Stillhavskriget - Anledningen till närmast totala förluster

[FasterSvenne]

Jag har läst diverse krigslitteratur av olika slag, och genomgående vad jag hittat så ökar kapitulationsviljan hos den enskilde soldaten om denne också svälter. Bristen på mat gör soldaten så svag och viljelös att de hellre väljer att kapitulera. Som jag fattat så hade många japanska förband i Stillahvs-regionen en hygglig matförsörjning till gansk långt in på kriget. På fastlandet hade dock den japanska ockupationsmakten misshushållat pga för hårdhänt och grym behanlding av de civila bönderna, de fick därmed också själva känna på matbristen.

[varjag]

Jag har läst diverse krigslitteratur av olika slag, och genomgående vad jag hittat så ökar kapitulationsviljan hos den enskilde soldaten om denne också svälter. Bristen på mat gör soldaten så svag och viljelös att de hellre väljer att kapitulera. Som jag fattat så hade många japanska förband i Stillahvs-regionen en hygglig matförsörjning till gansk långt in på kriget. På fastlandet hade dock den japanska ockupationsmakten misshushållat pga för hårdhänt och grym behanlding av de civila bönderna, de fick därmed också själva känna på matbristen.

Ja ''hygglig'' är ett ord för överlevnadsmässig - men ENFORMIG var den minsann. Istället för ökad kapitulationsvilja - vore kanske minskad motståndsvilja - ett bättre ordval.
Ris, ris och mera ris - IBLAND blandat med fiskkonserver, sojablandningar mest på burk......och någon Kejsarens Födelsedag sparsamt nöt/get/fläskkött - MED MERA RIS!
Men dom fick också vitamintillsatser då ledningen var medvetna om skörbjugg.....Varjag

[frodeh]

Ifølge http://pwencycl.kgbudge.com/C/a/Casualties.htm så var statistikken for en gruppe amerikanske divisjoner i Stillehavet at ca 25% av stridstapene var drept eller savnet.
En mye grovere men beslektet statistikk for det totale antall japanske bakkestyrker - samlet for Kina, Sørøst-Asia og Stillehavet - viser i følge samme kilde at ca 95% av de japanske tapene var døde eller savnet. I sistnevnte kategori vil muligens tilfangetatte personell inngå, men illustrerer uansett en stor forskjell i praksis på hver side. Fra bl.a. Iwo Jima og Saipan vet vi også tallene for tilfangetatte japanere og de bekrefter tendensen.

Forklaringene jeg har sett på den japanske praksis i ww2 med å ikke overgi seg har ofte hatt noe med Bushido-kodeks å gjøre, om enn i en pervertert form blandet med mer moderne ultranasjonalisme - på grensen til en rasistisk dødskult. Fra mitt ståsted så underbygger mange vitnebeskrivelser dette, fra suicidale bajonettangrep på Guadalcanal, henrettelser av krigsfanger, kamikaze-angrep, , enhet 731, massakre og overgrep mot sivile i Nan KIng, Manila m.m.

Under hele kampanjen i Stillehavet så var det et stort problem for amerikansk etterretning å få fatt i japanske krigsfanger å forhøre, til den grad at en etterretningsrapport skrev svart på hvitt at 1 levende japaner var mer verdt enn 50 døde. Som spett skrev hadde de ingen psykologisk forberedelse på det å være krigsfange og ga ofte også fra seg mye god informasjon i forhør. Det er også beskrevet at når man først fikk fatt i japanske krigsfanger så ba de ofte om en slags "asyl", dvs. de ville ikke under noen omstendigheter hjem igjen.

[sonderling]

Tack Frodeh

Du bekräftade nått som jag tänkte att jag bara fått för mig

at 1 levende japaner var mer verdt enn 50 døde.

att bristen på japanska fångar försvårade underrättelser om fienden.

En annan sak "jag fått för mig" är att när en japan väl kapitulerat så sammarbetade han till fullo med sina "nya herrar" eftersom det var en sådan skam att ge upp.

Ja vi har ju talat om det förrut men vi i Europa är ju tämligen okunniga om PTO, ja jag vet att jag är det iallafall. Man kan de stora händelserna men mer en det är det inte. Själv kan jag nog räkna böckerna jag läst på ena handen och märkligt nog rör det sig mest om Stilla havskrigets 12 - 14 första månader.
Tänker hela tiden jag ska ändra på det.

Sonderling

[frodeh]

Det var hentet fra en tekst i Tactics and Trends i 1942:

This should be pointed out to all troops, and the importance of preserving and sending back documents captured with the prisoner should also be stressed. The Intelligence Officer's task is greatly facilitated if he has been able to examine relevant documents before he does his interrogation. As regards the treatment of prisoners when captured, it is very understandable that troops in the heat of battle cannot be expected to be overgentle, but if it is explained to them that prisoners are more amenable when treated well, they will be prepared to cooperate. They should be made to realize that from the intelligence point of view one live Japanese is worth more than fifty dead ones.

og:

The Japanese is therefore a difficult fish to catch. He will resist to the last... Moreover, unauthenticated reports from Malaya mentioned cases of Japanese pilots who made successful forced landings, but blew out their brains before they could be disarmed.

According to the account of one Japanese PW, the Japanese troops who had been captured in Russia during the Nomonhan incident in 1939, and afterwards returned to Japan, were given a knife with which to commit "hara-kiri." Names of "missing" Japanese soldiers are officially reported as "killed," and their names removed from the family registers. Indeed, urns containing cremated ashes may be sent to their next of kin as proof that the "missing" are no longer alive.

(Det hele kan leses på http://www.lonesentry.com/articles/ttt0 ... f-war.html )

[Stefan]

När vi ändå har den här tråden så skulle jag vilja ställa en fråga. Varför ser man så många bilder på japanska fångar som ger sig i bara "höftskynke"? Min egen teori är att de överlevt en direkt träff på en bunker och deras kläder helt enkelt blåst av (av lufttrycket). Men det är ju kanske nån som vet fakta här på forumet?

Sonderling

Nja, då hade nog häftskynket också för det mesta slitits loss.

Då är Kapten Gars förklaring mycket troligare tycker jag.

Men samtidigt blev det ju kontraproduktivt: huvudorsaken till att japanerna begick seppuku (=självmord) hellre än att ge sig är den överhängande risken att krigsfångarna hanteras skändligt. Vilket skedde till synes.
Och ibland bevisligen också:

Vi har ju alla sett den jättekända bilden på den japanske nakne krigsfången som får tvaga sig i en spann vatten på slagskeppets däck, medan alla 2000 man i besättningen kollar på.... Torde strida mot Genevekonventionen så det bara skriker om det...

Intressant bild f.ö. Den nakne fint muskulöse mannen som tvagade sig hade mera värdighet, heder OCH maskulinitet än de 2000 påklädda som glodde på...

Men stärkte försvarsviljan, ja det gjorde det nog ja.

[Kapten_Gars]

Stefan,
Att man inte gav sig hade inget att göra med hur man behandlades, enligt den urartade form av Bushido man tvångsmatats med så var det skamligt att ge sig och bli fånge oavsett hur väl man behandlades. Att påstå att en skyddsvistering på goda grunder skulle vara "skändlig" är felaktigt, vidare så skulle det vara intressant att se ett konkret exempel vilken del den då gällande Genevekonventionen det skulle brutit mot. Särskilt som det är det japanska agerandet som gjort det omöjligt att följa eventuella regler.

[B Hellqvist]

Intervju med Eugene Sledge, författare av "With the Old Breed" och aktuell i TV-serien "The Pacific":

[frodeh]

Meget interessant intervju. Det er nedstemmende å se og høre hvor brutalisert konflikten var - og han ble som menneske som en følge av det. Det er både helt logisk og samtidig noe av et paradoks at han etter krigen ikke klarte å gå på jakt og drepe dyr lenger - faktisk utdannet han seg og ble professor innen zoologi tror jeg det var (står i wiki).
Jeg holder på med å se Pacific-serien og anbefaler den på det sterkeste.