Finska armén och religionen

[Kraxpelax]

Jag undrar lite över religionens betydelse för den finska armén under båda krigen.

Väinö Linna ger i sin roman ett mycket förringande intryck. Bataljonspastorn var ett kryp, och mannarna var med få undantag minst av allt kristligt lagda. Bara den i sin stillhet tappre snåljåpen undersergeant Mäkelä vid trängen får representera den djupt kristne finnen, med sitt lite dubbeltydiga sympatiförhållande till den inte mindre tappre sergeant Hietanen, som inte heller är helt främmande för en "högre dimension". Samtidigt ger litteratur om finlandssvenska trupper - jag tänker inte minst på major Backlunds utmärkta bok om Avdelta Bataljon 18 och dess strider i Aunus och Ladogakarelen sommaren -44 - indikation på ganska generell och avsevärd fromhet. Finns det någon skillnad mellan finlandssvenskar och purfinnar, kan kanske Linnas framställning ha färgats av en personlig avoghet mot religion, eller hur förhåller det sig? Det vore intressant att höra synpunkter från kunnigt folk, och att sådana finns på detta forum har jag minsann sett.

[G:son]

Väinö Linnas bok är förstås ett skönlitterärt verk, men baserar sig på det han upplevde vid fronten, och ger i många avseenden en sann bild. Harry Järv å sin sida har alltid strävat till att beskriva sina upplevelser på ett nästan petnoga sätt. I alla fall finns det ingen orsak att betvivla riktigheten i någonderas observationer.

Att finlandssvenskarna i allmänhet skulle ha varit mer fromma tror jag inte, geografin och familjebakgrunden spelade nog en större roll. Väinö Linna var en arbetarpojke från södra Finland, med händelserna 1918 i färskt minne. Han och hans kamrater hade nog inte mycket till övers för kyrkan. Harry Järv och hans kamrater kom från det vita Finlands kärnmarker, Österbotten. För övrigt framställs ju de finskösterbottniska bondpojkarna i filmen Vinterkriget fromma på ett liknande sätt som Harry Järv och hans mannar.

/G:son

[Kraxpelax]

Låtter vettigt. En aspekt av Okänd soldat är den sociala läsarten där de olika gestalterna kan ses som språkrör för skilda samhällsgrupper, Mäkelä har nämnts, Koskela och Rokka representerar småbrukare med helt olika bakgrund, Lehto råbarkad arbetarklass, Asumaniemi inspirerad huvudstadsungdom, Lahtinen är rödingen, Honkajoki gör ett bildat intryck, om humoristen Vanhala får man inte mycket veta, men det sluskiga uppträdandet (äter bröd med blod på, somnar i en vattenpöl) låter kanske ana ett blygsamt ursprung, Viirilä representerar bottenskrapet. Jag noterar en frånvaro av brutalitet, det är just bara Lehto som är grym. Hos Rokka skymtar ett våldsamt drag, men han uppträder samtidigt ofta påfallande humant. Officerskasten och militarismen får en fyrsidig och balanserad belysning i Kaarna, Kariluoto, Lammio, Karjula. Om nu detta tvärsnitt ger en adekvat bild av det finska folket och dess armé vid tidpunkten, är den ganska positiv. Man får intrycket att fortsättningskriget på det hela taget var tämligen "rent" och relativt anständigt, och samma intryck ger för övrigt Voss' bok om sina upplevelser vid ett SS-förband i Lappland. Jag har inte sett någon skattning av hur pass förlustbringande kriget relativt sett var. En stor del av förloppet var ju ganska händelsefritt. En annan iakttagelse är f ö att de bästa soldaterna genomgående också är fysiskt starkast. Ytterligare en fråga är graden av hierarkisk separation. De tre plutoncheferna i Linnas bok, Koskela, Kariluoto, Jalovaara är alla både demokratiskt sinnade och förträffliga soldater. Chefen för Erp 18, major Backlund, framställer sig själv som en man av samma anda, vilket ju mycket väl kan vara riktigt. Orvar Nilssons bok "Liten bricka i stort spel" ger snarast en motsatt bild.

(Viirilä visar en total och inte så lite klipsk vanvördnad snarare är råhet. Det är en personlighetstyp man ofta stöter på bland oförbätterliga svenska missbrukare och småbrottslingar. Dessa våra egna "jermur" är våldsbenägna och uppträder ofta hotfullt inledningsvis, men om man förhåller sig oberörd och ändras attityden ganska snabbt och man får vänner bland dem. Det här är värdefulla människor, hårdföra, fullständigt desorganiserade, ingalunda dumma och med en hel del moralbegrepp. Jag vet inte om det är nåt speciellt svenskt. Det finska buset numer lär vara vidrigt. )

[medundersåte]

Historisk tidskrift 2008:3 tar upp detta i uppsatsen "För krig och kärlek. Kollektiv anknytning och kärlek som (des)integrerande faktorer i Finland under andra världskriget". Särskilt vid julfirande så kom de finländska soldaterna att sätta sig själva i en kontext av kristet martyrskap i kontrast till vad de uppfattade som ateistiska bolsjeviker. Sjungandet av julhymner var viktigt och gav soldaterna en känsla av lugn och fokusering. Exemplet gällde alltså julfirandet men fenomenet som beskrivs var antagligen närvarande hela tiden, om än kanske inte i lika hög grad som under julen.

[laitman]

Hej!
Linnas bild av händelserna är nog politiskt färgad av en socialistisk syn. Hans kompanichef Johannes ( Jukka ) Malmivaara - delvis förebild till löjtnant Autio - var en utomordentlig krigare som for ut i vinterkriget som fänrik och som sedan var major 1944, och som en kort tid som 27-åring ledde regementet IR 50 i de hårda striderna på Näset.
Det som Linna inte nämner är att Malmivaara var djupt religiös, från en känd prästsläkt, med en far som var biskop och som senare själv blev biskop.
Ett liknande fall var Yrjö Massa, som utmärkte sig som löjtnant i Lappland 1941 och senare blev fältbiskop.
Båda har jag själv träffat och samtalat med.
Generalen, Mannerheimriddaren Erkki Raappana var ju också djupt religiös, vilket han inte gjorde någon hemlighet av ute i fronten. En general som i mottistrider, börjande i Lieksa december 1939 och slutande i Ilomants augusti 1944, förorsakade ryssarna stora förluster.
Religionen hade mycket stor betydelse för mannarna ute i fronten. Och oftast var de förband, som var uppställda i Bibelbältets kärnland, mycket goda trupper. Exempelvis vinterkrigets IR 23, som avbildats i filmen "Vinterkriget", höll ju Taipale och Äyräpää mot en enorm övermakt.
Laitman

[laitman]

Måste ännu komma med ett tillägg. I Finland har ingen sett något motsägelsefullt i det att man är både religiös och krigare. Eller att man samtidigt är både hög officer och präst! Ett mycket speciell fall är kyrkoherden i Hattula, Kalervo Kurkiala, som var präst, överstelöjtnant i finska armén och SS-Obersturmbannführer i SS-trupperna.
Laitman

[Stefan]

Måste ännu komma med ett tillägg. I Finland har ingen sett något motsägelsefullt i det att man är både religiös och krigare. Eller att man samtidigt är både hög officer och präst! Ett mycket speciell fall är kyrkoherden i Hattula, Kalervo Kurkiala, som var präst, överstelöjtnant i finska armén och SS-Obersturmbannführer i SS-trupperna.
Laitman

Var han fältpräst och befälhavande officer samtidigt?

Eller fältpräst med en formell tjänstegrad? (den vanliga lösningen i USA)

eller helt enkelt officer som var fältpräst i sin civila yrke, precis på samma sätt som andra är kanske lärare eller Volvo-arbetare i sitt civila yrke...

[myom]

Tre av fyra mina far/morföräldrar slogs i Finlands krig (farmor var flygspanare vid fronten (tills ryska "desanter" gav sig på civilbefolkningen i trakten och alla kvinnor togs bort från flygspaningen vid fronten)), och far- och morfar var cykel- och fotsoldater.

Det männen hade gemensamt med sina kamrater var ett djupt förakt mot ryssen, herrar (med det klumpades karriärsofficerare, tyskar osv i samma bunt) och religionen. Allra mest avsky väckte miltärmarscher i stil med Porilaisten Marssi (Björneborgarnas Marsch). Julsånger kunde man sjunga för stämningens skull, men det bet lite när Jesus och liknande förekom i texterna. Fast stämningen och tron blev lidande när man sedan övergick till att välsigna kanoners eldrör... Om de troende i leden har de inte i detalj i beskrivit vad de tyckte om, men kan gissa mig till att det var accepterade jämfört med herrarna. Nåt som däremot är klart att religiositeten polariserades under kriget, och det hade det gjort dessförinnan också med inbördeskriget. Man fnissade dock åt prästerna som välsignade kanonerna och de troende som fanns vartannat. Detta är blandat folk från östra Österbotten, en hel del arbetarklass.

Min farmor som är från "vit" bakgrund från finska sidan av Karelen däremot har inte beskrivit annat än att de var trötta på påstridiga tyskar, hon föredrog finska män... men i hennes berättelser finns sällan negativa historier om översittare eller religion, och hon har på senare år även blivit religiös, vilket hon inte varit innan - fast det är klart, när man blir gammal så kanske man tar åt sig sånt lättare som tröst.

[laitman]

Nej båda var han inte samtidigt. I det civila var Kurkiala kyrkoherde i Hattula men sedan vid fronten var han bataljonskommendör, också i SS. Militärpastorns uppgifter var nog sådana att han inte kunde fungera som någonsorts kompanichef eller dylikt samtidigt. Men som sagt så var det fråga om rotationer, som att en kyrkoherde inkallas och fungerar som plutonchef vid fronten och sedan då bataljonen behöver en ny präst får han uppdraget och en färsk fänrik tar hans plats.
I 8.Divisionen inträffade 1942 en lustig historia. Det visade sig att en fänrik som fungerat som bataljonspastor i en partigängarbataljon inte alls var någon präst, eller hade någon teologisk utbildning. En lindrigt sårad kapten hade träffat honom på ett fältsjukhus och fänriken, själv lindrigt sårad, hade i förbifarten sagt att han studerar teologi och efter några tenter är han färdig präst. Kaptenen fick då idén att eftersom det i hans bataljon saknas en bataljonspastor så kan han ta uppdraget. Sagt och gjort! Innan den "falska" prästen avslöjades så hade han hunnit bli mycket omtyckt, mannarna tyckte mycket om honom; han var just sådan en präst ute vid fronten bör vara!
Laitman