Men va fa-----!?

[HomeGuardSoldier]

För min egen del har åtminstone lusten till att börja bygga igen återkommit. Nu har jag kommit så långt att alla delarna till mitt sedan flera år planerade projekt är uppsorterade och bortklippta från gjutstammarna. Jag har medvetet valt ett långtidsprojekt då detta inte sätter någon tidspress på mig själv och jag då kan bygga i mitt egna tempo...i lugn och ro.

Är bygglusten totalt borta när detta projektet är klart så är det helt enkelt så att plastmodellbygget som intresse har försvunnit helt och övergått i något annat. Är bygglusten kvar när det är klart så fortsätter jag att bygga för att bibehålla intresset och energin.

HGS

[sonderling]

För mig är det mera bygglust än tid och plats. jag saknar desperat ett eget hobbyrum, där grejerna kan stå framme hela tiden så man kan spontant sätta sig ner och pula lite.
Nu har jag allt i en gammal kartong som jag tar till köksbordet tidiga helg mornar och får en stunds egen tid. Det funkar men varje projekt tar sån tid att ibland hinner jag faktiskt tröttna. Men då brukar jag lägga undan den och ta upp den vid ett annat tillfälle. Och ibland tar jag upp nått gammalt och finputsar lite på. Som Tamiyas SU-122 som jag byggde 1988(!) och börjar bättra på lite (Såg också att jag målat den så fult en gång i tiden.)
Men som sagt ett eget hobbyrum......

Sonderling

PS Som ibland inte kan släppa trådens ursprungs händelse. Va fan hände med foten och hur ska jag färdigställa figuren nu?

[HomeGuardSoldier]

Jag har väl pga. rådande omständigheter för ett och ett halvt år sedan en helt annan situation med barnen hos mig ibland. För mig har det största problemet varit att först lusten till modellbygget och samtidigt även energin har saknats totalt. Nu har lusten återkommit och energin återkommer äntligen stadigt igen. Nu har jag äntligen kommit så långt att jag har börjat planera in modellbygget i mitt liv igen. Men jag har åtminstone en bestämd plats i vardagsrummet där jag kan bygga och där barnen vet att det är en stor no-no att vara. Men vägen dit har varit mycket lång och jobbig, men nu är jag åtminstone där. Från och med nu kan det bara bli bättre.

HGS