Men dom är jäkligt kul att köra.
Snarare tror jag att det handlar om två olika utbildningsideologier. En där man trycker på så långt det går och en där man övar sig i att inte köra fast.
Viken som är bäst får andra avgöra.
Utbildning på stridsvagnar
Re: Utbildning på stridsvagnar
För att ingen ska missförstå mig så påstår jag inte att jag skulle vara någon extremt bra förare eller instruktör på pansarfordon.
Men dom är jäkligt kul att köra.
Snarare tror jag att det handlar om två olika utbildningsideologier. En där man trycker på så långt det går och en där man övar sig i att inte köra fast.
Viken som är bäst får andra avgöra.
Men dom är jäkligt kul att köra.
Snarare tror jag att det handlar om två olika utbildningsideologier. En där man trycker på så långt det går och en där man övar sig i att inte köra fast.
Viken som är bäst får andra avgöra.
Nulli Secundus
Re: Utbildning på stridsvagnar
Men man måste ju i alla fall öva sig i tjänstegrenen, omhändertagande av materiel, dvs bärgning, så varför inte då köra fast naturligt. En parallell till det har jag upplevt när en gammal ryttarinstruktör påstod att första ridpasset i lumpen skulle alla soldater ramla av hästen, för att få respekt för ridningen faror. Vid ett tillfälle fick teorin dras till sin spets då en tävlingshoppare skulle drivas av sin häst. Det gäller ju att veta vilka begränsningar fordonet man ska hantera har, jag har själv kört till "tippgränsen" med en PS 91 som var en BV 208 med extra hög toppbelastning. Det var viktigt att få känsla för när den verkligen tippade, nu gick det ju lätt att parera m h a midjestyrningen. Problemet med stridsfordon är att de inte är lika följsamma, så om man ska veta när terrängen bär eller brister har man ofta kommit till bristningspunkten, ohjälpligt och oftast spektakulärt.
Re: Utbildning på stridsvagnar
Naturligtvis har du rätt i att man måste öva sig.
Under GU (i alla fall när vi hade värnplikt) så ingick det självfallet att man ordnade förevisningar i olika fordons framtagningsförmåga och övningar i att ta sig fram under olika förhållanden. Men det var speciellt ordnade övningar som man planlagde och genomförde.
Färdigutbildade förare (Och vagnschefer. Se nedan.) ska inte köra fast. Då är dom dåligt utbildade.
Vad gäller en Strv 81/101/102 så är sikten från förarens periskop otroligt dålig. Det är upp till vagnschefen att läsa terrängen och dirigera föraren.
Då jag var med och genomförde övningar med repförband så hanterades stridsvagnarna med bravur.
När jag själv gjorde GU så utbildades vi på Pbv 302, och vid ett tillfälle fick vi simma med dom i en vik av Mälaren. En både kul och något orolig upplevelse. Vi fick lasta in sandsäckar i stridsrummet för att simulera en pansarskyttegrupp och deras utrustnings vikt.
Det såg ut som en monitor (ni som vet något om tidiga pansarskepp vet vad jag menar), nära till vattenlinjen och ett torn som stack upp. Vad jag vet så var vi de sista på P1 som gjorde det. Så man övar inte allting.
En annan kul grej var i början av sjuttiotalet när en delegation från Japans armé var på besök. På P1s övningsfällt hade vi en kulle som var mycket brant. En 101:a tog sig upp utan problem, men en 103:a blev stående halvvägs upp med rusande motorer men med en automatlåda som inte ville vara men och leka.
När vi skulle gå över ett krondike så flöt ju 101:an över utan problem p.g.a. sin stora gravtagningsförmåga. En Ikv 103 gick diagonalt ner i diket och tog sig upp utan problem på andra sidan. Jag körde en 302:a, och insåg att jag skulle köra nosen i motsatta sidan av diket om jag gick rakt ner, så jag riktade in mig lite diagonalt, men eftersom den har koppling/bromsstyrsystem så var chansen att jag skulle klara det liten. Men, jag fick aldrig chansen att prova eftersom en kapten stog på andra sidan diket och markerade aggresivt att jag skulle köra rakt ner. Naturligtvis så körde jag nosen rakt in i dikets uppgående sida, men vad kunde en korpral, som jag var då, säga emot en kapten? Hur 103:an klarade sig behöver väl knappt nämnas. Det positiva var i alla fall att övning i bärgning då fick utföras.
Jag tittade lite närmare på videon som nämndes i början av den här tråden. Stridsvagnen skulle lätt ha kunnat ta sig fram om han valt ett annat sätt att ta hindret på. Det var väl knappast riktigt utbildade förare. Varför skulle annars föraren av pansarskyttefordononet (BMP 1förmodar jag) släppa gasen och stanna på väg upp ur diket?
Den här har väl alla sett? http://www.youtube.com/watch?v=PWCTw2wXW5o
Kanske det var lite liknande av det som visades på Discovery Channel då två britter, en man och en kvinna, fick prova på att köra stridsvagn i Rumänien. Vet inte om den serien visats i Sverige. Det var tjejen som som klarade sig bäst.
Nå, vad jag menar är att man ska prova det mesta under GU, men att en färdigutbildad förare inte ska köra fast.
Jag missförstog troligen den tidig postare som sa "Har man inte kört fast så har man inte kört ordentligt".
Tack Fänrik/Löjtnant J som lärde mig grunderna i att köra pansarfordon.
Under GU (i alla fall när vi hade värnplikt) så ingick det självfallet att man ordnade förevisningar i olika fordons framtagningsförmåga och övningar i att ta sig fram under olika förhållanden. Men det var speciellt ordnade övningar som man planlagde och genomförde.
Färdigutbildade förare (Och vagnschefer. Se nedan.) ska inte köra fast. Då är dom dåligt utbildade.
Vad gäller en Strv 81/101/102 så är sikten från förarens periskop otroligt dålig. Det är upp till vagnschefen att läsa terrängen och dirigera föraren.
Då jag var med och genomförde övningar med repförband så hanterades stridsvagnarna med bravur.
När jag själv gjorde GU så utbildades vi på Pbv 302, och vid ett tillfälle fick vi simma med dom i en vik av Mälaren. En både kul och något orolig upplevelse. Vi fick lasta in sandsäckar i stridsrummet för att simulera en pansarskyttegrupp och deras utrustnings vikt.
Det såg ut som en monitor (ni som vet något om tidiga pansarskepp vet vad jag menar), nära till vattenlinjen och ett torn som stack upp. Vad jag vet så var vi de sista på P1 som gjorde det. Så man övar inte allting.
En annan kul grej var i början av sjuttiotalet när en delegation från Japans armé var på besök. På P1s övningsfällt hade vi en kulle som var mycket brant. En 101:a tog sig upp utan problem, men en 103:a blev stående halvvägs upp med rusande motorer men med en automatlåda som inte ville vara men och leka.
När vi skulle gå över ett krondike så flöt ju 101:an över utan problem p.g.a. sin stora gravtagningsförmåga. En Ikv 103 gick diagonalt ner i diket och tog sig upp utan problem på andra sidan. Jag körde en 302:a, och insåg att jag skulle köra nosen i motsatta sidan av diket om jag gick rakt ner, så jag riktade in mig lite diagonalt, men eftersom den har koppling/bromsstyrsystem så var chansen att jag skulle klara det liten. Men, jag fick aldrig chansen att prova eftersom en kapten stog på andra sidan diket och markerade aggresivt att jag skulle köra rakt ner. Naturligtvis så körde jag nosen rakt in i dikets uppgående sida, men vad kunde en korpral, som jag var då, säga emot en kapten? Hur 103:an klarade sig behöver väl knappt nämnas. Det positiva var i alla fall att övning i bärgning då fick utföras.
Jag tittade lite närmare på videon som nämndes i början av den här tråden. Stridsvagnen skulle lätt ha kunnat ta sig fram om han valt ett annat sätt att ta hindret på. Det var väl knappast riktigt utbildade förare. Varför skulle annars föraren av pansarskyttefordononet (BMP 1förmodar jag) släppa gasen och stanna på väg upp ur diket?
Den här har väl alla sett? http://www.youtube.com/watch?v=PWCTw2wXW5o
Kanske det var lite liknande av det som visades på Discovery Channel då två britter, en man och en kvinna, fick prova på att köra stridsvagn i Rumänien. Vet inte om den serien visats i Sverige. Det var tjejen som som klarade sig bäst.
Nå, vad jag menar är att man ska prova det mesta under GU, men att en färdigutbildad förare inte ska köra fast.
Jag missförstog troligen den tidig postare som sa "Har man inte kört fast så har man inte kört ordentligt".
Tack Fänrik/Löjtnant J som lärde mig grunderna i att köra pansarfordon.
Nulli Secundus
Re: Utbildning på stridsvagnar
Helt rätt! Det är inge bra idé att mista kraften framåt.sgt_jim skrev: Varför skulle annars föraren av pansarskyttefordononet (BMP 1förmodar jag) släppa gasen och stanna på väg upp ur diket?
.
Möjligtvis kan det ha varit så att föraren märkte att vagnen skulle sätta sig.
Då är det bättre att slå av istället för att gräva ned sig ännu mer.
Re: Utbildning på stridsvagnar
Riktigt.
Det är som jag sa tidigare att kunna känna när det inte går längre så att man inte kör ner sig.
Å andra sidan är det viktigt att hålla plattan i botten ibland. Se YouTubelänken i mitt tidigare inlägg.
Här har vi problemet. Ska man gå på eller ska man ta det försiktigt. Då gäller det att känna terrängen man kör i. Ha en uppfattning om hur det troligen ser ut under vattenytan/kärret. Om det bär eller inte.
Antagligen svårt nuförtiden, men på min tid, på sjuttiotalet, så övade vi i den terräng som vi antagligen skulle sättas in i, så vi visste ungefär vad vi hade att vänta ifråga om terrängen och dess bärighet.
Som sagt. Antagligen en svårare fråga nu med "insattsförband" än på min tid. Man börjar bli en fossil
Det är som jag sa tidigare att kunna känna när det inte går längre så att man inte kör ner sig.
Å andra sidan är det viktigt att hålla plattan i botten ibland. Se YouTubelänken i mitt tidigare inlägg.
Här har vi problemet. Ska man gå på eller ska man ta det försiktigt. Då gäller det att känna terrängen man kör i. Ha en uppfattning om hur det troligen ser ut under vattenytan/kärret. Om det bär eller inte.
Antagligen svårt nuförtiden, men på min tid, på sjuttiotalet, så övade vi i den terräng som vi antagligen skulle sättas in i, så vi visste ungefär vad vi hade att vänta ifråga om terrängen och dess bärighet.
Som sagt. Antagligen en svårare fråga nu med "insattsförband" än på min tid. Man börjar bli en fossil
Nulli Secundus
Re: Utbildning på stridsvagnar
Precis! Det är det som skiljer förare mot förare.sgt_jim skrev: Riktigt.
Det är som jag sa tidigare att kunna känna när det inte går längre så att man inte kör ner sig.
Å andra sidan är det viktigt att hålla plattan i botten ibland. Se YouTubelänken i mitt tidigare inlägg.
Här har vi problemet. Ska man gå på eller ska man ta det försiktigt.
Re: Utbildning på stridsvagnar
Eller vagnschef från vagnschef. Jag vet ju inte hur bra sikt en förare på en Leo har.
På 101:an var den värdelös, men på 302:an var den hyffsad (och diverse dataspel räknas inte som jämförelse
).
På 101:an var den värdelös, men på 302:an var den hyffsad (och diverse dataspel räknas inte som jämförelse
).Nulli Secundus
-
Thord Wedman
- Medlem
- Inlägg: 1579
- Blev medlem: 24 mars 2002, 16:03
- Ort: Mullsjö
- Kontakt:
Re: Utbildning på stridsvagnar
Naturligtvis ska en duktig förare inte köra fast men, verkligheten är inte alltid så enkel.
Du kan vara på okänd terräng och gör en missbedömning, bärigheten kan helt plötsligt ändras utan att det syns på ytan etc.
Jag har själv varit med och kört ner en pbv 302 i ett surhål i en dunge i Strängnäs.
Det syntes inte att det var ett surhål på platsen och följdaktligen ställde vi vagnen på nosen rätt ner.
/Thord
Du kan vara på okänd terräng och gör en missbedömning, bärigheten kan helt plötsligt ändras utan att det syns på ytan etc.
Jag har själv varit med och kört ner en pbv 302 i ett surhål i en dunge i Strängnäs.
Det syntes inte att det var ett surhål på platsen och följdaktligen ställde vi vagnen på nosen rätt ner.
/Thord