Svensk beväring under kalla kriget

[Grönis]

Hur skulle ni som varit med länge beskriva förmågan hos den individuella genomsnittliga soldaten under olika tidsepoker. Om man jämför de olika årtionden med varandra, från säg 40 talet och framåt så kan man ju konstatera att samhällsförändringen har medfört att den genomsnittliga 19-20 åringen har haft olika fysiska förutsättningar, vana av att klara sig i skog och mark etc. och inte minst motivation. Under 90 talet när andelen av en årsklass som gjorde värnplikt stadigt minskade kan man ju anta att man fick en gradvis ökad motivation bland de värnpliktiga och även generellt fick folk med bättre fysiska förutsättningar. Framför allt det här med motivation och inställning bör väl ha ändrats ganska kraftigt under årens lopp.

Vad säger ni som varit med? När kan man säga den svenske soldaten generellt var som "bäst"?

[Hans]

Bra fråga.

Om jag inte sagt det, välkommen.

Vänder en aning på frågan. Sämst var de mellan slutet på sexiotalet och till början av åttiotalet. Född 61 och i Hären från 80 till 93 förfasade jag mig över många under min grundutbildning 1980. Redan ett par år senare förvånades jag över motivationen hos de flesta av de tvångsinkallade beväringarna.

Via hörsägen tror jag att det var likaledes fram till slutet av sextiotalet.

Bäst, min gissning är början av sextiotalet.

Mina 2 € cent.

MVH

Hans

[B Hellqvist]

Under 90 talet när andelen av en årsklass som gjorde värnplikt stadigt minskade kan man ju anta att man fick en gradvis ökad motivation bland de värnpliktiga och även generellt fick folk med bättre fysiska förutsättningar.

Värnpliktssystemet innebar bl.a. att ett man inte fick toppa de värnpliktiga, så inte ens när det bara var 15-20% som gjorde lumpen kunde man plocka de bästa, utan det skulle vara ett tvärsnitt av årskullen. En kompis som är officer beklagade detta med orden att det fanns en del han skulle vilja skjuta...

Framför allt det här med motivation och inställning bör väl ha ändrats ganska kraftigt under årens lopp.

En man jag talade med som gjorde lumpen i början av 70-talet berättade att det var dåligt med motivationen. När jag gjorde lumpen i mitten av 80-talet (medan det kalla kriget fortfarande var en realitet) var motivationen rätt god.

Vad säger ni som varit med? När kan man säga den svenske soldaten generellt var som "bäst"?

Kan tänka mig att det kan ha varit på 50-talet. 2VK var i färskt minne, det kalla kriget gjorde att en invasion kändes som en realitet, soldaterna var troligen i god fysisk kondition och materielen höll bra standard.

[Stefan Karlsson]

Instämmer i stort med föregående talare.

Vad den värnpliktige har med sig i bagaget i form av färdigheter och motivation beror på det samhälle som han fostrats i, men motivationen påverkas även i väldigt stor utsträckning av kamrater och befäl. Omotiverade soldater eller elaka/dåliga befäl påverkar motivationen mer än man tror och under perioder har det nog förekommit en hel del som befälskåren inte är stolt över.

Hur det såg ut under 40-talet kan jag inte uttala mig om, men jag har pratat med ganska många både befäl och vpl från 50-talet och framåt. Sen har jag min egen erfarenhet från 80-talet och framåt.
Penalismen bland befälen var nog värre förr precis som i samhället i övrigt, med elaka chefer, lärare osv, men alla var inte sådana.

Mitten/sent 50-tal fram till början 60-tal har jag fått uppfattningen att man var ganska motiverade, dels på grund av hur det såg ut i omvärlden, men också därför att fredsrörelsen ännu inte kommit igång på det sätt som sen kom att påverka 60 och 70-talet
Under perioder på 70-talet var det vanligt att vpl strejkade, rymde och till och med misshandlade sina befäl.

Under senare delen av 80-talet började man märka hur de vpl saknade mer och mer färdigheter att klara sig själv.
I början av 2000-talet införde man "överlevnadsutbildning" för vpl - tänk om man fått det när man ryckte in tänkte jag, men vad innebar det - jo att kunna pinka i skogen, tända en eld mha tändstickor, tälja med en kniv osv - jo, det är sanning.

Under mitten av 90-talet och framåt upplevde jag oerhört motiverade soldater som verkligen ville och de ställde krav på att få lära sig mer. Problemet var att de saknade många av de färdigheter man hade på 50-60-talen, men å andra sidan hade de andra förmågor som man kanske inte hade då. Samhället utvecklas, allt var inte bättre förr - eller som min mormor sa "den som säger att det var bättre förr vet inte vad de pratar om".

Men om soldaternas färdigheter på 90-talet fanns en hel del att önska. Vid ett tillfälle brast det och jag ifrågasatte deras förmåga - "vad har ni gjort i 20 års tid" - "ni kan ju för f-n ingenting". De tittade ner i marken och skämdes för de insåg att jag hade rätt, men sen sa en av dem - "men xx kan spela gitarrr" och då brast till och med jag ut i gapskratt.

Slutsats - njae, beror på.

Stefan

[B Hellqvist]

Under senare delen av 80-talet började man märka hur de vpl saknade mer och mer färdigheter att klara sig själv.
I början av 2000-talet införde man "överlevnadsutbildning" för vpl - tänk om man fått det när man ryckte in tänkte jag, men vad innebar det - jo att kunna pinka i skogen, tända en eld mha tändstickor, tälja med en kniv osv - jo, det är sanning.

En kompis gjorde lumpen för cirka 20 år sedan, och de skulle ha sina första fältvanedygn. De var mitt ute i skogen. En stadskille fick ordern att hämta granris. "Var finns det?" undrade han... En annan kille klarade inte av att vara mitt ute i spenaten, då han knappt trampat något annat än asfalt. Det slutade med att han fick frisedel. Hos oss var många av killarna från mindre orter på småländska höglandet, och ganska vana vid att vara ute i naturen. Dock var det jag med mina scoutfärdigheter som hade bäst koll på hur man gjorde upp eld, skötte fotogenlyktor, slipade yxor och knöt knopar. Alltid redo!

[Lasse O]

Vänder en aning på frågan. Sämst var de mellan slutet på sexiotalet och till början av åttiotalet. Född 61 och i Hären från 80 till 93 förfasade jag mig över många under min grundutbildning 1980. Redan ett par år senare förvånades jag över motivationen hos de flesta av de tvångsinkallade beväringarna.
Via hörsägen tror jag att det var likaledes fram till slutet av sextiotalet.
Bäst, min gissning är början av sextiotalet.
Hans

Min gissning är att personalen, alltså både befäl och värnpliktiga, var som mest motiverad på 90-talet men bäst utbildad på 50- och 60-talet. Att jag tar med befälen beror på att kategorierna naturligtvis påverkar varandra.
Femtiotalets krigsmakt var ingen idyll. Åtminstone förbanden under GU plågades av återkommande matstrejker som t o m väckte internationell uppmärksamhet. ÖB, Ljung, påpekade vid flera tillfällen att vissa GU-förband präglades av "hållningslöshet och slapphet" även om han inte officiellt pekade ut några. Fast man kan ju gissa
I alla fall var 50- och 60-talets krigsmakt en drillorganisation som utbildade tekniskt sett skickliga befäl och soldater.

Som sämst var nog andan och utbildningsnivån i mitten av 70-talet. Som elev turnerade jag runt på diverse infanteriförband och såg nästan överallt att kön till sjukan var större än kön till matsalen. Mitt eget regemente, I 1, var definitivt inget undantag utan hade nog Sveriges sjukaste värnpliktiga. Själv kunde jag ibland höra diskussioner om det var något intressant på nästa dags program eller om man skulle sjukanmäla sig

[Airacobra]

Hej!

Jag minns att omkring 1990 när jag mönstrade ville många killar till jägarförband, jag själv var en av dom.
När jag sedan låg inne hade de kompisar i min omgivning som inte var intresserade av lumpen varken militärt eller som "arbetslivsmerit" hamnat i s.k. utbildningsreserven.
Det man såg och hörde av kompisar som gjorde lumpen på andra ställen var positivt, de var motiverade att bli duktiga stridsfordonförare eller artillerikillar.

Jag tror att försvaret omkring mitten på 90talet var ganska bra toppat genom överlag motiverade värnpliktiga,bättre materiel inköpt och på gång samt att många omotiverade fick frisedel eller hamnade i utbildningsreserven.

Om jag sticker ut hakan tror jag nästan att Sverige hade sin bästa styrka materielkvalitet och bredd(manskap) under 90talet! (running for cover!!!!)

Hälsningar/P39

[Zizka]

Det är lite intressant på vilka färdigheter personer har inför lumpen.

Jag är uppväxt på "landet" (ca 1,5 mil norr om Uppsala), samhället expanderade från ett tiotal hus till ett hundratal villor i början av 60-talet. Född 1967 så skulle man uppfostras i den kollektiva andan, dvs alla var med i friluftsfrämjandet som var väldigt stort i bygden, man idrottade i den lokala klubben så att vi var i god hälsa. All tid som fanns tillbringade vi i skogen, fotbollsplanen, skidspår, skridsskor etc... Det var inget konstigt att vid 12-års ålder sova under en gran i skogen på påsklovet, fiskade gjorde vi och åt upp fångsten samt inom skolan så lärde vi oss orientering och utövade det rätt ofta, simma kunde alla innan 6-års ålder, aldrig tal om att skolan behövde lära oss denna konstform, det fixades av alla hemmafruar som körde billaster med ungar till bygdens sjöar på sommaren.
När lumpen skulle påbörjas reste jag till Norrland och placerades på en pluton där vi var 50 "sörlänningar" och 10 från Norrland. Första AHA-upplevelsen kom redan andra dagen då vi på kvällstjänsten skulle hugga ved, det var med skräck jag såg mina kollegor från Stockholms innerstad greppa en yxa. De flesta sprang och plockade första bästa stock (sur granved) och började såga/hugga febrilt med livet som insats. Själv hittade jag en bit bort knalltorr Asp som vi kapade i lämpliga bitar, den ved vi gjorde dessa två kvällar räckte under hela grundutbildningen till vårt tält, vi bevakade våra säckar för det var rätt kallt i våra grannars pjästält under kalla norrlandsvintern medans vår ved brann fint och aldrig slocknade vår kamin. Andra AHA-upplevelsen kom när vi fick en svartburk Risotto (guldburkens föregångare), vissa hade aldrig hållt i en konservöppnare, ej heller tillagat nåt på ett kokkärl (eller kanske för den dellen nån mat). De flesta åt maten kall, jag tvingade mitt tält att kollektivt värma dessa i enmansköket, på kvällen låg vi och pratade skit medans andra satt på en pinne i skogen i hällande regn med en choklad-vulkan. Så fortsatte det i flera månader tills de flesta faktiskt skaffade sig fältvana, bytte underkläder, tvättade sig i fält, diskade bestick och kök, inte spred sina prylar överallt.
Detta var 1988, vår ambition/vilja att vara där var väldigt hög,vi var rätt kravställande på att vi ville ha mer av våra befäl i fråga om utbildning/övning, vid muck hade vi för få avhopp så alla blev inte ens krigsplacerade vilket i sig blev lite knepigt för befälen som hade förväntat sig mer avhopp än den enda killen som försvann.

Vi hade säkert kunna gjort mer tidigare under GU-perioden om bara alla vpl haft basic-kunskaper i att ta hand om sig själv i högre utsträckning. hur det ser ut idag törs jag inte tänka på och om vi skulle återinföra värnplikt igen skulle det nog behöva finnas som kursprogram i gymnasiet en förberedande grundkurs i elementär skogsvana.
//Z

[NIL]

En god vän tjänstgjorde vid K4 i många år men lämnade firman när han inte blev nominerad till ChP.
Hen är av den uppfattningen att soldatmaterialet blev sämre mot slutet av hans karriär. De flesta (åttiotalister) hade väldigt god fysik och på pappret bra förutsättningar för att klara tjänsten men comade ur när dom exponerades för hunger och kyla. Att vara hungrig och frysa var någonting helt främmande och fanns inte i den psykiska beredskapen.

Mina två (Zimbawesiska) cent.

Jag skulle även kunna tala om när beväringarna var som bäst...men man vill ju inte skryta

[Vysotskij]

Min femöring blir att dela upp det hela i några centrala faktorer och gissa kring snitt och spridning.

Fysisk kondition: Högt snitt men sannolikt sjunkande 1950-70. Efter 1970 sannolikt ökad spridning pga minskat rökande men ökad övervikt.

Fältvana: Sannolikt minskande snitt sedan 1950.

Civil utbildning och inlärningsförmåga: Ökande snitt och minskande spridning fram till runt 1980, därefter ganska konstant till runt 1995, varefter sannolikt sjunkande snitt och ökad spridning.

Motivation: Ganska högt snitt före Vietnamkriget, men rätt hög personlig kostnad för många. Ibland begränsad av outvecklad pedagogik. Lägre mellan Vietnam och U137, därefter ökande men sannolikt till tidigt 90-tal begränsad av omodern materiel. Därefter hög och sannolikt något ökande pga ökad grad av frivillighet.

Över tiden har också uttagning förfinats och specialiseringen ökat. Ett duktigt soldatämne på 50-talet hade kanske bara sex eller sju års skolgång och hamnade sannolikt på det närmaste infanteriregementet som skyttebasse, kring 1990 hade han gått elva eller tolv år, psykologbedömts som befäl och kanske sökt till jägarförband.

Tolkarna var självklart bäst i mitten på 1990-talet.

[magno]

Tolkarna var självklart bäst i mitten på 1990-talet.

Riktiga tolkar utbildades så länge Sigge stod för ruljangsen..

[FCR2]

Är utbildad 94-95. Tror att bland oss på kompanietsgruppchefsskola så var det bara 2-3 stycken av total 50st som hoppade av. Och detta var då under de första veckorna. Så jag håller med om att motivationen var utmärkt under min värnplikt. Däremot var vår genomsnittliga kondition och styrka helt värdelös. Och detta var ändå på ett infanteriförband.

[Lasse O]

Är utbildad 94-95. Tror att bland oss på kompanietsgruppchefsskola så var det bara 2-3 stycken av total 50st som hoppade av. Och detta var då under de första veckorna. Så jag håller med om att motivationen var utmärkt under min värnplikt. Däremot var vår genomsnittliga kondition och styrka helt värdelös. Och detta var ändå på ett infanteriförband.

Att jämföra med oss som ryckte in 1971 vid K 3. Efter en månad hade MP-plutonerna tappat i snitt 25% av de som ryckte in. Min pluton bestod inledningsvis av 42 man, efter tre veckor var vi 28 kvar och man tvingades slå ihop plutoner för att få en rimlig utbildningssituation.
Orsakerna var flera. Först och främst var vår kondition usel. Flera av oss gick till sjukan under den första veckan eftersom de hade värk i hela kroppen. Den luttrade läkaren förklarade att det hette "träningsvärk".

Motivationen var inte heller vad den borde. Redan då vi ryckte in hade någon lagt pamfletter på logementen som förklarade att "militärpolisen var kapitalets redskap för att förtrycka arbetarklassen som borde resa sig mot USA-imperialismen" m m. I dag hade sådant säkert använts som toalettpapper men då var det många som tyckte att det kanske låg något i resonemanget.

Som tidigare sagts, det var inte alltid bättre förr och allra minst bra var det i mitten av 70-talet.

[von Adler]

Jag mönstrade 1997 och blev raskt skickad hem trots att jag var rätt välmotiverad. Fysiken var inte vad den borde ha varit.

I min kull fanns det en eller två som ville göra lumpen, mig själv inkluderad. En kille hade utmärkta resultat och de ville placera honom som kustjägare. Hans nej-vrål hördes hela vägen ut till väntrummet. Han hade siktet inställt på universitet och en framtida karriär och ville helst slippa helt. Han hotade totalvägra för att få någon betydligt mjukare tjänst (tror han blev luftvärnskille, sköt upp det för studier och sedan fick det hela avskrivet när de la ner hans regemente kring 2000-talets början). Just härikring sker en stor omvälvning i hur hela samhället ser på värnplikten. Det fanns en hel del av de som skötte vår mönstring som var av åsikten att alla skulle göra värnplikten och hade svårt att acceptera de i min årskull som medvetet maskade och gjorde usla test. En kille som sysslade mycket med orientering var "utmattad" efter trettio sekunder på motionscykeln. En annan kille som skött hel afamiljens vedhuggning (för hand med yxa) sedan han var 12 (och de värmde huset med ved) "orkade inte" styrketestet alls. Flera hade lägsta resultat på intelligenstestet.

Vi var kanske 40-50 som kom med bussen från vår kommun, åtminstone en fjärdedel maskade eller gjorde medvetet uselt resultat på testerna. Ungefär hälften av de som tog mönstringen seriöst ville inte göra lumpen. De placerade c:a 30% av kullen, och en tredjedel av de sköt upp det och slapp sedan i den stora nedläggningen som kom strax efter.

En studiekamrat som 1998-1999 gjorde 18 månader som underofficer i kustartilleriet, med extra chefskurser, ledarutbildning och upplärning av nya värnpliktiga (han tyckte att han lika gärna kunde ta så mycket han kunde när han ändå var där) fick 2003 frågan på en arbetsintervju varför han valde att slösa bort ett och ett halvt år av sitt liv på lumpen.

[tryggve]

Gjorde lumpen 94-95 inom signaltrupperna. Ville göra, men hade nog kunnat slippa, är bland annat allergisk mot diverse saker. Några år sedan hade jag nog inte fått göra värnplikten.

Fick intrycket att det var rätt hygglig motivation bland oss värnpliktiga, trots att det ändå var flera där som inte hade velat göra lumpen.
Detta var väl dock en period där ca hälften av årskullarna faktiskt genomförde värnplikt, det minskade väl rätt rejält bara några år senare.