Kära familj.
Jag vet att jag inte hunnit skriva på nästan ett år nu. Men det har hänt så mycket sen jag blev placerad på Wake Island med 111th Marinflygsdivisionen. Jag vet i alla fall att mina medaljer har blivit hemskickade. När jag var på Midway så föreslog Major Walters det och jag tyckte det var en god idé så att jag inte slarvar bort dem, något som är lätt hänt häromkring.
Det hela började strax efter Pearl. Wake Island är ett trevligt ställe men vi visste att vi skulle bli nästa mål direkt efter Japsarnas attack mot Pearl Harbour och många av oss hoppades att de skulle komma hit så vi kunde ge dem deras egen medicin. Vi hade rätt fel.
Deras första anfallsvåg mot Wake Island bestod av många plan. Det var min första strid och aldrig jag jag varit så rädd. Jag tror Japanerna vann den ronden. Jag sköt ner ett fientligt flygplan med min Wildcat, men de jävlarna sköt ner 2thLT Matts. Han har fortfarande inte kommit tillbaka från sjukhuset, men han ser noga till att hålla koll på oss i divisionen vilket värmer. Han säger att han antagligen kan komma tillbaka till oss snart vilket vi ser fram emot.
Strax innan Japanerna landade på Wake så skickade garnisonens chef iväg oss i de sista flygbåtarna som lämnade ön. Ingen av oss ville egentligen det, vi ville hellre kämpa med våra bröder med gevären på stränderna, även om det skulle inneburit döden. Mer än en av oss känner fortfarande skam över att vi inte kunnat göra mer för Wake Island.
Så fort Sjöbåtarna anlände vid Midway så såg någon boss vid Pearl till att vi fick nya Wildcats som vi kunde flyga. Japanerna väntades anfalla den ön också men tydligen skulle vi vara bättre förberedda än vid Wake Island. Först trodde jag inte på det men ändrade snabbt åsikt. Vårt första uppdrag var att eskortera ett gäng B-17 för att ge tillbaka Japanerna för deras tidigare ”vänlighet”.
Efter att vi vunnit vid Midway stationerades jag här, komplett med en rank av 1thLT och en nyvunnen Medal of Honor. I divisionen finns nästan bara nya ansikten och de kallar mig med respekt för ”The Ace of Wake Island”, en benämning som jag finner högst orättvis när jag tänker på de vi lämnade kvar på ön.
Vi låter våra grannar, Japanerna på ön veta att 111th kommer kräva hämnd för Wake Island med våra kulsprutor och bomber. Japanerna använder sina tvåmotoriga bombplan, ”Bettys” för att anfalla vårt flygfält och varje gång går vi upp i våra Wildcats mot dem och lyckas oftast skjuta ner tre fyra plan innan de sticker. Detta har tunnat ur våra led. Japanerna har anfallit vårt flygfält 12 gånger de fyra senaste månaderna och sjutton piloter, oftast nya och oerfarna har blivit dödade. Luftstriderna äger rum på sådan låg höjd att man inte hinner hoppa, och om planet inte är intakt går det inte att landa i vattnet. Varje gång jag hör sirenen som varnar för en japansk flygräd så hoppar jag in i mitt plan och undrar om jag ska se någon av de som lyfter tillsammans med mig igen.
Major Walters är inte stationerad på Henderon Airfield där jag och den ”nya halvan” av skvadronen befinner oss. Jag vet faktiskt inte ens var han är, men det gör mig effektivt i befäl över den del av 111th som faktiskt är här. Det gör mig lite illa till mods över att ha ansvaret för andras liv. Det var så mycket enklare när man var en Gunnery SGT och bara lydde order och sköt ner japaner.
Hoppas ni mår bra där hemma.
Er Tillgivne:
1thLT Rieder
Bekräftat nerskjuten Zero
Kommentarer och kunstruktiv kritik är mycket välkommen. Dock kan jag inte påverka handlingen då kampanjen jag spelar är dynamisk.
Jag har också fler nedskjutna fiender än vad som redovisas. Dels därför att jag glömmer och trycka på Print Screen när jag skjuter ner ett plan, och dels för att den guide även skrivs i efterhand.
Från och med nu ska jag försöka skriva så fort jag slutfört 8-12 uppdrag.
