Mottin i Kiestinki.

[laitman]

Jag har nu läst Martti Turtolas bok om sin släkting Jussi Turtola, kommendör för Division J i början av kriget 1941-44. Hans förman general Ensio Siilasvuo är en central person i dramat och han tycks inte ha haft sina bästa stunder under dessa strider, eller så handlade Siilasvuo efter bästa förmåga i en omöjlig situation. Siilasvuo hade fått ryktbarhet under striderna i Suomussalmi och Raate och vann åter betydande framgångar sommaren och hösten 1944. Men här i Kiestinki var det något som definitivt gick snett. För övrigt så borde någon svensk historiker skriva en biografi över Siilasvuo, med tyngdpunkt på just hans mindre lyckade samarbete med de tyska trupperna.

Kort sagt är historien denna: Siilasvuos armékår underställdes tyskarna i mitten av juni 1941, ett beslut Mannerheim senare skulle ångra. Tillsammans med de tyska trupperna skulle man rycka fram österut mot Murmansk och järnvägen. Tyngdpunkterna var Petsamo och Salla, där tyskarna räknade med ett kortvarigt blixtkrig. Ty vem kunde hejda dessa eliternas elit SS-Division Nord med följe? Nu visade det sig att just denna division var ett sorgligt kapitel som kom att bli en belastning för de finska trupperna i Kiestinki. Divisionen leddes av en polisofficer som inte begrep något om militära operationer och befälet bestod av "handelsmän och tjänstemän" från Hamburg. De unga soldaterna var ivriga och av bra material men inte heller de kunde uträtta mycket i helt främmande förhållanden. När de såg de finska vapenbröderna i IR 53, litet äldre väderbitna mannar i allt annat än granna uniformer log de överseende! Dessa garvade mannar från Suomussalmi och Raate var dock som hemma i denna ödemark både sommar och vinter. Som en mindre detalj nämner Turtola att denna SS-division inte hade en enda såg eller yxa i sin materiel!

De finsktyska trupperna körde dock fast i Petsamo och i Salla och hoppet om blixtkrig gick upp i rök nästan genast. Vid Uhtua och i riktning Kiestinki ryckte man dock fram ganska bra. Överstelöjtnant Turtolas trupper nådde i slutet av juli den starkt befästa Sohjonalinjen, där de ryska försvararna hade starka ställningar bakom en strid flod. Turtola lyckades dock gå över floden och genom några djärva flankstötar var de ryska försvaret besegrat och man marscherade österut mot Louhi, en knutpunkt vid Murmanskbanan.

Nu blev både tyskar och ryssar intresserade av denna riktning. Tyskarna tänkte att om man inte annorstädes kommer fram så kan man följa Turtola och hävda att deras trupper vad de som avgjorde saken. Värre var att ryssarna och blev intresserade och eftersom tyskarna avvärjts och hejdats längre norrut så kunde man kasta sina reserver mot Turtola.
Förutsättningarna var goda ty man kunde utnyttja järnvägen nästan ända fram till slagfältet medan de finska och senare SS-trupperna hade en lång underhållslinje genom väglös terräng.

Resultatet blev att Turtola fick emot sig mycket starka trupper och snart hade hans förbindelser bakåt skurits av och man var i motti. Här blev man tvungen att för över femtio år lämna närmare 200 man begravda i fältgravar. Turtola själv stupade i slutet av augusti då han ledde ett självmordsaktigt anfall för att öppna en lucka i mottin. Hans sista ord till Siilasvuos stab ( bokens namn därefter ) "nog kan vi alla stupa här om det gläder herrarna".

Dessa händelser äro mycket speciella ty det verkar som om Mannerheim och Siilasvuo var tvungna att offra en del av Turtolas mannar av följande orsaker: USA hade varnat Finland om att ifall de rycker fram till Louhi så bryts de diplomatiska förbindelserna och USA förklarar kanske krig. Tyskarna ville rycka fram men detta kunde inte lyckas med egna krafter och inte heller med hjälp av det hårt åtgångna IR 53. Det konstiga var att Mannerheim utsåg överste Palojärvi, en man utan fronterfarenhet från vinterkriget, att leda denna division J. Ifall Siilasvuo verkligen velat rycka fram till Louhi så skulle han ha lösgjort trupper längre norrifrån och kastat in dem på detta frontavsnitt. Men det gjorde han inte och Palojärvi tyckte att de befintliga trupperna bra räcker, inte behövs det några förstärkningar, ryck fram bara.

Hela detta drama verkar vara ett triangeldrama mellan USA, Tyskland och Finland. Louhi får inte erövras på för USA:s skull men vi måste låtsas att vi försöker för Tysklands skull osv. Alltiegenom en egendomlig historia och tragisk för de socknar varifrån mannarna kom. Sålunda förlorade bl.a.Pudasjärvi närmare 40 man enbart den 5 augusti då man tog den sk. "Dödskullen". Över 100 barn blev faderslösa för en liten kulles skull.

Siilasvuo agerade allt annat än mönstergillt i detta drama. Sålunda erövrade IR 53:s mannar Kiestinki köping ensamma innan SS-trupperna kom fram. Men tyskarna hade en stark radiosändare och de kunde skicka bud till Führern att de tagit Kiestinki. Mannerheim fick höra detta från "Varglyan" och begärde en förklaring av Siilasvuo. Siilasvuo begav sig till Kiestinki och ordnade en parad, där han skällde ut just det kompani som kommit först till Kiestinki.

Mycket olämpligt gjort och det var inte det enda fallet då ledningen gjorde grova fel.

Tänkte berätta om händelserna och höra eventuella kommentarer.

Laitman

[MD650]

Har du några kartor över området?

[oxford]

Stora kartan

[oxford]

Övergången

[laitman]

Tack för kartorna! Som syns så kom de ganska nära Louhi och den ryska sidan hade en enorm fördel på grund av järnvägen, medan Turtolas trupper hade en osäker underhållslinje genom eländig terräng.

Laitman

[MD650]

Går det att ta dig dit idag?
Kan tänka mig att det är lite byråkrati kring det.

[Sarvi]

Tack för en intressant tråd om en händelse jag inte kände till närmare.

[JariL]

Turtola var inte kommendör av en division utan ett regiment och för en stund Group J som senare blev en division. Siilasvuo var inte Turtolas direkt överordand när Turtola stupade utan general Väinö Palojärvi. Turtolas ord om "att man kan också stupa..." sade han till överste Wolf Halsti som var stabschef för Grup J.

I sina memoarer Halsti förstår mycket långtgående varför Siilasvuo agerade som han agerade. Han berättar att redan i Kiestinki han hade från Siilasvuo fått veta (tvingade Siilasvuo att berätta) att tyskarna krävde Murmansk järnväg och att högkvarteret ville inte komma dit. Således Siilavuos trupper förde ett krig som hade inga förutsättnigar att lyckas. General Palojärvi var omedvetet om den delikata bakgrunden av anfallet och blev ytterst stressad när han inte fick den stöd från Siilasvuo som han förväntade. Halsti åt den andra sidan kunde inte berätta vad saken gällde utan han fick också bara spela med. Efter kriget Halsti hade frågat Palojärvi varför han inte hade satt Siilasvuo mot väggen och fick som svar att Palojärvi tyckte att chefens befähl var lag i militär vad än man själv tyckte om befählet.

[laitman]

Tack till Jari L för preciseringen! Hur organisationen III AK - Grupp J - IR 53 -SS-Nord, levde och förändrades under denna tid tyckte jag var en onödigt lång historia att beskriva. Grupp J blev ju en division senare!

Angående möjligheten att ta sig dit så hörde jag om hur en man från Kajana var med och grävde upp kvarlevorna av sin far som sedan jordfästes på hemorten.

Laitman

[oxford]

Finska och tyska trupper marcherar mot Kiestnki augusti 1941

4108SuomalaisetKiestinkiin.jpg (21.44 KiB) Visad 5314 gånger

Vägarna runt Kiestiki april 1942

4204KiestinkiKelirikko.jpg (18.42 KiB) Visad 5314 gånger

Bilder från

http://www.sodatkuvina.cjb.net/

[oxford]

Laitman eller JariL är det här Panzer abteilung 40?

[oxford]

Från samma kampanj

[oxford]

En länk från några slagfälts turister

http://www.gaissmair.net/kiestinki.htm

[laitman]

Tack! Kan inte säga med säkerhet var dessa pansarvagnar befinner sig. Terrängen torde nog ha varit mycket svår för tyska pansarvagnar med stora kärr där man enbart via mödosamt byggda kavelbroar kunde ta sig fram. Ryssarna hade lättare att föra fram tung material tack vare järnvägen. Författaren Kalle Päätalo sårades just i denna motti och han har beskrivit händelserna i boken "Liekkejä laulumailla". Han träffades visst av ett skott från en pansarvagn.

Laitman

[oxford]

Har just läst boken "Whermachtin pamssarit soumesta-panzer in Finland" som har ett helt kapitel som behandlar den här operationen.

Den beskriver hur de två av de tre armekårerna i AOK Norwegen kört mer eller mindre fast i juli (Gebirgsjäger korps Norwegen och XXXVI kåren) Den III. finska kåren anfall mot Kiestinki verkade mest lovande.

Så till en början med förstärktes kåren med 6 SS-infanteri regemente, ett SS-artilleri batteri, ett SS-ingengörs kompani och ett SS-luftvärns batteri från SS-division nord. samt en lätt stridsvagns pluton ur 40 Pz. Abt. I slutet av juli sänd tyskarna mer förstärkningar till den här anfallsriktningen med staben SS-division nord,staben SS-artileri regement och en bataljon ur 7. SS regementet. 3. augusti underställdes Grupp J ett panzar kompani från Pz. Abt 40. Pansaret understöde i huvudsak det 6. SS regementet.

7 augusti understödje styrkan av:

Pz.Abt 40 Stabskompani: 7st pz I
Pz. Abt 2. stridsvagns kompani: 2 st Pz I befäll wagen, 3 st Pz I, 2st Pz II och 8st Pz III

Terrängen var som sagt svår för pansar och redan den 10 förlorades två stridsvagnar i bakhåll. Och tyskarna började nu bli ovilliga att använda stridsvagnarna i fronten. I mottin förlorades ytterligare 3 lätta stridsvagnar, som tyskarna körde ner i ett träsk och försått minerade.