Så sent som 1996 byggdes det objekt i Kalix-linjen.Stellan Bojerud skrev: Det fanns under "kalla kriget" tiotusentals försvarsobjekt i ÖN. Dessutom byggdes motståndsområdena till med nya värn och skyddsrum m m ända fram till slutet av 1980-talet.
Försvaret av Milo ÖN i gränszonen
Re: Delgivning
Hur menar Du?Mathias Forsberg skrev:Var det inte denna taktik man upptäckte var ganska svåranvänd mot en mekaniserad fiende redan under 1970-talet då de sovjetiska styrkorna var fullt mekaniserade och understödda av attackhelikoptrar? När man utförde tester med Strf 90 under 1990-talet visade sig detta fullt ut.
.
Hur skulle det egentligen gå till rent praktiskt att anfalla med exempelvis brigad i så pass väglös och skogstäckt terräng? Vilken bredd har man på fronten så att säga?MD650 skrev: Bl.a. skulle det genomföras fördelningsanfall med brigader men även inom ramen för egen fostridsgrupp/gränsreg med egna förband
Re: Delgivning
I dagens nedlagda invasionsförsvar, existerar Kalix-linjen eller dess uppgifter/tanke i dag?MD650 skrev: Så sent som 1996 byggdes det objekt i Kalix-linjen.
Norrlandsbrigaden var ju speciellt framtagen för att anfalla i väglös terräng. Bl.a. skulle man kunna anfall 30 km från bilvägslut.Rickard skrev:Hur skulle det egentligen gå till rent praktiskt att anfalla med exempelvis brigad i så pass väglös och skogstäckt terräng? Vilken bredd har man på fronten så att säga?MD650 skrev: Bl.a. skulle det genomföras fördelningsanfall med brigader men även inom ramen för egen fostridsgrupp/gränsreg med egna förband
Brigaden bryter ju ned sitt anfall och tilldelar resp. bat anfallsområden och om jag kommer ihåg rätt så hade bat ( kan ha varit komp) ett anfallsområde på tre km. I anfallsområdet tas ett antal anfallsmål.
Re: Delgivning
Inte mer än att det finns vissa objekt som är bevarade i ett historiskt perspektiv (d.v.s. för eftervärlden).Rickard skrev:
I dagens nedlagda invasionsförsvar, existerar Kalix-linjen eller dess uppgifter/tanke i dag?
Jag minns att jag en gång läste ett norrlandsskyttebataljonsreglemente vilket hade en ganska oroande formulering i stil med denna:MD650 skrev: Norrlandsbrigaden var ju speciellt framtagen för att anfalla i väglös terräng. Bl.a. skulle man kunna anfall 30 km från bilvägslut.
Brigaden bryter ju ned sitt anfall och tilldelar resp. bat anfallsområden och om jag kommer ihåg rätt så hade bat ( kan ha varit komp) ett anfallsområde på tre km. I anfallsområdet tas ett antal anfallsmål.
"Vi är förr eller senare tvungna att ta direkt strid med fiendens stridsvagns- och pansarskytteförband och vi måste då räkna med mycket stora förluster i skadade och stupade."
Ej ordagrant, men något åt det hållet.
Jag antar att vi har det där med bv206 som du skrev tidigare i tråden..
Jag kan kolla om jag hittar det i mina reglementen.Rickard skrev: Jag minns att jag en gång läste ett norrlandsskyttebataljonsreglemente vilket hade en ganska oroande formulering i stil med denna:
"Vi är förr eller senare tvungna att ta direkt strid med fiendens stridsvagns- och pansarskytteförband och vi måste då räkna med mycket stora förluster i skadade och stupade."
Ej ordagrant, men något åt det hållet.
Jag antar att vi har det där med bv206 som du skrev tidigare i tråden..
Enl. mitt förmenande så hade vi för stor tilltro till NB 85 med den stridsteknik som vi använde då. Jag tror att vi hade initialt fått mycket stryk inann vi hade lärt var och hur vi skulle använda nskbat på "rätt" sätt.
Jag tror att med förberedelstid för fördröningsstrid så hade man fått stor effekt av NB 85.
För att få effekt av NB 85 avseende anfallstrid så hade vi varit tvunga att på ett mer "proffsigt" sätt analysera var och när man skulle anfall.
Under Nordanvind -91 så fick jag belägg för ovanstående tankar.
-
Hans Engström
- Medlem
- Inlägg: 468
- Blev medlem: 29 september 2002, 20:40
- Ort: Stockholm, Europa
Som jag minns det (och kom ihåg, jag är en sketen VO/Fk) så "anföll" Fältjägarbrigaden endast mot ll fi, alternativt i undantagsfall för att ta terräng. Överfall/eldöverfall under mycket kort tidsrymd samt mineringar en masse var det vi lärde oss. Har för mig att både 2. och 3. Nskbat använde sig av konceptet med samlad PV styrka och en ad hoc lösning där man förstärkte upp piplut med 2 nskplut samt tross resurser till en Farb styrka under Farbadj befäl. Resterande förbandsdelar understödde/skyddade Farbstyrkans arbete medans PV styrkan förberedde för att försvara minering. Kan eventuellt ha varit ett anfall av tillfällig verklighetsförankring. 
Tyvärr så är det väl så att det ofta funnits befäl med hybris avseende eget förbands förmågor. Räcker med en Batch eller Brigadchef som skyddar flank med ena armen och beordrar anfall för att förstöra en hel dag.
Tyvärr så är det väl så att det ofta funnits befäl med hybris avseende eget förbands förmågor. Räcker med en Batch eller Brigadchef som skyddar flank med ena armen och beordrar anfall för att förstöra en hel dag.
Det var en vedertagen metod att skapa tillfälliga "stridsgrupper". Batpvplut utgjorde stommen i denna tillfälliga stridsindelning.Hans Engström skrev: Har för mig att både 2. och 3. Nskbat använde sig av konceptet med samlad PV styrka och en ad hoc lösning där man förstärkte upp piplut med 2 nskplut samt tross resurser till en Farb styrka under Farbadj befäl. Resterande förbandsdelar understödde/skyddade Farbstyrkans arbete medans PV styrkan förberedde för att försvara minering. .
-
Hans Engström
- Medlem
- Inlägg: 468
- Blev medlem: 29 september 2002, 20:40
- Ort: Stockholm, Europa
"Enl. mitt förmenande så hade vi för stor tilltro till NB 85 med den stridsteknik som vi använde då. Jag tror att vi hade initialt fått mycket stryk innan vi hade lärt var och hur vi skulle använda nskbat på "rätt" sätt."
Efter hand förstod jag, att anfall med norrlandsbrigad var något som om helst bara företogs, då särskilt goda omständigheter rådde.
Det viktigaste var färska och fortlöpande underrättelser från den tänkta anfallsterrängen med anlöpande stråk.
Sedan gällde det att bygga upp och säkerställa tillräckligt underhåll. Det tar som bekant tid.
Artilleriet var nästan alltid ett särskilt problem - det måste nå anfallsmålen på bekväma skottvidder. Inte sällan fanns det så få artilleribataljoner disponibla, att det fick bli tidsförskjutna anfall av bataljonerna. Det förband som skar av vägen längst bort borde få ta oförsvarad terräng.
Eftersom brigadens anfallsmål skulle träffa fiendens "mjukdelar", dvs underhålls- och stabsförbanden gällde det att ta ut brigadsvängen ordentligt. Det kunde då medföra, att haubitsbataljonerna måste ploga miltals med skogsbilvägar i förväg med risk att hela företaget röjdes.
Vid spel som försökte vara vetenskapliga kunde man konstatera, att svenskt artilleri av haubits 77- modell var inte tillräckligt långräckviddigt. Det krävdes egentligen artillerirobotar för att samla nog understöd.
Sedan var det vägvisning. Det enda som med säkerhet fungerade i mörker var att gå med skidlöpartrupp före till utgångsläge för anfall. Naturligtvis ägnades mycken tid under fältövningarna åt att till fots rekognosera framryckningsmöjligheter för bataljonerna i de olika anfallsalternativen.
Men det allra viktigaste för framgång var vädret. Det skulle helst vara uruselt flygväder som gynnade överraskning. Mörker, dimma och snöfall om det gick.
I övrigt var det en fråga om snabbhet, beslutsamhet och förmåga att stå fast vid fattat beslut.
Striden som sådan var rutin. Men en sak poängterades - det gällde att snabbt ta hand om skadade, döda och de viktigaste fångarna och sedan försvinna från själva anfallsmålen. Dessa minerades och försvarades med hjälp av artilleri. Annars kunde brigaden bli bortskjuten i de flyganfall som kunde förväntas.
Hela förloppet var alltså asymmetriskt och svårbedömt.
Som sammanfattning var ett anfall med norrlandsbrigad ett vanskligt beslut för chefen. Särskilt det första, då framgång var absolut nödvändigt för moralen.