Tänker män på romarriket?

[a81]

Jag skulle säga att Palmemordet är mer av en vattendelare i Sverige. Många män är intresserade av Palmemordet, men mycket få kvinnor. Undrar varför det är så enorm skillnad i intresse? Jag tänker att Palme dessutom stod för en politik som jag tänker låg (ligger) många kvinnor nära om hjärtat (solidaritet med tredje världen, utökad barnomsorg, särbeskattning, nedrustning, generös invandringspolitik, fri abort, etc.) Det gör det nästan ännu konstigare att kvinnor (generellt sett) verkar så ointresserade av Palmemordet.

[rmpj74]

Jag skulle säga att Palmemordet är mer av en vattendelare i Sverige. Många män är intresserade av Palmemordet, men mycket få kvinnor. Undrar varför det är så enorm skillnad i intresse? Jag tänker att Palme dessutom stod för en politik som jag tänker låg (ligger) många kvinnor nära om hjärtat (solidaritet med tredje världen, utökad barnomsorg, särbeskattning, nedrustning, generös invandringspolitik, fri abort, etc.) Det gör det nästan ännu konstigare att kvinnor (generellt sett) verkar så ointresserade av Palmemordet.

Det är nog mer än bara en fördom att kvinnor generellt sett är mer intresserade av relationer än av fakta, och Palmemordet (liksom Romarriket) handlar ju i allra högsta grad om det senare. Så nej, jag ser inget konstigt i detta.

[Stefan Lundgren]

Nej, har aldrig hört talats om det, inte inom mina leder iallafall. Jag tyckte det lät lite udda med denna undersökning, det skulle nog ge inverkan i Italien eller nutida områden som en gång i tiden tillhörde Romarriket.

Stefan

[a81]

Jag skulle säga att Palmemordet är mer av en vattendelare i Sverige. Många män är intresserade av Palmemordet, men mycket få kvinnor. Undrar varför det är så enorm skillnad i intresse? Jag tänker att Palme dessutom stod för en politik som jag tänker låg (ligger) många kvinnor nära om hjärtat (solidaritet med tredje världen, utökad barnomsorg, särbeskattning, nedrustning, generös invandringspolitik, fri abort, etc.) Det gör det nästan ännu konstigare att kvinnor (generellt sett) verkar så ointresserade av Palmemordet.

Det är nog mer än bara en fördom att kvinnor generellt sett är mer intresserade av relationer än av fakta, och Palmemordet (liksom Romarriket) handlar ju i allra högsta grad om det senare. Så nej, jag ser inget konstigt i detta.

Så är det nog. Sedan har jag förstått det som att män som grupp en bredare begåvningsprofil. Det är liksom vanligare att män är "nördar" eller svagbegåvade. Det är nog både fler män som tänker på Romarriket och fler män som knappt vet att det existerade.

[Mackan L]

P.s. Tack för latin-lektionen tidigare i tråden.

[a81]

5 procent av de svenska männen tänker dagligen på Romarriket, medan bara 1 procent av Sveriges kvinnor gör det:

https://novus.se/egnaundersokningar-ark ... omarriket/

[Hans]

Bra Mackan.

Dick tycker i frågan:

Dick Harrison:
Värt att tänka på när man tänker på romarriket
Kan det stämma att romarriket upptar åtskillig manlig tankekraft? Illustration: Josefin Herolf
Kan det stämma att romarriket upptar åtskillig manlig tankekraft? Illustration: Josefin Herolf
Om det stämmer att killar ofta tänker på romarriket, vad exakt tänker de då på? Och vad tänker de inte på, fast de kanske borde? Historie­professor Dick Harrison samman­fattar vad de gamla romarna i bästa fall kan lära oss.


Dick Harrison
Publicerad 2023-09-29
Följ skribent Sluta följa


Stäng
Dela artikeln:
Värt att tänka på när man tänker på romarriket
Detta är en understreckare, en fördjupande essä, dagligen i SvD sedan 1918. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Häromdagen fick jag till min förvåning höra att ”alla killar tänker på romarriket” och att denna uppgift cirkulerade på alla möjliga sociala medier, i flera varianter, som i fallet ”fråga en kille och du kommer att få höra att det inte var länge sedan han senast tänkte på romarriket”. Det faktum att killarna ifråga nästan aldrig talar om romarriket med sina fruar/flickvänner gör inte saken mindre besynnerlig.

Är det sant? Jag tillåter mig tvivla. Men jag är väl knappast någon normalkille; jag är en medelålders professor i historia som har skrivit åtskilligt om imperiet ifråga och som snarare brukar ondgöra mig över hur lite folk tänker på det förflutna än jag spekulerar i varför de tänker så mycket på det. Dessutom är jag inte, och har aldrig varit, verksam på sociala medier (den Facebook-identitet som utger sig för att tillhöra Dick Harrison är falsk). Dock: låt oss utgå från att romarriket faktiskt upptar åtskillig manlig tankekraft, och att det inte bara handlar om gladiatorer, legionärer och Asterix. Finns det någon god logik bakom det faktum att riket är så känt och så fascinerande? Vad har romarriket att lära oss, som imperium betraktat?

Låt oss börja med ett lika grundläggande som brutalt konstaterande. Under hela sin långa uppbyggnadsfas utvecklades romarriket till en riks- och imperieslukande drake vars enda existensberättigande var dess militärmakt. På 400- och 300-talen f Kr hade romarnas riksbildning blott varit en av många små stadsstater i mellersta Italien, men på 200-talet utvecklades denna till en västmediterran stormakt. Under de två sekler som följde erövrades hela Medelhavsvärlden, varefter expansionen fortsatte åt alla väderstreck ända till 117 e Kr. Vid denna tid utsträckte sig imperiet från Britannien i nordväst till Mesopotamien i sydöst.

Expansionen gick till på flera sätt – genom öppen aggression, genom försvarskrig som övergick i erövring, genom förhandling och kompromisser. Inte sällan expanderade romarna genom att framstå som så mäktiga att härskare i grannländer självmant bad om deras truppers bistånd, vilket de snart fick anledning att ångra. Ett praktexempel är Julius Caesars erövring av Gallien på 50-talet f Kr. Först kallade gallerna på hjälp, sedan anlände romarna och hjälpte dem, sedan såg de till att bli kvar i landet och kuvade raskt de förutsägbara upproren.

Vi har också exempel på att kungar överlät sina riken till Rom genom testamentariska utfästelser. Så var fallet med Pergamon, ett välmående hellenistiskt rike i Mindre Asien, vars kung Attalos III testamenterade väldet till Rom vid sin död år 133 f Kr. För romarna var detta synnerligen välkommet, i synnerhet för reformatorn Tiberius Gracchus, som ville använda Pergamons rikedomar för att finansiera en kontroversiell jordreform. Han ignorerade att Attalos testamente undantog själva Pergamon och andra grekiska städer från överlåtelseakten och betraktade i stället hela riket, utan inskränkningar, som romerskt territorium. Det slutade med att pergamenerna sökte värna sitt land med våld men krossades på slagfältet.

Dylika exempel är legio, fram till de första århundradena efter Kristi födelse, då expansionen bromsades avsevärt. Ett av skälen var att det romerska styrelseskicket hade förändrats. I stället för att regeras av en söndrad senat vars fältherrar kämpade om makten mot varandra och erövrade nya provinser för att stärka sin personliga ställning behärskades nu imperiet av enväldiga kejsare, vars administrativa och militära planering var försiktigare än tidigare generationers. Det var inte längre självklart att en seger i krig skulle leda till att gränserna försköts och att nya folk integrerades i imperiet.

Ett bra exempel på den nya attityden är händelserna i Germanien, dagens Tyskland. År 9 e Kr besegrades romarna i slaget vid Teutoburgerskogen av germaner under hövdingen Arminius. Som en omedelbar följd av nederlaget miste kejsar Augustus ett stort område mellan Rhen och Elbe. Under de år som följde gjorde romarna stora förberedelser för att återupprätta krigaräran och besegra Arminius koalition. Sedan Tiberius uppstigit på kejsartronen år 14 blev detta krigsmål högprioriterat, och det genomfördes i form av tre framgångsrika expeditioner under Germanicus ledning åren 14–16. Men sedan avbröts operationerna. Tiberius beordrade arméerna att återvända till Rhen, som förblev den permanenta gränsen mot norra och mellersta Germanien, med undantag för ett mindre område i dagens Hessen, som romarna behöll.

Varför gav kejsaren upp erövringarna? Eftersom de romerska generalerna hade visat vilka som var mäktigast, och eftersom äran återupprättats med kraft, kan han knappast ha haft militära skäl, i strikt bemärkelse, till trupptillbakadragandet. Tiberius och senare kejsare vägleddes snarare av långsiktiga strategiska överväganden. De insåg att Germanien, när allt kom omkring, inte var värt att lägga ned stora summor och många soldatliv på, att kombinationen av svårigheten att pacificera invånarna och bristen på germanska naturtillgångar gjorde det mer lockande att basera försvaret på Rhen.

Finns det någon god logik bakom det faktum att riket är så känt och så fascinerande?

Till detta kommer en annan, mycket väldokumenterad, politisk strategi. Efter krigen på 10-talet e Kr utvecklade romarna en skicklig diplomati, som gjorde många germanhövdingar till klienter, vasaller och allierade. Romarna behärskade förvisso inte området mellan Rhen och Elbe genom guvernörer och garnisoner, men de utövade ett omfattande indirekt inflytande. Diplomatin säkrade gränsen för germanska anfall samtidigt som den var mycket billigare än krig och ockupationer skulle ha varit.

Ett annat exempel är det stora område i öster som kejsar Trajanus erövrade på 110-talet. Trajanus upprättade de kortlivade provinserna Armenia, Mesopotamia och Assyria, vilka hans efterträdare Hadrianus omgående lämnade ifrån sig eftersom han ansåg dem svårförsvarade. Romerska rikets östgräns löpte därefter återigen längs Eufrat. Väl att märka var strategin inte huggen i sten. Om det visade sig nödvändigt att förskjuta gränsen in på fientligt territorium var romarna öppna för att återuppta det trajanska erövringsprojektet. På 160-talet återinfogades därför en stor del av norra Mesopotamien med imperiet.

Exemplen kan mångfaldigas, och de belyser ett fenomen som jag lägger ned stor möda på att pränta in i mina studenter: i sin imperiebyggnation präglades de romerska statsmännen i hög grad av pragmatism. De lät sig sällan låsas fast i självskrivna mönster utan var öppna för experiment. Långt ifrån alla var goda (med våra ögon sett), och flera romerska ad hoc-lösningar var förödande för civilbefolkningen. Se bara på inrättandet av provinser under den republikanska eran, på 200-talet och 100-talet f Kr. Provinserna var erövrade territorier som låg för långt från kärnlandet för att senaten i Rom skulle kunna styra dem på traditionellt vis, genom att fördela gracerna mellan underkuvade folk och romerska kolonier (”söndra och härska”-taktiken, som de brukade på italiska halvön).

Med Sicilien som första provins skapade de i stället ett system som gick ut på att all civil och militär myndighet överläts till en guvernör, en prokonsul eller propretor, som hade ett år på sig att effektivt dominera regionen och (vilket inte trumpetades ut offentligt, men alla visste om det) berika sig själv och därmed kompensera sig för de ekonomiska utlägg han gjort under karriärklättrandet. Resultat: många mediterrana länder utsattes för hänsynslös utsugning, ända tills missbruket stävjades under kejsartiden.

Både ”söndra och härska”-taktiken och provinssystemet var svar på konkreta behov som imperiet ställdes inför när det svällde, behov som löstes genom pragmatisk anpassning till situationen. Samma attityd genomsyrade styrelsen och administrationen i själva Rom. Inledningsvis plågades riket svårt att konflikter mellan de aristokratiska patricierna, som baserade sin makt på storjordägande, och plebejerna. De senare kunde vara både fattiga och rika, men i båda fallen var de uteslutna från politiskt inflytande, med ständiga fejder som följd. Först sökte man lösa problemet genom att stifta lagar som garanterade alla romerska medborgare grundläggande rättigheter. Plebejerna tillerkändes dessutom inflytande genom att de fick rösta fram folktribuner med vetorätt gentemot senatsbeslut. När inget av detta visade sig vara tillräckligt slog man på 360-talet f Kr ihop de förmögnaste plebejfamiljerna med patricierna genom att definiera dem alla som en ”nobilitet”, en överklass vars medlemmar delade på makten. Lösningen avskaffade inte alla orättvisor, men den frambesvor borgfred mellan de grupper som dessförinnan bråkat mest med varandra.

Ingen romersk reform var mer nydanande och pragmatisk än den som kejsar Caracalla ställde sig bakom år 212, när han utsträckte det romerska medborgarskapet till alla fria människor i imperiet. Orsakerna har varit föremål för många diskussioner. En vanlig tolkning, som framfördes redan under antiken, är att det handlade om en önskan från kejsarens sida att maximera skatteuttaget; vissa skatter, till exempel i samband med arv, åvilade endast medborgare. Tolkningen rymmer knappast hela sanningen, eftersom flertalet nya medborgare var för fattiga för att kejsaren skulle vara intresserad av dem i egenskap av inkomstkällor. En annan förklaring går ut på att Caracalla, som nyligen undanröjt brodern Geta från den gemensamma tronen genom en kupp, ville tacka gudarna för sin framgång genom en storartad gåva till imperiets folk. Enligt en tredje förklaring drog han konsekvenserna av att imperiets provinser nu var så viktiga för Rom att det var anakronistiskt och kanske också farligt att inte låta dem dela på medborgarskapet. – Under alla omständigheter fungerade reformen väl, och för de senaste seklernas historiker och statsvetare har den inte sällan betraktats som en milstolpe i utvecklingen av medborgarskapstanken över huvud taget.

Så nog finns det skäl att tänka på romarriket. Det är vårt västerländska ur-imperium, den stormakt som alla senare mäktiga riken och stater i vår del av världen har inspirerats av och jämfört sig med. Det går röda trådar från caesarerna till såväl brittiska imperiets monarker som till de romanovska tsarerna. Den stora frågan är emellertid varför imperiet, trots sin månghundraåriga förmåga till anpassning och förnyelse, till slut gick under. Men svaret på detta spörsmål får vänta till en annan understreckare.

https://www.svd.se/a/bgrR75/vart-att-ta ... romarriket

MVH

Hans

[a81]

Är det inte kombinationen hög materiell standard (för tiden), avancerad civilisation och samtidigt ett barbariskt samhälle med slaveri, gladiatorspel, ständigt mördade kejsare, etc., som fascinerar. Jag tror att det är sådant gemene man funderar på ibland (långt ifrån varje dag), snarare än de detaljer Dick Harrison nämner.

[cats]

Vill bara påpeka att någon seriös forskning i ämnet inte verkar existerar.

Enligt uttalanden lär det finns: "undersökningar som visar att 5 procent av männen och 1 procent av kvinnorna i Sverige mellan 18–85 år dagligen tänker på romarriket"

Trots ihärdigt sökande har jag inte hittat någon sådan studie baserad på kognitionsvetenskap.

Kanske någon annan har hittat något sådant?

[rmpj74]

5 procent av de svenska männen tänker dagligen på Romarriket, medan bara 1 procent av Sveriges kvinnor gör det:

https://novus.se/egnaundersokningar-ark ... omarriket/

41% tänker ALDRIG på Romarriket??????????????????????????????