Yngste sonen läser flygteknik på Skavsta i veckan landande en Amerikansk Globemaster med personal och började lasta ur grejer.
Mer detaljerat än så vill jag inte säga och även det kanske var förmycket, eftersom fi lägger pussel. Men jag tyckte det var intressant, håller vi redan på och lagrar materiel?
Och samtidigt som jag skriver kom denna nyhet: https://sverigesradio.se/artikel/usa-ra ... -i-oktober
Sonderling
Sverige i Nato
-
sonderling
- Stödjande medlem 2021
- Inlägg: 7166
- Blev medlem: 4 april 2002, 14:24
- Ort: Oxelösund
Re: Sverige i Nato
Nja vi köper ju en del nya prylar hela tiden. Det kan ju även vara materiel för övningar som genomförs tillsammans med USA.
Re: Sverige i Nato
Så nu verkar det som att man enligt försvarsministern diskuterar att enligt det kommande DCA avtalet ska amerikanska styrkor kunna stationeras i Sverige. Eventuella förband ska roteras och inte vara stationerade permanent.
Det rör sig om två stridsflygsdivisioner, något luftburet förband och några långskjutande enheter med raketartilleri på två ställen. Tillkommer material som ska lagras permanent.
Misstänker att raketartilleri kan vara Patriot-batterier, känns långsökt annars.
Norge har liknande avtal med betydligt mer enheter samt fler baser. Danmark och Finland diskuterar samma.
Det rör sig om två stridsflygsdivisioner, något luftburet förband och några långskjutande enheter med raketartilleri på två ställen. Tillkommer material som ska lagras permanent.
Misstänker att raketartilleri kan vara Patriot-batterier, känns långsökt annars.
Norge har liknande avtal med betydligt mer enheter samt fler baser. Danmark och Finland diskuterar samma.
Re: Sverige i Nato
Patriot är inte raketartilleri. Kan vara HIMARS som är nästan samma system som MLRS om det nu inte är MLRS? Personligen skulle jag vilja ha hit Patriot batterier eller ännu hellre THAADS. Fanns det något om vilken typ av flygplan som ingick i flygdivisionerna?
Re: Sverige i Nato
Vet att Patriot inte är raketartilleri. Menade att Patriot är mest troligt då HIMARS kasnke inte är det vi bäst behövder för att skydda de baser som amerikanerna ska använda. Inte första gången journalister eller politiker inte vet vad de pratar om...
Flyplanstyp är okänd, men lär nog vara olika beroende på vilka divisioner som kommer.
Flyplanstyp är okänd, men lär nog vara olika beroende på vilka divisioner som kommer.
Re: Sverige i Nato
Jag är också intresserad i detalj vad som hamnar i Sverige. Och jag är inte på FSB's lönelista. Jag inbillar mig att det är mer symbolvärde än en rejäl förstärkning av svensk försvarsförmåga. Att ryssen vet att de inte bara ger sig på Sverige. Så det kommer nog finnas en vilja att visa upp i alla fall vissa delar.
I ämnet såg jag en intressant artikel:
Harald Gustafsson:
Svenska neutraliteten mer dröm än verklighet
Amerikanska soldater landstiger i Sverige under Natos årliga Baltops-övning i Östersjöområdet, 2019.
Amerikanska soldater landstiger i Sverige under Natos årliga Baltops-övning i Östersjöområdet, 2019. Foto: Alamy
Det militärt samarbetssökande Sverige har beskrivits som ”mer Nato än de flesta Nato-medlemmar”, men fortfarande är självbilden som världens samvete stark. Snart kan det vara dags att skriva neutralitetens dödsruna, men när föddes den egentligen – och är den inte redan begraven?
Harald Gustafsson
Publicerad 2022-05-03
Följ skribent Sluta följa
Stäng
Dela artikeln:
Svenska neutraliteten mer dröm än verklighet
Detta är en understreckare, en fördjupande essä, dagligen i SvD sedan 1918. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Vi som var unga under kalla kriget lärde oss närmast som en trossats ”alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i krig”; det var formeln för den svenska utrikespolitiken. I skolan fick vi lära oss att vara stolta över det tappert neutrala Sverige, Sverige som den förnuftiga tredje ståndpunkten mellan de stridande ideologierna i världen, Sverige som den opartiska brobyggaren. Det är svårt att beskriva chocken när Dag Hammarskjöld dog, han var ju svensken som skulle ställa allt till rätta i världen. Och det kunde han göra just eftersom att han kom från ett neutralt land, ett land som stått utanför krig i långt över hundra år.
Med tanke på den starka ställning alliansfrihet och neutralitet fått i den svenska självbilden är det inte underligt att man har försökt projicera den långt bakåt i historien. Men om det nu, inför ett antagligen stundande Nato-medlemskap, blir dags att skriva neutralitetens dödsruna, kompliceras saken av att det är svårt att ange något födelsedatum, och också osäkert om objektet för runan verkligen är vid liv eller redan har avgått med döden. Eller kanske har dött och återuppstått ett antal gånger.
Senaste gången svenska soldater var i elden i ett konventionellt krig var under några träffningar i Norge i augusti 1814. Napoleonkrigen var över, Finland hade förlorats, Norge tvingades in i union med Sverige. Men vägen till dagens – eller snarare gårdagens – svenska utrikespolitiska linje var långtifrån rak.
Många samtida menade att Sverige lämnade neutralitetspolitiken 1920 genom att gå med i det nygrundade Nationernas förbund.
Den politik Sverige förde under 1800-talet skilde sig knappast från andra småstaters, alla försökte de balansera mellan stormakterna och undvika att dras in i konflikter. Deklarera neutralitet i hotande eller pågående konflikter var en vanlig åtgärd. Att Sverige gjorde det i de flesta konflikter innebar bara att man följde gängse diplomatisk praxis och inte någon principiell bekännelse till neutralitet. Allianser och krig var inte uteslutna ur statsledningens verktygslåda.
Flera gånger var det nära att Sverige gått i krig. Under Krimkriget såg Oscar I en möjlighet att återerövra Finland och 1855 slöts novembertraktaten med Storbritannien och Frankrike. Men till kungens förtrytelse slöt västmakterna redan nästa år fred med Ryssland. 1864 hade Karl XV lovat Danmark stöd om de inkorporerade Slesvig, men när Preussen och Österrike anföll Danmark vägrade svenska och norska politiker att följa kungen. Flera gånger, sist under unionsupplösningen 1905, ville vissa högerpolitiker gå i krig mot den motsträviga unionspartnern Norge.
Utrikespolitiken var inte oomstridd. Det är riktigare att tala om en motsättning under 1800-talet mellan aktivister och isolationister än en enda lång svensk linje av neutralitet, enligt historikern Bo Stråth. Det var en annan sak med länder som var traktatsmässigt förpliktigade till neutralitet, som Schweiz, Belgien och Luxemburg. Och en del andra länder drev en principiell neutralitetspolitik, som USA, som inte ville dras in i de gamla europeiska makternas spel. Det hindrade dock inte USA från att bedriva erövringskrig. Neutralitet och fred hörde inte automatiskt ihop.
Åren upp mot första världskriget kännetecknades av ökande stormaktsmotsättningar, inte minst som det nya Tyskland – det uppgraderade Preussen – pressade på för att komma på lika fot med de gamla stormakterna. Inför detta hot arbetade många för en fredlig värld garanterad i internationella överenskommelser. Det neutrala Nederländerna var värd för flera kongresser och därför ligger flera internationella institutioner i Haag. Ännu var Sverige inte världens samvete.
Drömmarna om fred gick i kras 1914. Sverige deklarerade som vanligt neutralitet, men höll nu en mer principiell linje än tidigare. Efter borggårdskrisen satt en icke-parlamentarisk ämbetsmannaregering under folkrättsexperten Hjalmar Hammarskjöld. Hans konsekventa neutralitetslinje orsakade problem med importen från väst och ett svårt försörjningsläge. Många protesterade och kallade statsministern ”Hungerskjöld”. Först när han tvingats avgå 1917 kunde ett handelsfördrag med Storbritannien komma till stånd och försörjningsläget förbättrades. För de flesta var ekonomin viktigare än en strikt neutralitet.
Många samtida menade att Sverige lämnade neutralitetspolitiken 1920 genom att gå med i det nygrundade Nationernas förbund (NF). NF-stadgan innehöll bestämmelser om plikt att delta i sanktioner och andra stadganden som både högern och vänstersocialisterna menade beskar Sveriges utrikespolitiska manöverutrymme och innebar risker att dras in i krig. Liberaler och socialdemokrater såg NF tvärtom som en garant för fred. 1930-talets konflikter visade dock NF:s tandlöshet och vid utbrottet av andra världskriget återstod för Sverige bara den vanliga lösningen: deklarera neutralitet och hoppas på det bästa.
Neutraliteten i sig hade visat sig som ett dåligt skydd redan under första världskriget, med Tysklands anfall på Belgien. Under andra världskriget föll de neutrala staterna en efter en offer för krigföringen. En kombination av geopolitisk tur och smidig hantering av neutraliteten räddade Sverige. De stora eftergifterna för Tyskland, som i senare tid har setts som moraliskt förkastliga, följdes efter krigets vändning av ännu större medgivanden till de allierade.
Det är fel att hävda att Sverige fört samma neutralitetspolitik i över 200 år och det är att tumma på sanningen att hävda att Sverige fortfarande är helt alliansfritt.
Efter andra världskriget, och särskilt sedan det blev klart att Sovjetunionen och västmakterna stod fientliga mot varandra, sökte de små staterna nya lösningar. En möjlig sådan var ett försvarsförbund mellan Sverige, Danmark och Norge. Tanken var att bilda en allians som skulle vara neutral mellan stormaktsblocken; neutralitet behövde alltså inte innebära alliansfrihet. Men Norge ville ha de starkare garantier som västmakterna kunde erbjuda och Norge, Danmark och Island gick i stället in i Nato när det bildades 1949.
Det var nu, men först nu, som neutralitetspolitiken blev ett svenskt mantra. Det förstärktes under Olof Palmes tid med bilden av Sverige som världens samvete. Neutralt mellan maktblocken kunde Sverige kritisera, medla och mäkla fred. Ja, det sågs som något av Sveriges plikt att ta ställning för ”det goda” mot ”det onda” i världen. Den starka offentliga retoriken kring alliansfriheten hade emellertid en dold baksida.
Sedan 1950-talet samarbetade Sverige i själva verket tätt med Nato, delade information och gjorde upp planer för hur Nato skulle kunna skydda och använda Sverige i ett krisläge. Det här var strängt hemligt, känt endast av ett fåtal i regeringen och den högsta militärledningen. Det kan i efterhand framstå som en rimlig återförsäkring för ett litet land men skapade paradoxen att USA och Nato i det offentliga samtalet ofta framställdes som ”det onda” samtidigt som Sveriges säkerhet byggde på det hemliga samarbetet med dem. Det är inte underligt att alliansfrihet och neutralitet för många människor sitter djupt inpräntat och att skepsisen mot västalliansen länge varit stark.
Neutralitetspolitiken efter andra världskriget handlade om en balansgång mellan de två maktblocken. Finlands speciella bindning till Sovjetunionen gjorde det angeläget för Sverige att inte öka motsättningarna i Östersjöområdet. Så länge Finland hade en viss politisk manöverfrihet hade Sverige en buffert. Ett svenskt Natomedlemskap hade kunnat få förödande konsekvenser för Finland och därmed bringat Sverige i en frontställning. Även de borgerliga politiker som i princip var för en västanslutning talade hellre om att Sverige skulle ta ställning ideologiskt, men inte allianspolitiskt.
Alla dessa hänsyn föll bort med Sovjetunionens sammanbrott och östblockets upplösning 1991. Natoanhängare kunde nu öppet propagera för svensk anslutning. Sverige kunde gå med i EU och gjorde det utan att ta några förbehåll för eventuella militära samarbeten. Den säkerhetspolitiska doktrinen ändrades av riksdagen 1992; svensk alliansfrihet syftade nu till ”att vårt land skall kunna vara neutralt i händelse av krig i vårt närområde”. Sverige skulle alltså kunna vara neutralt men behövde inte välja den lösningen, och det gällde bara närområdet. Försvaret skars ner och ställdes om till att delta i internationella aktioner.
Det är svårt att tala om samma neutralitetspolitik före och efter 1992. Det är heller inte helt självklart att tala om alliansfrihet, eftersom Sverige, liksom Finland, steg för steg har integrerats i Nato-samarbetet. Sedan 1995 har svensk trupp deltagit i en rad Nato-ledda operationer, från Bosnien till Afghanistan. The Economist skrev 2007 att Sverige var ”more NATO than most NATO members”. Men många människor tycks tro att mottot ”alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i krig” fortfarande gäller. Neutraliteten har blivit en seg kulturell struktur, trots att den rimmar allt sämre med verkligheten.
Efter den 24 februari 2022 befinner sig Sverige åter i en bipolär värld och måste ta ställning till den nya säkerhetspolitiska situationen. En blick på historien visar att det inte är första gången; det är heller inte första gången det finns olika åsikter om hur det ska ske. Det är fel att hävda att Sverige fört samma neutralitetspolitik i över 200 år och det är att tumma på sanningen att hävda att Sverige fortfarande är helt alliansfritt. Av det följer emellertid inte med automatik att Sverige nu bör gå med i Nato. Sådana raka svar ger inte historien.
Däremot visar historien om svensk utrikespolitik efter 1814 hur en liten stat ofta tvingas förändra sin säkerhetspolitik utifrån nya förhållanden i omvärlden. I dag är vi där igen. Rysslands aggression, Natos svar och kanske speciellt Finlands slutsatser av detta tvingar fram en omprövning av de svenska positionerna. Att förändringar kommer är ofta det enda konstanta i historien.
Harald Gustafsson
Professor em i historia vid Lunds universitet
https://www.svd.se/a/z72B6b/svenska-neu ... verklighet
MVH
Hans
I ämnet såg jag en intressant artikel:
Harald Gustafsson:
Svenska neutraliteten mer dröm än verklighet
Amerikanska soldater landstiger i Sverige under Natos årliga Baltops-övning i Östersjöområdet, 2019.
Amerikanska soldater landstiger i Sverige under Natos årliga Baltops-övning i Östersjöområdet, 2019. Foto: Alamy
Det militärt samarbetssökande Sverige har beskrivits som ”mer Nato än de flesta Nato-medlemmar”, men fortfarande är självbilden som världens samvete stark. Snart kan det vara dags att skriva neutralitetens dödsruna, men när föddes den egentligen – och är den inte redan begraven?
Harald Gustafsson
Publicerad 2022-05-03
Följ skribent Sluta följa
Stäng
Dela artikeln:
Svenska neutraliteten mer dröm än verklighet
Detta är en understreckare, en fördjupande essä, dagligen i SvD sedan 1918. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Vi som var unga under kalla kriget lärde oss närmast som en trossats ”alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i krig”; det var formeln för den svenska utrikespolitiken. I skolan fick vi lära oss att vara stolta över det tappert neutrala Sverige, Sverige som den förnuftiga tredje ståndpunkten mellan de stridande ideologierna i världen, Sverige som den opartiska brobyggaren. Det är svårt att beskriva chocken när Dag Hammarskjöld dog, han var ju svensken som skulle ställa allt till rätta i världen. Och det kunde han göra just eftersom att han kom från ett neutralt land, ett land som stått utanför krig i långt över hundra år.
Med tanke på den starka ställning alliansfrihet och neutralitet fått i den svenska självbilden är det inte underligt att man har försökt projicera den långt bakåt i historien. Men om det nu, inför ett antagligen stundande Nato-medlemskap, blir dags att skriva neutralitetens dödsruna, kompliceras saken av att det är svårt att ange något födelsedatum, och också osäkert om objektet för runan verkligen är vid liv eller redan har avgått med döden. Eller kanske har dött och återuppstått ett antal gånger.
Senaste gången svenska soldater var i elden i ett konventionellt krig var under några träffningar i Norge i augusti 1814. Napoleonkrigen var över, Finland hade förlorats, Norge tvingades in i union med Sverige. Men vägen till dagens – eller snarare gårdagens – svenska utrikespolitiska linje var långtifrån rak.
Många samtida menade att Sverige lämnade neutralitetspolitiken 1920 genom att gå med i det nygrundade Nationernas förbund.
Den politik Sverige förde under 1800-talet skilde sig knappast från andra småstaters, alla försökte de balansera mellan stormakterna och undvika att dras in i konflikter. Deklarera neutralitet i hotande eller pågående konflikter var en vanlig åtgärd. Att Sverige gjorde det i de flesta konflikter innebar bara att man följde gängse diplomatisk praxis och inte någon principiell bekännelse till neutralitet. Allianser och krig var inte uteslutna ur statsledningens verktygslåda.
Flera gånger var det nära att Sverige gått i krig. Under Krimkriget såg Oscar I en möjlighet att återerövra Finland och 1855 slöts novembertraktaten med Storbritannien och Frankrike. Men till kungens förtrytelse slöt västmakterna redan nästa år fred med Ryssland. 1864 hade Karl XV lovat Danmark stöd om de inkorporerade Slesvig, men när Preussen och Österrike anföll Danmark vägrade svenska och norska politiker att följa kungen. Flera gånger, sist under unionsupplösningen 1905, ville vissa högerpolitiker gå i krig mot den motsträviga unionspartnern Norge.
Utrikespolitiken var inte oomstridd. Det är riktigare att tala om en motsättning under 1800-talet mellan aktivister och isolationister än en enda lång svensk linje av neutralitet, enligt historikern Bo Stråth. Det var en annan sak med länder som var traktatsmässigt förpliktigade till neutralitet, som Schweiz, Belgien och Luxemburg. Och en del andra länder drev en principiell neutralitetspolitik, som USA, som inte ville dras in i de gamla europeiska makternas spel. Det hindrade dock inte USA från att bedriva erövringskrig. Neutralitet och fred hörde inte automatiskt ihop.
Åren upp mot första världskriget kännetecknades av ökande stormaktsmotsättningar, inte minst som det nya Tyskland – det uppgraderade Preussen – pressade på för att komma på lika fot med de gamla stormakterna. Inför detta hot arbetade många för en fredlig värld garanterad i internationella överenskommelser. Det neutrala Nederländerna var värd för flera kongresser och därför ligger flera internationella institutioner i Haag. Ännu var Sverige inte världens samvete.
Drömmarna om fred gick i kras 1914. Sverige deklarerade som vanligt neutralitet, men höll nu en mer principiell linje än tidigare. Efter borggårdskrisen satt en icke-parlamentarisk ämbetsmannaregering under folkrättsexperten Hjalmar Hammarskjöld. Hans konsekventa neutralitetslinje orsakade problem med importen från väst och ett svårt försörjningsläge. Många protesterade och kallade statsministern ”Hungerskjöld”. Först när han tvingats avgå 1917 kunde ett handelsfördrag med Storbritannien komma till stånd och försörjningsläget förbättrades. För de flesta var ekonomin viktigare än en strikt neutralitet.
Många samtida menade att Sverige lämnade neutralitetspolitiken 1920 genom att gå med i det nygrundade Nationernas förbund (NF). NF-stadgan innehöll bestämmelser om plikt att delta i sanktioner och andra stadganden som både högern och vänstersocialisterna menade beskar Sveriges utrikespolitiska manöverutrymme och innebar risker att dras in i krig. Liberaler och socialdemokrater såg NF tvärtom som en garant för fred. 1930-talets konflikter visade dock NF:s tandlöshet och vid utbrottet av andra världskriget återstod för Sverige bara den vanliga lösningen: deklarera neutralitet och hoppas på det bästa.
Neutraliteten i sig hade visat sig som ett dåligt skydd redan under första världskriget, med Tysklands anfall på Belgien. Under andra världskriget föll de neutrala staterna en efter en offer för krigföringen. En kombination av geopolitisk tur och smidig hantering av neutraliteten räddade Sverige. De stora eftergifterna för Tyskland, som i senare tid har setts som moraliskt förkastliga, följdes efter krigets vändning av ännu större medgivanden till de allierade.
Det är fel att hävda att Sverige fört samma neutralitetspolitik i över 200 år och det är att tumma på sanningen att hävda att Sverige fortfarande är helt alliansfritt.
Efter andra världskriget, och särskilt sedan det blev klart att Sovjetunionen och västmakterna stod fientliga mot varandra, sökte de små staterna nya lösningar. En möjlig sådan var ett försvarsförbund mellan Sverige, Danmark och Norge. Tanken var att bilda en allians som skulle vara neutral mellan stormaktsblocken; neutralitet behövde alltså inte innebära alliansfrihet. Men Norge ville ha de starkare garantier som västmakterna kunde erbjuda och Norge, Danmark och Island gick i stället in i Nato när det bildades 1949.
Det var nu, men först nu, som neutralitetspolitiken blev ett svenskt mantra. Det förstärktes under Olof Palmes tid med bilden av Sverige som världens samvete. Neutralt mellan maktblocken kunde Sverige kritisera, medla och mäkla fred. Ja, det sågs som något av Sveriges plikt att ta ställning för ”det goda” mot ”det onda” i världen. Den starka offentliga retoriken kring alliansfriheten hade emellertid en dold baksida.
Sedan 1950-talet samarbetade Sverige i själva verket tätt med Nato, delade information och gjorde upp planer för hur Nato skulle kunna skydda och använda Sverige i ett krisläge. Det här var strängt hemligt, känt endast av ett fåtal i regeringen och den högsta militärledningen. Det kan i efterhand framstå som en rimlig återförsäkring för ett litet land men skapade paradoxen att USA och Nato i det offentliga samtalet ofta framställdes som ”det onda” samtidigt som Sveriges säkerhet byggde på det hemliga samarbetet med dem. Det är inte underligt att alliansfrihet och neutralitet för många människor sitter djupt inpräntat och att skepsisen mot västalliansen länge varit stark.
Neutralitetspolitiken efter andra världskriget handlade om en balansgång mellan de två maktblocken. Finlands speciella bindning till Sovjetunionen gjorde det angeläget för Sverige att inte öka motsättningarna i Östersjöområdet. Så länge Finland hade en viss politisk manöverfrihet hade Sverige en buffert. Ett svenskt Natomedlemskap hade kunnat få förödande konsekvenser för Finland och därmed bringat Sverige i en frontställning. Även de borgerliga politiker som i princip var för en västanslutning talade hellre om att Sverige skulle ta ställning ideologiskt, men inte allianspolitiskt.
Alla dessa hänsyn föll bort med Sovjetunionens sammanbrott och östblockets upplösning 1991. Natoanhängare kunde nu öppet propagera för svensk anslutning. Sverige kunde gå med i EU och gjorde det utan att ta några förbehåll för eventuella militära samarbeten. Den säkerhetspolitiska doktrinen ändrades av riksdagen 1992; svensk alliansfrihet syftade nu till ”att vårt land skall kunna vara neutralt i händelse av krig i vårt närområde”. Sverige skulle alltså kunna vara neutralt men behövde inte välja den lösningen, och det gällde bara närområdet. Försvaret skars ner och ställdes om till att delta i internationella aktioner.
Det är svårt att tala om samma neutralitetspolitik före och efter 1992. Det är heller inte helt självklart att tala om alliansfrihet, eftersom Sverige, liksom Finland, steg för steg har integrerats i Nato-samarbetet. Sedan 1995 har svensk trupp deltagit i en rad Nato-ledda operationer, från Bosnien till Afghanistan. The Economist skrev 2007 att Sverige var ”more NATO than most NATO members”. Men många människor tycks tro att mottot ”alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i krig” fortfarande gäller. Neutraliteten har blivit en seg kulturell struktur, trots att den rimmar allt sämre med verkligheten.
Efter den 24 februari 2022 befinner sig Sverige åter i en bipolär värld och måste ta ställning till den nya säkerhetspolitiska situationen. En blick på historien visar att det inte är första gången; det är heller inte första gången det finns olika åsikter om hur det ska ske. Det är fel att hävda att Sverige fört samma neutralitetspolitik i över 200 år och det är att tumma på sanningen att hävda att Sverige fortfarande är helt alliansfritt. Av det följer emellertid inte med automatik att Sverige nu bör gå med i Nato. Sådana raka svar ger inte historien.
Däremot visar historien om svensk utrikespolitik efter 1814 hur en liten stat ofta tvingas förändra sin säkerhetspolitik utifrån nya förhållanden i omvärlden. I dag är vi där igen. Rysslands aggression, Natos svar och kanske speciellt Finlands slutsatser av detta tvingar fram en omprövning av de svenska positionerna. Att förändringar kommer är ofta det enda konstanta i historien.
Harald Gustafsson
Professor em i historia vid Lunds universitet
https://www.svd.se/a/z72B6b/svenska-neu ... verklighet
MVH
Hans
-
Markus Holst
- C Skalman
- Inlägg: 13694
- Blev medlem: 4 september 2006, 15:28
- Ort: Västergötland
- Kontakt:
Re: Sverige i Nato
Diskussionerna runt Ålandsexpeditionen blev en egen tråd: viewtopic.php?f=32&t=49430
Re: Sverige i Nato
Även om Sverige inte blir med i NATO så kommer vi att upplåta våra baser för amerikansk trupp. https://omni.se/usa-far-tillgang-till-b ... e/a/y6AGrx
Man kan tycka vad man vill om det, men visst ger vi upp lite av vår suveränitet. Att amerikanska soldater som begår brott i Sverige inte kan lagföras i svensk domstol är ett exempel.
Man kan tycka vad man vill om det, men visst ger vi upp lite av vår suveränitet. Att amerikanska soldater som begår brott i Sverige inte kan lagföras i svensk domstol är ett exempel.
Re: Sverige i Nato
Sverige har sitt ord med i eventuella 'Status Of Forces Agreement' (SOFA).
MVH
Hans
MVH
Hans
Re: Sverige i Nato
Therese Larsson Hultin: USA-lagar kan gälla i delar av Sverige
https://www.svd.se/a/2B6XJG/forsvarsavt ... av-sverige
https://www.svd.se/a/2B6XJG/forsvarsavt ... av-sverige
-
Markus Holst
- C Skalman
- Inlägg: 13694
- Blev medlem: 4 september 2006, 15:28
- Ort: Västergötland
- Kontakt:
Re: Sverige i Nato
festllig artikel, ingressen talar om amerikanska lagar i Sverige men det nämns sedan inte i brödtexten.unmo300 skrev: ↑6 december 2023, 11:14Therese Larsson Hultin: USA-lagar kan gälla i delar av Sverige
https://www.svd.se/a/2B6XJG/forsvarsavt ... av-sverige
Re: Sverige i Nato
Det står så här i tidningen:Markus Holst skrev: ↑6 december 2023, 11:27festllig artikel, ingressen talar om amerikanska lagar i Sverige men det nämns sedan inte i brödtexten.unmo300 skrev: ↑6 december 2023, 11:14Therese Larsson Hultin: USA-lagar kan gälla i delar av Sverige
https://www.svd.se/a/2B6XJG/forsvarsavt ... av-sverige
Det finns en del att anmärka på den åldrade professorns opus som Hans klistrade in, alltså den som rörde neutralitetens historia. Jag har referat tidigare till Bert Måralds avhandling.Det som däremot är intressant, och som han också påpekade, är att på den del av baserna där de amerikanska materielen och vapnen förvaras kommer det att råda amerikansk jurisdiktion. ”Så gör de överallt i världen”.
Det innebär alltså små hörn av Sverige där amerikanska lagar trumfar svenska.
I norska medier har man kunnat läsa att USA till och med har auktoritet över norska medborgare inom de områden på baserna där USA har exklusiv access.
Den svenska freds- och neutralitetsrörelsens uppkomst. Göteborgs universitet 1974.
Han bortser från en av huvudpoängerna med neutralitetspolitiken, nämligen att den bygger på insikten om att militära allianser - som alltid drivits fram av stormakter - i sig är konfliktskapande. Inget om svenskt engagemang i den alliansfria rörelsen.
Re: Sverige i Nato
Vad som står i avtalet är dock vad som är intressant, inte hur tidningen har valt att tolka det.
- Skärmbild 2023-12-07 000835.png (69.25 KiB) Visad 1321 gånger
Re: Sverige i Nato
Står ju svart på vitt att svensk lag inte skall tillämpas. Dessutom för att skydda amerikanska soldater är USA inte medlem av the International Court of Justice.
Re: Sverige i Nato
Jag förstår inte riktigt kritiken mot SOFA. Svenska soldater i utlandstjänst lyder knappast direkt under lagarnaytttttttttttttttttttttthreeeeed (katt bakom) i landet de verkar i. Inte att glömma diplomater. Skall svenska kvinnliga soldater bli stenade för att de har haft utomäktenskapliga sexuella relationer? Och vad skiljer svensk lag och amerikansk militär lag? Jänkarna har kvar dödstraffet men i övrigt finns det radikala skillnader?
MVH
Hans
MVH
Hans