Bristen var som vanligt i det Tredje riket självfallet Hitler.Sune skrev:Fråga: Skulle det svenska stålet räcka för fler tyska stridsvagnar?
Var järnmalm en bristvara för tysk vapenindustri?
Eller var det fabrikerna som var begränsningen?
I det här fallet p.g.a. otillräcklig standardisering av komponenter
och modeller,
p.g.a. oviljan att använda kvinnlig arbetskraft och p.g.a att omställningen
till krigsproduktion av industrin påbörjades för sent.
Det är symptomatiskt att USA producerade lika många stridsvagnar 1942
som tyskarna gjorde under hela kriget,
och då ska vi minnas att 1942 hade USA knappt släppt upp kopplingen
på sin krigsindustri.
Dessa missförhållanden började dock avhjälpas mot slutet av kriget,
vilket dock var på tok för sent.
Den andra bristen var inte tillgången på stål, utan de legeringsmetaller
som behövs för att göra pansarstål hårt och segt.
Dessa metaller började tillsammans med andra krigsviktiga legeringsmetaller*
att tryta från 1943 vilket i fallet stridsvagnar gjorde att de vagnar som producerades
mot slutet av kriget hade pansarplåtar som var benägna att spricka.
Det gjorde också att de effektivaste tyska pvprojektilerna (de med volframkärna)
var en bristvara.
Avseende överdriven tysk kvalitet så stämmer det delvis.
Det fanns fall då man (sin vana trogen?) valde att maskinbearbeta
komponenter som kunde tillverkas billigare och bättre med plastisk bearbetning.
Men man ska inte heller glömma att tysklands industri
hade en annan sammansättning än t.ex. sovjets.
Tyskland hade och har en relativt stor industri för produktion av
högkvalitativa mekaniska komponenter, vilket vore dumt att inte utnyttja,
särskillt som man var tvungen att producera vagnar som en mot en var
överlägsna sina fiender.
Om tyskarna gjorde några allvarliga fel avseende konstruktionen av sina stridsfordon
så var det att de inte konstruerade vagnar med effektivare pansarutformning,
vilket hade minskat problemen med brist på legeringmetaller
och bristen på drivmedel.
(*)Såsom krom, nickel, volfram och molybden
