Nu vill inte jag vara den som är den och därigenom förstöra den mentala eldfesten men vi kanske ska skilja lite på 50- och 80-talen?
På 50-talet hade Sverige världens fjärde största flygvapen (i antal plan räknat). Visserligen hade Sovjetunionen tydligen världens näst största men det var väl utspritt över en lite större yta. Mot bakgrund av denna styrka är det väl närmast självklart att man inte såg attackföretag mot bland annat baltiska hamnar som något orimligt. Ett av de mer udda uttrycken för denna inställning är väl det närmast mytiska "flygplan 36" som påstås ha projekterats närmast uteslutande för att kunna bära en svensk atombomb till Leningrad.
Men säg den lycka som varar...
Utan att kunna peka på någon uppgiftskälla så tror jag nog inte att det är alltför vågat att påstå att vågskålen i början av 80-talet hade tippat över till rysk fördel. Så det hade kanske varit rätt vanskligt att skicka iväg ett gäng AJ37 för att anfalla mål i baltiska hamnar. Kanske hade man skickat med ett gäng JA37 också som skärm. Visserligen hade det nog varit den våtaste av drömmar för ÖB att kunna sänka landstigningstonnaget i sin hemmahamn, gärna tillsammans med lite specialtonnage men frågan är väl om man hade tagit risken att bli av med dyrbart attackflyg? Om vi antar att förlusterna ökar med avståndet till målet så kanske det varit mer ekonomiskt att låta båtarna segla åtminstone halvvägs till Sverige? Invasionsflottan hade naturligtvis haft sin egen skärm av jaktflyg men troligen inte lika många flygplan som över eget territorium. Det torde också ha funnits fler lv-batterier vid och omkring hamnarna än mitt ute på böljan.
Den svenska "högsjöflottan" var också betydligt starkare på 50-talet än 30 år senare, m a o så var matroserna inte lika beroende av attackflygets framgångar då som senare.
Vidare tror jag nog att dåtidens politiker (men nu spekulerar jag vilt) inte hade haft lika svårt att trycka igång mob-larmen som sina kollegor på 80-talet. Dessutom smög det sig väl nån gång under dessa 30 år in en tanke om "kustnära försvar" i försvarspolitiken? Och jodå, trots ett eller annat skämt om att man inte skulle fråga vilken kust som avsågs, så var det den svenska kusten man avsåg.
Till yttermera visso har jag litet svårt att tänka mig att Sverige skulle ha dragit igång nåt slags
pre-emptive, right out of the blue-företag mot baltiska hamnar. Rimligen hade man ju väntat på vissa tecken på att en invasion var att vänta, som t ex att svenska radarmaster började falla som furor under en höststorm och att tätregementena ur 72. gardespansardivisionen började rulla ombord på roro-fartygen. Och om den lede fi verkligen avsåg dra igång en invasion över havet så är det väl inte orimligt att tänka sig att även han räknade med möjliga svenska attackföretag mot hamnarna? Och därmed ökade sitt luftförsvar. Naturligtvis lika sant 1950 som 1980 men den stora skillnaden är alltså sammanfattningsvis enligt mig att:
På 50-talet hade vi fler flygplan, både räknat i faktiska antal och relativt Sovjetunionen. Vi kunde alltså kosta på oss lite större förluster.
Den svenska flottan utgjorde en betydligt starkare "andra linje" även om KA troligen var lite vassare 1980 än 1950.
Den icke-flygande delen av det sovjetiska luftförsvaret, dvs sam-batterier och lv-artilleri kan väl tänkas ha varit betydligt farligare för anfallande attackflyg på 80-talet. Helt enkelt beroende på teknikutveckling. Visserligen gäller motsvarande för flygplanens motmedel. Men tänk er bara en sån sak som att ryssen parkerade ett par feta luftvärnsfregatter med lvrb strax innanför sin territoralvattengräns. Då blir det en ganska lång anflygning.
Fast vad begriper jag? Jag gjorde lumpen som stubbsnubblare
