Brigader 1948 och senare

[Vysotskij]

I så fall låter det väl högst rimligt med två brigader med åtta-tio års omsättning?

[Grönis]

Ser ni med erfarenhet något skäl till att det inte vore möjligt att utbilda två IB 77 eller NB på samma regemente under 1970- och 1980-talen?

Kan tänka mig att det var förbandsomsättningen som avsågs. Normen var att ett utbildningsår antingen utbildade en halv skyttebataljon eller ett antal funktionskompanier. Det tog alltså minst två år att få en bataljon klar, med tre skyttebataljoner betyder det sex år. Lägg till funktionskompanierna så är man uppe i sju år eller mer för att omsätta en brigad. Med två brigader dubbleras detta och då håller det inte riktigt.

Sedan kan jag tänka mig att mängden yrkesbefäl blev väl tunt med två brigader att bemanna.

När man utbildade en halv skyttebataljon, hur många kompanier var det då? Det låter lite om det skulle vara 2-3 st eller missförstår jag dig?

När det gällde amfibiebataljonerna har jag hört att man i princip alltid strävade efter att utbilda en fullständig bataljon per år och funderade då varför man inte gjorde samma sak i armén.. men detta kanske helt enkelt inte riktigt stämmer..

[Bjernevik]

Bläddrade lite i "Den stora armén" och hittade följande som känns relevant:

Dvs, det blev färre yrkesbefäl vid dubbleringen eftersom antalet anställda inte ökades vid dubbleringen.

Om den stora omläggningen i och med VU60 sägs:

Notera sista meningen. Det tog alltså normalt sett mer än ett GU-år att producera en komplett bataljon.

Så jag kan se varför man inte såg tvåbrigadersregementen som en bra idé. Det gav så klart större numerär till en lägre kostnad, men på bekostnad av kvalitet. Fast kvalitetsbristen skulle inte visa sig förrän vid det krig som tursamt nog aldrig kom.

[Bjernevik]

När man utbildade en halv skyttebataljon, hur många kompanier var det då? Det låter lite om det skulle vara 2-3 st eller missförstår jag dig?

Bra fråga. Jag kommer helt enkelt inte ihåg var jag hört (eller läst) det. Men jag killgissar att det var antalet skyttekompanier som varierade.

Nedanstående utdrag från "Den stora armén" kanske kan ge en uppfattning. Det avser dock utbildningsåret 1958, dvs innan VU60-omläggningen. Fast mängden soldater som kunde utbildas på ett fredsregemente då borde inte ha varit färre än senare.

När det gällde amfibiebataljonerna har jag hört att man i princip alltid strävade efter att utbilda en fullständig bataljon per år och funderade då varför man inte gjorde samma sak i armén.. men detta kanske helt enkelt inte riktigt stämmer..

Med tanke på hur många amfibiebataljoner det skulle finnas och hur många amfibieregementen det fanns så går det inte riktigt ihop. Så jag tror mer på att det var "reducerad bataljon" som utbildades.

[Grönis]

ja antaglien. I någon annan tråd nämns det väl just att det var brist med officerare med vissa kunskaper inom KA så det behövdes nog en del pusslande med folk för att ens kunna utbilda reducerade bataljoner.

[Urban]

Just för amfibie delades utbildningen på flera platser när de skulle sättas upp under 90-talet. Ex. 5.Amfibiebataljonen i Göteborg grundutbildades i två år, 94/95 samt 95/96 där KA 1 utbildade Kj-kompanierna samt spaningspluton och KA 4 stab-, amfibie- samt granatkastarkompani. Sedan sammanförde man alla när bataljonsövningsskedet påbörjades. Då fick man samtliga funktionerna utbildade varje år för just denna bataljon. Så det tog för bataljonen två år att bli klar.

[Henke78]

I Operation Garbo (andra delen, tror jag) hävdas att det inte går att utbilda två fullgoda infanteribrigader på ett regemente. Detta nämns med anledning av att I 4 skulle utbilda även det nedlagda I 3:s brigad (bägge IB 77).

Något argument ges inte utöver att alla som begriper sig på infanteriutbildning vet att det är så.

Ser ni med erfarenhet något skäl till att det inte vore möjligt att utbilda två IB 77 eller NB på samma regemente under 1970- och 1980-talen?

Just gällande I 3 och dess brigader fick jag förklarat av en tidigare officer vid I 3 hur just det regementet utbildade sina brigader, officern är tråkigt och sorgligt nog nyligen bortgången. Men förbandsomsättningsplanen borde följa de flesta infanteriregementen som satte upp två brigader. Hur som, intressant läsning, som jag gärna delar med mig.

I 3 hade produktionsansvar för IB 3 (Livbrigaden) i org 66M och IB 33 (Närkebrigaden) i org 77. Organisatoriskt var infanteribrigadtyperna mycket lika men fordonsparken skiljde stort. IB 66M var till stor del traktordragen inklusive personaltransportsläp medan IB 77 hade tilldelats tgb 11/13/20/30/40 samt bv 206 med varianter. Varje brig hade tre skbat med vardera ett batstabskomp, ett grkkomp, ett trosskomp och fyra skkomp (d.v.s. totalt sju komp). Enligt I 3 förbandsomsättningsplan (FOMS) grundutbildade regementet två år åt gången på vardera brigaden. Därmed hölls båda brig likvärdiga vad gäller personalens ålder och utbildningsstatus. I 3 produktionskapacitet på GU-bat (plats i kasernerna och tillgång till befäl m.m.) räckte inte till för att utbilda en hel skbat med sju komp på en gång. Därför grundutbildades på I 3 normalt en skbat minus ett skkomp per utb.år. Efter tre sådana utb.år fattades det alltså totalt tre skkomp. Därför var vart fjärde utb.år på I 3 ett s.k. brigadår. Då bestod GU-bat i stället av ett brigstabskomp, ett brigspaningskomp, ett brigpansarvärnskomp samt de tre resterande skyttekomp. Dessa sex GU-komp kunde under I 3 batövningar samöva som en tillfälligt sammansatt bat (utan trosskomp). När det under ett brigadår var dags för slutövningen samövade I 3 normalt med I 2 GU-bat och 1-2 skbat som var inkallade på repövning så att brigadstaben fick öva att leda ungefär en hel brigad. I 3 och I 2 FOMS-planer var samordnade så att regementena aldrig hade brigadår samtidigt. Med denna FOMS-rytm kunde I 3 på åtta år omsätta alla 24 komp i de bägge brigaderna. När en skbat personal var "omsatt" (ersatt av nyutbildade vpl) överfördes dess gamla sold normalt till en lokalförsvarsbat (cykelskyttebat). I 3 var inte det enda infanteriregementet som producerade två brigader. I 2 producerade en brigad; IB 2 Värmlandsbrigaden i org 77. IB 2 borde därmed kunna personalomsättas snabbare än IB 3 och IB 33 men jag kan tänka mig att en GU-bat på I 2 var något mindre än på I 3 samt att I 2 hade en något mindre officerskår än vad I 3 hade. I GU-bat vid I 3 ingick också Livkompaniet som var en befälsutbildningsskola och Depåkompaniet, som utbildade vpl i handräcknings- och depåtjänst. Inget av dessa komp var krigsförband. I FOMS-systemet ingick även repetitionsutbildning av vpl. Det normala var att inkalla vpl till KFÖ vart fjärde år efter deras GU. Med I 3 åttaårscykel för att omsätta sina två brigader gjorde en vpl 1-2 KFÖ i sin brigad följt av 1-2 RU i en lokalförsvarsbat. Det var dock vanligt att repetitionsutbildningar ströks för att spara pengar. Sammantaget var vpl-systemet ett kostnadseffektivt sätt att bemanna stora krigsförband och regementena inom Milo Bergslagen samarbetade för att kunna öva i större förband.

[Hans]

Tack för intressant läsning. Jag skall läsa i detalj senare. Tilläggas att de tre Infanteriregementena i Milo Bergslagen hade gemensam kadettskola för de värpliktiga som hade 15 månaders GU. Den skolan roterade mellan regementena.

Du kan väl PM'a mig vad officeren hette. Jag kände troligtvis honom eller i alla fall kände till.

MVH

Hans

[Vysotskij]

Även jag tackar.

Som jag tolkar dig kunde I 3 utbilda sex kompanier årligen. Det borde betyda att med den org som planerades för IB efter 77 och som fanns för NB 85 (4 skbat à 3 skkomp + trkomp + stabsgrkkomp) skulle en bataljon kunna utbildas per år (vilket också stämmer med vad jag uppfattar i gamla Arménytt).

Det är första gången jag hör att brigadår innebär en komplettering av bataljon; mycket intressant.

F ö tror jag att I 2 åtminstone under en period omsatte en bataljon för I 13 räkning (rimligtvis för IB 43 eller IB 13 innan den sistnämnda norrlandsifierades).

[Vysotskij]

En kort intervju med pappa ger minnesbild av sex kompanier (plus student- och malajkompanier) även på götaländskt infanteriregemente i slutet av sextiotalet. Så det kan ha varit någon standard.

Förefaller mig svårbegripligt - ehuru i linje med några andra 70-80-talsfenomen i den stora armén - varför man valde en krigsorg för skyttebataljon som var precis för stor att passa fredsorg, eller omvänt.

[Hans]

Troligtvis var kasernerna anpassade efter utbildning till krigsorganisation, då i början av 1900-talet. Så jag tror mer på att man, bortsett för under världskrigen, lät kasernerna styra en hel del. Sedan kom förtäckta arbetsmarknadsåtgärder in. Man kallade in fler än som just då behövdes för att fila lite på arbetslöshetssiffrorna.

MVH

Hans

[Bjernevik]

Troligtvis var kasernerna anpassade efter utbildning till krigsorganisation, då i början av 1900-talet.

Så är det. De standardiserade regementsområden som byggdes upp när indelningsverket ersattes av värnplikten fick bataljonskaserner. Varje bataljon i ett infanteriregemente (regementet var krigsförband) bestod av fyra gevärskompanier.