Jag skrev en berättelse när jag gick i tvåan på gymnasiet och det är väl i alla fall 17 år sedan. Ni får väl ha lite överseende med eventuella faktafel. Jag publicerar här den första delen. Om den faller i smaken kan jag kasta ut de andra delarna allt eftersom.
Jag har skickat ut den på soldf.com förut utifall någon av er har läst den tidigare. Håll till godo.
1. Kofferten – Stockholms skärgård, midsommar 2004
Han ville inte gå fram. Varenda cell i hans kropp vrålade av protest när han närmade sig vraket. Han blundade hårt medan han steg för steg närmade sig den rykande högen av stål och järn som för bara några ögonblick sedan varit en amerikansk Sherman-stridsvagn. Genom hans handlande var den nu bara ett vrak och i den satt förmodligen fyra-fem unga män i hans egen ålder. Män som nyss varit fulla av förhoppningar och planer inför framtiden, men som nu var lika döda som maskinen de kört fram igenom det franska landskapet.
Han ville verkligen inte gå fram, men hans ben förde honom med stapplande steg fram mot amerikanen. Han visste hur det såg ut inne i maskinen, det hade han sett många gånger de senaste månaderna när striderna mellan amerikanarna och hans SS-förband drabbat samman. Insidan av maskinen var alldeles sönderslagen och utbränd. Hela inredningen var kolsvart och fortfarande kvar vid sina positioner satt besättningen, döda och ihjälbrända. Kolsvarta med sönderbränd hud och med sina kloliknande fingrar fortfarande greppande om reglagen, rattarna och instrumenten. När han bara var tio meter från maskinen grep plötsligt någon tag i hans ena vrist. När han förskräckt tittade ned såg han amerikanen. Han låg där i det höga gräset. Han förstod direkt att mannen slungats ut från stridsvagnen när den alldeles nyss exploderade.
Han stelnade och tittade som förhäxad på mannen på marken. Han var yngre än han själv, kanske bara 18 år gammal, inte mycket mer. Hans hjälm hade försvunnit och hans lockiga, blonda hår som var nedsmetat av olja, blod och svett låg smetat kring hans huvud. Han blödde från flera sår i ansiktet som för övrigt var nedsotat och smutsigt. Han tittade upp på den tyske soldaten som nyss sprängt hans stridsvagn i bitar och dödat hans kamrater.
- Help me…
Han stönade av smärta och grinade illa när han förde ned handen mot benen där smärtan var som värst. Så spärrade han upp ögonen av förvåning när han insåg att hans ben inte längre satt där. Han fångade blicken hos den tyska soldaten som stod framför honom. Hans ögonvitor lyste kritvita i det nedsotade ansiktet.
- Jesus… my legs! Where are my damn legs? What have you done?!
Den tyska soldaten stirrade på honom utan ett enda ord. Den amerikanske soldaten snyftade till och släppte taget. Han sjönk ihop i gräset. Hans andning blev allt häftigare men SS-mannen kunde se att han inte hade långt kvar. Amerikanen orkade inte ens lyfta på huvudet och han fladdrade bara med blicken.
Den tyske soldaten släppte det avskjutna pansarskottet bredvid sig. Han visste inte varför, men han föll på knä bredvid amerikanen och drog försiktigt sin smutsiga hand över den amerikanske pojkens minst lika smutsiga kind. Så möttes deras blickar igen.
- Why… why did you do it? What… did I ever… do to you?
Så slutade han andas. Hans ögon var fortfarande öppna och tittade på något som en levande människa aldrig skulle kunna uppfatta. SS-mannen satt kvar och betraktade den döde. Skulle han någonsin glömma den frågan?
Han öppnade ögonen och blinkade hårt flera gånger. Det starka solljuset stack i hans ögon så han fick blinka upprepade gånger innan han kunde se några detaljer i den varma julieftermiddagens solsken. Han såg hur vattnet i havet framför honom glittrade och han bländades av solreflexerna som tycktes söka sig till hans gamla trötta ögon. Han var förvirrad. I hans näsa kände han fortfarande den stickande doften av bränt gummi och den söta, kväljande stanken av bränt kött, men hans ögon såg inte längre det han nyss hade upplevt. Han hörde inte längre knastret från brinnande fordon, stönandena från sårade kamrater och fiender eller knattret från kulsprutornas eldgivning. I stället hörde han hur barn skrattade och lekte i strandkanten. Röster från två kvinnor hördes bakom hans rygg men i den stunden kunde han inte identifiera dem. Var befann han sig någonstans? Hans hjärna sade att han var på en helt annan plats än vad hans ögon och öron gjorde. Han drog sin hand igenom det silvergrå håret mest för att få några extra ögonblick på sig att försöka samla sina tankar. Då som först blev han medveten om att någon stod bredvid honom och hade lagt sin hand på hans axel.
- Farfar? Hur är det? Drömde du?
Han tittade på handen som låg nu försiktigt klappade honom kärleksfullt på axeln. När han tittade upp såg han Henrik, hans älskade barnbarn, stå där och oroligt titta på honom.
- Vad sade du Henrik?
- Jo jag undrade om du drömde farfar? Du jämrade dig i sömnen igen.
Den gamle mannen satte sig upp. Hans gamla stela rygg protesterade som vanligt och det brittiska splittret som fortfarande satt kvar i ryggslutet högg som vanligt till och fick honom att stelna till för ett ögonblick. Så mötte han Henriks blick och lyckades pressa fram ett leende över de torra, spruckna läpparna.
- Nej, det var inget. Du vet hur det är, en gammal man har många minnen bara.
Henrik tittade bekymrat på honom.
- Är det kriget farfar? Drömde du om kriget igen? Du mumlade på tyska.
Den gamle mannen försökte le och vifta undan den unge mannens fråga med ett skratt.
- Kriget? Nej, det var ju länge sedan. Det minns jag knappt alls längre. Det är ju nästan 60 år sedan och jag som knappt minns vad jag gjorde i morse. Nej jag försäkrar dig Henrik, det är ingen fara med mig. Men jag känner att jag nog skulle behöva lägga mig i min säng och sova en stund. Min kropp tål inte att sitta i den här solstolen några längre stunder.
- Ska jag hjälpa dig in farfar? Vänta så ska jag bara… Martina!
Henrik ropade bort till sin flickvän som stod borta vid grillen och talade med Henriks pappa. Hon log och kom genast fram till dem. Den gamle mannen tyckte om barnbarnets fästmö, det gjorde han verkligen. Faktum var att förutom att hon var alltigenom glad och god mot alla i sin omgivning. Hennes mörka, axellånga hår fångades av vinden och blåste in över ansiktet. Skrattande drog hon det bakom sina öron och log mot den gamle mannen. Han stelnade till. Han hade aldrig tänkt på det tidigare, men när hon skrattade så där och förde undan håret så var hon skrämmande lik Liese. Liese som försvunnit i Dresden den där dagen då britternas bombplan kom… Han kände hur svetten bröt fram i pannan. Martina smekte honom oroligt över pannan.
- Men Hans, hur mår du? Du är ju alldeles blek.
Hennes varma, bruna ögon betraktade honom oroligt. Han kunde inte annat än le tillbaka. Hon var inte bara lik Liese, hon var lika omtänksam som hon varit. Så skakade han sakta på huvudet.
- Nej det är ingen fara med mig. Jag är lite trött bara. Henrik här skulle precis hjälpa mig in så att jag kunde lägga mig en stund.
Han nickade mot den unge mannen som log tillbaka.
- Ja, jag tänkte att du kanske kunde hjälpa mig Martina, du är ju i alla fall sjuksköterska och så där.
- Ja men självklart gör jag det. Om du Henrik tar Hans under andra armen så stöttar jag honom på den här sidan.
Efter en viss ansträngning så lyckades de få Hans på fötter och sakta gick de in i det stora gula huset. De övriga släktingarna som kommit till hans hus i skärgården för att fira midsommar tittade oroligt efter dem. Men Hans ropade till dem att de inte skulle vänta på honom utan att de visst kunde börja äta sillen och ta sig an snapsen också om det lockade. Han skulle bara sova någon timma så skulle han vara som ny igen och komma ut till dem igen.
De gick in i hans sovrum och satte honom varsamt ned på sängen. De ville lägga honom ned, men det protesterade han emot och sade att han visst skulle lägga sig, men att han ville sitta på sängkanten en stund innan. De kunde gott skynda sig ut till de andra och inte oroa sig så mycket för honom. Nog var han gammal, men nog skulle han klara av att sova själv en stund? De bägge log mot honom och så lämnade de honom. Martina gick sist och stängde dörren efter sig.
Så satt han ensam i rummet. Fönstret stod öppet och en varm sommarbris fladdrade igenom de tunna gardinerna och smekte hans fårade gamla ansikte. Han hörde skratten från sina barnbarnsbarn som lekte ute i trädgården. Det var så vackert allting. Hans bägge barn var där, hans fem barnsbarn och deras barn i sin tur älskade att komma till gammelfarfar ute i skärgården och bo där några veckor varje sommar. Nu var det midsommar och skärgården visade sig från sin allra bästa sida. Alla runt omkring honom verkade lyckliga. Men ändå var han själv illa till mods. Faktum var att när han tänkte efter så hade han mått dåligt de senaste 60 åren. Doften av köttet på grillen, Martinas leende och det gamla splittret i ryggslutet framkallade hela tiden smärtsamma minnen som han förmodligen aldrig skulle bli av med.
Så reste han sig upp på darriga ben. Först gick han fram till dörren och försäkrade sig om att den var stängd. Nu ville han verkligen vara ensam. Han älskade att ha barnbarnsbarnen omkring sig men just det här ögonblicket ville han hålla för sig själv. Nu ville han ha en stund i ensamhet. Han gick fram till klädkammaren och öppnade med darriga händer dörren. Längst därinne såg han kistan stå. Han hade inte öppnat den på snart 60 år. Han visste vad som fanns där i. Minnen av en svunnen tid, minnen och blandade känslor av skam och stolthet. Skam över att ha gett all sin kraft och energi till en regim som representerat ren och skär ondska. Stolthet över att ha kämpat så hårt tillsammans med sina kamrater även efter att allt hopp om seger var borta.
Han drog mödosamt ut kistan där han hade alla sina minnen från kriget. Han hade aldrig talat med någon om minnena där i och allt han varit med om och allt han gjorde under kriget. Men några gånger när han varit berusad hade ett och annat kommit över hans läppar. Hans barn och barnbarn visste att han slagits på Tysklands sida i kriget, utan att känna till några detaljer. Mödosamt drog han fram kistan till sängen och satte sig tungt ned. Han tittade som förhäxad på locket på kistan. Han visste vilka känslor som skulle bubbla fram om han öppnade locket. Allt han lyckats förtränga de senaste 60 åren skulle komma tillbaka igen. Han blundade hårt och så tittade han upp.
Han mötte sin egen blick när han tittade upp. Spegeln på väggen mitt emot hans säng visade ansiktet av en gammal, fårad man som för att vara 81 år gammal hade ovanligt pigga och gnistrande iskalla blå ögon. Håret hade blivit tunnare men fortfarande hade han hår över hela skallen. Det var fortfarande snaggat i nacken och på sidorna, det hade det varit sedan krigets dagar.
Den forne SS-Hauptscharführern Hans Müller drog handen igenom kalufsen och stirrade sig själv intensivt i ögonen. Så fnös han föraktfullt åt sin egen tveksamhet.
- Din förbannade ynkrygg! Är du inte karl nog att möta ditt förflutna så kan du aldrig gå vidare!
Han väste åt sin egen spegelbild mellan sina spruckna läppar. Så drog han ett djupt andetag och öppnade kistan.
Den var full med minnen från hans tid i Hitlers elitarmé. Där låg hans gamla hjälm, soldatboken med alla hans personuppgifter, fotografier, ett kikarfodral, en kniv, några patroner och så hans gamla kamoflagetunika. Så såg han medaljen. Med darrande händer plockade han upp sitt järnkors av andra klassen som han fått den där dagen när han sårades. Det blev för mycket. Ett tryck växte i hans bröst och fick honom att nästan kasta sig bakåt i sängen med handen pressad mot bröstkorgen där hjärtat slog som en trumvirvel. Han slöt ögonen och försökte koncentrera sig på att bara andas. Men även det framkallade minnen från kriget. Sist han legat så här var den där dagen 1944…
Mitt litterära inlägg - Spinn-off från PanzerIV:s tråd
-
Fredrik Andersson
- Medlem
- Inlägg: 1411
- Blev medlem: 22 december 2005, 23:51
- Ort: Södermanland
-
Fredrik Andersson
- Medlem
- Inlägg: 1411
- Blev medlem: 22 december 2005, 23:51
- Ort: Södermanland
Nästa del...
2. ”Till sista man!” – östra Frankrike, augusti 1944
Hauptscharführer Müller vaknade med ett ryck. Han visste inte hur det hade gått till men han hade faktiskt lyckats sova någon timma inne i den mullrande bandvagnen. Han kunde omöjligt säga om det var dag eller natt, men eftersom bandvagnen for framåt i vad som lät som hög hastighet så antog han att det var natt. Att färdas i så här hög hastighet, kanske 50 kilometer i timman i fullt dagsljus vore livsfarligt. De allierade jaktplanen kontrollerade varenda kvadratmeter av luftrummet och anföll med liv och lust alla tyska trupptransporter på marken. Därför försökte man alltid förflytta sig så mycket som möjligt under dygnets mörka timmar. Eller så mörka de nu kunde vara så här i mitten av augusti. Han kunde inte låta bli att le för sig själv när han mindes hur Göring sagt till Hitler att om ett enda brittiskt flygplan flög in över Tyskland så skulle han tillåta sig bli kallad Meyer som ju alla visste var ett judiskt namn.
- Müller! Vad är det som är så förbannat kul med att sitta i en bandvagn och studsa fram mitt i natten som gör att du måste sitta där och fånle?
Han tittade upp och mötte Oberststurmführer Bauers flinande ansikte. Bauer var förvisso hans kompanichef och över honom i rang, men under de år de varit vid de olika fronterna hade deras relation mer blivit av karaktären bröder än kompanichef och plutonchef. Han visste att de andra officerarna i divisionen hade svårt att förstå hur de kunde ha den relationen, men när de var själva brydde de sig inte om det utan talade som bara bröder kan. Han flinade tillbaka mot Bauer.
- Fånle? Jag är bara så ytterligt nöjd över privilegiet att få sitta i en dieselstinkande konservburk som den här, fullastad med ammunition och mat tillsammans med ett gäng försupna frontsoldater i stället för att ligga hemma hos Liese och jobba på att ta fram fler tyska medborgare!
Bauer drog ett djupt drag på sin pipa, flinade mot Müller och lutade sig sedan bakåt.
- Jag tänkte väl det! Det är en förmån som inte många får åtnjuta!
Han ordnade till en improviserad kudde av sin hjälm och slöt ögonen. Inom tio sekunder sov han. Müller förundrades över Bauers förmåga att kunna sova på alla platser och i alla väder. Till och med när de legat under en tre dagar lång artilleribeskjutning utanför Caen tidigare i somras hade Bauer bara lagt sig ned när han varit trött och sovit som ett barn inom bara några minuter.
Själv kände han att han inte kunde sova en blund till och började i stället att se över sin utrustning. Han fyllde upp de två magasinen han skjutit för tre dagar sedan då de stött på den där amerikanska patrullen utanför Paris. Han stoppade tillbaka magasinen i sin stridssele och justerade vattenflaskan vars fäste gått sönder och som han lagade provisoriskt med en bit ståltråd. Så mindes han att han hittat ett par paket cigaretter hos de där amerikanarna som de skjutit under samma strid. Han grävde en stund i sin kamoflagetunika innan han hittade vad han sökte. ”Lucky Strike” stod det på förpackningen. Han kunde inte mycket engelska, men han lyckades översätta namnet på cigaretterna. Någon lycka hade de definitivt inte gett till de amerikanska killarna. Han hittade även tändstickorna och fick eld på en av dem. Han drog ett djupt halsbloss och blåste ut röken genom näsan medan han plockade bort några tobaksflagor från tungan med fingrarna. Säga vad man ville om amerikanarna, men goda cigaretter hade de i alla fall.
I augusti 1944 hade kriget tagit en vändning som inte var till Tysklands fördel. Större delen av Frankrike hade nu de allierade tagit kontroll över. Inom några dagar så skulle förmodligen Paris var i de allierades händer och Müller och de flesta andra i armén och SS visste att Frankrike var förlorat. De enda som inte förstod detta verkade vara generalerna i armén och ledningen i Berlin. Han vågade knappt tänka tanken, men undrar om führern också var lika ovetande eller okunnig? Snabbt slog han den tanken ifrån sig. Führern visste ju förstås allt om hur läget låg till. Att han ens hade tänkt en så löjlig tanke! Det var ju klart att führern hade en plan för hur man skulle slå tillbaka amerikanarna.
Nu satt han i en bandvagn som i skydd av mörkret var på väg till en uppsamlingsplats för 2 SS pansardivisionen. Han visste att ett motanfall planerades och han och hans kompanichef skulle på ordergivningen inför detta. De skulle hämta upp ersättare för de soldater som stupat under de senaste veckornas strider mot framförallt amerikanarna och ta med sig dessa tillbaka. Han suckade. Ännu en grupp ungar i 17-18-års åldern som hämtats direkt från HJ och som nu trodde att de skulle kunna besegra amerikanare och britter som om det handlat om en söndagsutflykt. Han hade sett det förr.
De kom entusiastiska och ivriga att ge sig ut i striderna. Rädda, visst, men fullständigt orädda och omedvetna om att de kämpade mot en fiende som blev starkare för var dag som gick medan de själva kämpade mot allt ojämnare odds. Av de 30 man som han hoppades att de skulle få med sig i dag skulle förmodligen 20 vara bort igen inom en vecka. Var de inte sårade eller döda så skulle deras nerver ha rasat samman så att man kunde hitta dem sittandes och gråtandes som småbarn i något dike eller så. Han hade sett det fler gånger än han egentligen ville minnas. Hans tankar avbröts av att bandvagnen bromsade in och stannade. Han hörde röster igenom motormullret, bandvagnen rullade ytterligare något tiotal meter innan den stannade och motorn stängdes av. Så bankade det på dörrarna längst bak och de slets upp. En ficklampa lyste honom rakt i ansiktet.
- Släck lampan idiot! Inte nog med att du förblindar mig, du lockar ju jänkarnas flygplan hit!
Genast släcktes lampan och han hörde en tunn röst be om ursäkt. En av nykomlingarna hann han tänka innan Bauer gäspade högt och trängde sig förbi honom och ut i den kyliga augustinatten. Han tog på sig hjälmen, grep sin kulsprutepistol och följde efter.
Det tog några sekunder innan hans ögon vant sig vid mörkret. När hans mörkerseende återhämtat sig efter ficklampans sken kunde han snabbt konstatera att de befann sig mitt i uppsamlingsområdet inne i en skogsdunge. Det täta lövverket ovanför deras huvuden borde skyla dem från de allierade flygarnas ögon när dagsljuset kom om några timmar. Någonstans däruppe mellan grenarna kunde han urskilja en halvmåne som knappt syntes genom molntäcket. Nu började han kunna se detaljer i terrängen. Fordon av alla de slag stod gömda under kamouflagenät och han kunde se män stå och tyst samtala runt dessa.
De flesta av fordonen var bandvagnar som den han själv just kommit i, men han kunde också se flera Panther-stridsvagnar och han tyckte sig också se en av de nya Kungstiger-stridsvagnarna. Den sistnämnda skulle han försöka ta sig en titt på, för han hade hört mycket om denna nya vagn. Det skulle tydligen inte finnas någon allierad vagn som kunde stå emot den efter vad han hade hört. Det var tydligen ett stort motanfall som man planerade här. Åtminstone utifrån mängden förråd och manskap som fanns här. Han rös till av tanken på vad ett enda allierad jaktplan skulle kunna åstadkomma här om de blev upptäckta. Innan han hann tänka klart avbröts han av Bauer som nu stod alldeles intill honom.
- Müller, nu går jag på ordergivningen. Du söker upp nykomlingarna och kollar upp vad det är för ena. Sedan förklarar du hur det fungerar härute. Försök få ur dem all den där smörjan som HJ tryckt i dem. Jag räknar med att vi kan åka igenom inom två timmar. Återsamling precis här. Frågor?
- Inga oberststurmführer!
- Bra! Verkställ!
Bauer flinade så där som han alltid gjorde när han varit formell i deras samtal. Så förde han upp handen till mösskärmen och gjorde en snärtig honnör innan han snabbt försvann i mörkret. Müller drog ett djupt andetag och kliade sig i ena ögonbrynet innan han gav sig av för att i röran av män, stridsvagnar och förråd hitta sina nya kompanikamrater.
Efter att ha frågat en av militärpoliserna hittade han manskapet i tredje plutonen som skulle bli hans nya frontkamrater. Han gick tyst fram och ställde sig först på avstånd och betraktade dem. Han gjorde ofta så. Han ville gärna försöka bilda sig en bild av vilka de nya killarna var innan han tog befälet.
Nu liksom många andra gånger slogs han av hur unga de alla såg ut att vara. Han var själv bara 21 år gammal och de flesta av de här killarna var förmodligen bara några år yngre än honom. Men han visste att han inom sig var många mansåldrar äldre än dem, att det han upplevt under det senaste året gjort honom till en gammal man inombords. Han hade mött sådana här unga män förr och visste hur han skulle få deras uppmärksamhet. Han lirkade fram sitt järnkors som han bar runt halsen så att det hängde utanför kamouflagejackan. Han såg till att hans kragspeglar med hans gradbeteckning syntes. Han ville verkligen att de skulle se att det här var en underofficer som hade sett strid och som inte var som skrivbordssoldaterna de träffat på under sin utbildning.
Med skrivbordssoldater menade han och alla andra frontsoldater de galningar som satt bakom ett skrivbord 500 mil från slagfälten och vrålade om äran av att dö för führern och faderlandet. Han hade förmodligen varit likadan själv, men det hade han slagit ur hågen fort som bara den efter att han sett sin första strid i Ryssland för lite mer än ett år sedan. Han rätade till klädseln och klev fram mot gruppen av soldater som stod samlade runt en kamin. Ingen hade sett honom komma. Så talade han med dämpad röst.
- Vem för befälet här?
Han kunde se hur de unga männen hoppade till av överraskning. Alla vände sig mot honom. Så fick en av dem syn på hans gradbeteckning på uniformskragen.
- Ni, herr hauptscharführer!
- Det är ju alldeles lysande! Se så, uppställning!
Ett viss mått av kaos spred sig bland de unga männen när de i ett närmast totalt mörker skulle försöka ställa upp i något så när raka led. Müller var tacksam för att mörkret dolde hans leende över deras försök att ge ett disciplinerat och professionellt intryck. Efter 30 sekunder stod de uppställda framför honom. Den av männen som tydligen fungerade som chef ställde upp framför de andra och gick upp i givakt.
- Herr hauptscharführer, tredje ersättningsplutonen anmäler sig för tjänstgöring!
- Tack oberschütze, sade Müller som nu sett mannens gradbeteckning. Du kan ställa in dig i ledet.
Blixtsnabbt lydde mannen och ställde in sig i det främre ledet. Müller lät tystnaden lägga sig innan han tog till orda. På så vis visste han att han hade alla männens uppmärksamhet.
- Jag är hauptscharführer Müller. De flesta av er kommer att tjänstgöra i min pluton. Det fungerar ungefär likadant i de andra plutonerna så det jag har att säga gäller er alla. Vår kompanichef, obersturmführer Bauer ansluter om en stund. Han har bett mig berätta för er hur det fungerar här ute. Jag vet att ni alla har utbildats ordentligt. De flesta av er har gått den långa vägen från HJ via stridsskolan och nu hit. Nu ska jag och mina kollegor ägna de kommande veckorna åt at försöka få er att glömma det mesta av vad ni har lärt er. Istället ska vi försöka få er att lära er hur det fungerar i verkligheten.
Han lät blicken vandra över männen innan han fortsatte.
– För det första ska ni veta att jänkarna och britterna ingalunda är några veklingar. Vi är duktiga och har kanske bättre grejor att slåss med. Men de är många och det kan uppväga en hel del. För det andra så gäller det att inte spela hjälte annat än på order. Ni är inte till någon som helst nytta om ni är döda. För det tredje så ska ni lyssna på dem som varit här ett tag. De vill verkligen hjälpa er så var uppmärksamma. Frågor så långt?
Han fick inga frågor och det hade han heller inte väntat sig. Han pekade med handen mot fordonsplatsen.
- Då så. Se till att samla ihop er utrustning. Vi samlas borta vi den där bandvagnen om tio minuter!
Han gjorde helt om och lämnade gruppen bakom sig. Han tänkte att han skulle hinna titta på den där nya modellen av stridsvagn, Kungstigern, innan de var klara. Innan han kom fram till den väldiga stridsvagnen hörde han sitt namn ropas. När han stannade och tittade upp såg han hur en figur kom emot honom i mörkret. När figuren kom fram i skenet från en av kaminerna som stod i närheten kände han igen mannen.
- Dietrich?
- Hauptscharführer Müller! Det var inte igår!
De bägge männen omfamnade varandra en kort stund innan Müller sköt mannen ifrån sig. Hans barndomskamrat med det röda håret och fräknarna var sig lika. Men något med mannen framför honom gjorde att Müller förstod att detta var långt ifrån den glade pojken som älskade att fiska som han jämt umgåtts med. Han såg i stället en gammal man framför sig. Men han slog den tanken ifrån sig och försökte istället få fram ett leende.
- Dietrich! Det var verkligen en överraskning! Vad gör du här i frontlinjen!
- Jag sökte mig hit.
- Sökte du dig hit? Sist vi talades vid hade du ju fått din drömplacering som du talade om! Vad hände med det?
Hans gamla kamrat sedan ungdomsåren hemma i Dresden slog ned blicken. Efter vad som kändes som en evighet tittade han åter upp och mötte Müllers blick.
- Du menar den där tjänsten som vakt? Det ska jag säga dig, Hans, det var verkligen inte vad jag trodde att det skulle vara.
- Vakta fångar? Hur komplicerat kan det vara?
- Det… det var inte så enkelt. Det var inte… som jag trodde att det skulle vara.
- Nu förstår jag inte. Vad trodde du att en fångvaktartjänst skulle innebära?
- Jag trodde att jag skulle vakta nedskjutna flygare och sånt. Inte… inte göra det jag fick göra där.
- Göra vad? Städa latrinerna?
- Skämta du. Nej, Müller. Jag har sett och gjort saker som jag inte trodde att jag eller någon annan var kapabel till.
- Nu förstår jag inte…
- Har du hört talas om Treblinka?
Visst hade Müller gjort det. Det var ett av de namn på platser som han förstått att man inte talade högt om. Han förstod att något hemlighetsfullt pågick där. Han hade inte brytt sig om att fundera vad detta skulle kunna vara men han hade i alla falla förstått att man inte talade högt om det. Det var inte bara namnet Treblinka han hört. Dachau, Birkenau, Oranienburg och Sachsenhausen var andra namn som han hört. Rykten om att judar misshandlades eller till och men dödades där hade florerat men det lät allt för osannolikt för att vara sant. Han kliade sig lite besvärat på kinden innan han svarade.
- Jo det namnet har jag hört. Det är väl ett läger för flygare och judar eller hur det nu var?
- Flygare? Nej du, under min tid där har jag inte sett en enda krigsfånge. Istället har jag sett gamla och unga, kvinnor och barn, män, pojkar och gamla gummor dödas i tusental.
- Vad är det du säger?
- Just vad jag säger. Jag har säkert sett till att flera tusen människor dödats av gas, kulor och annat bara för att de var judar.
Müller kunde inte tro sina öron. Skulle hans gamla vän ha mördat judar? Och i läger som drevs av SS dessutom? Nej det kunde inte vara sant. Visst hade han och de flesta andra i Tyskland funderat på var alla judar tagit vägen, men man hade ju hört att de ”förflyttats österut” som det hette. Sedan han varit liten hade han fått höra att judarna inte var människor i ordets rätta bemärkelse, men att man för den skull mördade dem i läger kunde han inte tro. Nej, hans kamrat måste vara trött och sliten. Kanske var han berusad också? Det var ju inte helt ovanligt bland frontsoldaterna. Han beslöt sig för att försöka avsluta det här samtalet så snart som möjligt. Om någon hörde vad hans gamle vän sade så skulle han förmodligen kunna råka illa ut.
- Dietrich, jag har lite bråttom. Jag har en lass med nya rekryter som jag måste ta hand om. Jag hoppas att vi kan fortsätta tala någon gång framöver. Vet du var du ska ta vägen?
- Nej, det har jag ingen aning om. Jag skulle visst till ett artilleriregemente, men ingen vet var det finns om det över huvudtaget existerar längre. Jänkarna har ju varit flitiga med sina jaktplan har jag hört.
- Vi har alltid plats för fler, men det är inte min sak att beordra dig. Vi tillhör 3 kompaniet 2 SS divisionen. Hör av dig om du har möjlighet.
- Det ska jag. Låt mig inte hindra dig Müller. Återgå till dina rekryter du. Men tänk på vad jag berättat. Då kanske du börjar att fundera på vad det är du slåss för.
Hauptscharführer Müller gjorde en snabb honnör mot sin gamle vän innan han skyndade bort. Nykomlingarna stod redan uppställda med oberschützen framför de andra. Han lämnade över befälet och ställde in sig i ledet precis som förra gången. Just som Muller tagit till orda och skulle börja berätta om faran med allierade jakt- och bombplan kom oberststurmführer Bauer gående från ordergivningen. Müller beordrade genast upp de nya soldaterna i givakt.
- Oberststurmführer, ersättningsplutonen inställer sig enligt order. Närvarande 25, samtliga.
- Tack hauptscharführer. Jag tar befälet. Välkomna soldater. Ni ska veta att ni är både välkomna och behövda. Vi har sett mycket förluster i striderna mot amerikanarna de senaste veckorna och vi behöver all hjälp vi kan få. Jag vet att hauptscharführern har förklarat grunderna för er, så jag ska inte tjata på er. Nu gäller följande. Om 15 minuter ger vi oss av allihop i de här tre bandvagnarna. Vi har en stor uppgift framför oss i morgon, så vi ska komma hem till vår förläggning så fort som möjligt så att vi alla hinner sova några timmar innan det är dags. Se till att lasta in i vagnarna och packa ihop er, för vi ska ha med oss mycket ammunition och sjukvårdsmateriel också. Frågor? Inga? Bra. Hauptscharführer, jag vill tala med er. Övriga, ilastning!
Rekryterna skyndade iväg. De bar på sin personliga utrustning och dessutom bar de nu på extra ammunition och sjukvårdsmateriel. Men ingen av dem vågade klaga eller ens muttra. Bauer tog Müller avsides.
- Müller, nu är det dags igen. I morgon klockan 0530 ska vi rycka fram och återta Nancy.
- Nancy? Jag visste inte ens att vi hade förlorat den staden?
- Jo, det skedde i eftermiddags. Det är av yttersta vikt att staden återtas. Om vi inte lyckas kommer hela det frontavsnittet att vara förlorat. Vi får stöd av första pansarkompaniet och de har fyra Panther-vagnar som vi kommer att behöva.
- De där nya då? Hur ska jag hinna lära upp dem?
- De får lära sig den hårda vägen. Se till att de lär sig hålla ned huvudena bara. Det är bra om de överlever sin första strid.
Bauer stoppade en av de nya rekryterna som kom bärande på en låda handgranater.
- Vad heter ni soldat?
- Schiller, herr oberststurmführer.
- Nå, i morgon kommer ni att få se kriget för första gången. Se till att lyssna på hauptscharführern här och de andra som varit med i leken ett tag. Gör precis som de säger så kommer ni att klara er fint.
- Ja, oberststurmführer.
- Är ni och era kamrater redo?
- Ja oberststurmführer. Vi är redo att kämpa in i döden.
- Låt oss hoppas att det inte ska behöva bli nödvändigt. Men ni lovar att försvara kompaniets ära och kämpa väl?
- Ja oberststurmführer. Till siste man!
Fortsättning följer...
2. ”Till sista man!” – östra Frankrike, augusti 1944
Hauptscharführer Müller vaknade med ett ryck. Han visste inte hur det hade gått till men han hade faktiskt lyckats sova någon timma inne i den mullrande bandvagnen. Han kunde omöjligt säga om det var dag eller natt, men eftersom bandvagnen for framåt i vad som lät som hög hastighet så antog han att det var natt. Att färdas i så här hög hastighet, kanske 50 kilometer i timman i fullt dagsljus vore livsfarligt. De allierade jaktplanen kontrollerade varenda kvadratmeter av luftrummet och anföll med liv och lust alla tyska trupptransporter på marken. Därför försökte man alltid förflytta sig så mycket som möjligt under dygnets mörka timmar. Eller så mörka de nu kunde vara så här i mitten av augusti. Han kunde inte låta bli att le för sig själv när han mindes hur Göring sagt till Hitler att om ett enda brittiskt flygplan flög in över Tyskland så skulle han tillåta sig bli kallad Meyer som ju alla visste var ett judiskt namn.
- Müller! Vad är det som är så förbannat kul med att sitta i en bandvagn och studsa fram mitt i natten som gör att du måste sitta där och fånle?
Han tittade upp och mötte Oberststurmführer Bauers flinande ansikte. Bauer var förvisso hans kompanichef och över honom i rang, men under de år de varit vid de olika fronterna hade deras relation mer blivit av karaktären bröder än kompanichef och plutonchef. Han visste att de andra officerarna i divisionen hade svårt att förstå hur de kunde ha den relationen, men när de var själva brydde de sig inte om det utan talade som bara bröder kan. Han flinade tillbaka mot Bauer.
- Fånle? Jag är bara så ytterligt nöjd över privilegiet att få sitta i en dieselstinkande konservburk som den här, fullastad med ammunition och mat tillsammans med ett gäng försupna frontsoldater i stället för att ligga hemma hos Liese och jobba på att ta fram fler tyska medborgare!
Bauer drog ett djupt drag på sin pipa, flinade mot Müller och lutade sig sedan bakåt.
- Jag tänkte väl det! Det är en förmån som inte många får åtnjuta!
Han ordnade till en improviserad kudde av sin hjälm och slöt ögonen. Inom tio sekunder sov han. Müller förundrades över Bauers förmåga att kunna sova på alla platser och i alla väder. Till och med när de legat under en tre dagar lång artilleribeskjutning utanför Caen tidigare i somras hade Bauer bara lagt sig ned när han varit trött och sovit som ett barn inom bara några minuter.
Själv kände han att han inte kunde sova en blund till och började i stället att se över sin utrustning. Han fyllde upp de två magasinen han skjutit för tre dagar sedan då de stött på den där amerikanska patrullen utanför Paris. Han stoppade tillbaka magasinen i sin stridssele och justerade vattenflaskan vars fäste gått sönder och som han lagade provisoriskt med en bit ståltråd. Så mindes han att han hittat ett par paket cigaretter hos de där amerikanarna som de skjutit under samma strid. Han grävde en stund i sin kamoflagetunika innan han hittade vad han sökte. ”Lucky Strike” stod det på förpackningen. Han kunde inte mycket engelska, men han lyckades översätta namnet på cigaretterna. Någon lycka hade de definitivt inte gett till de amerikanska killarna. Han hittade även tändstickorna och fick eld på en av dem. Han drog ett djupt halsbloss och blåste ut röken genom näsan medan han plockade bort några tobaksflagor från tungan med fingrarna. Säga vad man ville om amerikanarna, men goda cigaretter hade de i alla fall.
I augusti 1944 hade kriget tagit en vändning som inte var till Tysklands fördel. Större delen av Frankrike hade nu de allierade tagit kontroll över. Inom några dagar så skulle förmodligen Paris var i de allierades händer och Müller och de flesta andra i armén och SS visste att Frankrike var förlorat. De enda som inte förstod detta verkade vara generalerna i armén och ledningen i Berlin. Han vågade knappt tänka tanken, men undrar om führern också var lika ovetande eller okunnig? Snabbt slog han den tanken ifrån sig. Führern visste ju förstås allt om hur läget låg till. Att han ens hade tänkt en så löjlig tanke! Det var ju klart att führern hade en plan för hur man skulle slå tillbaka amerikanarna.
Nu satt han i en bandvagn som i skydd av mörkret var på väg till en uppsamlingsplats för 2 SS pansardivisionen. Han visste att ett motanfall planerades och han och hans kompanichef skulle på ordergivningen inför detta. De skulle hämta upp ersättare för de soldater som stupat under de senaste veckornas strider mot framförallt amerikanarna och ta med sig dessa tillbaka. Han suckade. Ännu en grupp ungar i 17-18-års åldern som hämtats direkt från HJ och som nu trodde att de skulle kunna besegra amerikanare och britter som om det handlat om en söndagsutflykt. Han hade sett det förr.
De kom entusiastiska och ivriga att ge sig ut i striderna. Rädda, visst, men fullständigt orädda och omedvetna om att de kämpade mot en fiende som blev starkare för var dag som gick medan de själva kämpade mot allt ojämnare odds. Av de 30 man som han hoppades att de skulle få med sig i dag skulle förmodligen 20 vara bort igen inom en vecka. Var de inte sårade eller döda så skulle deras nerver ha rasat samman så att man kunde hitta dem sittandes och gråtandes som småbarn i något dike eller så. Han hade sett det fler gånger än han egentligen ville minnas. Hans tankar avbröts av att bandvagnen bromsade in och stannade. Han hörde röster igenom motormullret, bandvagnen rullade ytterligare något tiotal meter innan den stannade och motorn stängdes av. Så bankade det på dörrarna längst bak och de slets upp. En ficklampa lyste honom rakt i ansiktet.
- Släck lampan idiot! Inte nog med att du förblindar mig, du lockar ju jänkarnas flygplan hit!
Genast släcktes lampan och han hörde en tunn röst be om ursäkt. En av nykomlingarna hann han tänka innan Bauer gäspade högt och trängde sig förbi honom och ut i den kyliga augustinatten. Han tog på sig hjälmen, grep sin kulsprutepistol och följde efter.
Det tog några sekunder innan hans ögon vant sig vid mörkret. När hans mörkerseende återhämtat sig efter ficklampans sken kunde han snabbt konstatera att de befann sig mitt i uppsamlingsområdet inne i en skogsdunge. Det täta lövverket ovanför deras huvuden borde skyla dem från de allierade flygarnas ögon när dagsljuset kom om några timmar. Någonstans däruppe mellan grenarna kunde han urskilja en halvmåne som knappt syntes genom molntäcket. Nu började han kunna se detaljer i terrängen. Fordon av alla de slag stod gömda under kamouflagenät och han kunde se män stå och tyst samtala runt dessa.
De flesta av fordonen var bandvagnar som den han själv just kommit i, men han kunde också se flera Panther-stridsvagnar och han tyckte sig också se en av de nya Kungstiger-stridsvagnarna. Den sistnämnda skulle han försöka ta sig en titt på, för han hade hört mycket om denna nya vagn. Det skulle tydligen inte finnas någon allierad vagn som kunde stå emot den efter vad han hade hört. Det var tydligen ett stort motanfall som man planerade här. Åtminstone utifrån mängden förråd och manskap som fanns här. Han rös till av tanken på vad ett enda allierad jaktplan skulle kunna åstadkomma här om de blev upptäckta. Innan han hann tänka klart avbröts han av Bauer som nu stod alldeles intill honom.
- Müller, nu går jag på ordergivningen. Du söker upp nykomlingarna och kollar upp vad det är för ena. Sedan förklarar du hur det fungerar härute. Försök få ur dem all den där smörjan som HJ tryckt i dem. Jag räknar med att vi kan åka igenom inom två timmar. Återsamling precis här. Frågor?
- Inga oberststurmführer!
- Bra! Verkställ!
Bauer flinade så där som han alltid gjorde när han varit formell i deras samtal. Så förde han upp handen till mösskärmen och gjorde en snärtig honnör innan han snabbt försvann i mörkret. Müller drog ett djupt andetag och kliade sig i ena ögonbrynet innan han gav sig av för att i röran av män, stridsvagnar och förråd hitta sina nya kompanikamrater.
Efter att ha frågat en av militärpoliserna hittade han manskapet i tredje plutonen som skulle bli hans nya frontkamrater. Han gick tyst fram och ställde sig först på avstånd och betraktade dem. Han gjorde ofta så. Han ville gärna försöka bilda sig en bild av vilka de nya killarna var innan han tog befälet.
Nu liksom många andra gånger slogs han av hur unga de alla såg ut att vara. Han var själv bara 21 år gammal och de flesta av de här killarna var förmodligen bara några år yngre än honom. Men han visste att han inom sig var många mansåldrar äldre än dem, att det han upplevt under det senaste året gjort honom till en gammal man inombords. Han hade mött sådana här unga män förr och visste hur han skulle få deras uppmärksamhet. Han lirkade fram sitt järnkors som han bar runt halsen så att det hängde utanför kamouflagejackan. Han såg till att hans kragspeglar med hans gradbeteckning syntes. Han ville verkligen att de skulle se att det här var en underofficer som hade sett strid och som inte var som skrivbordssoldaterna de träffat på under sin utbildning.
Med skrivbordssoldater menade han och alla andra frontsoldater de galningar som satt bakom ett skrivbord 500 mil från slagfälten och vrålade om äran av att dö för führern och faderlandet. Han hade förmodligen varit likadan själv, men det hade han slagit ur hågen fort som bara den efter att han sett sin första strid i Ryssland för lite mer än ett år sedan. Han rätade till klädseln och klev fram mot gruppen av soldater som stod samlade runt en kamin. Ingen hade sett honom komma. Så talade han med dämpad röst.
- Vem för befälet här?
Han kunde se hur de unga männen hoppade till av överraskning. Alla vände sig mot honom. Så fick en av dem syn på hans gradbeteckning på uniformskragen.
- Ni, herr hauptscharführer!
- Det är ju alldeles lysande! Se så, uppställning!
Ett viss mått av kaos spred sig bland de unga männen när de i ett närmast totalt mörker skulle försöka ställa upp i något så när raka led. Müller var tacksam för att mörkret dolde hans leende över deras försök att ge ett disciplinerat och professionellt intryck. Efter 30 sekunder stod de uppställda framför honom. Den av männen som tydligen fungerade som chef ställde upp framför de andra och gick upp i givakt.
- Herr hauptscharführer, tredje ersättningsplutonen anmäler sig för tjänstgöring!
- Tack oberschütze, sade Müller som nu sett mannens gradbeteckning. Du kan ställa in dig i ledet.
Blixtsnabbt lydde mannen och ställde in sig i det främre ledet. Müller lät tystnaden lägga sig innan han tog till orda. På så vis visste han att han hade alla männens uppmärksamhet.
- Jag är hauptscharführer Müller. De flesta av er kommer att tjänstgöra i min pluton. Det fungerar ungefär likadant i de andra plutonerna så det jag har att säga gäller er alla. Vår kompanichef, obersturmführer Bauer ansluter om en stund. Han har bett mig berätta för er hur det fungerar här ute. Jag vet att ni alla har utbildats ordentligt. De flesta av er har gått den långa vägen från HJ via stridsskolan och nu hit. Nu ska jag och mina kollegor ägna de kommande veckorna åt at försöka få er att glömma det mesta av vad ni har lärt er. Istället ska vi försöka få er att lära er hur det fungerar i verkligheten.
Han lät blicken vandra över männen innan han fortsatte.
– För det första ska ni veta att jänkarna och britterna ingalunda är några veklingar. Vi är duktiga och har kanske bättre grejor att slåss med. Men de är många och det kan uppväga en hel del. För det andra så gäller det att inte spela hjälte annat än på order. Ni är inte till någon som helst nytta om ni är döda. För det tredje så ska ni lyssna på dem som varit här ett tag. De vill verkligen hjälpa er så var uppmärksamma. Frågor så långt?
Han fick inga frågor och det hade han heller inte väntat sig. Han pekade med handen mot fordonsplatsen.
- Då så. Se till att samla ihop er utrustning. Vi samlas borta vi den där bandvagnen om tio minuter!
Han gjorde helt om och lämnade gruppen bakom sig. Han tänkte att han skulle hinna titta på den där nya modellen av stridsvagn, Kungstigern, innan de var klara. Innan han kom fram till den väldiga stridsvagnen hörde han sitt namn ropas. När han stannade och tittade upp såg han hur en figur kom emot honom i mörkret. När figuren kom fram i skenet från en av kaminerna som stod i närheten kände han igen mannen.
- Dietrich?
- Hauptscharführer Müller! Det var inte igår!
De bägge männen omfamnade varandra en kort stund innan Müller sköt mannen ifrån sig. Hans barndomskamrat med det röda håret och fräknarna var sig lika. Men något med mannen framför honom gjorde att Müller förstod att detta var långt ifrån den glade pojken som älskade att fiska som han jämt umgåtts med. Han såg i stället en gammal man framför sig. Men han slog den tanken ifrån sig och försökte istället få fram ett leende.
- Dietrich! Det var verkligen en överraskning! Vad gör du här i frontlinjen!
- Jag sökte mig hit.
- Sökte du dig hit? Sist vi talades vid hade du ju fått din drömplacering som du talade om! Vad hände med det?
Hans gamla kamrat sedan ungdomsåren hemma i Dresden slog ned blicken. Efter vad som kändes som en evighet tittade han åter upp och mötte Müllers blick.
- Du menar den där tjänsten som vakt? Det ska jag säga dig, Hans, det var verkligen inte vad jag trodde att det skulle vara.
- Vakta fångar? Hur komplicerat kan det vara?
- Det… det var inte så enkelt. Det var inte… som jag trodde att det skulle vara.
- Nu förstår jag inte. Vad trodde du att en fångvaktartjänst skulle innebära?
- Jag trodde att jag skulle vakta nedskjutna flygare och sånt. Inte… inte göra det jag fick göra där.
- Göra vad? Städa latrinerna?
- Skämta du. Nej, Müller. Jag har sett och gjort saker som jag inte trodde att jag eller någon annan var kapabel till.
- Nu förstår jag inte…
- Har du hört talas om Treblinka?
Visst hade Müller gjort det. Det var ett av de namn på platser som han förstått att man inte talade högt om. Han förstod att något hemlighetsfullt pågick där. Han hade inte brytt sig om att fundera vad detta skulle kunna vara men han hade i alla falla förstått att man inte talade högt om det. Det var inte bara namnet Treblinka han hört. Dachau, Birkenau, Oranienburg och Sachsenhausen var andra namn som han hört. Rykten om att judar misshandlades eller till och men dödades där hade florerat men det lät allt för osannolikt för att vara sant. Han kliade sig lite besvärat på kinden innan han svarade.
- Jo det namnet har jag hört. Det är väl ett läger för flygare och judar eller hur det nu var?
- Flygare? Nej du, under min tid där har jag inte sett en enda krigsfånge. Istället har jag sett gamla och unga, kvinnor och barn, män, pojkar och gamla gummor dödas i tusental.
- Vad är det du säger?
- Just vad jag säger. Jag har säkert sett till att flera tusen människor dödats av gas, kulor och annat bara för att de var judar.
Müller kunde inte tro sina öron. Skulle hans gamla vän ha mördat judar? Och i läger som drevs av SS dessutom? Nej det kunde inte vara sant. Visst hade han och de flesta andra i Tyskland funderat på var alla judar tagit vägen, men man hade ju hört att de ”förflyttats österut” som det hette. Sedan han varit liten hade han fått höra att judarna inte var människor i ordets rätta bemärkelse, men att man för den skull mördade dem i läger kunde han inte tro. Nej, hans kamrat måste vara trött och sliten. Kanske var han berusad också? Det var ju inte helt ovanligt bland frontsoldaterna. Han beslöt sig för att försöka avsluta det här samtalet så snart som möjligt. Om någon hörde vad hans gamle vän sade så skulle han förmodligen kunna råka illa ut.
- Dietrich, jag har lite bråttom. Jag har en lass med nya rekryter som jag måste ta hand om. Jag hoppas att vi kan fortsätta tala någon gång framöver. Vet du var du ska ta vägen?
- Nej, det har jag ingen aning om. Jag skulle visst till ett artilleriregemente, men ingen vet var det finns om det över huvudtaget existerar längre. Jänkarna har ju varit flitiga med sina jaktplan har jag hört.
- Vi har alltid plats för fler, men det är inte min sak att beordra dig. Vi tillhör 3 kompaniet 2 SS divisionen. Hör av dig om du har möjlighet.
- Det ska jag. Låt mig inte hindra dig Müller. Återgå till dina rekryter du. Men tänk på vad jag berättat. Då kanske du börjar att fundera på vad det är du slåss för.
Hauptscharführer Müller gjorde en snabb honnör mot sin gamle vän innan han skyndade bort. Nykomlingarna stod redan uppställda med oberschützen framför de andra. Han lämnade över befälet och ställde in sig i ledet precis som förra gången. Just som Muller tagit till orda och skulle börja berätta om faran med allierade jakt- och bombplan kom oberststurmführer Bauer gående från ordergivningen. Müller beordrade genast upp de nya soldaterna i givakt.
- Oberststurmführer, ersättningsplutonen inställer sig enligt order. Närvarande 25, samtliga.
- Tack hauptscharführer. Jag tar befälet. Välkomna soldater. Ni ska veta att ni är både välkomna och behövda. Vi har sett mycket förluster i striderna mot amerikanarna de senaste veckorna och vi behöver all hjälp vi kan få. Jag vet att hauptscharführern har förklarat grunderna för er, så jag ska inte tjata på er. Nu gäller följande. Om 15 minuter ger vi oss av allihop i de här tre bandvagnarna. Vi har en stor uppgift framför oss i morgon, så vi ska komma hem till vår förläggning så fort som möjligt så att vi alla hinner sova några timmar innan det är dags. Se till att lasta in i vagnarna och packa ihop er, för vi ska ha med oss mycket ammunition och sjukvårdsmateriel också. Frågor? Inga? Bra. Hauptscharführer, jag vill tala med er. Övriga, ilastning!
Rekryterna skyndade iväg. De bar på sin personliga utrustning och dessutom bar de nu på extra ammunition och sjukvårdsmateriel. Men ingen av dem vågade klaga eller ens muttra. Bauer tog Müller avsides.
- Müller, nu är det dags igen. I morgon klockan 0530 ska vi rycka fram och återta Nancy.
- Nancy? Jag visste inte ens att vi hade förlorat den staden?
- Jo, det skedde i eftermiddags. Det är av yttersta vikt att staden återtas. Om vi inte lyckas kommer hela det frontavsnittet att vara förlorat. Vi får stöd av första pansarkompaniet och de har fyra Panther-vagnar som vi kommer att behöva.
- De där nya då? Hur ska jag hinna lära upp dem?
- De får lära sig den hårda vägen. Se till att de lär sig hålla ned huvudena bara. Det är bra om de överlever sin första strid.
Bauer stoppade en av de nya rekryterna som kom bärande på en låda handgranater.
- Vad heter ni soldat?
- Schiller, herr oberststurmführer.
- Nå, i morgon kommer ni att få se kriget för första gången. Se till att lyssna på hauptscharführern här och de andra som varit med i leken ett tag. Gör precis som de säger så kommer ni att klara er fint.
- Ja, oberststurmführer.
- Är ni och era kamrater redo?
- Ja oberststurmführer. Vi är redo att kämpa in i döden.
- Låt oss hoppas att det inte ska behöva bli nödvändigt. Men ni lovar att försvara kompaniets ära och kämpa väl?
- Ja oberststurmführer. Till siste man!
Fortsättning följer...
-
Fredrik Andersson
- Medlem
- Inlägg: 1411
- Blev medlem: 22 december 2005, 23:51
- Ort: Södermanland
-
Fredrik Andersson
- Medlem
- Inlägg: 1411
- Blev medlem: 22 december 2005, 23:51
- Ort: Södermanland
Tja, eftersom jag är en god själ så kan jag väl bidra med lite godnattsaga till damerna och herrarna...
3. Amerikanen – oktober 1944
Hjärtat bankade som en slägga i bröstkorgen på honom. Bortsett från det avlägsna mullret från Shermanstridsvagnens motor så hörde han inte ett enda ljud mer än det dunkande ljudet av hans egen puls i öronen. Han kände hur han andades alldeles för häftigt och hur pulsådern i halsen bultade. Han hade sprungit, ålat och smugit över en kilometer för att komma till den här platsen. Den varma sensommarsolen brände på hans rygg där han låg väl gömd bakom ladan.
Det var en bastant lada i sten som förmodligen stått där i flera hundra år. Väggarna var nästan en halvmeter tjocka och som skulle skydda honom om han skulle missa och amerikanerna skulle börja skjuta tillbaka. Han såg över pansarskottet så att det var redo för skott. Bredvid honom på marken låg hans kulsprutepistol laddad och klar att ta till när han skjutit sitt engångsvapen mot den amerikanska stridsvagnen som snart skulle passera honom. Han tittade ut över terrängen ännu en gång för att skapa sig en bild av hur saker och ting skulle kunna komma att utveckla sig.
Gården som ladan hörde till var till största delen raserad av tidigare strider och förmodligen hade bostadshuset bombats från luften, för utanför huset fanns en stor krater efter en kraftig explosion. Det fanns fem byggnader eller rester av byggnader på gården. En stor ladugård som var helt utbränd sedan flera veckor tillbaka. Ett par redskapsskjul, bostadshuset och så ladan som han nu låg bredvid. Tvärs över gårdsplanen gick landsvägen som den amerikanska stridsvagnen förmodligen skulle komma att passera. Vägen var smal, bara fem meter bred och kantades av djupa diken. Antingen kom stridsvagnen längs med vägen och då skulle han passera bara fem meter ifrån hans position eller så skulle amerikanen vara tvungen att ta en omväg på mins två kilometer.
Resten av plutonen var utplacerad i ruinerna av gården. De var bara 18 man kvar nu. De hade inte fått några ersättare sedan han och Bauer var på uppsamlingsplatsen den där natten för nästan två månader sedan. Av de 25 nykomlingarna hade 14 varit döda eller sårade inom tre dagar. Ytterligare fem hade försvunnit spårlöst, förmodligen som fångar hos amerikanarna. De sex som var kvar hade nu lärt sig en hel del om hur kriget mot amerikanarna bäst fördes. Trots att de bara var i 18-års åldern och att de varit vid fronten i två månader så betraktades de nu som veteraner och som kunde lära de nykomlingar som trots allt dök upp emellanåt en hel del.
Det var en solig söndagsmorgon i början av oktober. Det hade varit kallt under natten, på gränsen till frost på marken. Men nu när solen varit upp under några timmar så värmde den upp hans kropp och han kände sig faktiskt ganska uppmuntrad av detta. Konstigt att solens värme kunde få en soldat att känna sig tillfreds med tillvaron, trots att han snart skulle vara involverad i en strid.
Han gjorde tecken bort till Schiller som låg vid kulsprutan, redo att ta i tu med de amerikanska infanteristerna som alltid kom gående efter stridsvagnarna. Schiller gjorde tummen upp som tecken på att han var redo. Samma tecken fick han från de andra soldaterna som låg gömda i bråten bland ruinerna. Då allt var klart hade han inte så mycket annat att gör än att försöka vänta de få minuter som var kvar innan den amerikanska stridsvagnen skulle komma inrullande på gårdsplanen. Han drog ett djupt andetag. Idag såg han verkligen fram emot att få ge amerikanarna en läxa. Dagen innan hade Bauer sårats av en amerikansk kula och befann sig på ett fältsjukhus flera mil bort. Det såg illa ut, förmodligen skulle han komma att förlora synen på bägge ögonen. I dag var manskapet ute efter hämnd, och amerikanarna som snart hade gått i fällan skulle få bli föremålet för deras hämndkänsla.
Hans funderingar avbröts av gnisslet från den amerikanska stridsvagnens drivband som nu hördes alldeles i närheten. Höjda amerikanska röster hördes också ropa ut order och han såg hur Schiller vid kulsprutan på andra sidan gårdsplanen gjorde mantelrörelse på sitt vapen. Själv tog han bort säkringen på sitt vapen och lade sig tillrätta. Han visste att hans raketgevär gott och väl skulle slå ut stridsvagnen. Men han hade bara en chans. Hans vapen var ett engångsvapen och skulle vara förbrukat efter att han skjutit sitt skott. Det bara måste träffa, annars skulle hela plutonen vara illa ute.
Så kom de första amerikanska soldaterna över krönet 150 meter bort. De var fler än han hade väntat sig, omkring 40 man till fots och i mitten kom Sherman-stridsvagnen. Han kunde se hur en amerikansk löjtnant gav sina soldater order och hur de började dela upp sig för att söka igenom ruinerna där han och hans kamrater låg gömda. Han hoppades att ingen av hans mannar skulle drabbas av panik och skjuta för tidigt. Det gällde att alla öppnade eld samtidigt och vid rätt tillfälle, annars skulle hela planen raseras. Han kände sig lugn över det faktum att han för tillfället inte hade några nykomlingar under sitt befäl. Alla som fanns där just nu visste vad som gällde.
När stridsvagnen var 75 meter bort öppnade kulsprutan eld mot fotfolkets om sprang runt stridsvagnen. De föll i drivor och i ännu större hastighet när de andra tyska vapnen stämde in i symfonin av dödsbringande projektiler som nu regnade över de oförberedda amerikanerna. Müller hade sedan länge stridsvagnen i sitt sikte och nu var det hans tur. Han pressade in avtryckaren och med en knall for hans projektil iväg.
För bråkdelen av en sekund trodde han att han missat för det syntes inte på stridsvagnen om han träffat eller inte. Men så stannade den och ett stort svart rökmoln bolmade ut genom tornluckan och förarluckan. Han satt på knä och konstaterade att de överlevande amerikanarna vänt om och sprang ifrån platsen så fort de kunde. Det var då han hörde det. Skriket.
Någon inne i den brinnande stridsvagnen var fortfarande vid liv. Han kunde inte tro det. Han hade alltid betraktat amerikanarna som fiender och inte riktigt som människor. Men nu kände han en oerhört stor skuld för det lidande han utsatte en annan människa för. En av hans värsta fasa var att någon gång bli instängd i en brinnande pansarvagn och nu hade han själv utsatt någon annan för detta. Han visste hur det såg ut på insidan av en träffad stridsvagn, det hade han sett många gånger.
Skriket verkade aldrig ta slut. Efter några sekunder stod han inte ut längre. Han tog sin pistol i ena handen och med det avskjutna pansarskottet i den andra handen reste han sig sakta upp.
Han ville inte gå fram. Varenda cell i hans kropp vrålade av protest när han närmade sig vraket. Han blundade hårt medan han steg för steg närmade sig den rykande högen av stål och järn som för bara några ögonblick sedan varit en amerikansk Sherman-stridsvagn. Genom hans handlande var den nu bara ett vrak och i den satt förmodligen fyra-fem unga män i hans egen ålder. Män som nyss varit fulla av förhoppningar och planer inför framtiden, men som nu var lika döda som maskinen de kört fram igenom det franska landskapet.
Han ville verkligen inte gå fram, men hans ben förde honom med stapplande steg fram mot amerikanen. Han visste hur det såg ut inne i maskinen, det hade han sett många gånger de senaste månaderna när striderna mellan amerikanarna och hans SS-förband drabbat samman. Insidan av maskinen var alldeles sönderslagen och utbränd. Hela inredningen var kolsvart och fortfarande kvar vid sina positioner satt besättningen, döda och ihjälbrända. Kolsvarta med sönderbränd hud och med sina kloliknande fingrar fortfarande greppande om reglagen, rattarna och instrumenten. När han bara var tio meter från maskinen grep plötsligt någon tag i hans ena vrist. När han förskräckt tittade ned såg han amerikanen. Han låg där i det höga gräset. Han förstod direkt att mannen slungats ut från stridsvagnen när den alldeles nyss exploderade.
Han stelnade och tittade som förhäxad på mannen på marken. Man och man förresten. Han var yngre än han själv, kanske bara 18 år gammal, inte mycket mer. Hans hjälm hade försvunnit och hans lockiga, blonda hår som var nedsmetat av olja, blod och svett låg smetat kring hans huvud. Han blödde från flera sår i ansiktet som för övrigt var nedsotat och smutsigt. Han tittade upp på den tyske soldaten som nyss sprängt hans stridsvagn i bitar och dödat hans kamrater.
- Help me…
Han stönade av smärta och grinade illa när han förde ned handen mot benen där smärtan var som värst. Så spärrade han upp ögonen av förvåning när han insåg att hans ben inte längre satt där. Han fångade blicken hos den tyska soldaten som stod framför honom. Hans ögonvitor lyste kritvita i det nedsotade ansiktet.
- Jesus… my legs! Where are my damn legs? What have you done?!
Hans Müller stirrade på honom utan ett enda ord. Den amerikanske soldaten snyftade till och släppte taget. Han sjönk ihop i gräset. Hans andning blev allt häftigare och Müller kunde se att han inte hade långt kvar. Amerikanen orkade inte ens lyfta på huvudet och han fladdrade bara med blicken.
Hans släppte det avskjutna pansarskottet bredvid sig. Han visste inte varför, men han föll på knä bredvid amerikanen och drog försiktigt sin smutsiga hand över den amerikanske pojkens minst lika smutsiga kind. Så möttes deras blickar igen.
- Why… why did you do it? What… did I ever… do to you?
Det var mer än vad Müllers nerver tålde. Sakta, nästan som i slowmotion, lyfte han sin pistol och riktade den mot den unge mannens ansikte. Amerikanens bedjande blick bekom honom inte. Så pressade han in avtryckaren och kände rekylen från pistolen. Han kände hur blod och andra kroppsvätskor stänkte upp i hans ansikte. Då slutade amerikanen att andas. Hans ögon var fortfarande öppna och tittade på något som en levande människa aldrig skulle kunna uppfatta. Hauptscharführer Hans Müller satt kvar och betraktade den döde. ”What did I ever do to you?” Skulle han någonsin glömma den frågan?
Schiller kom fram till honom. Han andades tungt och satte sig bredvid Müller. Han tog av sig hjälmen och tände en cigarett. Han tände två och gav Müller den ena som tog emot den utan ett ljud.
- Sade han något?
Schiller nickade mot den döde amerikanen.
- Nej, inget jag förstod i alla fall. Det var väl det vanliga mumlet om att han ville hem till mamma, misstänker jag.
Müller kände hur en våg av illamående svepte igenom honom. Känslan hade han inte haft sedan han såg sin första strid för länge sedan. Nu mådde han illa och hans bägge händer skakade. Han visste vad det handlade om. Han hade sett många av sina kamrater drabbas av detta. Det spelade ingen roll hur duktig och tapper en soldat var. Förr eller senare kom han till en gräns där hans nerver inte längre orkade med. En del bröt ihop redan inför den första striden medan andra kunde hålla ut i månader eller till och med år. Men om han nu skulle bryta samman så ville han inte att det skulle ske här och nu, inte inför manskapet. Han lyckades på något sätt återfå kontrollen över sig själv och vände sig till Schiller.
- Schiller! Har ni verkligen tid att vila? Räkna in manskapet och avrapportera till mig inom fem minuter. Jag vill ha en ammunitions- och skaderapport samtidigt. Se om vi har några fångar eller sårade amerikaner. Se så! Verkställ!
Han hade talat med en sådan skärpa i orden att Schiller formligen hade studsat upp på fötterna och ilat iväg för att snabbt lyda sin plutonchefs order. När Müller konstaterat att han var ensam vände han sig åter till den döde amerikanen utan ben som låg alldeles intill honom.
Den unge mannens ögon var fortfarande öppna och Müller kände nästan hur amerikanen stirrade på just honom. Snabbt slöt Müller hans ögon. Så övergick han till att söka igenom amerikanens fickor. Det gick på rutin och det hade han gjort många gånger förr. Man visste aldrig vad man kunde hitta. En karta med amerikanarnas positioner utmarkerade på om man hade tur, några cigaretter eller kanske en chokladbit.
Sådan tur hade han inte denna gång. Det enda han hittade var amerikanens plånbok som innehöll 14 amerikanska dollar. Eftersom Müller inte kunde föreställa sig att han skulle komma att ha användning av amerikanska pengar så lät han dem vara kvar i plånboken. Soldat var han, men han var ingen simpel tjuv som tog pengar från döda, fiender eller inte. Så stelnade han till. I amerikanens ena skjortficka hittade han mannens soldatbok. På framsidan såg han den unge mannens ansikte på ett fotografi. ”Davies, Robert A., private US Army” läste han. Det var första gången han vetat namnet på den fiende han dödat. Mödosamt reste han sig upp och tittade ned på den döde framför hans fötter.
Först långt senare skulle han komma att förstå att det var i just det här ögonblicket som allt skulle ändra sig för honom. Det var just där i det höga gräset bredvid den brinnande stridsvagnen som han visste att han aldrig mer skulle kunna bli den han var innan han kom ut i kriget. Han visste, att han aldrig skulle kunna berätta för någon om dagar som denna. Inte för någon som inte själv varit med i kriget. Han skulle aldrig kunna berätta för sina föräldrar eller för Liese att han skjutit av en annan människa benen. De skulle få tro att han alltid dödat sina fiender med ett skonsamt skott för pannan, eller ännu hellre att han suttit bakom ett skrivbord hela kriget och inte gjort en fluga förnär.
Hur det än var med den saken så visste han att i den stund som han stod framför den döda Robert A Davies så dog den gamle Hans Müller.
Fortsättning följer...
3. Amerikanen – oktober 1944
Hjärtat bankade som en slägga i bröstkorgen på honom. Bortsett från det avlägsna mullret från Shermanstridsvagnens motor så hörde han inte ett enda ljud mer än det dunkande ljudet av hans egen puls i öronen. Han kände hur han andades alldeles för häftigt och hur pulsådern i halsen bultade. Han hade sprungit, ålat och smugit över en kilometer för att komma till den här platsen. Den varma sensommarsolen brände på hans rygg där han låg väl gömd bakom ladan.
Det var en bastant lada i sten som förmodligen stått där i flera hundra år. Väggarna var nästan en halvmeter tjocka och som skulle skydda honom om han skulle missa och amerikanerna skulle börja skjuta tillbaka. Han såg över pansarskottet så att det var redo för skott. Bredvid honom på marken låg hans kulsprutepistol laddad och klar att ta till när han skjutit sitt engångsvapen mot den amerikanska stridsvagnen som snart skulle passera honom. Han tittade ut över terrängen ännu en gång för att skapa sig en bild av hur saker och ting skulle kunna komma att utveckla sig.
Gården som ladan hörde till var till största delen raserad av tidigare strider och förmodligen hade bostadshuset bombats från luften, för utanför huset fanns en stor krater efter en kraftig explosion. Det fanns fem byggnader eller rester av byggnader på gården. En stor ladugård som var helt utbränd sedan flera veckor tillbaka. Ett par redskapsskjul, bostadshuset och så ladan som han nu låg bredvid. Tvärs över gårdsplanen gick landsvägen som den amerikanska stridsvagnen förmodligen skulle komma att passera. Vägen var smal, bara fem meter bred och kantades av djupa diken. Antingen kom stridsvagnen längs med vägen och då skulle han passera bara fem meter ifrån hans position eller så skulle amerikanen vara tvungen att ta en omväg på mins två kilometer.
Resten av plutonen var utplacerad i ruinerna av gården. De var bara 18 man kvar nu. De hade inte fått några ersättare sedan han och Bauer var på uppsamlingsplatsen den där natten för nästan två månader sedan. Av de 25 nykomlingarna hade 14 varit döda eller sårade inom tre dagar. Ytterligare fem hade försvunnit spårlöst, förmodligen som fångar hos amerikanarna. De sex som var kvar hade nu lärt sig en hel del om hur kriget mot amerikanarna bäst fördes. Trots att de bara var i 18-års åldern och att de varit vid fronten i två månader så betraktades de nu som veteraner och som kunde lära de nykomlingar som trots allt dök upp emellanåt en hel del.
Det var en solig söndagsmorgon i början av oktober. Det hade varit kallt under natten, på gränsen till frost på marken. Men nu när solen varit upp under några timmar så värmde den upp hans kropp och han kände sig faktiskt ganska uppmuntrad av detta. Konstigt att solens värme kunde få en soldat att känna sig tillfreds med tillvaron, trots att han snart skulle vara involverad i en strid.
Han gjorde tecken bort till Schiller som låg vid kulsprutan, redo att ta i tu med de amerikanska infanteristerna som alltid kom gående efter stridsvagnarna. Schiller gjorde tummen upp som tecken på att han var redo. Samma tecken fick han från de andra soldaterna som låg gömda i bråten bland ruinerna. Då allt var klart hade han inte så mycket annat att gör än att försöka vänta de få minuter som var kvar innan den amerikanska stridsvagnen skulle komma inrullande på gårdsplanen. Han drog ett djupt andetag. Idag såg han verkligen fram emot att få ge amerikanarna en läxa. Dagen innan hade Bauer sårats av en amerikansk kula och befann sig på ett fältsjukhus flera mil bort. Det såg illa ut, förmodligen skulle han komma att förlora synen på bägge ögonen. I dag var manskapet ute efter hämnd, och amerikanarna som snart hade gått i fällan skulle få bli föremålet för deras hämndkänsla.
Hans funderingar avbröts av gnisslet från den amerikanska stridsvagnens drivband som nu hördes alldeles i närheten. Höjda amerikanska röster hördes också ropa ut order och han såg hur Schiller vid kulsprutan på andra sidan gårdsplanen gjorde mantelrörelse på sitt vapen. Själv tog han bort säkringen på sitt vapen och lade sig tillrätta. Han visste att hans raketgevär gott och väl skulle slå ut stridsvagnen. Men han hade bara en chans. Hans vapen var ett engångsvapen och skulle vara förbrukat efter att han skjutit sitt skott. Det bara måste träffa, annars skulle hela plutonen vara illa ute.
Så kom de första amerikanska soldaterna över krönet 150 meter bort. De var fler än han hade väntat sig, omkring 40 man till fots och i mitten kom Sherman-stridsvagnen. Han kunde se hur en amerikansk löjtnant gav sina soldater order och hur de började dela upp sig för att söka igenom ruinerna där han och hans kamrater låg gömda. Han hoppades att ingen av hans mannar skulle drabbas av panik och skjuta för tidigt. Det gällde att alla öppnade eld samtidigt och vid rätt tillfälle, annars skulle hela planen raseras. Han kände sig lugn över det faktum att han för tillfället inte hade några nykomlingar under sitt befäl. Alla som fanns där just nu visste vad som gällde.
När stridsvagnen var 75 meter bort öppnade kulsprutan eld mot fotfolkets om sprang runt stridsvagnen. De föll i drivor och i ännu större hastighet när de andra tyska vapnen stämde in i symfonin av dödsbringande projektiler som nu regnade över de oförberedda amerikanerna. Müller hade sedan länge stridsvagnen i sitt sikte och nu var det hans tur. Han pressade in avtryckaren och med en knall for hans projektil iväg.
För bråkdelen av en sekund trodde han att han missat för det syntes inte på stridsvagnen om han träffat eller inte. Men så stannade den och ett stort svart rökmoln bolmade ut genom tornluckan och förarluckan. Han satt på knä och konstaterade att de överlevande amerikanarna vänt om och sprang ifrån platsen så fort de kunde. Det var då han hörde det. Skriket.
Någon inne i den brinnande stridsvagnen var fortfarande vid liv. Han kunde inte tro det. Han hade alltid betraktat amerikanarna som fiender och inte riktigt som människor. Men nu kände han en oerhört stor skuld för det lidande han utsatte en annan människa för. En av hans värsta fasa var att någon gång bli instängd i en brinnande pansarvagn och nu hade han själv utsatt någon annan för detta. Han visste hur det såg ut på insidan av en träffad stridsvagn, det hade han sett många gånger.
Skriket verkade aldrig ta slut. Efter några sekunder stod han inte ut längre. Han tog sin pistol i ena handen och med det avskjutna pansarskottet i den andra handen reste han sig sakta upp.
Han ville inte gå fram. Varenda cell i hans kropp vrålade av protest när han närmade sig vraket. Han blundade hårt medan han steg för steg närmade sig den rykande högen av stål och järn som för bara några ögonblick sedan varit en amerikansk Sherman-stridsvagn. Genom hans handlande var den nu bara ett vrak och i den satt förmodligen fyra-fem unga män i hans egen ålder. Män som nyss varit fulla av förhoppningar och planer inför framtiden, men som nu var lika döda som maskinen de kört fram igenom det franska landskapet.
Han ville verkligen inte gå fram, men hans ben förde honom med stapplande steg fram mot amerikanen. Han visste hur det såg ut inne i maskinen, det hade han sett många gånger de senaste månaderna när striderna mellan amerikanarna och hans SS-förband drabbat samman. Insidan av maskinen var alldeles sönderslagen och utbränd. Hela inredningen var kolsvart och fortfarande kvar vid sina positioner satt besättningen, döda och ihjälbrända. Kolsvarta med sönderbränd hud och med sina kloliknande fingrar fortfarande greppande om reglagen, rattarna och instrumenten. När han bara var tio meter från maskinen grep plötsligt någon tag i hans ena vrist. När han förskräckt tittade ned såg han amerikanen. Han låg där i det höga gräset. Han förstod direkt att mannen slungats ut från stridsvagnen när den alldeles nyss exploderade.
Han stelnade och tittade som förhäxad på mannen på marken. Man och man förresten. Han var yngre än han själv, kanske bara 18 år gammal, inte mycket mer. Hans hjälm hade försvunnit och hans lockiga, blonda hår som var nedsmetat av olja, blod och svett låg smetat kring hans huvud. Han blödde från flera sår i ansiktet som för övrigt var nedsotat och smutsigt. Han tittade upp på den tyske soldaten som nyss sprängt hans stridsvagn i bitar och dödat hans kamrater.
- Help me…
Han stönade av smärta och grinade illa när han förde ned handen mot benen där smärtan var som värst. Så spärrade han upp ögonen av förvåning när han insåg att hans ben inte längre satt där. Han fångade blicken hos den tyska soldaten som stod framför honom. Hans ögonvitor lyste kritvita i det nedsotade ansiktet.
- Jesus… my legs! Where are my damn legs? What have you done?!
Hans Müller stirrade på honom utan ett enda ord. Den amerikanske soldaten snyftade till och släppte taget. Han sjönk ihop i gräset. Hans andning blev allt häftigare och Müller kunde se att han inte hade långt kvar. Amerikanen orkade inte ens lyfta på huvudet och han fladdrade bara med blicken.
Hans släppte det avskjutna pansarskottet bredvid sig. Han visste inte varför, men han föll på knä bredvid amerikanen och drog försiktigt sin smutsiga hand över den amerikanske pojkens minst lika smutsiga kind. Så möttes deras blickar igen.
- Why… why did you do it? What… did I ever… do to you?
Det var mer än vad Müllers nerver tålde. Sakta, nästan som i slowmotion, lyfte han sin pistol och riktade den mot den unge mannens ansikte. Amerikanens bedjande blick bekom honom inte. Så pressade han in avtryckaren och kände rekylen från pistolen. Han kände hur blod och andra kroppsvätskor stänkte upp i hans ansikte. Då slutade amerikanen att andas. Hans ögon var fortfarande öppna och tittade på något som en levande människa aldrig skulle kunna uppfatta. Hauptscharführer Hans Müller satt kvar och betraktade den döde. ”What did I ever do to you?” Skulle han någonsin glömma den frågan?
Schiller kom fram till honom. Han andades tungt och satte sig bredvid Müller. Han tog av sig hjälmen och tände en cigarett. Han tände två och gav Müller den ena som tog emot den utan ett ljud.
- Sade han något?
Schiller nickade mot den döde amerikanen.
- Nej, inget jag förstod i alla fall. Det var väl det vanliga mumlet om att han ville hem till mamma, misstänker jag.
Müller kände hur en våg av illamående svepte igenom honom. Känslan hade han inte haft sedan han såg sin första strid för länge sedan. Nu mådde han illa och hans bägge händer skakade. Han visste vad det handlade om. Han hade sett många av sina kamrater drabbas av detta. Det spelade ingen roll hur duktig och tapper en soldat var. Förr eller senare kom han till en gräns där hans nerver inte längre orkade med. En del bröt ihop redan inför den första striden medan andra kunde hålla ut i månader eller till och med år. Men om han nu skulle bryta samman så ville han inte att det skulle ske här och nu, inte inför manskapet. Han lyckades på något sätt återfå kontrollen över sig själv och vände sig till Schiller.
- Schiller! Har ni verkligen tid att vila? Räkna in manskapet och avrapportera till mig inom fem minuter. Jag vill ha en ammunitions- och skaderapport samtidigt. Se om vi har några fångar eller sårade amerikaner. Se så! Verkställ!
Han hade talat med en sådan skärpa i orden att Schiller formligen hade studsat upp på fötterna och ilat iväg för att snabbt lyda sin plutonchefs order. När Müller konstaterat att han var ensam vände han sig åter till den döde amerikanen utan ben som låg alldeles intill honom.
Den unge mannens ögon var fortfarande öppna och Müller kände nästan hur amerikanen stirrade på just honom. Snabbt slöt Müller hans ögon. Så övergick han till att söka igenom amerikanens fickor. Det gick på rutin och det hade han gjort många gånger förr. Man visste aldrig vad man kunde hitta. En karta med amerikanarnas positioner utmarkerade på om man hade tur, några cigaretter eller kanske en chokladbit.
Sådan tur hade han inte denna gång. Det enda han hittade var amerikanens plånbok som innehöll 14 amerikanska dollar. Eftersom Müller inte kunde föreställa sig att han skulle komma att ha användning av amerikanska pengar så lät han dem vara kvar i plånboken. Soldat var han, men han var ingen simpel tjuv som tog pengar från döda, fiender eller inte. Så stelnade han till. I amerikanens ena skjortficka hittade han mannens soldatbok. På framsidan såg han den unge mannens ansikte på ett fotografi. ”Davies, Robert A., private US Army” läste han. Det var första gången han vetat namnet på den fiende han dödat. Mödosamt reste han sig upp och tittade ned på den döde framför hans fötter.
Först långt senare skulle han komma att förstå att det var i just det här ögonblicket som allt skulle ändra sig för honom. Det var just där i det höga gräset bredvid den brinnande stridsvagnen som han visste att han aldrig mer skulle kunna bli den han var innan han kom ut i kriget. Han visste, att han aldrig skulle kunna berätta för någon om dagar som denna. Inte för någon som inte själv varit med i kriget. Han skulle aldrig kunna berätta för sina föräldrar eller för Liese att han skjutit av en annan människa benen. De skulle få tro att han alltid dödat sina fiender med ett skonsamt skott för pannan, eller ännu hellre att han suttit bakom ett skrivbord hela kriget och inte gjort en fluga förnär.
Hur det än var med den saken så visste han att i den stund som han stod framför den döda Robert A Davies så dog den gamle Hans Müller.
Fortsättning följer...
-
Fredrik Andersson
- Medlem
- Inlägg: 1411
- Blev medlem: 22 december 2005, 23:51
- Ort: Södermanland
4. Början på slutet – västra Tyskland mars 1945
Hauptscharführer Müller satt bredvid föraren av bandvagnen och försökte sova. Det var tidigt på morgonen och solen hade nätt och jämt gått upp över horisonten. De för fram på de leriga vägarna i hög hastighet. Müller visste att det var bråttom. De hade nästan tre mil kvar att köra och de hade inte mer än två timmar på sig att nå dit.
Müller hade en konstig vinter bakom sig. Först hade han drabbats av en allvarlig lunginflammation i december så han hade blivit inlagd på sjukhus i två månader. Tack vare detta hade han missat hela den väldiga offensiven västerut mot amerikanarna och britterna i Belgien. Hans kompani hade deltagit med fruktansvärda förluster som följd. Innan offensiven hade kompaniet kunnat ställa upp med 170 man, sex Pantherstridsvagnar, två Tiger-stridsvagnar och 15 bandvagnar. Nu, tre månader senare, bestod tredje kompaniet av 28 man och fem bandvagnar.
De flesta inom den tyska krigsmakten hade för länge sedan insett att kriget var förlorat. De allierade hade totalt luftherravälde, varje dag skeppades nya trupper och förråd in från Amerika eller England. På den tyska sidan var det precis tvärt om. Där hade man inte längre några förstärkningar eller förråd att skicka. Man fick helt enkelt göra så gott man kunde med de resurser man hade. De order som kom från högkvarteret pekade allt mer på att ledningen för krigsmakten inte längre hade kontroll över situationen. ”Ta första divisionens 15000 man och återta den-och-den-staden” var bara ett bra på detta. Müller hade sett telegrammet i kompanichefens tält för några dagar sedan. Det lilla problemet var att första divisionen hade förintats intill siste man för två månader sedan. Och det hade kommit många sådana order den senaste tiden.
En tanke på att Ledaren i landet blivit galen snuddade vid hans tankebanor, men han slog den snabbt ifrån sig. Han fnös åt sig själv. Att ens komma på den befängda tanken att führern, Adolf Hitler, skulle vara sinnesslö! Han log åt sin egen dumhet. Führern visste förstås precis vad han gjorde, det måste ju vara hans generaler som inte lydde order. Eller att führern fick felaktiga rapporter från fronterna när han skulle fatta sina beslut. Hans kom på åtminstone tio ytterligare förklaringar till att vansinniga order nådde frontlinjerna men i ingen av sina förklaringar kunde han förmå sig att lägga skulden på führern. Han skakade på huvudet och slog bort sina nästan hädiska tankar. Istället försökte han koncentrera sig på sin kommande uppgift.
Kompaniet skulle upprätta försvarspositioner i en liten obetydlig by som han glömt namnet på. Byns innevånare hade för länge sedan flytt undan de framryckande amerikanarna så byn skulle vara övergiven. Det passade hauptscharführer Müller utmärkt. Då behövde han inte ens ägna civilisterna en tanke. Han visste att hans nu kraftigt underbemannade kompani, utan förstärkningar från vare sig flygvapnet eller med understöd av pansar, skulle stoppa eller åtminstone tillfälligt hindra de framryckande amerikanarna. Han visste att han själv hade 28 man, fem bandvagnar och ett tjugotal pansarskott som han skulle använda för att stoppa en fientlig styrka som han visste uppgick till mer än 3000 man. Oddsen såg inte lovande ut, men han var bestämd över att han skulle ge jänkarna en blodig näsa innan han skulle tvingas retirera ytterligare.
Han förstod att just den här stunden, just det här ögonblicket, skulle bli hans sista lugna stund under de kommande dygnen. När han väl gav order om att man skulle stanna upp och börja bekämpa amerikanarna så skulle helvetet braka löst och om han överhuvudtaget överlevde sammanstöten så skulle han få fullt upp ändå. Till bandvagnsförarens stora förvåning lutade sig plutonchefen vid hans sida sig bakåt, drog ned skärmmössan för ögonen och inom tre minuter sov han med djupa snarkningar utan att låta sig störas av den bullrande och skakande bandvagnen.
Hans Müller vaknade med ett ryck. Först var han lite osäker på var han befann sig men insåg att hur ljuvlig drömmen nyss varit så var han åter i bandvagnen.
- Hauptscharführer! Hörde ni det? Vi är framme! Vilka är era order?
Chauffören tittade på honom och först nu blev han medveten om att vagnen hade stannat. Han rättade till mössan och harklade sig innan han beordrade avsittning.
Under tiden manskapet maskerade bandvagnarna och förberedde sina eldställningar inför det stundande överfallet på amerikanarna så satte han sig avskilt för att studera sin karta. Byn låg på en höjd och eftersom det såg ut att bli en fin vårdag utan allt för mycket moln på himlen så skulle han kunna upptäcka alla amerikaner som försökte närma sig byn. Han hade redan skickat upp en av sina mannar på en höskulle i en lada i byns utkant. Därifrån kunde soldaten övervaka hela omgivningen. I husen kunde hans manskap förskansa sig och de skulle kunna åstadkomma en obehaglig överraskning hos den framryckande fienden innan de skulle tvingas rycka tillbaka. Efter att han diskuterat manskapets placering med en oberschütze som han inte ens brytt sig om att lära sig namnet på så fann han att han nu inte kunde göra annat än att invänta amerikanarna. Han satte sig ned på trappan till en affär längs med bygatan och studerade sin karta ytterligare. Som i förbifarten noterade han att gränsen till Danmark bara var några få mil i nordostlig riktning. Det kunde vara bra att veta om man skulle behöva fly snabbt. Så vitt han visste så fanns det inga allierade soldater i Danmark. Om det skulle gå tokigt här så skulle Danmark faktiskt kunna vara en utväg. Han beslöt sig för att inte glömma det och vek ihop sin karta. När han stoppade in kartan i fickan på sin tunika så kände han plötsligt något annat där inne. Då som först mindes han brevet från Liese. Han hade fått det för två dagar sedan, men han hade inte hunnit läsa det eftersom hans lilla förband förflyttat sig hela tiden under de senaste 36 timmarna. Han höll kuvertet framför sig en lång stund innan han öppnade det. Visst var det Lieses handstil och avsändaradressen var hennes. Han lutade sig bakåt mot den igenspikade dörren och sprättade försiktigt upp kuvertet. Han tände en av sina sista cigaretter innan han började läsa.
”Dresden 20 februari 1945
Kära Hans!
Jag hoppas att du får detta brev vid god hälsa och vid gott mod. Jag har inte kunnat skriva så mycket den senaste tiden. Det är ju brist på allt och jag hoppas att du förstår att jag varit tvungen att i första hand köpa mat för pengarna och inte brevpapper och frimärken.
Allt är väl här hemma. Vårt kära Dresden har inte bombats av britter och amerikanare som många andra städer i Tyskland. Hade det inte varit för ransoneringarna så hade vi knappt märkt av att det är krig. Många av pojkarna i grannskapet som gick ut i kriget är borta. Så gott som varenda dag får någon besked om att en son, far, bror eller make har stupat. Jag hoppas innerligt min älskade, att jag aldrig kommer att få ett sådant meddelande om dig.
Jag har förstått att våra soldater kämpar tappert mot stort motstånd. Jag hoppas att några av de där nya ’undervapnen’ som führern talar om snart kommer så att krigslyckan kan vända. Som jag känner det nu så spelar det ingen roll om kriget slutar med nederlag för Tyskland. Jag vill bara att striderna ska upphöra så att du kan komma hem till mig igen. Vi är ju trots allt förlovade och jag hoppas att jag snart ska bli mer än så.
Sköt om dig och lova mig att du kommer hem!
Liese”
Han vek omsorgsfullt ihop brevet. Han tittade på kuvertet som nästan fick en religiös betydelse för honom. Det här brevet, tänkte han, var symbolen för ett bättre och fridfullare liv efter kriget. Han visste att om han bara kunde överleva det här så väntade faktiskt ett normalt liv på honom. Han drog lite på mungiporna. Hur skulle han någonsin kunna leva ett ”normalt” liv igen? Skulle han någonsin kunna glömma allt han sett och gjort under kriget? Skulle han någonsin kunna berätta för Liese, sina föräldrar eller någon annan överhuvudtaget om krigets fasor och elände? Han kom snabbt fram till att det han menat med ”normalt” innan kriget aldrig skulle få samma betydelse igen. Då small det.
Ljudet från explosionen hann han inte uppfatta ordentligt. Tryckvågen från den amerikanska raketen påverkade honom desto mer. Han kastades bakåt in igenom dörren till butiken så att plankorna yrde omkring honom. Han kanade över butiksgolvet och stannade inte förrän han hårt slog i disken med skulderbladen. Han hade tappat andan av tryckvågen från explosionen och det tog några sekunder innan han återfick handlingsförmågan och han konstaterat att alla kroppsdelar satt kvar där de skulle. Hela rummet fylldes snabbt av en tjock, kväljande rök bestående av lika delar damm som brandrök. En kort sekund höll han på att få panik. Röken fyllde hans näsa och strupe, men eftersom han inte hade någon luft i sina lungor så kunde han först inte hosta utan trodde på fullaste allvar att han skulle kvävas där i den lilla tyska byn som han inte ens kom ihåg namnet på.
Av vrålen utifrån bygatan kunde han konstatera att han inte var det ende som träffats av chockvågen från explosionen. Vrål av smärta och ångest hördes utanför. Han tog stöd på butiksdisken och reste sig sakta upp på darrande ben. Nu som först märkte han att han var sårad. Han hade ett djupt jack i kinden och något varmt och kletigt rann ned längs hans hals och in under hans uniform. Det blixtrade till i huvudet och han skrek av smärta medan han sjönk ned på knä igen. Han förde upp handen mot nacken där smärtan var som värst. Till sin förvåning upptäckte han att han hade en tjock träflisa i nacken. Vad han kunde konstatera var att den var av ett lillfingers grovhet och att den verkade sitta i muskeln. Han skrek ut sin smärta när han sakta, sakta drog ut träbiten. Det svartnade för hans ögon och för att inte svimma var han tvungen att ta stöd mot golvet med sin andra hand så att han kom att stå på alla fyra. Han förde fram träbiten framför sina ögon och kunde konstatera att den varit inkilad flera centimeter i nacken på honom. Han tittade fåraktigt på den lilla trästickan, mest var han förvånad över att något så litet kunde göra så ont.
Han hann inte göra någon djupare analys av trästickans beskaffenhet eftersom en av hans soldater kom inrusande för att se till sin plutonchef.
- Hauptscharführer! Hur mår ni?! Amerikanarna är här nu! Ett amerikanskt plan flög över här alldeles nyss och sköt sönder tre av våra vagnar! Åtta man är döda eller sårade! Vi kan inte hålla stånd mot de amerikanska pansarvagnarna längre! Inte nu när de vet var vi är någonstans!
- Se till att samla ihop de som kan ta sig härifrån för egna ben. Uppsittning i de vagnar vi har kvar. Det är lönlöst att ta sig an amerikanarna nu. Vi skulle inte ha en chans. Vi måste rycka bakåt och söka kontakt med andra förband för att organisera oss. Se så, hjälp mig upp nu!
Soldaten hjälpte upp den sårade Hans Müller och så stapplade de ut på gatan. Müller såg att en av det amerikanska flygplanets raketer hade slagit ned bara 15 meter från den plats där han suttit. Längre ned på gatan såg han hur en av vagnarna stod och brann som en fackla efter en direktträff från amerikanen. Han såg flera av sina kamrater ligga i leran, sönderslitna och stympade. Till sin förvåning reagerade han inte speciellt på detta. Många år senare skulle han komma att förklara det med att han dels blivit härdad av kriget och dels med att han var omtumlad av sin egen skada. De överlevande i hans kompani var nu inte fler än tjugo till antalet. De hade två bandvagnar kvar. Han gav dem order att samlas i en halvcirkel framför honom.
- Soldater. Vi har kämpat tillsammans länge nu. Några av er har varit under mitt befäl ända sedan striderna i Normandie förra sommaren. Men nu mina herrar är det dags att inse faktum. Kriget är förlorat. Inget som vi gör kan längre påverka utgången av kriget. De av er som vill söka er hemåt för att försöka finna era familjer får göra det. Jag ska inte hindra er. Se bara till att göra er av med era SS-uniformer först. Jag behöver väl inte förklara vad ni har att vänta er om ni blir tillfångatagna och bär SS-runorna på kragen? Speciellt inte om de som griper er kommer från Röda armén.
- De av er som vill stanna hos mig är förstås välkomna. Jag stannar för att mitt land just nu invaderas av fientliga styrkor. Jag stannar för min familjs skull. Jag vet inte hur, men jag ska göra motstånd så länge jag orkar. Om tio minuter ger jag mig av i en av bandvagnarna. Tio minuter, men inte en enda sekund längre. Då hinner vi inte undan från amerikanarna som snart är här. De av er som vill följa mig ansluter då. Nu lämnar jag er några minuter så att ni var och en får fundera över saken.
Så gick han stapplande bort och satte sig i skuggan under ett äppleträd och lät sig bli omplåstrad av sjukvårdaren. Det visade sig att skadan inte var så allvarlig som han trott från början. Stickan hade gått in i nacken ganska ytligt och såret på kinden var mer ett skrubbsår än något annat. Med andra ord hade blodet lurat honom att tro att han varit allvarligare skadad än vad han i själva verket var. Två rejäla förband stoppade snabbt blödningen och om det funnits möjlighet att sy ett par stygn så hade han förmodligen klarat sig undan några större ärr. Han hann inte fundera mer på sin framtida fagerhet för då hade de tio minuterna gått och han begav sig ned till de två överlevande bandvagnarna för att se om han skulle få någon mer med sig.
Under den korta vandringen till fordonen funderade han intensivt över vad han skulle göra framöver. Skulle han verkligen fortsätta kämpa för en förlorad sak? Skulle han verkligen riskera sitt och sina mannars liv när inget de gjorde kunde påverka kriget i varken den ena eller den andra riktningen? Han började nästan ångra att han sagt det han gjort. Det smidigaste och mest skonsamma för hans återstående soldater hade kanske varit att vänta in de annalkande amerikanarna och helt enkelt ge upp. Visserligen hade han liksom alla andra soldater inom krigsmakten svurit Adolf Hitler sin totala lojalitet och lydnad, men var det egentligen värt att dö för nu när allt hopp om seger var ute och Tredje rikets dagar räknade? När han närmade sig platsen där bandvagnarna stod hoppades han att de flesta skulle ha valt att lämna förbandet för att försöka ta sig hemåt. Men vad skulle han göra med de soldater som kanske valde att stanna kvar? Han bestämde sig tämligen snabbt att han skulle försöka ta sig upp till Danmark. Det var enligt kartan han tittat på inte mer än fem eller möjligtvis sex mil till den danska gränsen. Där rasade så vitt han visste inga strider och där var det heller inte svårt att ta sig vidare till neutrala Sverige om det skulle bli verklig kris. Om någon hindrade dem och undrade var de var på väg skulle han alltid kunna hävda att de fått order om att förflytta sig upp mot nordost för att förbereda försvaret av Danmark eller något sådant. Men han hoppades innerligt att de flesta av hans soldater skulle ha valt att lämna enheten. Det skulle vara betydligt lättare för tre eller fyra man att försöka komma undan än om 20 man skulle göra detsamma.
Men alla sådana förhoppningar grusades när han kom fram. Samtliga soldater som återstod av kompaniet stod uppställda och var beredda på avfärd. Inte en enda hade valt att lämna sina kamrater. Det var nästan så att han fick en tår i ögat samtidigt som han kände en stor värme växa fram i bröstet. Hans manskap hade kämpat sida vid sida så länge att de nu vid det bittra slutet valde att stötta sina kamrater än att rädda sitt eget skinn. Han harklade sig och talade kortfattat för att inte avslöja sitt känsloutbrott. Han inbillade sig att han fortfarande var tvungen att hålla någon slags professionell mask utåt mot manskapet.
- Jag är glad att se er allihop. Nu är det dags att dra sig ur den här byn innan de allierade kommer hit. Uppsittning samtliga. Vi far mot nordost och den danska gränsen. Ju längre avstånd vi har mellan oss och amerikanarna desto mer tid får vi på oss att förbereda nästa motståndsnäste. Jag tar befälet i första vagnen och Schiller i den andra. Vi kör i hög hastighet för vi har ont om tid. Vi stannar varannan timma för att byta förare och för att tanka. Undvik radiosamband om möjligt eftersom vi kan avlyssnas av de allierade. Frågor? Inga? Bra! Utgå!
Under tystnad satt männen upp och med ett muller började bandvagnarna rulla framåt på deras sista resa.
Fortsättning följer...
Hauptscharführer Müller satt bredvid föraren av bandvagnen och försökte sova. Det var tidigt på morgonen och solen hade nätt och jämt gått upp över horisonten. De för fram på de leriga vägarna i hög hastighet. Müller visste att det var bråttom. De hade nästan tre mil kvar att köra och de hade inte mer än två timmar på sig att nå dit.
Müller hade en konstig vinter bakom sig. Först hade han drabbats av en allvarlig lunginflammation i december så han hade blivit inlagd på sjukhus i två månader. Tack vare detta hade han missat hela den väldiga offensiven västerut mot amerikanarna och britterna i Belgien. Hans kompani hade deltagit med fruktansvärda förluster som följd. Innan offensiven hade kompaniet kunnat ställa upp med 170 man, sex Pantherstridsvagnar, två Tiger-stridsvagnar och 15 bandvagnar. Nu, tre månader senare, bestod tredje kompaniet av 28 man och fem bandvagnar.
De flesta inom den tyska krigsmakten hade för länge sedan insett att kriget var förlorat. De allierade hade totalt luftherravälde, varje dag skeppades nya trupper och förråd in från Amerika eller England. På den tyska sidan var det precis tvärt om. Där hade man inte längre några förstärkningar eller förråd att skicka. Man fick helt enkelt göra så gott man kunde med de resurser man hade. De order som kom från högkvarteret pekade allt mer på att ledningen för krigsmakten inte längre hade kontroll över situationen. ”Ta första divisionens 15000 man och återta den-och-den-staden” var bara ett bra på detta. Müller hade sett telegrammet i kompanichefens tält för några dagar sedan. Det lilla problemet var att första divisionen hade förintats intill siste man för två månader sedan. Och det hade kommit många sådana order den senaste tiden.
En tanke på att Ledaren i landet blivit galen snuddade vid hans tankebanor, men han slog den snabbt ifrån sig. Han fnös åt sig själv. Att ens komma på den befängda tanken att führern, Adolf Hitler, skulle vara sinnesslö! Han log åt sin egen dumhet. Führern visste förstås precis vad han gjorde, det måste ju vara hans generaler som inte lydde order. Eller att führern fick felaktiga rapporter från fronterna när han skulle fatta sina beslut. Hans kom på åtminstone tio ytterligare förklaringar till att vansinniga order nådde frontlinjerna men i ingen av sina förklaringar kunde han förmå sig att lägga skulden på führern. Han skakade på huvudet och slog bort sina nästan hädiska tankar. Istället försökte han koncentrera sig på sin kommande uppgift.
Kompaniet skulle upprätta försvarspositioner i en liten obetydlig by som han glömt namnet på. Byns innevånare hade för länge sedan flytt undan de framryckande amerikanarna så byn skulle vara övergiven. Det passade hauptscharführer Müller utmärkt. Då behövde han inte ens ägna civilisterna en tanke. Han visste att hans nu kraftigt underbemannade kompani, utan förstärkningar från vare sig flygvapnet eller med understöd av pansar, skulle stoppa eller åtminstone tillfälligt hindra de framryckande amerikanarna. Han visste att han själv hade 28 man, fem bandvagnar och ett tjugotal pansarskott som han skulle använda för att stoppa en fientlig styrka som han visste uppgick till mer än 3000 man. Oddsen såg inte lovande ut, men han var bestämd över att han skulle ge jänkarna en blodig näsa innan han skulle tvingas retirera ytterligare.
Han förstod att just den här stunden, just det här ögonblicket, skulle bli hans sista lugna stund under de kommande dygnen. När han väl gav order om att man skulle stanna upp och börja bekämpa amerikanarna så skulle helvetet braka löst och om han överhuvudtaget överlevde sammanstöten så skulle han få fullt upp ändå. Till bandvagnsförarens stora förvåning lutade sig plutonchefen vid hans sida sig bakåt, drog ned skärmmössan för ögonen och inom tre minuter sov han med djupa snarkningar utan att låta sig störas av den bullrande och skakande bandvagnen.
Hans Müller vaknade med ett ryck. Först var han lite osäker på var han befann sig men insåg att hur ljuvlig drömmen nyss varit så var han åter i bandvagnen.
- Hauptscharführer! Hörde ni det? Vi är framme! Vilka är era order?
Chauffören tittade på honom och först nu blev han medveten om att vagnen hade stannat. Han rättade till mössan och harklade sig innan han beordrade avsittning.
Under tiden manskapet maskerade bandvagnarna och förberedde sina eldställningar inför det stundande överfallet på amerikanarna så satte han sig avskilt för att studera sin karta. Byn låg på en höjd och eftersom det såg ut att bli en fin vårdag utan allt för mycket moln på himlen så skulle han kunna upptäcka alla amerikaner som försökte närma sig byn. Han hade redan skickat upp en av sina mannar på en höskulle i en lada i byns utkant. Därifrån kunde soldaten övervaka hela omgivningen. I husen kunde hans manskap förskansa sig och de skulle kunna åstadkomma en obehaglig överraskning hos den framryckande fienden innan de skulle tvingas rycka tillbaka. Efter att han diskuterat manskapets placering med en oberschütze som han inte ens brytt sig om att lära sig namnet på så fann han att han nu inte kunde göra annat än att invänta amerikanarna. Han satte sig ned på trappan till en affär längs med bygatan och studerade sin karta ytterligare. Som i förbifarten noterade han att gränsen till Danmark bara var några få mil i nordostlig riktning. Det kunde vara bra att veta om man skulle behöva fly snabbt. Så vitt han visste så fanns det inga allierade soldater i Danmark. Om det skulle gå tokigt här så skulle Danmark faktiskt kunna vara en utväg. Han beslöt sig för att inte glömma det och vek ihop sin karta. När han stoppade in kartan i fickan på sin tunika så kände han plötsligt något annat där inne. Då som först mindes han brevet från Liese. Han hade fått det för två dagar sedan, men han hade inte hunnit läsa det eftersom hans lilla förband förflyttat sig hela tiden under de senaste 36 timmarna. Han höll kuvertet framför sig en lång stund innan han öppnade det. Visst var det Lieses handstil och avsändaradressen var hennes. Han lutade sig bakåt mot den igenspikade dörren och sprättade försiktigt upp kuvertet. Han tände en av sina sista cigaretter innan han började läsa.
”Dresden 20 februari 1945
Kära Hans!
Jag hoppas att du får detta brev vid god hälsa och vid gott mod. Jag har inte kunnat skriva så mycket den senaste tiden. Det är ju brist på allt och jag hoppas att du förstår att jag varit tvungen att i första hand köpa mat för pengarna och inte brevpapper och frimärken.
Allt är väl här hemma. Vårt kära Dresden har inte bombats av britter och amerikanare som många andra städer i Tyskland. Hade det inte varit för ransoneringarna så hade vi knappt märkt av att det är krig. Många av pojkarna i grannskapet som gick ut i kriget är borta. Så gott som varenda dag får någon besked om att en son, far, bror eller make har stupat. Jag hoppas innerligt min älskade, att jag aldrig kommer att få ett sådant meddelande om dig.
Jag har förstått att våra soldater kämpar tappert mot stort motstånd. Jag hoppas att några av de där nya ’undervapnen’ som führern talar om snart kommer så att krigslyckan kan vända. Som jag känner det nu så spelar det ingen roll om kriget slutar med nederlag för Tyskland. Jag vill bara att striderna ska upphöra så att du kan komma hem till mig igen. Vi är ju trots allt förlovade och jag hoppas att jag snart ska bli mer än så.
Sköt om dig och lova mig att du kommer hem!
Liese”
Han vek omsorgsfullt ihop brevet. Han tittade på kuvertet som nästan fick en religiös betydelse för honom. Det här brevet, tänkte han, var symbolen för ett bättre och fridfullare liv efter kriget. Han visste att om han bara kunde överleva det här så väntade faktiskt ett normalt liv på honom. Han drog lite på mungiporna. Hur skulle han någonsin kunna leva ett ”normalt” liv igen? Skulle han någonsin kunna glömma allt han sett och gjort under kriget? Skulle han någonsin kunna berätta för Liese, sina föräldrar eller någon annan överhuvudtaget om krigets fasor och elände? Han kom snabbt fram till att det han menat med ”normalt” innan kriget aldrig skulle få samma betydelse igen. Då small det.
Ljudet från explosionen hann han inte uppfatta ordentligt. Tryckvågen från den amerikanska raketen påverkade honom desto mer. Han kastades bakåt in igenom dörren till butiken så att plankorna yrde omkring honom. Han kanade över butiksgolvet och stannade inte förrän han hårt slog i disken med skulderbladen. Han hade tappat andan av tryckvågen från explosionen och det tog några sekunder innan han återfick handlingsförmågan och han konstaterat att alla kroppsdelar satt kvar där de skulle. Hela rummet fylldes snabbt av en tjock, kväljande rök bestående av lika delar damm som brandrök. En kort sekund höll han på att få panik. Röken fyllde hans näsa och strupe, men eftersom han inte hade någon luft i sina lungor så kunde han först inte hosta utan trodde på fullaste allvar att han skulle kvävas där i den lilla tyska byn som han inte ens kom ihåg namnet på.
Av vrålen utifrån bygatan kunde han konstatera att han inte var det ende som träffats av chockvågen från explosionen. Vrål av smärta och ångest hördes utanför. Han tog stöd på butiksdisken och reste sig sakta upp på darrande ben. Nu som först märkte han att han var sårad. Han hade ett djupt jack i kinden och något varmt och kletigt rann ned längs hans hals och in under hans uniform. Det blixtrade till i huvudet och han skrek av smärta medan han sjönk ned på knä igen. Han förde upp handen mot nacken där smärtan var som värst. Till sin förvåning upptäckte han att han hade en tjock träflisa i nacken. Vad han kunde konstatera var att den var av ett lillfingers grovhet och att den verkade sitta i muskeln. Han skrek ut sin smärta när han sakta, sakta drog ut träbiten. Det svartnade för hans ögon och för att inte svimma var han tvungen att ta stöd mot golvet med sin andra hand så att han kom att stå på alla fyra. Han förde fram träbiten framför sina ögon och kunde konstatera att den varit inkilad flera centimeter i nacken på honom. Han tittade fåraktigt på den lilla trästickan, mest var han förvånad över att något så litet kunde göra så ont.
Han hann inte göra någon djupare analys av trästickans beskaffenhet eftersom en av hans soldater kom inrusande för att se till sin plutonchef.
- Hauptscharführer! Hur mår ni?! Amerikanarna är här nu! Ett amerikanskt plan flög över här alldeles nyss och sköt sönder tre av våra vagnar! Åtta man är döda eller sårade! Vi kan inte hålla stånd mot de amerikanska pansarvagnarna längre! Inte nu när de vet var vi är någonstans!
- Se till att samla ihop de som kan ta sig härifrån för egna ben. Uppsittning i de vagnar vi har kvar. Det är lönlöst att ta sig an amerikanarna nu. Vi skulle inte ha en chans. Vi måste rycka bakåt och söka kontakt med andra förband för att organisera oss. Se så, hjälp mig upp nu!
Soldaten hjälpte upp den sårade Hans Müller och så stapplade de ut på gatan. Müller såg att en av det amerikanska flygplanets raketer hade slagit ned bara 15 meter från den plats där han suttit. Längre ned på gatan såg han hur en av vagnarna stod och brann som en fackla efter en direktträff från amerikanen. Han såg flera av sina kamrater ligga i leran, sönderslitna och stympade. Till sin förvåning reagerade han inte speciellt på detta. Många år senare skulle han komma att förklara det med att han dels blivit härdad av kriget och dels med att han var omtumlad av sin egen skada. De överlevande i hans kompani var nu inte fler än tjugo till antalet. De hade två bandvagnar kvar. Han gav dem order att samlas i en halvcirkel framför honom.
- Soldater. Vi har kämpat tillsammans länge nu. Några av er har varit under mitt befäl ända sedan striderna i Normandie förra sommaren. Men nu mina herrar är det dags att inse faktum. Kriget är förlorat. Inget som vi gör kan längre påverka utgången av kriget. De av er som vill söka er hemåt för att försöka finna era familjer får göra det. Jag ska inte hindra er. Se bara till att göra er av med era SS-uniformer först. Jag behöver väl inte förklara vad ni har att vänta er om ni blir tillfångatagna och bär SS-runorna på kragen? Speciellt inte om de som griper er kommer från Röda armén.
- De av er som vill stanna hos mig är förstås välkomna. Jag stannar för att mitt land just nu invaderas av fientliga styrkor. Jag stannar för min familjs skull. Jag vet inte hur, men jag ska göra motstånd så länge jag orkar. Om tio minuter ger jag mig av i en av bandvagnarna. Tio minuter, men inte en enda sekund längre. Då hinner vi inte undan från amerikanarna som snart är här. De av er som vill följa mig ansluter då. Nu lämnar jag er några minuter så att ni var och en får fundera över saken.
Så gick han stapplande bort och satte sig i skuggan under ett äppleträd och lät sig bli omplåstrad av sjukvårdaren. Det visade sig att skadan inte var så allvarlig som han trott från början. Stickan hade gått in i nacken ganska ytligt och såret på kinden var mer ett skrubbsår än något annat. Med andra ord hade blodet lurat honom att tro att han varit allvarligare skadad än vad han i själva verket var. Två rejäla förband stoppade snabbt blödningen och om det funnits möjlighet att sy ett par stygn så hade han förmodligen klarat sig undan några större ärr. Han hann inte fundera mer på sin framtida fagerhet för då hade de tio minuterna gått och han begav sig ned till de två överlevande bandvagnarna för att se om han skulle få någon mer med sig.
Under den korta vandringen till fordonen funderade han intensivt över vad han skulle göra framöver. Skulle han verkligen fortsätta kämpa för en förlorad sak? Skulle han verkligen riskera sitt och sina mannars liv när inget de gjorde kunde påverka kriget i varken den ena eller den andra riktningen? Han började nästan ångra att han sagt det han gjort. Det smidigaste och mest skonsamma för hans återstående soldater hade kanske varit att vänta in de annalkande amerikanarna och helt enkelt ge upp. Visserligen hade han liksom alla andra soldater inom krigsmakten svurit Adolf Hitler sin totala lojalitet och lydnad, men var det egentligen värt att dö för nu när allt hopp om seger var ute och Tredje rikets dagar räknade? När han närmade sig platsen där bandvagnarna stod hoppades han att de flesta skulle ha valt att lämna förbandet för att försöka ta sig hemåt. Men vad skulle han göra med de soldater som kanske valde att stanna kvar? Han bestämde sig tämligen snabbt att han skulle försöka ta sig upp till Danmark. Det var enligt kartan han tittat på inte mer än fem eller möjligtvis sex mil till den danska gränsen. Där rasade så vitt han visste inga strider och där var det heller inte svårt att ta sig vidare till neutrala Sverige om det skulle bli verklig kris. Om någon hindrade dem och undrade var de var på väg skulle han alltid kunna hävda att de fått order om att förflytta sig upp mot nordost för att förbereda försvaret av Danmark eller något sådant. Men han hoppades innerligt att de flesta av hans soldater skulle ha valt att lämna enheten. Det skulle vara betydligt lättare för tre eller fyra man att försöka komma undan än om 20 man skulle göra detsamma.
Men alla sådana förhoppningar grusades när han kom fram. Samtliga soldater som återstod av kompaniet stod uppställda och var beredda på avfärd. Inte en enda hade valt att lämna sina kamrater. Det var nästan så att han fick en tår i ögat samtidigt som han kände en stor värme växa fram i bröstet. Hans manskap hade kämpat sida vid sida så länge att de nu vid det bittra slutet valde att stötta sina kamrater än att rädda sitt eget skinn. Han harklade sig och talade kortfattat för att inte avslöja sitt känsloutbrott. Han inbillade sig att han fortfarande var tvungen att hålla någon slags professionell mask utåt mot manskapet.
- Jag är glad att se er allihop. Nu är det dags att dra sig ur den här byn innan de allierade kommer hit. Uppsittning samtliga. Vi far mot nordost och den danska gränsen. Ju längre avstånd vi har mellan oss och amerikanarna desto mer tid får vi på oss att förbereda nästa motståndsnäste. Jag tar befälet i första vagnen och Schiller i den andra. Vi kör i hög hastighet för vi har ont om tid. Vi stannar varannan timma för att byta förare och för att tanka. Undvik radiosamband om möjligt eftersom vi kan avlyssnas av de allierade. Frågor? Inga? Bra! Utgå!
Under tystnad satt männen upp och med ett muller började bandvagnarna rulla framåt på deras sista resa.
Fortsättning följer...
-
Fredrik Andersson
- Medlem
- Inlägg: 1411
- Blev medlem: 22 december 2005, 23:51
- Ort: Södermanland
5. Den sista striden – norra Tyskland april 1945
Vårsolen brände verkligen intensivt på hans rygg där han låg i skogsbrynet. Svetten pärlade sig i pannan och stora droppar svett rann ned under hjälmen och ned i hans ansikte. Ilsket torkade han bort en svettdroppe som hängde på hans nästipp och som verkade trotsa tyngdlagen genom att aldrig vilja falla ned i mossan under honom. Den tyska östersjökusten var bara några kilometer längre bort och han tyckte sig kunna ana hur kalla vindar från havet emellanåt svepte över landskapet. Han tittade på klockan för åtminstone tionde gången. 0743. Om två minuter skulle han ge order om eldöppnande. De brittiska soldaterna där nere i gläntan hade inte en aning om att SS-soldaterna befann sig alldeles i närheten. Han log kallt inombords. Dessa jäkla britter var så övertygade om att kriget redan var slut att de inte ens hade brytt sig om att sätta ut vakter. Deras arrogans skulle de snart bittert få ångra. De tio SS-soldaterna hade sakta under flera timmar närmat sig britterna. De hade spanat och kikat och de visste precis var alla britterna befann sig.
Det handlade om två brittiska stridsvagnar och en jeep med tillhörande besättningar. De var förmodligen delar av ett större förband som befann sig någonstans i närheten. Totalt befann sig 15 brittiska soldater där nere i gläntan bara 75 meter ifrån platsen där han låg. De var så nära att han kunde höra dem tala och skratta och han kände till och med doften från kaffepannan som stod på eldstaden därnere. Han tittade åter på klockan. 0744. Han lyfte sakta sitt vapen och riktade noggrant in sig på männen där nere. Han siktade på en löjtnant som stod vid eldstaden och skrattade åt ett skämt som någon av hans soldater just berättat. I handen höll han en tennmugg med vad Müller antog var en av dessa eviga koppar te som britterna envisades med att hälla i sig. Ingen av de brittiska soldaterna där nere tittade upp emot höjden där han låg under ett stort risknippe. För bråkdelen av en sekund tyckte han nästan synd om de ovetande britterna därnere. De hade inte en aning om att inom några få sekunder skulle de flesta av dem vara dödade eller sårade. Han tittade på klockan igen. 07.44.55. Han osäkrade vapnet och drog ett djupt andetag. Han stärkte sitt grepp runt vapnet och siktade in sig på den brittiske officerens mage. 3-2-1. Han pressade in avtryckaren.
Han hörde inte knallen från vapnet. Han kände rekylen i axeln och han kunde se hur den brittiska löjtnanten sjönk ihop, fortfarande med sin temugg i handen. Soldaterna där nere tittade sig förvirrat omkring och någon av dem gjorde en ansats till att rusa upp efter sitt vapen men det var för sent. Inom loppet av en sekund hade de tio SS-männen öppnat eld. Britterna var chanslösa. De hade långt till sina vapen som de påpassligt hade ställt upp mot jeepen och de kunde inte bestämma från vilket håll den fientliga elden kom. Fem sekunder senare rörde sig ingen av britterna där nere. Ett par av dem stönade och en av dem grät tydligen, men ingen av dem var i skick att lyfta ett vapen mot tyskarna. Müller gjorde tecken till de andra att resa sig upp och sakta närma sig britterna. De såg alla fram emot att få gå igenom de brittiska förråden för själva hade de inte ätit sig mätta på över två veckor. Tanken på att kanske komma över lite tobak eller ännu hellre några amerikanska cigaretter gjorde att Müller kanske var lite för ivrig. Först när han konstaterat att alla de tio tyska soldaterna var oskadda och de hade gått flera meter ned mot britterna så insåg han sitt misstag. Han hade inte bekämpat stridsvagnarna!
I samma sekund som denna insikt träffade honom som ett hammarslag mitt i ansiktet förstod han att han inte hade lyckats slå ut alla britter där nere. För plötsligt mullrade motorn till på den ena av Sherman-stridsvagnarna och till sin fasa såg han hur kanontornet vred sig som i slowmotion till dess att det till synes enorma kanonröret verkade peka rakt mot honom. Han insåg att han inte skulle hinna springa tillbaka till sitt skydd och han insåg också att det inte fanns någon endaste sten eller stock att söka skydd bakom. I ögonvrån såg han hur en av hans kamrater fumlade med sitt pansarskott, men han insåg att det var för sent. Britten där inne i stridsvagnen skulle hinna skjuta innan hans kamrat skulle hinna avlossa sitt pansarskott.
- Helvete också! Ska det verkligen sluta så här?
Tankarna susade snabbt igenom hans huvud. Så kom skottet.
Han kastades flera meter upp i liften och redan innan han landat förstod han att han den här gången var han allvarligt sårad. Den här gången skulle det inte räcka med ett par förband för att han skulle komma på fötter igen. När han landade gjorde han det i kratern där brittens granat slagit ned. Han landade med ansiktet nedåt i jorden och doften av den fuktiga jorden som nu doftade av korditgaserna fyllde hans näsa. Så kom smärtan.
Det var som om en skärbrännare hade tänts inne i hans kropp. Smärtan i ryggslutet var enorm. Han vrålade ut sin smärta och för ett ögonblick var han övertygad om att smärtan i magen skulle göra honom sinnessjuk. Under tiden han skrek så förvånades han över att han inte hörde ett enda ljud, inte ens sig själv skrika. Det tjöt i hans öron och han insåg att han troligtvis hade sprängt bägge sina trumhinnor och att det varma kletiga som rann ned för hans hals förmodligen var blod från de sargade hörselgångarna. Hur ont det än gjorde i ryggen så visste hann att den brittiske soldaten som gömde sig inne i stridsvagnen vid det här laget skulle ha kunnat ladda om kanonen, även om han var ensam inne i vagnen. Müller förstod att nästa skott skulle innebära slutet för honom. Hur ont han än hade i sin sargade och trötta kropp så måste han övervinna sin smärta och ta sig därifrån. När han försökte ta sig släpande därifrån så insåg han att det aldrig skulle gå, Varje rörelse i hans kropp framkallade våldsamma smärtvågor och han illamåendet välde upp inom honom. Det var då han fattade beslutet.
Det här var slutet. Han kunde inte bekämpa fienden. Han kunde inte heller ta sig där ifrån. Det enda som återstod för honom var att dö. Han rullade över på rygg. Han kände hur han hade svårt att andas normalt eftersom varje andetag framkallade våldsamma hugg av smärta i ryggslutet. Han knep ihop ögonen. Det har var alltså slutet på hans 20-åriga liv. Det var inte meningen att han skulle överleva kriget och att han skulle få komma hem till Liese igen. Snabbt sände han henne en tanke där han bad om förlåtelse för att han nog skulle tvingas slå upp förlovningen. Så öppnade han ögonen och tittade rakt upp mot den blå himlen där ovanför.
Det var nästan molnfritt och det ljusblå himlavalvet pryddes endast av några få tunna moln på hög höjd. Solen kunde han inte se, men han kände hur den starka vårsolen värmde hans trötta, svettiga och smutsiga ansikte. Vilken annan stund som helst tidigare i hans liv hade han lagt sig ned i en skogsdunge och bara njutit av solen. Men nu, i livets uppenbara slutskede, så var vackert vårväder det sista han tänkte på. Smärtan var intensiv i hela hans kropp och han kände hur tårarna började bryta fram. Han var osäker på om det var på grund av smärtan eller om det berodde på det faktum att han kände sig så fruktansvärt lurad.
Han hade överlevt flyganfall, dygnslånga artilleribeskjutningar, närstrider i häckarna i Normandie, massanfall av ryska soldater på östfronten och långa patruller på fiendekontrollerat område. Han hade varit soldat i nästan två och ett halvt år. Och nu, när kriget förmodligen skulle komma att vara över inom några få dagar så skulle han alltså dö. Det var inte alls rättvist resonerade han för sig själv.
Det var då han plötsligt kom till insikten att han fortfarande levde. Britten där nere hade inte skjutit ett andra skott. Han försökte ännu en gång sätta sig upp men återigen tvingade smärtan honom att ge upp alla försök att röra sig för egen kraft. Så tittade han plötsligt in i Schillers oroliga ansikte som sänkte sig över honom. Tjutet i hans öron höll i sig men han insåg att han inte sprängd bägge trumhinnorna eftersom han nu kunde höra hur Schiller vrålade till honom.
- Hauptscharführer! Å herre gud så ni ser ut! Var är ni sårad? Kan ni gå själv? Kan ni tala?
Müller skakade på huvudet.
- Nej, Schiller! Jag kan inte gå! Jag kan inte ens röra mig! Vad hände med britten?
- Löwenberg fick i väg sitt pansarskott till slut! Britten står där nere och brinner. Ingen av dem överlevde!
- Schiller, lyssna nu noga! Vi måste här ifrån! Men jag kan inte gå själv! Ni måste hjälpa mig!
- Självklart hauptscharführer! Ni har tagit oss så här långt och nu är det vår tur att ta er den sista biten! Vilka är era order?
- Inga order, Schiller. Se bara till att vi kommer här ifrån.
Så blev det mörkt för hauptscharführer Hans Müller när han förlorade medvetandet. Kriget tog för hans del slut den 29 april 1945, två kilometer från Östersjökusten.
Fortsättning och avslutning följer...
Vårsolen brände verkligen intensivt på hans rygg där han låg i skogsbrynet. Svetten pärlade sig i pannan och stora droppar svett rann ned under hjälmen och ned i hans ansikte. Ilsket torkade han bort en svettdroppe som hängde på hans nästipp och som verkade trotsa tyngdlagen genom att aldrig vilja falla ned i mossan under honom. Den tyska östersjökusten var bara några kilometer längre bort och han tyckte sig kunna ana hur kalla vindar från havet emellanåt svepte över landskapet. Han tittade på klockan för åtminstone tionde gången. 0743. Om två minuter skulle han ge order om eldöppnande. De brittiska soldaterna där nere i gläntan hade inte en aning om att SS-soldaterna befann sig alldeles i närheten. Han log kallt inombords. Dessa jäkla britter var så övertygade om att kriget redan var slut att de inte ens hade brytt sig om att sätta ut vakter. Deras arrogans skulle de snart bittert få ångra. De tio SS-soldaterna hade sakta under flera timmar närmat sig britterna. De hade spanat och kikat och de visste precis var alla britterna befann sig.
Det handlade om två brittiska stridsvagnar och en jeep med tillhörande besättningar. De var förmodligen delar av ett större förband som befann sig någonstans i närheten. Totalt befann sig 15 brittiska soldater där nere i gläntan bara 75 meter ifrån platsen där han låg. De var så nära att han kunde höra dem tala och skratta och han kände till och med doften från kaffepannan som stod på eldstaden därnere. Han tittade åter på klockan. 0744. Han lyfte sakta sitt vapen och riktade noggrant in sig på männen där nere. Han siktade på en löjtnant som stod vid eldstaden och skrattade åt ett skämt som någon av hans soldater just berättat. I handen höll han en tennmugg med vad Müller antog var en av dessa eviga koppar te som britterna envisades med att hälla i sig. Ingen av de brittiska soldaterna där nere tittade upp emot höjden där han låg under ett stort risknippe. För bråkdelen av en sekund tyckte han nästan synd om de ovetande britterna därnere. De hade inte en aning om att inom några få sekunder skulle de flesta av dem vara dödade eller sårade. Han tittade på klockan igen. 07.44.55. Han osäkrade vapnet och drog ett djupt andetag. Han stärkte sitt grepp runt vapnet och siktade in sig på den brittiske officerens mage. 3-2-1. Han pressade in avtryckaren.
Han hörde inte knallen från vapnet. Han kände rekylen i axeln och han kunde se hur den brittiska löjtnanten sjönk ihop, fortfarande med sin temugg i handen. Soldaterna där nere tittade sig förvirrat omkring och någon av dem gjorde en ansats till att rusa upp efter sitt vapen men det var för sent. Inom loppet av en sekund hade de tio SS-männen öppnat eld. Britterna var chanslösa. De hade långt till sina vapen som de påpassligt hade ställt upp mot jeepen och de kunde inte bestämma från vilket håll den fientliga elden kom. Fem sekunder senare rörde sig ingen av britterna där nere. Ett par av dem stönade och en av dem grät tydligen, men ingen av dem var i skick att lyfta ett vapen mot tyskarna. Müller gjorde tecken till de andra att resa sig upp och sakta närma sig britterna. De såg alla fram emot att få gå igenom de brittiska förråden för själva hade de inte ätit sig mätta på över två veckor. Tanken på att kanske komma över lite tobak eller ännu hellre några amerikanska cigaretter gjorde att Müller kanske var lite för ivrig. Först när han konstaterat att alla de tio tyska soldaterna var oskadda och de hade gått flera meter ned mot britterna så insåg han sitt misstag. Han hade inte bekämpat stridsvagnarna!
I samma sekund som denna insikt träffade honom som ett hammarslag mitt i ansiktet förstod han att han inte hade lyckats slå ut alla britter där nere. För plötsligt mullrade motorn till på den ena av Sherman-stridsvagnarna och till sin fasa såg han hur kanontornet vred sig som i slowmotion till dess att det till synes enorma kanonröret verkade peka rakt mot honom. Han insåg att han inte skulle hinna springa tillbaka till sitt skydd och han insåg också att det inte fanns någon endaste sten eller stock att söka skydd bakom. I ögonvrån såg han hur en av hans kamrater fumlade med sitt pansarskott, men han insåg att det var för sent. Britten där inne i stridsvagnen skulle hinna skjuta innan hans kamrat skulle hinna avlossa sitt pansarskott.
- Helvete också! Ska det verkligen sluta så här?
Tankarna susade snabbt igenom hans huvud. Så kom skottet.
Han kastades flera meter upp i liften och redan innan han landat förstod han att han den här gången var han allvarligt sårad. Den här gången skulle det inte räcka med ett par förband för att han skulle komma på fötter igen. När han landade gjorde han det i kratern där brittens granat slagit ned. Han landade med ansiktet nedåt i jorden och doften av den fuktiga jorden som nu doftade av korditgaserna fyllde hans näsa. Så kom smärtan.
Det var som om en skärbrännare hade tänts inne i hans kropp. Smärtan i ryggslutet var enorm. Han vrålade ut sin smärta och för ett ögonblick var han övertygad om att smärtan i magen skulle göra honom sinnessjuk. Under tiden han skrek så förvånades han över att han inte hörde ett enda ljud, inte ens sig själv skrika. Det tjöt i hans öron och han insåg att han troligtvis hade sprängt bägge sina trumhinnor och att det varma kletiga som rann ned för hans hals förmodligen var blod från de sargade hörselgångarna. Hur ont det än gjorde i ryggen så visste hann att den brittiske soldaten som gömde sig inne i stridsvagnen vid det här laget skulle ha kunnat ladda om kanonen, även om han var ensam inne i vagnen. Müller förstod att nästa skott skulle innebära slutet för honom. Hur ont han än hade i sin sargade och trötta kropp så måste han övervinna sin smärta och ta sig därifrån. När han försökte ta sig släpande därifrån så insåg han att det aldrig skulle gå, Varje rörelse i hans kropp framkallade våldsamma smärtvågor och han illamåendet välde upp inom honom. Det var då han fattade beslutet.
Det här var slutet. Han kunde inte bekämpa fienden. Han kunde inte heller ta sig där ifrån. Det enda som återstod för honom var att dö. Han rullade över på rygg. Han kände hur han hade svårt att andas normalt eftersom varje andetag framkallade våldsamma hugg av smärta i ryggslutet. Han knep ihop ögonen. Det har var alltså slutet på hans 20-åriga liv. Det var inte meningen att han skulle överleva kriget och att han skulle få komma hem till Liese igen. Snabbt sände han henne en tanke där han bad om förlåtelse för att han nog skulle tvingas slå upp förlovningen. Så öppnade han ögonen och tittade rakt upp mot den blå himlen där ovanför.
Det var nästan molnfritt och det ljusblå himlavalvet pryddes endast av några få tunna moln på hög höjd. Solen kunde han inte se, men han kände hur den starka vårsolen värmde hans trötta, svettiga och smutsiga ansikte. Vilken annan stund som helst tidigare i hans liv hade han lagt sig ned i en skogsdunge och bara njutit av solen. Men nu, i livets uppenbara slutskede, så var vackert vårväder det sista han tänkte på. Smärtan var intensiv i hela hans kropp och han kände hur tårarna började bryta fram. Han var osäker på om det var på grund av smärtan eller om det berodde på det faktum att han kände sig så fruktansvärt lurad.
Han hade överlevt flyganfall, dygnslånga artilleribeskjutningar, närstrider i häckarna i Normandie, massanfall av ryska soldater på östfronten och långa patruller på fiendekontrollerat område. Han hade varit soldat i nästan två och ett halvt år. Och nu, när kriget förmodligen skulle komma att vara över inom några få dagar så skulle han alltså dö. Det var inte alls rättvist resonerade han för sig själv.
Det var då han plötsligt kom till insikten att han fortfarande levde. Britten där nere hade inte skjutit ett andra skott. Han försökte ännu en gång sätta sig upp men återigen tvingade smärtan honom att ge upp alla försök att röra sig för egen kraft. Så tittade han plötsligt in i Schillers oroliga ansikte som sänkte sig över honom. Tjutet i hans öron höll i sig men han insåg att han inte sprängd bägge trumhinnorna eftersom han nu kunde höra hur Schiller vrålade till honom.
- Hauptscharführer! Å herre gud så ni ser ut! Var är ni sårad? Kan ni gå själv? Kan ni tala?
Müller skakade på huvudet.
- Nej, Schiller! Jag kan inte gå! Jag kan inte ens röra mig! Vad hände med britten?
- Löwenberg fick i väg sitt pansarskott till slut! Britten står där nere och brinner. Ingen av dem överlevde!
- Schiller, lyssna nu noga! Vi måste här ifrån! Men jag kan inte gå själv! Ni måste hjälpa mig!
- Självklart hauptscharführer! Ni har tagit oss så här långt och nu är det vår tur att ta er den sista biten! Vilka är era order?
- Inga order, Schiller. Se bara till att vi kommer här ifrån.
Så blev det mörkt för hauptscharführer Hans Müller när han förlorade medvetandet. Kriget tog för hans del slut den 29 april 1945, två kilometer från Östersjökusten.
Fortsättning och avslutning följer...
-
Fredrik Andersson
- Medlem
- Inlägg: 1411
- Blev medlem: 22 december 2005, 23:51
- Ort: Södermanland