Sommaren 1975. Infanteriets stridsskola.
Jag och den pansarvärnstropp vid 12.pvkomp I 16/Fo 31 som jag var instruktör vid skickades till Kvarn för att vara övningstrupp vid Militärhögskolans kurs för blivande bataljonschefer (batch). Som förbandsinstruktör (FBI) följde förstås ordinarie plutonchefen med.
Troppen bestod av två grupper med vardera en pvpj 1110, ett grg m/48 C och en ksp 58. Allt drogs av traktorer och truppen cykeltolkade efter. Själv fick jag åka bakryttare på en mc.
Truppen var oerhört lojal och följsam även om jag i början var lite skeptisk till att så många kom från storstaden Göteborg och hade långt hår. Jag var skeptisk i onödan.
Emellanåt skickades vi ut för att skydda en flank och slåss mot mygg. Vid ett tillfälle råkade vi ut för styrka C, under befäl av en av mina "kamrater", som var med på övningen med sin spaningspluton och ville hjälpa sin kamrat genom att släppa ut luften ur pvtroppens cyklar.
Där och då svor jag att hämnas men det har snart gått femtio år och hämnden har väl blivit lite för kall.
Någon större truppförare var jag väl inte men jag tyckte vi löste våra uppgifter tillfredsställande, en åsikt som tyvärr inte delades av alla på batchkursen. Långsam, svårt att förstå givna order m m var några av omdömena om mina prestationer.
En dag fick jag och min tropp en uppgift. "Skydda bataljonsstabens (batstaben) gruppering vid vägskälet X. Fienden kommer att anfalla från väster med pansar om 30 minuter!" En grammatiskt konstig order men FBI övertygade mig om att det är vi skall vara vid X.
- Screenshot 2023-07-31 084633.png (108.46 KiB) Visad 1178 gånger
Terrängen var svår. Granar och tallskog blandat med våta rester av skogsavverkning. Dessutom var det en kraftig stigning till den av mig tilltänkta stridsställningen.
Vi slet och drog våra två pjäser och efter en kvart hade vi kommit 25 meter.
Ögonblicket senare utbröt en våldsam skottlossning i östlig riktning.
- Du anropade väl batstaben med din ra 140 och meddelade att dina traktorer skulle ansluta till dem, frågade FBI.
- Inte direkt, men de borde väl märka att fordon kommer från oss i väster?
- Jo, jag tror de har märkt det!
FBI hade knappt hunnit avsluta meningen innan det brakade till på vägen och tre ikv 103 dundrade fram under intensiv eldgivning. Samtidigt anföll delar av InfSS övningskompani fegt i vår flank. Att manövrera våra pvpjäser var inte att tänka på utan jag hann bara skänka en tanke på bataljonstaben som nu oskyddad befann sig några kilometer bort. Tidigt fick jag veta att eleverna var betygsatta och jag kunde bara hoppas att truppförande inte var från Hallands regemente.
När kalabaliken så småningom lagt sig fick vi vila några timmar men på kvällen kom ett bud att jag skulle anmäla mig för truppförande bataljonchefen.
Sagt och gjort lät jag min mcordonnans transportera mig till staben och frågade nervöst efter batch.
Han ligger i tältet och sover, fick jag veta. Lyckan står den djärve bi, har alltid varit min paroll och jag smög skyggt in i stabstältet där en sovsäck låg och snarkade.
Han väcktes och stirrade på min uppenbarelse och skrek:
- Bryt staben! Marschfärdiga!
Nog anade jag att jag inte var enormt populär bland MHS-eleverna men att fly bara på grund av mig var ändå lite magstarkt.
Tumult utbröt men stabens flykt avbröts då någon lärare fick stopp på den sömndruckne MHS-eleven.
Han hade glömt varför han kallade på mig och jag åkte lättad tillbaka.
Under senare delen av övningen fick jag ibland ryktesvägen från MHS-eleverna höra uttryck som "vitsordssänket". Jag började ana vem som avsågs men jag var ändå nöjd. Och det kunde ju istället handla om den svekfulle kamraten vars spaningspluton släppt ur luften ur mina cyklar.
Trevliga värnpliktiga som alltid gjorde sitt bästa även när jag gav mindre genomtänkta order. Så här långt efteråt är det lätt att se minnena i ett rosenrött skimmer men även om det fanns mindre trevliga stunder så gav det mig erfarenheter och minnen för livet.
