Fria Kriget

[Grönis]

Under kalla kriget ingick fria kriget som en "slutpunkt" för det organiserade försvaret. Avskurna och splittrade förband skulle istället för att ge upp genomföra en form av gerillakrigföring mot staber, sambandsplatser, förläggningar och förråd etc.

Gerillaoperationer har i många konflikter orsakat en materiellt och numerärt överlägsen fiende enorma skador och fått konflikten att kantra till dess fördel.

Ett glesbefolkat land som Sverige, där praktiskt taget varenda vuxen man hade militär utbildning och där tillgången på vapen var extremt god borde kunna utgöra en plattform för en "gerilla" i världsklass? Min hypotes är helt enkelt att det fria kriget hade haft förutsättningar att lyckas väl och att även om en invasion lyckats så skulle det vara oerhört svårt för en angripare att slå ned allt betydande motstånd. Vad säger forumet?

[LasseMaja]

Jag vet att det pratades lite vagt om detta. Jag minns också att försvarsmakten propagerade ganska mycket emot gerillakrigföring under lektioner vi hade om detta. Det var inte någon användbar metod, sade man, eftersom fienden då skulle ge sig på civilbefolkningen. Detta var verkligen fråga om ett dubbelt budskap.

[Lasse O]

Fria kriget var nog mest ett politiskt budskap till omvärlden. Att leva och verka i ett glesbefolkat land utan fungerande underhållstjänst hade varit enormt påfrestande för den enskilde soldaten och hade inte varit realistiskt.
Efterkrigstidens generationer människor har ingen erfarenhet av svält och hunger samt att leva i ovisshet om sina anhöriga.

Min gissning är att när den svenska regeringen förklarat att striderna skall upphöra och förbanden samlas på uppsamlingsplatser så hade 99,9 % lytt ordern. Man vill hem till sina anhöriga.
Nu påstås det ju att en svensk regering aldrig skulle ge en order om att motståndet skulle upphöra men lite till mans visste vi nog att det inte var sant. Det finns en gräns för vad t ex civilbefolkningen skall kunna uthärda.

Stay Behind-rörelsen är förstås en helt annan sak.

[Grönis]

Om vi bortser från en storskalig gerillaverksamhet och snarare tänker klassikt motståndsarbete så borde rekryteringsgrunden för sådan verksamhet vara stor. Jag köper att många skulle vilja komma hem, men samtidigt borde en motståndsrörelse ha goda förutsättningar pga den numerär som ändå hade militär utbildning. Tränades några förband särskilt i denna typ av verksamhet eller gjordes andra förberedelser?

[Lasse O]

Under mina knappt 40 år i den svenska FM har jag aldrig varit med om att utbilda t ex skytteförband för fria kriget. Visst talade vi ofta lite löst om att avskurna förband skulle övergå till FK men mer blev det inte.
Problemet (eller utmaningen som det numera heter) är att den striden i god tid bör förberedas med underhållsplatser och övningar. Annars blir det inte mycket krigande när den genomsnittlige soldater har tre magasin, en guldburk och ett första förband

Jägarbataljonerna hade eller har en helt annan sits. De skall strida bakom fiendens linjer och har både lämplig övning och utrustning för detta.

Gissar att mycket av FK-diskussionerna på den tiden påverkades av Vietnamkriget där gerillasoldaten arbetade 0800-1700 på fälten och när kvällen kom bytte om till stridsutrustning, tyvärr väl medveten om att hans familj dagen efter kanske skulle utplånas i en attack med napalm.

[Grönis]

Intressant, trodde nog att det fanns mer förberedda planer för detta och även gömda förråd etc. Eftersom allt var så genomplanerat under kalla kriget trodde jag Fria Kriget faktiskt var något man i hög grad räknade med.

[Der Löwe]

Alla meddelanden om att motståndet skall ges upp är falska. Bara det är ju en ganska extrem utgångspunkt som mer ger en legitimitet till motstånd oavsett vad en regering eller efterföljande regim proklamerar efter det att det "reguljära" kriget är slut. Vi får nog skilja på strid bakom fiendens linjer med enstaka specialiserade och en hel del icke specialiserade men avskurna förband under samma tidsrymd som organiserat motstånd pågår inom eller utom landet under fortfarande pågående storskaliga operationer och det motstånd som organiseras i ett ockuperat Sverige bortom de de storskaliga operationerna. Som jämförelse kan nämnas motståndet i de baltiska länderna under pågående andra världskriget och det som fortsatte efter att kriget var slut. Ingen kan väl ifrågasätta effekten av det första genom att det binder motståndarens resurser för bevakning och eskort av tex transporter och viktig infrastruktur. Den andra typen av motstånd kan väl mer hänföras till att behålla en nationell identitet och skapa utrymme för positiva exempel att visa på efter omvändelser som befriar landet.
Det första exemplet av motstånd tror jag absolut skulle ha genomförts med relativ stor effekt. Det svenska "sega gubben försvaret" med stor fokus på småskaliga infanteriförband med relativt effektiv beväpning gör att även mindre förband som körs förbi av fiendens mekaniserade täter har relativt stor förmåga att fortsätta genomföra eldöverfall mot bakre delen av fiendens logistiska kedja. Jägarförbanden var väl dimensionerade för att kunna verka inom sitt förbanndsmässiga uppträdande upp till 30 dagar bakom fiendens linjer. Detta tillsammans med deras specifika utbildning och utrustning gör att de kommer binda stora resurser under hela den tiden.
Jag vet för lite om stay behind rörelsen, men inom ett ockuperat land brukar ju motstånd även börja organiseras utanför de normala militära strukturerna, fackföreningar, studenter mm. Fördelen med Sverige var väl att en stor del av den manliga befolkningen hade grundläggande kunskaper om användandet av eldhandvapen och sprängmedel.

[Grönis]

Alla meddelanden om att motståndet skall ges upp är falska. Bara det är ju en ganska extrem utgångspunkt som mer ger en legitimitet till motstånd oavsett vad en regering eller efterföljande regim proklamerar efter det att det "reguljära" kriget är slut. Vi får nog skilja på strid bakom fiendens linjer med enstaka specialiserade och en hel del icke specialiserade men avskurna förband under samma tidsrymd som organiserat motstånd pågår inom eller utom landet under fortfarande pågående storskaliga operationer och det motstånd som organiseras i ett ockuperat Sverige bortom de de storskaliga operationerna. Som jämförelse kan nämnas motståndet i de baltiska länderna under pågående andra världskriget och det som fortsatte efter att kriget var slut. Ingen kan väl ifrågasätta effekten av det första genom att det binder motståndarens resurser för bevakning och eskort av tex transporter och viktig infrastruktur. Den andra typen av motstånd kan väl mer hänföras till att behålla en nationell identitet och skapa utrymme för positiva exempel att visa på efter omvändelser som befriar landet.
Det första exemplet av motstånd tror jag absolut skulle ha genomförts med relativ stor effekt. Det svenska "sega gubben försvaret" med stor fokus på småskaliga infanteriförband med relativt effektiv beväpning gör att även mindre förband som körs förbi av fiendens mekaniserade täter har relativt stor förmåga att fortsätta genomföra eldöverfall mot bakre delen av fiendens logistiska kedja. Jägarförbanden var väl dimensionerade för att kunna verka inom sitt förbanndsmässiga uppträdande upp till 30 dagar bakom fiendens linjer. Detta tillsammans med deras specifika utbildning och utrustning gör att de kommer binda stora resurser under hela den tiden.
Jag vet för lite om stay behind rörelsen, men inom ett ockuperat land brukar ju motstånd även börja organiseras utanför de normala militära strukturerna, fackföreningar, studenter mm. Fördelen med Sverige var väl att en stor del av den manliga befolkningen hade grundläggande kunskaper om användandet av eldhandvapen och sprängmedel.

Det är ett bra klargörande. Det är två helt skilda situationer, i det ena fallet pågår strider samtidigt som vissa förband blivit avskurna eller att man befinner sig på ockuperat område samtidigt som striderna pågår. I detta fall råder det ju inga tvivel om att motståndet ska fortsätta, men fanns det inga planer för detta heller? Typ kunna släppa ammunition etc. med fallskärm eller någon form av extra förråd för just detta ändamål?

[Grönis]

Om jag ska klargöra vad jag menar så tänker jag typ på förråd med materiel som inte ingick i den vanliga organisationen vid mobilisering och som skulle kunna brukas i nödläge av behövande förband. Har för mig att jag läst att det fanns den typen av förråd med bränsle, vapen, ammunition.

[Bjernevik]

Typ kunna släppa ammunition etc. med fallskärm eller någon form av extra förråd för just detta ändamål?

Båda dessa alternativ är något som kräver planläggning och förberedelser i fredstid. Att i fredstid förutse vilka förband som skulle "bli kvar", och i vilka områden, får nog ses som omöjligt. Så att lägga upp extra förråd på rätt plats är inte möjligt. Med tanke på att vi inte heller hade råd att fylla upp alla ordinarie förråd, så blir tanken på extra förråd ännu mindre genomförbar.

Det enda realistiska är att hoppas på att sönderslagna/förbigångna förband med befintliga resurser kan reorganisera sig och övergå till fria kriget. Och det var väl precis så man gjorde...

[pandersson2]

Der Löwe,

Med ditt exempel på Baltikum, syftade du på sovjetiska partisanerna eller på de antisovjetiska skogsbröderna?

Skall man ha ha Baltikum som utgångspunkt bör man även nämna de massdeportationer som skedde av bönder och familjer till dem man såg som illojala. Var skulle gränsen gått för Sverige? Hur många deporterade hade vi varit villiga att acceptera och fortsätta? Det var ju hundratusentals som deporterades i Baltikum, så det är den storleksordningen som man får räkna med. Eller hur många byar skulle vi acceptera att alla män skjöts i som var tyskarna metod? Fanns det ens en diskussion om vad som var rimligt och som en förberedelse för att folk skulle förstå och vara beredda på följderna?

Bekymrena för mig är inte de stridande förbanden utan de repressalier som blir följden. Samt, hur många skulle vara villiga att slåss om de visste att priset var avrättning samt deportering av familjen?

[Der Löwe]

Det var ju exakt det jag menade. Både de sovjetryska partisanerna och de baltnationalistiska började som den första typen av kamp. De "kommunistiska" partisanernas kamp övergick ju inte i ett andra skede eftersom de hela tiden stred under pågående storskaliga militära operationer. Skogsbröderna genomgick ju båda faserna, dels som stöd för det stora kriget och sedan en hopplös kamp som ju nu kan lyftas fram efter länders befrielse. Så länge det finns en chans att pågående storskaliga militära operationer pågår och kriget inte är avgjort finns varken anledning eller egentligen moralisk rätt att lägga ner vapnen för att skona civilbefolkning. Eventuella repressalier mot civilbefolkning är att betrakta som krigsförbrytelser. När kriget är avgjort måste ju andra överväganden göras. När kriget är avgjort och en ockupation är ett faktum måste ju etiska värderingar av nytta kontra skada vägas mycket tydligare. Någon, jag kommer inte ihåg vem, har någon gång liknat en ockupation med en våldtäkt. Motstånd kan te sig hopplöst, men det hjälper landet att hålla sin självbild efter att "våldtäkten" är genomförd.

[Grönis]

Der Löwe,

Med ditt exempel på Baltikum, syftade du på sovjetiska partisanerna eller på de antisovjetiska skogsbröderna?

Skall man ha ha Baltikum som utgångspunkt bör man även nämna de massdeportationer som skedde av bönder och familjer till dem man såg som illojala. Var skulle gränsen gått för Sverige? Hur många deporterade hade vi varit villiga att acceptera och fortsätta? Det var ju hundratusentals som deporterades i Baltikum, så det är den storleksordningen som man får räkna med. Eller hur många byar skulle vi acceptera att alla män skjöts i som var tyskarna metod? Fanns det ens en diskussion om vad som var rimligt och som en förberedelse för att folk skulle förstå och vara beredda på följderna?

Bekymrena för mig är inte de stridande förbanden utan de repressalier som blir följden. Samt, hur många skulle vara villiga att slåss om de visste att priset var avrättning samt deportering av familjen?

Nej det är såklart väldigt tveksamt som du säger. Det blir lite hönan och ägget. Kraftigt motstånd mot ockupanten, kraftiga repressalier mot civilbefolkning och precis som du säger når man ganska fort en gräns för vilket pris man är villig att betala. Men det som var min fundering i grunden var vad som hänt om kampviljan varit god och man faktiskt byggt upp omfattande motståndsrörelser. Få ockuperade länder genom historien bör ju haft en så stor andel militärt utbildad del av befolkningen vilket också skulle kunna ge ett kraftigt motstånd. Det skulle såklart kunnat ge problem för befolkningen, men också rent militärt bundit en oproportinoerligt stor del av angriparens resurser vilket kanske skulle ha gett fördelar för våra allierade i en konflikt.

[Lasse O]

Som jag tidigare skrivit så utbildades vanliga förband inte i fria kriget och inga åtgärder vidtogs för att underlätta något sådant.
Jämförelsen med skogsbröderna haltar. De var redan stämplade som fascister och kunde inte räkna på någon nåd.

Det som gjordes i Sverige som förberedelser var att så gott som samtliga skolor för aktiva befäl hade 5-12 dygn med FK som tema.

Erfarenheterna var inte uppmuntrande i det glesbebyggda Sverige. Under den sista övningen jag genomförde om tio dygn gick vår mesta energi åt för att hitta mat. Vi stal frusna potatisar och tubbade lokala handlare att sälja oss lite bröd fast de visste att det var förbjudet enligt de lokala övningsbestämmelserna. Diarré var en vanlig åkomma men botades tack vare övningsledningens små piller.
I själva verket hade hyllorna i lanthandlarna gapat tomma men var det ju tack och lov bara en fredsövning.

Vårt självförtroende var heller inte dåligt. Visst frös och svalt vi men det fanns alltid lämpliga upplag med lite smått och gott som övningsledningen mirakulöst tipsade oss om. Dessutom visste vi att om någon av fick en allvarlig skada så skulle en fredshelikopter snabbt plocka upp den skadade.

Våra erfarenheter efteråt var att FK visst var möjligt men att vi skulle komma att behöva plundra för att försörja oss och att vi bara kunde göra det under begränsad tid, särskilt som vi måste räkna med att bära med oss allvarligt skadade.
Ett stridsuppdrag per vecka kan vara realistiskt men som sagt, maten och förmågan att ta hand om skadade blir det avgörande.

Hoppas jag inte låter för pessimistisk. Försöker bara vara realist.

[Grönis]

För egen del är det just den här typen av personliga erfarenheter och åsikter som gör att jag tycker detta forum är så fantastiskt.