Göra lumpen på hemorten?

[NIL]

Det fanns även värnpliktiga som gjorde GU på annan ort men krigsplacerades nära hemmet.

Unge NIL gjorde 447 dagar i Boden 1986 - 1987, för att täcka upp glappet mellan årskullarna så fanns det ett beredskapskompani med personal uteslutande från Mälardalen. Soldaterna på berkomp hade något lägre klassning (G?) än vanliga skyttesoldater och krigsplacerades som närförsvarssoldater vid fasta objekt i Mälardalen.

[Grönis]

Detta med att åka hem. På Livgardet var ju en klar majoritet från Stockholms län, även om det fanns folk från Uppland men även en del värmlänningar och folk från Närke. De absolut flesta av Stockholmarna stannade kvar i veckorna då det kunde ta ganska lång tid att ta sig hem med kollektivtrafiken. Samma för mig som geografiskt inte hade mer än 3-4 mil hem, man åkte hem någon enstaka gång mitt i veckan, det gick men man behövde gå upp extremt tidigt vad jag minns för att hinna i tid på morgonen.

[Smalandsman]

Jag gjorde värnplikten några mil från hemorten och krigsplacerades ganska långt söderut.

[Henke78]

Om jag får tillåta mig att gå lite off topic.
Om man bodde i Stockholm/Mälardalen och gjorde värnplikten i ex Boden, fick man något typ av matkuponger för resan? Med tanke på restiderna borde det bli minst en måltid under färd per riktning.

Mitt minne var att de som gjorde värnplikten i Milo ÖN hade en annan schemalagd permission. Jag har något svagt minne av att de tjänstgjorde 10 dagar och var hemma 3-4 dagar. Hade de slutat på fredag som vi gjorde i södra Sverige, då hade de kommit hem med tåget tidigt lördag morgon och åkt söndag eftermiddag/kväll, dvs ingen ledighet alls hemma.

En annan intressant sak med värnplikten i Milo ÖN och Milo NN, är att förbanden där hade gul/bruna påslakan, medan södra Sverige hade blå/vita. En icke vetenskaplig reflektion.

[Henke78]

När jag mönstrade 1996 så skulle i huvudsak alla närkingar till Boden, det beskedet fick vi av en sträng major som stirrade ondsint på oss inne på en föredragning vid värnpliktskontoret i Karlstad. Fram till 1991 hade närkingar i huvudsak rykt in på I 3. Därefter så skulle huvuddelen av de utbildas i Linköping. Men from att även Linköping försvann så kom vi närkingar flyttas vidare upp till Boden. Så när jag hade gjort mina tester på mönstringen och kom in till mönstringsförrättaren så trodde jag att jag livet var slut, genom att jag skulle bli placerad som mekaniker i Boden.

Mycket intressant inlägg från Henke78
Hur stor (negativ) inverkan hade reformen som innebar att dom flesta Närkingar fick göra värnplikten i Boden?
Om "dealen" först var inom länet, sen regionalt, inom 2 max 3 timmar för att nu bli uppe i Boden, vilket innebär drygt ett 24h i veckan på nattågsresor, ja faktiskt en hel månad av en 7.5 mån grund utbildning!
Under dom förutsättningarna, kan tänka mig att det var bara dom Närkingar var motiverade "på riktigt" som inte försökte fixa frisedel.

Att närkingarna skulle upp till Boden var ju pga underlaget inte räckte till i Norrbotten och Västerbotten, så när både värnpliktsutbildningen upphörde i både Örebro och Linköping, så skjutsades vi närkingar upp till Milo ÖN.

Men dom flesta inom min bekantskapskrets som hamnade i Milo ÖN, fick jag ändå intrycket med att de trivdes bra under sin värnplikt, men kanske även efteråt. Dvs de fick en djupare mer varaktigare bekantskapskrets efter muck. Dvs det blev en bekantskap som hängde kvar även efter. Något som jag annars upplevde i södra Sverige var vanligare på 90-talet bland PB- och KB-elever.

Att fixa frisedel behövde inte heller var så lätt. En bekant till mig gjorde värnplikten på NB 13, där dom hade en kille från Falun som försökte få bli avskild under hela utbildningen. Varje helg fick man höra nya historier som hade utspelat sig om hur han försökte få frisedel. Så tror att vissa befäl gav sig f*n på att de skulle vara kvar genom hela utbildningen. Att få frisedel efter inryck tror jag nog var enklare att få mellan 2000-2009.

[Hans]

För att få frisedel räckte med att vara smart vid mönstringen, eller extremt korkad. I första fallet låtsas någonting du inte var och andra fallet säger sig självt.

Under mina dussinet år i Hären så var det få soldater som avskildes från utbildningen. Kommer bara ihåg två fall. En på I3 som hämtades av polisen. Och en på InfSS. Jag var plutonchef men lät gruppcheferna sköta allt första dagen för de nyinryckta soldaterna och hade bara ett kort anförande på kvällskvisten där jag förklarar vem jag är och att om det är några problem kan ni alltid komma och prata med mig. Morgonen efteråt så kommer en som försöker spela soldat och stammar fram att 'Det här går inte'. Jag insåg att det här var nog allvarligt och ber min ställföreträdande att ta emot plutonen. Jag sätter beväringen och frågar 'Varför det?'. Han förklarar i grova drag att det här var hans första natt hemifrån. Han hade varit på skolresa men han ringde mamma, som kom direkt och hämtade. Snacka om mammaskadad, 19 år och inte varit en natt utan sin mamma. Jag insåg att det här övergick min kompetens och turligt nog hade vi en psykolog på InfSS och han vart skickad dit, sedan såg jag aldrig snubben igen.
Sedan har jag en solskenshistoria. På I3 hade jag en bondpöjk som efter ett tag utmärkte sig med att få ytterst dåligt på alla skriftliga prov. Han verkade inte vara speciellt korkad så efter ett prov satte jag mig och frågade samma frågor och plötsligt kunde han nästan allt. Han var helt enkelt analfabet. Där måste det varit en slarver på mönstringen. Jag hade inte tiden att åtgärda just det men tog mig tiden att köra skriftliga prov muntligen med bara honom. Då var han inte lysande men helt OK. Han gick från att stått lite hukande till att bli lite kaxig under värnplikten. Bondpöjk så uppskattades han av soldaterna i gruppen och via muntliga prov så var klart godkänd. Lite stolt är jag idag då jag var del i hans vändning.

MVH

Hans

[Markus Holst]

Som malaj på sjuka delningen stod jag ju nära situationer där soldater skulle friskrivas. Första fallet var en kille på mitt eget kompani som skickades hem efter några dagar pga alkoholmissbruk. Jag minns också en kille vid vårinryckningen som skickades hem av samma anledning. Honom satte de mig på att ta hand om. Jag fick se till att han fick lite mat i magen och blev avlämnad på järnvägsstationen.

Värre var med den sjukliga killen som dog under utbildningen. Mitt jobb blev att sortera bort honom ur vårt register. Förmodligen hamnade hans journal i något arkiv.

Avskrivningskoden för dödsfall var 09.

[Hans]

Glad av att jag aldrig såg dödsfall. Närmaste jag kom var på en fältövning där dag 2-3 en beväring anmäler att han har nog skörbjugg, Jag var faktiskt tvingad att bita mig i tungan för att inte skratta ut honom. Utan fick förklara att nyponsoppan han åt till frukost ser nog till att du klarar dig från skörbjugg minst några dagar till och att dina torra läppar botas av hudsalva.

Alkoholmissbrukare 18-20 år gamla. Förvånar mig en aning, kan du berätta mer?

MVH

Hans

[Grönis]

En hel del försvann tidigt i utbildningen som jag minns det. Under bara första veckan var det säkert 3-4 stycken som hade de mest märkliga problem och försvann. Sen var det någon enstaka på kompaniet som slängdes ut pga misskötsel och någon som bröt en fot. Detta var ju mitten 90 talet och jag kan tänka mig att tio år tidigare hade säkert de flesta av dessa tvingats kvar.

[Femtiotrean]

Mitt minne var att de som gjorde värnplikten i Milo ÖN hade en annan schemalagd permission. Jag har något svagt minne av att de tjänstgjorde 10 dagar och var hemma 3-4 dagar. Hade de slutat på fredag som vi gjorde i södra Sverige, då hade de kommit hem med tåget tidigt lördag morgon och åkt söndag eftermiddag/kväll, dvs ingen ledighet alls hemma.

Det var här jag blev nästan nostalgisk. På min tid gick man inte på helgpermission innan på lördag efter lunch. (Först fick man utstå man en halv dags tjänstgöring, vanligtvis någon typ av idrottande och underhåll.) Tillbaka på garnisonen måste man vara senast vid midnatt på söndagskvällen.

Engligt scheman hade man tre helgpermissioner och sen var det "gines", alltså en veckoslut i garnisonen. (Om man var på permission på jul, så fick man uppleva ett nyår i garnisonen. Eller tvärtom.)

Kvällspermis hade man en gång i veckan, på onsdag - naturligtvis bara om man inte var ute på övning - och det var tillbaka vid midnatt som gällde.


Riktigt så illa var det inte i verkligheten: det hände att ens pluton eller kompani fick "förlängning", dvs man gick på permission redan på fredagskvällen. Ett antal - vilket var mindre än antalet tjänstgöringsmånader - helgpermissioner utökades till att omfatta måndagar. Dessutom fanns det möjlighet att få en sådan måndag av personliga skäl, dvs. för att sköta olika civila ärenden. För detta krävdes naturligtvis en ansökan om ledighet, som kompanichefen antingen godkände eller avslog, vilket naturligtvis påverkades av både utbildningsfaktorer och den tjänstgöringsmotivation som den berörda värnpliktige hade visat



Jag förstår att det är fler permissionsdagar nuförtiden och att helgpermissionen börjar på fredagkväll. Å andra sidan är kvällspermissioner som sträcker till midnatt ett minne blott: numera måste man komma tillbaka redan klockan 21:30.

Men det är fortfarande långt ifrån att det är möjligt för en värnpliktig att sova hemma (eller var han nu vill) – eller ens att kunna byta om till civila kläder i kasernerna...

[Markus Holst]

Alkoholmissbrukare 18-20 år gamla. Förvånar mig en aning, kan du berätta mer?

Nej. Den första killen försökte nog. Han var trevlig men lyckades inte mer än i några dagar. Kille nummer två kom onykter till inskrivningen och var plakat nästa morgon och erkände betydande alkoholmissbruk. Då fick han åka hem.

[Hans]

Tack Markus.

Och tack 53'an för hur det är och var i Östra Rikshalvan. Var var du i Dragsvik eller är det fortfarande hemligstämplat?

MVH

Hans

[Femtiotrean]

Dragsvik? Jag var ju en vanlig finskspråkig förortsgrabb Det är sant att man kan tjänstgöra i Dragsvik om man vill och blir accepterad, svenskan som man har lärt sig i skolan om man har varit någorlunda duktig räcker fint, sägs det. Något officielt eller formellt språktest finns inte.

Ungefär 10% av beväringar i Dragsvik är finskspråkiga, men det finns inga siffror om hur många av dem är tvåspråkiga med finska som modersmål eller sådana som kommer från en finskspråkig familj men gått i en svenskspråkig skola.


Jag fick min utbildning i Fredrikshamn, först vid Kymmene Jägarbataljon, sen på andra sidan Kadetskolansgatan vid Reservofficersskolan. KymJP (som den finska förkortningen heter) är en helt ordinär men ärorik infanteriförband. Till skillnad från infanterienheter i brigader tilldelades vi cyklar som personlig utrustning och det cyklades en hel del, kan jag intyga

Sen gick jag tillsammans med alla andra officersaspiranter från KymJP igen över Kadetskolansgata och vi var mycket stolta över de två salmiakierna, de rombformade gradbeteckningarna, i våra gröna kragspeglar. Och förstås över våra officersbälten, som vi fick ha på oss trots att vi var inga officerare och bar inget svärd. Och hur ivriga vi var att äntligen ha riktiga underordnade att leda och befalla!


(Med officersaspirant förstås i Finland värnpliktig som utbildas till reservofficer efter avlagd reservofficerskurs, men innan befordran till reservofficer. Befordran till fänrik sker inte innan slutet av beväringstiden; följande dag tar man på sig civila kläder och åker hem som fänrik i reserven.)

(Officersbälte är ju samma sak som koppel, ett bälte med en rem över bröstet och högra axeln. I Finland bar utöver riktiga officerare alla som tillhörde stammpersonalen koppel - och av beväringar också de duktigaste undersergeanterna som blev befordrade till sergeanter.)


Jag var inte på något sätt lysande, varken som enskild soldat eller som ledare, men inte heller fullständig usel. Jag var en av dem som halvvägs genom reservofficersutbildningen fick höra att de borde förbättra sina prestationer om de ville klara kursen. Vi visste dock att det mest bara var prat, eftersom det var mycket sällsynt att en officerselev vid Reservofficersskolan var tvungen att hoppa av kursen av andra skäl än hälsa.

Tiden som officersaspirant gick lite bättre, tror jag. Åtminstone blev jag aldrig rejält utskälld, vilket jag visste hade hänt kamrater i andra kompanier. Å andra sidan var det inte svårt att gissa att min placering i garnisonskompaniet - som bestod av underhållspersonal, sjukvårdare, chaufförer och så vidare, såväl som de som ni kallar malajer och till sist de som förflyttades dit från andra enheter av disciplinära skäl - att jag var inte en av de verkligen duktiga som hade avslutat kursen med bra utvärdering som plutonchef

Sedan blev det ett par repetitionsövningar och sen ett par till och vid någon tidpunkt befordrades jag till löjtnant i reserven. Jag antar att de övningarna gick relativt bra då.

[Grönis]

TAck för en intressant redogörelse, du kanske skrev det någonstans men vilka år detta?

[Femtiotrean]

Jag är ju gammal som fan.

Vi talar sent 1970-tal, en tid då den sovjetiska försvarsministern Dmitrij Ustinov besökte Finland och föreslog gemensamma militära övningar. En tid då mekaniserat infanteri åkte i en BTR-60, men annars innebar infanteriets mobilitet en traktor med släpvagn.

För pansarvärn hade en plutonchef en finsk granatgevär och två norsk-amerikanska pansarskott till sitt förfogande - och förstås de tio stridsvagnsminorna som var och en vägde 10 kg och som man bar med sig vart man än gick (och två hängde upp i cykelramen).