I1 - Svea Livgarde - Status och kvalitet under kalla kriget?

[Grönis]

Diskuterade lite med en kompis under helgerna. Vi både gjorde vår värnplikt vid nämnda regemente vid ungefär samma tid (mitten 90-talet) och hade samma känsla när det gäller regementets "status". Vi upplevde att man gärna talade lite illa om regementet inom vissa kretsar, att disciplinen var dålig och att utbildningen inte höll särskilt bra kvalitet. Man kan även få samma bild i "Operation Garbo" där man får följa en skyttebataljon från regementet.

Man kan tycka att detta är märkligt, då det är ett av världens äldsta regementen som fortfarande är verksamt. Dessutom brukar ju livgarden och motsvarande förband ofta omges av extra hög status? Personligen kan jag inte på något sätt direkt klaga på utbildningens kvalitet, men har inget att jämföra med.

Rent praktisk så borde tilltången på bra officerare varit god. Den enda infanteriutbildningen i Stockholm, och dessutom det första att mekaniseras i nya brigadstrukturen borde väl medfört att regementet varit en eftertraktad arbetsplats för många officerare runt om i landet. Det borde medfört en hög kvalitet på befäl och därigenom bra utbildning.

Vad säger ni här, hur stod sig I1 som regemente och vad berodde eventuella kvalitetsskillnader på?

[Vysotskij]

1. Har aldrig uppfattat klagomål mot officerskåren på I 1. I Operation Garbo gäller det väl bara en enstaka reservare?
2. MekIB var en rätt kort parentes och dessutom från tiden med ganska selektiv värnplikt.
3. Stadsskytte sågs vad jag vet åtminstone under 1990-talet som mer elit än infanteriet i allmänhet.
4. Även om det givetvis funnits massor av duktiga värnpliktiga på I 1 fick man ofta en mindre selekterad skara nollåttor än ÖN och Gotland. Diskuteras lite mer på sidorna 5 och 6 i denna tråd: viewtopic.php?f=54&t=28745&start=60.

[Hans]

Vysotskij, kan du göra om länken, funkar inte för mig.

Under det kalla krigets glada dagar skulle jag valt en bondpojke framför en storstadsbo i de allra flesta fall som beväring. De förstnämnda hade det lite lättare att klara sig i kalla, mörka och läbbiga skogen.

Officerarna var som från vilket regemente som helst och som utomstående såg man ingen speciell duglighet eller kåranda.

MVH

Hans

[Markus Holst]

som utomstående såg man ingen speciell duglighet eller kåranda.

Kan du förtydliga det där? Som göteborgare tolkar jag det kanske lite väl fritt, när det gäller ett regemente fullt av stockholmare.

[Hans]

Inte säker på att jag förstår frågan men under min tid i Hären såg man inte upp till I 1 utan de var inte bättre eller sämre än andra nummerregementen - möjligtvis bättre på att genomföra högvakter och slika saker men absolut inte bättre i att föra krig. Var det svar på din fråga?

MVH

Hans

[Markus Holst]

Var det svar på din fråga?

Ja, men jag tyckte det var roligare när jag läste det som att stockholmsregementet inte var speciellt dugligt.

[Lasse O]

I 1 har under kalla kriget haft de mest skiftande rykten. Allra sämst var det på 70-talet då jag som ungt och energiskt befäl kom till Kungsängen.
Fast vi måste komma ihåg att det aldrig funnits ett krigsförband som hetat I 1. Däremot en utbildningsplattform med en hög rörlighet av passagetjänstgörande befäl och värnpliktiga som av olika skäl inte kunnat utbildas i t ex Boden.
I 1:s krigsförband har i mitt tycke gott kunnat mäta sig med andra infanteriplattformars.

Experimenten var också många. Under sent 70-tal var kritik och självkritik högsta mode bland maoisterna så ock på arméstaben.
Det kunde gå till så att ett plutonsbefäl placerades i heta stolen och sedan fick de värnpliktiga kritisera hans prestationer under veckan. En sådan folkdomstols avrättning filmades och visades också på TV.
Mycket progressivt tyckte karriärsugna och framstegsvänliga officerare. Men kompanibefäl och högre behövde förstås aldrig schavottera på samma sätt.

Det var nog ingen slump att regementet blev försöksgris för Utveckling av grupp och ledare (UGL).
Den ursprungliga tanken var att yrkesbefälet skulle ta ett steg tillbaka och låta en grupp värnpliktiga på något slags magiskt sätt utbilda sig själva. Så småningom blev det mer styrsel i UGL-köret men inledningen var minst sagt skakig.

Jag slutar här. Mitt blodtryck klarar just nu inte fler minnen från fornstora dagar.

[Vysotskij]

Om inte länken ovan funkar så rör det sig om sidorna 5 och 6 i tråden Försvaret av milo ÖN i gränszonen.

[Grönis]

Tack för intressanta inlägg. Ingen verkar ha någon uppfattning att det skulle varit sämre i praktiken vilket var ungefär reaktionen jag förväntade mig. Men det är en sak som jag ändå reagerar på och det är vilka värnpliktiga som placerades på regementet. I den andra tråden skriver man om folk som av olika anledningar inte kunde placeras i t.ex. Boden. Och visst fanns det väl sådana som önskade vara nära hemmet. Men för det första fanns det ju andra förband i Stockholmstrakten och för det andra så gick väl inte riktigt uttagningarna till på det sättet. Man måste väl ha säkerställt att det tillfördes folk med rätt kompetens? Två killar i min pluton hamnade nog mer eller mindre där för att ha nära hem. En var mycket driftig och drev företag. Han var antagligen en av regementets bästa soldater och fick väldigt höga betyg. En kille tränade orientering på elitnivå. Här var det nog till I1s fördel att dessa killar inte hamnade i boden.. Sen ska det ju sägas att det inte bara var Stockholmare där åtminstone när jag gjorde värnplikt. Vi hade folk från hela Uppland och Sörmland men även ett par värmlänningar.

Men skilde sig verkligen kraven på säg en skyttesoldat i Boden, mot en i Skåne respektive ett förband i Mälardalen. I så fall kan man ju fundera på kvalitetsskillnader mellan olika förband?

(Jag är medveten om att inte I1 var ett krigsförband men jag använder det lite generellt här för infanterinutbildningen under kalla kriget)

[Vysotskij]

Tror kanske att vi får hålla lite på tidslinjen. Kring 2000 när vpl var närmast frivilliga fanns det säkert en del värmlänningar på I 1. De var sannolikt mer lätträknade på 1970-talet när mycket få inte gjorde lumpen. Att skicka stockholmare med dålig prognos att kunna krigsplaceras till Boden verkar man ha varit tveksam till.

När gjorde du lumpen, Grönis?

[Grönis]

96/97. Var ganska stor skillnad i hur många som gjorde lumpen då mot bara ett par år tidigare.

[Der Löwe]

Jag tror det finns många dimensioner i den här frågan. Dels att det fanns en slags huvudstadsrädsla, eller avundsjuka, som slog igenom. Det man söker hittar man. Ett uttryck som jag hörde i början av 90 talet var, "Gardet inte bra -men lite finare". Letar man fel hittar man dem, vilket gällde för utomstående. Letar man saker som gör I1 bättre hittar man det, vilket då antagligen gällde för där tjänstgörande. Jag tror det fanns olika uppfattningar om förbands förträfflighet mellan olika regementen och förband, vilken NB var bäst, vilken pansarbrigad var bäst. Kanske alla då på något sätt hade en uppfattning om I1 eftersom de ju kanske ibland spelade lite hårt på att de var "Gardet".

[anders.turner@hotmail.com]

Jag gjorde vpl 89/90 på Svea Livgarde. Det utbildades en Brigadskyttebataljon (IB 77R). Jag utbildades på bataljonens spaningspluton. Samtliga grpC var hemmahörande i Stockholm och F-vpl kom uteslutande från Västmanland (Västerås). Gällande utbildningen så kan jag inte jämföra den med någon annan, eftersom jag inte gjort den på andra orter. I vår byggnad hade vi gästförläggning för de regementen som gick högvakt. När vi pratade med dem fick vi veta att vi måste vara " Sveriges enda landsortsregemente", pga. den geografiska placeringen. De flesta regementen i Sverige låg mer centralt placerade med gångavstånd till stan eller affärer.
När det gäller uttaget så delar jag inte Stellan Bs (R.I:P) åsikt. Vid mönstringen blev jag uttagen till Kiruna med inryckning 1990. Då jag frågade om det fanns någon plats under -88 eller -89 på K4 eller I 22 blev svaret nej, men jag kunde få komma till Livgardet. Närheten hem gjorde att många lämnade logementet när vi inte hade kvällstjänst, men min uppfattning är att vi hade många dygn i fält under långa perioder. Bl.a Gimo, som B-styrka för Fänrikarna på Karlberg, Utö, Skillingaryd för att leda eld med haubits, m.m. Grk plutonen var ofta borta för de fick inte skjuta på övningsfältet pga flygen från Arlanda, så "närheten till mamma"...
Sen fanns det en stolthet över att få bära uniform model/ä på högvakten under jul och nyår.

[Grönis]

Jag gjorde vpl 89/90 på Svea Livgarde. Det utbildades en Brigadskyttebataljon (IB 77R). Jag utbildades på bataljonens spaningspluton. Samtliga grpC var hemmahörande i Stockholm och F-vpl kom uteslutande från Västmanland (Västerås). Gällande utbildningen så kan jag inte jämföra den med någon annan, eftersom jag inte gjort den på andra orter. I vår byggnad hade vi gästförläggning för de regementen som gick högvakt. När vi pratade med dem fick vi veta att vi måste vara " Sveriges enda landsortsregemente", pga. den geografiska placeringen. De flesta regementen i Sverige låg mer centralt placerade med gångavstånd till stan eller affärer.
När det gäller uttaget så delar jag inte Stellan Bs (R.I:P) åsikt. Vid mönstringen blev jag uttagen till Kiruna med inryckning 1990. Då jag frågade om det fanns någon plats under -88 eller -89 på K4 eller I 22 blev svaret nej, men jag kunde få komma till Livgardet. Närheten hem gjorde att många lämnade logementet när vi inte hade kvällstjänst, men min uppfattning är att vi hade många dygn i fält under långa perioder. Bl.a Gimo, som B-styrka för Fänrikarna på Karlberg, Utö, Skillingaryd för att leda eld med haubits, m.m. Grk plutonen var ofta borta för de fick inte skjuta på övningsfältet pga flygen från Arlanda, så "närheten till mamma"...
Sen fanns det en stolthet över att få bära uniform model/ä på högvakten under jul och nyår.

Tack för en intressant redogörelse. Många saker påminner om min värnplikt 96/97. Först och främst uttagningen. Jag var på väg till såväl flygvapnet som amfibiebataljon men skulle få vänta ett år till på värnplikten vilket jag inte ville. För flera andra var det samma sak. Många dygn i fält är intressant. Det är möjligt att man alltid tycker det som värnpliktig men jag hade samma uppfattning. Vi fick även höra från befälen att vi var bland de kompanier som antagligen låg ute mest i fält under ett år. OM det är sant vet jag ej men mellan inryck och jul låg vi ute väldigt mycket. Vi rykte in i fällt och var direkt ute två veckor, sen en vecka på kasern och sen en vecka i fält igen. Vintern var lugnare innan övningarna drog igång på allvar. Någon med erfarenhet från regementet som har någon uppfattning kring detta?

[anders.turner@hotmail.com]

Grönis
Jag hade 300 dagars tjänstgöring, dvs 10 månader, enligt pappren. Då var de lediga helgerna inkluderade. Jag skrev tyvärr inte dagbok, men jag var under ett par år efter vpl innehavare av plutonens samtliga veckoprogram som sattes upp och vet att vi hade 63 dagar i fält. Dag i fält räknade jag då som en dag då vi sovit ute natten innan eller natten efter, Dvs en övernattning ger två dagar i fält.
Vi rykte in 7 aug och muckade 1 juni. Min minnesbild är att i mars, april och maj var det mkt inne 10 dagar ledig 4.
Jag missade stora delar av slutövningen då jag fick förmånen att representera Svea Livgarde i Norge. På den tiden skedde det ett utbyte mellan Norska, Danska och svenska gardesregementena. Våren 1990 var det Sveriges tur att åka till Norge. Vi åkte natttåg dit, Bodde på deras förläggning i Oslo och fick gå med i paraden i svensk model Ä på Karl Johan den 17e maj! Ett minne som jag aldrig glömmer