Mina 600 poäng spenderar jag på ett SS-kompani, två 81mm granatkastare och en framskjuten eldledare för ett 81mm batteri. Grädden på moset blir en Sd Kfz 234/2 Puma vars 5cm kanon säkert kommer till användning och för de få poäng som återstår slänger jag även in en krypskytt.
Kartan är ganska liten till storleken och en pitoresk fransk by skyddar båda sidor från insyn med sin dominerande position mitt på det blivande slagfältet. Från mitt håll sett finns två asfalterade tillfartsvägar att tillgå om lusten skulle falla på. Mitt i byn finns den ena segerflaggan. Anders väg ser från mitt håll något kortare och enklare ut eftersom han inte behöver oroa sig för att jag ska ha besatt husen som finns längs hans anfallsriktning. Jag har dock en del byggnader i min väg som han kan besätta om han vågar chansa och snabbt föra fram sina enheter. Dessa hus fungerar dock även till min fördel eftersom de blockerar från insyn och skyddar min uppmarsch.
Den andra segerflaggan finns ute på min vänstra flank, också den i en byggnad. Tanken var att jag skulle ta den indirekt genom att antingen rulla upp Anders linjer från min högra flank eller genom att kringgå hans styrkor och falla honom i ryggen.
Planen är att låta Puman avancera längs högerflanken eftersom min gissning är att Anders kommer att sätta in sin stöt längs min vänstra flank, den kortaste vägen till den ena flaggan. Samtidigt avancerar två plutoner av mitt SS-infanteri tillsammans med granatkastarna och eldledaren i mitten av stridsområdet, mot samhället. Den sista plutonen stannar som reserv i de bakre områdena, redo att sättas in varhelst de behövs.
De första rundorna förflyter ganska lugnt och mina styrkor följer den planerade rutten utan att attrahera eld från amerikanerna. Puman mullrar fram på högerkanten och infanteriet grupperar sig för strid i byns bakersta byggnader. Mitt första misstag är att lämna mina granatkastare i det öppna, visserligen skyddade från direkt beskjutning, men när Anders artilleri öppnar upp slås den ena kastaren ut medan den andra förlorar nästan hälften av manskapet och blir i princip obrukbar. Eftersom mina positioner skyddas av husen framför så kan jag föra fram mina stridsgrupper utan att de drar eld till sig. Dessutom så kan jag inte se ett spår av amerikanerna än, så jag flyttar fram positionerna ytterligare ett steg och besätter husen i nära anslutning till "torget". Reserven flyttas även den fram och går i ställning mellan husen längs vägen som leder in till byn.
Slagfältet sett i min anfallsrikting. En segerflagga kan ses till vänster, den andra i mitten av kartan.
Puman smyger sig fram ytterligare ett tiotal meter på högerflanken, och rundar de spridda byggnaderna för att kunna se in i centrum och ge understödjande eld. När mitt infanteri når fram till vad som närmast kan kallas bytorget brakar det löst. KONTAKT! Anders har ett par skyttegrupper i huset mitt i centrum. En M8 Greyhound morrar oroväckande bakom hörnet. Mina främsta grupper besvarar elden och jag låter Puman avancera ytterligare för att få den i position så den kan slå ut M8:an. Puman rullar upp över det lilla krönet framför det gula huset och öppnar eld. Första projektilen singar förbi högt över målet, men den amerikanska besättningen tycks inte inse faran och fortsätter beskjuta mina trupper i som tydligen anses utgöra ett större hot. (Detta beror inte på någon inkompetens från ANders sida, utan på en liten bugg i AI:n som gör att de har svårt med målprioritering ibland). Även andra skottet går förbi, men M8:an vägrar konsekvent att se min Puma som inte är mer en ett tiotal meter bort. Pumans besättning korrigerar siktet, BLAM! M8:an är historia.
En förstörd M8 Greyhound hukar runt hörnet. Det gråa huset med flaggan i mitten av bilden är platsen för slutstriden.
Men mina SS-män far illa i mitten. Minst en amerikansk ksp hamrar för allt vad tygeln håller, och artilleriet gör även sitt till. Själv begår jag nu mitt andra misstag när jag i ett försök att få min 81mm eldledare i position bland de centrala husen och exponerar honom för fiendens eld varpå han dödas omgående. Jag är nu helt utan artilleriunderstöd och får förlita mig på Puman och de två MG42:orna infanteriet har att tillgå för att bända upp det sega motståndet. Den ena av MG42:orna befinner sig tillsammans med reservplutonen framför byn, (från mitt håll sett), och jag beslutar att föra fram hela gruppen på vänsterflanken för att göra upp med de amerikanska styrkorna som kamperar i närheten av den vänstra flaggan. Puman vandrar ytterligare en bit upp på högerflanken för att kringgå Anders styrkor och anfalla bakifrån. Efter att ha jagat ett Bazookateam på flykt och gett eld mot två ksp-grupper är dock Pumans tid ute. Ett annat, eller möjligtvis samma Bazookateam som omgrupperat öppnar eld och slår ut det som skulle bli mitt segervapen. Den tjänade mig dock troget så länge det varade.
En förstörd Puma ligger och skräpar. Jag blev för ivrig och avancerade för långt fram med den utan understödjande infanteri. I det gula huset hade Anders placerat en ksp som var ett ständigt gissel för min vänsterflank.
Tiden började rinna ut och fortfarande var det ingen som ensam har kontroll över flaggorna. Intensiteten i Anders eld minskade ganska markant. Troligtvis var ammunitionsbristen lika påtaglig hos honom som hos mig. På vänsterflanken hade mina trupper avancerat och tagit huset med segerflaggan i besittning, dock utan att erövra den eftersom amerikanerna besköt dem ganska friskt med vad som såg ut att vara två grupper infanteri och en medeltung ksp från huset direkt framför. En stormning var således inte att tänka på för min del. Iaf inte på vänsterflanken. I mitten såg läget ljusare ut. Skjutandet hade nästan helt upphört här, och det verkade som om hans trupper antingen hade slut på ammunition eller var så pass sargade av den kombinerade eldgivningen från Puman och mina skyttegrupper att de helt enkelt gett vika. Jag hade två nästan intakta grupper kvar, den ena med 7 av 9 man kvar, den andra med 5 av 9. Den sistnämnda fick inleda stormningen tvärs över "torget" tillsammans med spillrorna av två andra grupper, allt som allt 11 man. De tog sig över utan missöde och inledde en häftig närstrid med tre hårt sargade amerikanska infanterigrupper. Handgranater kastades åt alla möjliga håll, spadar ven genom luften och pistoler avfyrades. Pistoler var nära nog de enda vapen som fortfarande var brukbara bland mina trupper eftersom ammunitionen var slut till de flesta gevären och kulsprutepistolerna.
Striden om flaggan vägde definitivt över till min fördel. Endast två man återstod av de amerikanska grupperna som höll huset, och det var uppenbart att allt skulle avgöras i sista rundan. Jag beordrade den sista återstående gruppen att i språngmarsch ta sig över torget och kasta sig in i striden på andra sidan "torget" och bända flaggan ur Anders käftar en gång för alla. Anders högra flank var alltför involverad i eldväxlingen med en MG42 och två decimerade SS-infanterigrupper kring den andra flaggan för att de skulle ha någon möjlighet att försvåra den sista stormningen för mig.
Sekunderna tickade iväg. Skulle jag hinna förinta de sista amerikanerna och erövra iaf en flagga? Hoppet steg när en av de två återstående fienderna föll offer för en spade eller möjligtvis ett pistolskott, men vad jag sedan bevittnade var av Medal of Honor kaliber. Den absolut sista överlevande amerikanen i huset höll ut ända in i det sista. Mina vältränade men utmattade SS-trupper lyckades inte rå på honom. Han kämpade som ett lejon och vägrade helt enkelt ge tappt trots att hans ammunition var slut och fienden övermäktig. Tiden rann ut och flaggan var fortfarande inte i någons hand. Ingen av oss lyckades faktiskt ta kontrollen över någon av flaggorna, och det hela slutade oavgjort.
Slutresultatet och förluster.
En stor eloge till Anders W för en god insats! Hoppas det inte blev alltför långdraget och förvirrat (klockan är massor!).
P.S. Anders, har du kvar den sista filen så skicka den så lägger jag upp lite fler screenshots. Jag råkade kasta allt i röran.
~Henric Edwards
