Sverige delaktigt i kriget-?

[Skarek]

Skarek skrev
En invasion av Sverige hade nog gått till som i Danmark typ. Man ringer Stockholm och säger
-"nu kommer vi, ger ni er?"
-"ehhh JA"

Det är nog att ta i dock.

Nja lite. Men ungefär så som det skulle gått. En invasion av sverige skulle varit som invasionen av Polen. Man tar land i den takt ens tanks kan köra och fotfolk marschera.

Ett aktivt motstånd vid själva invasionen ahde nog bara skördat liv.... Bättre att spara dem till guerillan

[GL]

Att Sverige inte hade särskilt mycket val i att hålla sig utanför kriget känns väl ganska uppenbart, men man måste också fråga sig vad samlingsregeringens uppgift var. Var den att gå ut i krig i en till synes hopplös, men ändå ädel, sak eller var den att bespara landets befolkning krigets umbäranden.
Oavsett vilka etiska och/eller politiska synsätt man har så lyckades samlingsregeringen hålla Sverige utanför kriget och det måste ses som en framgång i sig. Hur många av oss här hade aldrig blivit födda om tysken kommit? Jag hade det inte!

En annan tanke är ju att oavsett vilket broderfolk man skulle ha hjälpt så hade man svikit minst ett annat i processen. Hade man hjälpt Finland hade man hjälpt en allierad till ockupanterna av Norge och Damnark och vice versa. Kanske inte ett stort argument, men befolkningen var väl inte enig i vilken sida man skulle hjälpa om man skulle göra det valet...

//GL

[Gudbjorn]

Norge var også nøytral som Perra sier. Avtale om nøytraliteten ble gjort i 1914. I ettertid er det lett å si at det aldri ble gitt noen avtale på dette, men danske styrker stod i skåne for å forsvare Sverige. Tyskerne kom aldri... Sverige ga opp uten kamp. Danmark ga seg etter en kort kamp, mot en overveldende tysk hær. Norge ga aldri opp, men hadde forrædere blant seg.

Det som teller positivt for Sverige er den svenske kongens barn, som gikk inn for krig mot tyskerne. Dessverre var den elskede kongen mer opptatt av å vende kappe sin slik det passet best. Norge prøvde å være nøytral, men det var før angrepet på danmark kom. Tilbud om å overgi seg uten kamp fikk man både i Danmark og Norge. Men den Danske prinsen viste at han var verdig som norsk konge ved å si Nei til overgivelse. Om han hadde sagt Ja til overgivelse, så ville han nok blitt avsatt.

Danskene har i alle tider erklært krig eller gått til kamp, mot langt større styrker enn de selv har. Feig har de ikke vært... Men overmodige og stolte...

[Perra]

Tyskerne kom aldri... Sverige ga opp uten kamp. Danmark ga seg etter en kort kamp, mot en overveldende tysk hær. Norge ga aldri opp, men hadde forrædere blant seg.

Ursäkta, men vad pratar du om här?

[Sarvi]

Norge var også nøytral som Perra sier. Avtale om nøytraliteten ble gjort i 1914. I ettertid er det lett å si at det aldri ble gitt noen avtale på dette, men danske styrker stod i skåne for å forsvare Sverige. Tyskerne kom aldri... Sverige ga opp uten kamp.

Gudbjorn, jag startar en ny tråd om Trekungamötet och eventuella allianser och avtal under första världskriget, så slipper vi förvirra den här tråden med nordisk diplomati under VK1. Okey?

Sådärja: tråd om Trekungamötet 1914 - Nordisk neutralitet under VK1.

[jj]

men danske styrker stod i skåne for å forsvare Sverige. Tyskerne kom aldri... Sverige ga opp uten kamp.

Det som teller positivt for Sverige er den svenske kongens barn, som gikk inn for krig mot tyskerne. Dessverre var den elskede kongen mer opptatt av å vende kappe sin slik det passet best. Norge prøvde å være nøytral, men det var før angrepet på danmark kom. Tilbud om å overgi seg uten kamp fikk man både i Danmark og Norge. Men den Danske prinsen viste at han var verdig som norsk konge ved å si Nei til overgivelse. Om han hadde sagt Ja til overgivelse, så ville han nok blitt avsatt.

Danskene har i alle tider erklært krig eller gått til kamp, mot langt større styrker enn de selv har. Feig har de ikke vært... Men overmodige og stolte...

Jaha du talar om den mindre styrkan* som tog färjan?

Du har nog inte riktigt förstått hur besluten togs i den skandinaviska länderna i början av 1940-talet. Kungarna tog inga beslut , men var naturligtvis viktiga samlande personligheter i alla tre länderna (även Gustaf V) denne spelade också en icke oviktig roll i den informella politiken. Besluten på morgonen den 9:e april togs dock av den danska regeringen (Stauning (s) var statsminister) och den norska (Nygaardsvold hette statsministern i denna även han (s) elle Arbejderpartiet som det heter i Norge) vem av den svenske kungens barn ville gå i krig? Är det kronprinsen du tänker på? Kan du hänvisa mig till en källa som styrker dessa minst sagt uppseendeväckande nya rönen?

Norge var neutralt tills angreppet på Norge kom menar du säkert?
Om danskar, svenskar eller norrmän är mest eller minst "fega" är en fullständigt ointresant fråga

Du kanske tycker att Sverige skall lämna igen Vokksenåsen?


* jag är inte så bra på detta med militärterminologi, vad är namnet för en enhet av denna typ?

[Hans]

* jag är inte så bra på detta med militärterminologi, vad är namnet för en enhet av denna typ?

I dett a fallet kan man göra det enkelt för sig och kalla det för kompani - men det är inte hela sanningen: http://www.forsvarsframjandet.org/fmf-02-3/danska.htm

MVH

Hans

[jj]

Är det någon som känner till någon interjuv eller dylikt med dessa danskar?

Strikt bröt väl hela truppen mot de danska krigslagarna?

Om det hade kommit ett angrepp på Sverige, hade de fått ansluta sig till den svenska armén?

[Gudbjorn]

men danske styrker stod i skåne for å forsvare Sverige. Tyskerne kom aldri... Sverige ga opp uten kamp.

Det som teller positivt for Sverige er den svenske kongens barn, som gikk inn for krig mot tyskerne. Dessverre var den elskede kongen mer opptatt av å vende kappe sin slik det passet best. Norge prøvde å være nøytral, men det var før angrepet på danmark kom. Tilbud om å overgi seg uten kamp fikk man både i Danmark og Norge. Men den Danske prinsen viste at han var verdig som norsk konge ved å si Nei til overgivelse. Om han hadde sagt Ja til overgivelse, så ville han nok blitt avsatt.

Danskene har i alle tider erklært krig eller gått til kamp, mot langt større styrker enn de selv har. Feig har de ikke vært... Men overmodige og stolte...

Jaha du talar om den mindre styrkan* som tog färjan?

Du har nog inte riktigt förstått hur besluten togs i den skandinaviska länderna i början av 1940-talet. Kungarna tog inga beslut , men var naturligtvis viktiga samlande personligheter i alla tre länderna (även Gustaf V) denne spelade också en icke oviktig roll i den informella politiken. Besluten på morgonen den 9:e april togs dock av den danska regeringen (Stauning (s) var statsminister) och den norska (Nygaardsvold hette statsministern i denna även han (s) elle Arbejderpartiet som det heter i Norge) vem av den svenske kungens barn ville gå i krig? Är det kronprinsen du tänker på? Kan du hänvisa mig till en källa som styrker dessa minst sagt uppseendeväckande nya rönen?

Norge var neutralt tills angreppet på Norge kom menar du säkert?
Om danskar, svenskar eller norrmän är mest eller minst "fega" är en fullständigt ointresant fråga

Du kanske tycker att Sverige skall lämna igen Vokksenåsen?


* jag är inte så bra på detta med militärterminologi, vad är namnet för en enhet av denna typ?

Kongene hadde mer makt på den tiden. Det var NORGE konge som avgjorde krigsspørsmålet. Den svenske kongen hadde mye å si. Han truet med å gå av om ikke regjeringen gjorde som han sa. I 1974 var en ny epoke i sveriges historie.... "Kungen" mistet makt, så nå kjører han i stedet porche og prøver kun å se "snygg" ut..
Så er det også i Norge og Danmark... Konger er de, men uten noen makt.

[jj]

Kanske det var så att det var som i Sverige, när regeringen beslutade hette det att "kunglig maj:t" beslutade? jag har aldrig läst någon skildring att det skulle vara någon annan än regeringen som beslutade, trologen i kungens namn.

Abdikationsryktet är mycket omstritt (för en god genomgång se "Metodövningar i historia 2").

Nu vet jag inte exakt hur det är i Norge men det som skedde 1974, var att praxis sedan 50 år också blev lag.

[frodeh]

Kongene hadde mer makt på den tiden. Det var NORGE konge som avgjorde krigsspørsmålet. Den svenske kongen hadde mye å si. Han truet med å gå av om ikke regjeringen gjorde som han sa. I 1974 var en ny epoke i sveriges historie.... "Kungen" mistet makt, så nå kjører han i stedet porche og prøver kun å se "snygg" ut..
Så er det også i Norge og Danmark... Konger er de, men uten noen makt.

Jeg klarer ikke helt å forstå hva du mener med dette og forrige innlegg, men du tar feil i at kong Håkon tok avgjørelsen om å kjempe i 1940. Det kong Håkon nektet å gjøre var å utnevne Quisling som nye regjeringssjef - allerede da den eneste defacto _makt_ kongen hadde. Regjeringen stilte seg bak denne beslutningen og dermed ble det som det ble.

Også i dag skriver man at "Hans Majestet Kongen har i regjering besluttet at.." osv. men det er et pro forma rituale og i praksis ikke noe annet et regjeringsvedtak.

Det du sier om Sverige i denne sammenheng finner jeg ikke mening i. Kan du presisere hva du mener?

[Löwe]

Om jag får säga min mening i den här debatten, så vill jag faktiskt påpeka det faktum att Sverige och Finland hade varit samma land i sexhundra år. Norge och Sverige hade däremot bara haft union i hundra år. Finland togs med våld av Ryssland, medans Norge "gavs" bort frivilligt på grund av demokratisk hänsyn till norska folkviljan.
Ur en mycket cynisk machiavellisk synvinkel, så kan man ju tänka sig att svenska regeringen (och kungen) tänkte i banorna att:

• "Finland kämpade för att få tillhöra oss, men Norge har vi byggt upp, och så tackar de oss genom att lämna unionen. Vill de vara självständiga så får de ta konsekvenserna. Norrmännen får skylla sig själva! Det är inte vårt problem längre..."

Jag syftar på att det var efter den svenska annekteringen av Norge som näringslivet blomstrade på ett sätt som det inte gjort på den danska tiden.

[Stilleben]

Gudbjörn i inlägg 1, 21 december:
"Det tråkige er at alliansen fra 1 verdenskrig mellom Danmark, Sverige og Norge ble brutt. Slik at de 2 andre landene som litade på Sverige, følte seg dolket i ryggen. En seier i Skandinavia kunne man hatt, og på den måtten hindret at Frankrike falt. Krigen ville nok vært over i løpet av 2 år. "

Unionen upplöstes ju 1905. Menar Gudbjörn ändå att Sverige var skyldigt att försvara Norge? Och omvänt: Hade Norge gjort detta om Sverige anfallits?

Sverige hade säkert gärna hjälpt till att försvara Norge om man haft jättestora militära resurser - vilket man inte hade.

Gudbjörn i inlägg 2 den 21 december:
"Norge var også nøytral som Perra sier. Avtale om nøytraliteten ble gjort i 1914. I ettertid er det lett å si at det aldri ble gitt noen avtale på dette, men danske styrker stod i skåne for å forsvare Sverige. Tyskerne kom aldri... Sverige ga opp uten kamp. Danmark ga seg etter en kort kamp, mot en overveldende tysk hær. Norge ga aldri opp, men hadde forrædere blant seg."

Det finns en länk ovan om det danska kompani på c:a 200 man som helt oplanerat kom med färjan till Helsingborg den 9 april och som faktiskt, i brist på annat, insattes till försvar av flygfältet i Ljungbyhed. Men danska styrkor.....Och att Sverige gav upp utan kamp... det blev ju inte anfallet.

[frodeh]

Om jag får säga min mening i den här debatten, så vill jag faktiskt påpeka det faktum att Sverige och Finland hade varit samma land i sexhundra år. Norge och Sverige hade däremot bara haft union i hundra år. Finland togs med våld av Ryssland, medans Norge "gavs" bort frivilligt på grund av demokratisk hänsyn till norska folkviljan.

Takke faen for det.

Ur en mycket cynisk machiavellisk synvinkel, så kan man ju tänka sig att svenska regeringen (och kungen) tänkte i banorna att:

• "Finland kämpade för att få tillhöra oss, men Norge har vi byggt upp, och så tackar de oss genom att lämna unionen. Vill de vara självständiga så får de ta konsekvenserna. Norrmännen får skylla sig själva! Det är inte vårt problem längre..."

Det ville i så fall være en lite statsmanneaktig måte å resonnere på. Om man studerer den norsk-svenske unionens unnfangelse (1814) i ett minutt så forstår man hvorfor ikke nordmennene takker og bukker for den. Jeg tror ikke Machiavelli ville ha tenkt slik.

Den tankegangen du presenterer her er forresten et eksempel på hvordan man kan sette seg selv ut av stand til å eksistere i en union.

Jag syftar på att det var efter den svenska annekteringen av Norge som näringslivet blomstrade på ett sätt som det inte gjort på den danska tiden.

Først: Studér og kontemplér over forskjellen på annektering og union.
Og: norsk levestandard økte fra å være et av Europas desidert fattigste land til å bli like rikt som Sverige i en periode som omtrent sammenfaller med min far sitt levnedsforløp. Det ville aldri falt meg inn å takke ham for det, for jeg vet at det var andre faktorer som spilte en avgjørende rolle.

[jj]

Om vi nu skall diskutera unionen så avträdde Danmark Norge till Sverige. Det utbröt något slags uppror mot detta och förhållandet endrades.