu tun, ob einer nun Sozialdemokrat, Kommunist oder Bürgerlicher war".
Men särskilt intressant är att "Erich Wetzl, der Vorsitzende der Deutsch-Schwedischen Gesellschaft Berlin, begrüßte die zahlreichen Besucher, unter ihnen auch Torbjörn Haak, den Gesandten der schwedischen Botschaft, der den Einsatz seines Landsmannes anerkannte".
Svenska ambassaden i Berlin har alltså från 1943 med ambassadörens och UD:s godkännande (se det omfattande inlägget från 13.2.2006 !) stött de av Gestapo jagade kommunisterna i Tyskland och hade detta blivit känt, hade det allvarligt kunnat störa förbindelserna länderna emellan. Det är dock ytterligare ett bevis för att vi under kriget inte var så fega och neutrala som det så ofta påstås.
Vad tyckte Arvid Lundgren själv om sin insats efter kriget? Från ovannämnda länk:
"Einer, der Arvid in Stockholm persönlich getroffen hat, ist Wolfgang Eschka. Er schilderte kurz seine Eindrücke vom Menschen Lundgren, der ein ganz bescheidener Mann gewesen sei und der von seiner Tätigkeit kein Aufsehen machen wollte. Er hatte es damals als dringend notwendig angesehen, praktisch etwas gegen den Faschismus zu tun, ob einer nun Sozialdemokrat, Kommunist oder Bürgerlicher war".