Olika officerare

[Stellan Bojerud]

Datafänrikarna1972 års befälssystem. Det rådde brist på VO/Fk, varför VO/Serg krigsplacerades som plutonchefer. Härvid fick de BTK-kod i 600 spannet (BTK står för Befattningstypkatalogen). En skytteplutonchef hade t ex koden GA 600. Vid omläggning av datorsystemet fick detta för sig att alla GA 600 var fänrikar, även om de egentligen var sergeanter.

Armén tyckte detta var så pinsamt, så de av datorn befordrade fänrikarna fick behålla denna grad. Locket på.

[Bränner]

Vilka var de mest kvalificerade befattningarna för Vpl GB?

[Stellan Bojerud]

1.komp/10.cksbat I 1/Fo 44 1968:

Batch: VO/Mj Kallberg (försvarsassistent vid länsstyrelsen i Malmö)
Stf: FA/Kn Elfgren (egenföretagare), befordrades efter KFÖ till RO/Mj
Stabskomp: RO/Kn Eklöf (jurist)
1.komp: RO/Kn Bojerud (bussförare SL)
2.komp: RO/Lt von Schreeb (studerande)
3.komp: RO/Kn Edberg (rektor)
Grkkomp: RO/Kn Namn glömt (tjänsteman i regeringskansliet). Han levde i skuggan av sin stf, VO/FK Hedquist (metallurgforskare i Oxelusund).
Trosskomp: RO/Fj Malmberg (Bilförsäljare, f d stamanställd furir)

1.komp i detalj
Kompch: RO/Kn Bojerud (bussförare SL)
Stf: VO/Fk Bergqvist (jurist, datafänrik, 15 månader PBS I 11 betyg X99, bäst i klassen)
Stabsgrpch: Vpl/Fu Evert (efternamn glömt, lastbilsåkare, kompaniets dominerande personlighet)
C 1.plut: VO/Serg Eriksson (teleingenjör)
C 2.plut: VO/Serg Skarf (taxichaufför)
C 3.plut: VO/Serg Karlsson (polis)
C trto: VO/Serg Närlinge (ekonomichef)

[Vysotskij]

Vilka var de mest kvalificerade befattningarna för Vpl GB?

Det är ju ofta svårt att jämföra olika tjänster. Det fanns säkert en rad specialisttjänster som krävde ovanliga kunskaper. Men fram till 1993 var fallskärmsjägare GB, och framemot slutet av 90-talet togs attackdykare ut bland både PB och GB på kustjägeriet.

[Donkeyman]

Jag måste berätta en liten solskenshistoria från det militära. Som är helt Off Topic men som ändå har med detta Topic att göra.

Jag kom att tänka på en ting som skedde på mitt sista repmöte innan jag blev överårig. Det var en storstilad krigsövning där en massa förband var inblandade. Alla broar över Dalälven var bombade och vi skulle driva en färjeförbindelse över samma älv. Men innan övningen egentligen började kom det en högre officer från Pansartrupperna (och han var ett proffs) körande i en valp och ville snacka med någon som hade hand om den här överfärjningen. Och det var alltså jag.

Det var massor med regn och översvämningar här och där så han ville checka upp hur det var med säkerheten. Så jag sade att ur min synvinkel - färjningen - var det "no problem". Jag var yrkessjöman och färjan påverkades inte av ett högt vattenstånd. Men hur vägen till färjeläget såg ut på andra sidan visste jag inte, där hade jag mina tvivel med tanke på vattenflödet. Så jag hoppade in i hans valp och vi använde en god halvtimme till att köra runt för att "reka" (kriget hade ju inte brutit ut ännu). Och där visade det sig vara rejäla problem. Jag förklarade ärligt att jag har inte en aaaaaning om vad slags väg en stridsvagn har för behov för att ta sig fram men han påpekade att de hade en del andra fordon. Men han trodde nog de skulle klara det. Värsta punkten var ganska nära färjeläget och vi kom överens om att mina gubbar skulle gå dit och göra några enkla förbättringar.

Men - och det var det mest intressanta - vi fann ju tonen och jag påpekade då att under alla övningar vi hade varit med om så hade alltid alla större överskeppningar stoppats innan de skulle ske i verkligheten. Det vill säga vi byggde färja, förberedde färjelägen och så vidare men vi fick aldrig färja över en enda riktig stridsvagn. Då förklarde den här karln (som jag inte minns vad slags grad han hade, men det var inte kattlort) att han inte hade förstått att det brukade bli så. Men han erkände att han hade inte heller varit med om en riktig överfärjning i stor skala. Och han garanterade att den här gången skulle han personligen se till att vi faktiskt fick färja över en hel pansarenhet, övningen skulle inte avbrytas tidigare. Varvid jag tackade men samtidigt påpekade att vårt högst egna (icke militära) krav var att all personal skulle ut ur fordonen under överfärjningen. Av säkerhetsskäl som jag som yrkessjöman bara kände var nödvändiga.

Resultat - Det kom en karavan med stridsvagnar. Och med "skarpt läge" mitt i natten tog jag emot den första genom att bara höra att det skramlade. Kolsvart och plötsligt stod ett monster av ett fordon framför mig i komplett mörker. Jag hade aldrig förr sett en riktig stridsvagn i verkliga livet. Fy för faaaan vad stor den var. Och där stod plötsligt monstret bara en meter bort. Gulp. En avskärmad ficklampa i vardera handen använde jag för att dirigera föraren ombord. Var han skulle stoppa kände jag med kroppen av trimmet på färjan. Så sökte jag efter en möjlighet att kommunicera men hittade inte något förrän föraren någon meter bort stillsamt undrade om det räckte att de satt ovanpå vagnen eller om de måste gå ner på däck. Så budskapet hade gått fram. Jag sade - sitt på toppen av vagnen. Om det här ekipaget kapsejsar så går det oavsett djävligt fort och då är det bättre ni sitter på toppen.

Sedan färjade vi över "örton" stridsvagnar och fanen vet hur många andra fordon innan övningen avblåstes. Nästa morgon kom samma pansarofficer och frågade mig vad jag ansåg och jag kunde bara tacka för en fin upplevelse. Efter värnplikt och flera repmöten var det härligt att faktiskt få genomföra saken på riktigt. Han kontrade med att han hade aldrig heller varit med om en fullskalig överskeppning. Han berättade också att övningen egentligen var avblåst innan överfärjningen men han hade genomfört den på eget bevåg enbart baserat på vårt gemensamma jobb dagen innan.

Så kunde det vara att vara vpl plutch (sergeant) för 30 år sedan.

Men historien slutar inte där. En dag kanske 15 år senare satt jag på Centralens Pub i Stockholm och då kom det fram en äldre och gråhårig man och hälsade. Han frågade om jag kände igen honom. Vilket jag självfallet inte gjorde. Så presenterade han sig som pensionerad pansarofficer och påminde mig om den här händelsen. Hoppla, vilka historier vi berättade. Han som pensionerad militär och jag som sjöman. Och då slank det ned en myckenhet med bira medan timmarna rann undan. Medan vi båda "missade" en mängd med tåg.

[Stellan Bojerud]

En vacker berättelse! Storsvenska armén när den som var som bäst. Tårögd.
OT: Det var 1986 i trakten av Marma. IB 44 (tre bat) vs 5.cykelskyttebat/I 1. Övningsledaren:
- Det har gått bra, Stellan, men vi tycker inte att du tog ut kraft ur fördröjningsstriden.
- Herr överstelöjtnant! Anmäler vördsamt att bataljonen nu anfaller på tre kompaniers bredd för att slå vid Gåsbo - Ralbo framträngande fiende.
- Helvete! Våra förbandsinstruktörer har slutat för dagen och är på dans i Gävle.
"Massakern vid Ralbo" var på sin tid omtalad i armén. "Här hjälpte Herren", ty i bataljonens anfallsmål stod det två fientliga bataljoner (Org-77). Men de var sysselsatta med att konsumera bruna böner med fläsk, när verkligheten körde över dem.

[Jens.H]

En vacker berättelse! Storsvenska armén när den som var som bäst. Tårögd.
OT: Det var 1986 i trakten av Marma. IB 44 (tre bat) vs 5.cykelskyttebat/I 1. Övningsledaren:
- Det har gått bra, Stellan, men vi tycker inte att du tog ut kraft ur fördröjningsstriden.
- Herr överstelöjtnant! Anmäler vördsamt att bataljonen nu anfaller på tre kompaniers bredd för att slå vid Gåsbo - Ralbo framträngande fiende.
- Helvete! Våra förbandsinstruktörer har slutat för dagen och är på dans i Gävle.
"Massakern vid Ralbo" var på sin tid omtalad i armén. "Här hjälpte Herren", ty i bataljonens anfallsmål stod det två fientliga bataljoner (Org-77). Men de var sysselsatta med att konsumera bruna böner med fläsk, när verkligheten körde över dem.

Lite gammal tråd.
Jag minns det där Stellan, Jag låg på 6:e kompani/3:e pluton som granatgevärskytt då.
Vi cyklade och ibland tolkade vi efter traktor dit upp från Kungsängen.
Har för mig att vissa smet in till Gävle och festade på Blå Grottan
Vi låg i skogarna runt Gävle när Tjernobyl gick i luften..

[Vysotskij]

Bumpar gammal tråd:

Hade nyblivna reservofficerare (fk/lt) som regel den egna GU-plutonen som krigsplacering, eller blev de chefer i en senare utbildad pluton? Jag tänker infanteriet 1970-80-tal.

[Grönis]

Ganska säker på att det var senare utbildade plutoner dom hamnade på. Iallfall så var det så med dom två jag känner under aktuell tidsperiod. Det finns väl i grunden en ledarskapstanke att man inte skall vara chef över sina gamla kompisar (iallfall har det funkat så i många andra arméer).

[Vysotskij]

Tack. Men systemet med värnpliktiga plutonchefer och stf bygger ju till stor del på att PB/KB är chefer över sina lumparkompisar, så jag förstår inte riktigt skillnaden.

[MD650]

Ganska säker på att det var senare utbildade plutoner dom hamnade på. Iallfall så var det så med dom två jag känner under aktuell tidsperiod. Det finns väl i grunden en ledarskapstanke att man inte skall vara chef över sina gamla kompisar (iallfall har det funkat så i många andra arméer).

Det var nog snarare tvärtom. Att man skulle hålla ihop plutonen från GU i största möjliga mån.
Sen var det ju inte alla som blev krigsplacerade tillsammans p.g.a. av olika skäl.

[Stefan Karlsson]

Det skiljde nog lite mellan olika förband och olika år, men min erfarenhet är att GU-plutonen hölls samman så gott man kunde och det var inga som helst problem att GB/PB/KB var chefer över sina "kompisar". De var redan från början uttagna till att vara chefer vilket de övriga oftast accepterade. Om det uppstod problem så var det inte pga att man var kompis utan snarare pga att den som var utsedd att vara chef kanske inte riktigt höll måttet.
De plutoner och kompanier som jag utbildat har alltid haft ett litet överskott av personal vilket inte var helt enkelt att hantera eftersom det i en stridsvagn bara finns plats för 4 man, men det var inte ovanligt att man hade 2-4 man över per vagn vilket medförde att alla inte fick samma träning.
Överintaget berodde på att man behövde personal att fylla vakanser i andra plutoner/kompanier/bataljoner.
I den färdigutbildade plutonen som muckar var det 100% uppfyllt, men efter bara något år blir det vakanser. Någon blir sjuk och kan inte vara kvar i sin befattning, någon dör, någon flyttar utomlands, någon får ett jobb som innebär annan krigsplacering osv. Dessa vakanser måste ersättas och de måste således utbildas av någon.
Vi som utbildade hade naturligtvis velat ha en pluton utan extra personal för att kunna bedriva en så effektiv utbildning som möjligt, men det var bara att "gilla läget" och göra så gott man kunde vilket tyvärr sällan blev speciellt rättvist.

De som sökte vidare (Yoff/Resoff) blev oftast bortplockade och placerade i personalreserven under tiden man gick sina första skolor, man var således inte krigsplacerad på sin GU-pluton utan den befattningen var det någon som redan var klar som fick. Alla förband skulle vara 100% uppfyllda och eftersom de som gick skola utbildades till en högre befattning hamnade de vid sidan om tills de var klara.

På mitt sista kompani var krigsplacerad plutonchef med och utbildade sin pluton, det var en Fk/Lt i plutonslaget medan fredsplutonchefen hade en annan placering, men detta var inte alltid någon regel, det varierade år från år. Två plutoner fick vpl plutonchef medan de två övriga hade fast anställda chefer. KompC och stf var också med och utbildade sitt kompani. Men som sagt inte alltid på samma sätt.

[Grönis]

Ganska säker på att det var senare utbildade plutoner dom hamnade på. Iallfall så var det så med dom två jag känner under aktuell tidsperiod. Det finns väl i grunden en ledarskapstanke att man inte skall vara chef över sina gamla kompisar (iallfall har det funkat så i många andra arméer).

Det var nog snarare tvärtom. Att man skulle hålla ihop plutonen från GU i största möjliga mån.
Sen var det ju inte alla som blev krigsplacerade tillsammans p.g.a. av olika skäl.

Jo nu tänkte jag specifikt på dem som läste vidare på officersutbildningar, och inte KB/GB. Min tro var då att dessa skulle hållas samman med deras "nya" pluton i samband med att den utbildades. Vår krigsplutonchef var med på tre större övningar när vi utbildades och arbetade ett halvår på regementet vet jag, även folk jag känner har gjort samma typ av tjänstgöring så jag trodde det var den vägen man normalt eftersträvade?

[Grönis]

Tack. Men systemet med värnpliktiga plutonchefer och stf bygger ju till stor del på att PB/KB är chefer över sina lumparkompisar, så jag förstår inte riktigt skillnaden.

Så här resonerade jag.. "Jag" är gruppchef vid en pluton i infanteriet.. Vi är en gruppchef för mycket under utbildningen och även en KB elev extra. den blivande krigsplutonchefen, En Ro FK, går som plutonchef på två avslutande KFÖer och KB turas om att gå i befattning PC och Stf pc. En KB placeras som stf plutonchef och en i mob. reserv.

"jag" utbildar mig vidare och är efter ett år färdig fänrik. Då känns det ologiskt att jag går tillbaks till min pluton som redan har chefer som även de har utbildats och "känner" plutonen, vilket borde innebära att jag istället är med på min "nya" plutons övningar där jag dels får utbildning och samtidigt lär känna ett nytt gäng?

Ungefär så här såg situationen ut i min pluton och jag trodde det var så det normalt funkade. Men, detta är 90-tal och det kanske helt enkelt var en större brist på befäl tidigare år.. Om det av någon anledning varit så att min pluton från GU saknat en plutonchef är det såklart rimligt att jag hamnat där istället.

[MD650]

Vidareutbildade du dig till yoff/resoff så var det mer regel än undantag att du fick en ny krigsplacering än på din GU-pluton.