Nu är det bara att ladda ner en ny version av
det gamla taktiska krigsspelet som är windowsbaserat.
Läs mer (länkar i texten för nerläsningen
http://www.shrapnelgames.com/News/pr_01.htm
Mvh
/John T.
SPMBT för WINDOWS
Det är mer likt än olikt i användargränsnittet, du kan börja spela direkt.Sarvi skrev:Får jag bara tillbaka min dator från rep så ska jag testa - jag spelade en del SP:WAW förr. Det gamla SPMBT iddes jag aldrig få funktionellt. Skiljer sig SPMBT och SPWAW mycket åt (förutom i spelperiod då)?
Men det finns en massa större och mindre skilnader under ytan, tex är SPMBT en mycket vassare motståndare om du spelar mot datorn.
Det fanns en gammal konflikt mellan SPWAW och SPWW2/SPMBT gängen, de jobbade ihop för många år sedan och samarbetet sprack, men nu har det flutit så mycket vatten under bron att man inte ids bråka längre. Men din fråga kan nog fortfarande få väldigt långa svar om man får svar "från fel personer" på de respektive forumen.
Mvh
/John T.
Verkar ju funka fint än så länge (under kvällen, vill säga)! Testspelade ett enkelt litet meeting engagement mellan Sverige och Sovjetunionen 1981 - skitfräckt med 103:or, pvpjtgb och lite löst löskeinfanteri mot Ivan. Fick tyvärr storstryk av den lede AI... Jag är fruktansvärt ringrostig, märker jag.
Hunnit spela igenom några scenarier nu - känns lite som att spela gamla micro armour bordsspel, typ Challenger 2000. Nostalgitripp!
Testade att spela 7th AirCav i LZ X-ray (Ia Drang Valley), svårt men kul. Dock är jag besviken på hur CAS fungerade - trots att jag ledde in understödet enligt alla konstens regler. Dedikerade Forward Observers eldleder, med fri sikt, mot fi infanteri i öppen terräng, på sluttningarna av Chu Pong-bergen med gott om säkerhetsavstånd till egna enheter - så skulle dom nödvändigtvis pricka in sig på mina enheter ändå! De stackarna låg i skogsbrynet i dalen nedanför och slogs för allt vad tygen höll, femhundra pound napalm innanför kragen hjälpte dom inte alls. Jag tror att kanske en femtedel eller så av all CAS hamnade på fienden, resten hamnade på egna enheter, vilket kändes en smula orättvist. Vid två tillfällen fick mina tappra flygbojs för sig att angripa mitt understödjande artilleri grupperat i LZ Falcon - nio kilometer bort! Och då var ändå inflygningsriktningen från övre vänstra hörnet. Klockren träff i ett ammunitionsupplag, haubitsbatteriet som var grupperat intill det när det exploderade mådde direkt obra.
CAS borde döpas om till TWIMC - To Whom It May Concern. Artilleriet var däremot träffsäkert och bra, vilket behövdes i det scenariot. 
Testade att spela 7th AirCav i LZ X-ray (Ia Drang Valley), svårt men kul. Dock är jag besviken på hur CAS fungerade - trots att jag ledde in understödet enligt alla konstens regler. Dedikerade Forward Observers eldleder, med fri sikt, mot fi infanteri i öppen terräng, på sluttningarna av Chu Pong-bergen med gott om säkerhetsavstånd till egna enheter - så skulle dom nödvändigtvis pricka in sig på mina enheter ändå! De stackarna låg i skogsbrynet i dalen nedanför och slogs för allt vad tygen höll, femhundra pound napalm innanför kragen hjälpte dom inte alls. Jag tror att kanske en femtedel eller så av all CAS hamnade på fienden, resten hamnade på egna enheter, vilket kändes en smula orättvist. Vid två tillfällen fick mina tappra flygbojs för sig att angripa mitt understödjande artilleri grupperat i LZ Falcon - nio kilometer bort! Och då var ändå inflygningsriktningen från övre vänstra hörnet. Klockren träff i ett ammunitionsupplag, haubitsbatteriet som var grupperat intill det när det exploderade mådde direkt obra.
CAS borde döpas om till TWIMC - To Whom It May Concern. Artilleriet var däremot träffsäkert och bra, vilket behövdes i det scenariot. 
Jaa, CAS är oftast ett slöseri med pengar i spelet, och designerna visar tydligt på riskerna att lita på "flygpojkar".Sarvi skrev:Hunnit spela igenom några scenarier nu - känns lite som att spela gamla micro armour bordsspel, typ Challenger 2000. Nostalgitripp!
Testade att spela 7th AirCav i LZ X-ray (Ia Drang Valley), svårt men kul. Dock är jag besviken på hur CAS fungerade - trots att jag ledde in understödet enligt alla konstens regler. Dedikerade Forward Observers eldleder, med fri sikt, mot fi infanteri i öppen terräng, på sluttningarna av Chu Pong-bergen med gott om säkerhetsavstånd till egna enheter - så skulle dom nödvändigtvis pricka in sig på mina enheter ändå! De stackarna låg i skogsbrynet i dalen nedanför och slogs för allt vad tygen höll, femhundra pound napalm innanför kragen hjälpte dom inte alls. Jag tror att kanske en femtedel eller så av all CAS hamnade på fienden, resten hamnade på egna enheter, vilket kändes en smula orättvist. Vid två tillfällen fick mina tappra flygbojs för sig att angripa mitt understödjande artilleri grupperat i LZ Falcon - nio kilometer bort! Och då var ändå inflygningsriktningen från övre vänstra hörnet. Klockren träff i ett ammunitionsupplag, haubitsbatteriet som var grupperat intill det när det exploderade mådde direkt obra.
Delvis för att spelarna brukar överanvända det,
och delvis för att programmet har samma "säkerhetsavstånd" för alla länder för perioden 1950-2020.
Mvh
/John T.
Satt halva natten igår... improduktivt men roligt!
Spelar just nu en Generated Campaign Sverige-Sovjetunionen sommaren 1980. I den här verkligheten så råkade de stora warzawapakts-manövrarna i Östersjön 1978-1984 vara förberedelser för det som i svensk krigsplanläggning benämndes Krigsfall II SN, dvs landstigningar i söder och infall genom Finland mot Övre Norrland. Jämrans! Striderna utspelar sig i norra Sverige - jag brukar göra de flesta slagen till antingen Meeting Engagements, Delay eller Defend, med någon enstaka Advance inkastad. Assault mot nedgrävda ryska pansarstyrkor känns inte helt inom ramen för mitt privata krig, med tanke på mina resurser, så de slagen väljer jag bort.
Min Core Force är en reducerad norrlandsskyttebataljon - efter den kaotiska mobiliseringen kunde bara två Nskkomp ställas upp. Materiel är bland annat bv 202, pltgb, pskott 68, grg m/48 och pvpj 1110. Dessutom har jag en spaningskompani, och rörligt pansarvärn i form av två pvpjbv 2062 (eller var det 2061?), plus två Ikv 91. Högre ledning från brigad- och division är minst sagt skakigt, så förstärkningar och ersättningsmanskap plockas upp när man har chansen. På så sätt har bataljonen skaffat sig en liten luftvärnsstyrka: två Rb-70 och två 20mm lvakan. Resurser för indirekt eld föreligger i form av ett 10,5cm haubbatt. Mitt granatkastarkompani utplånades tyvärr på ett tidigt stadium av några MiG-23 med brandstridsmedel och clusterbomber. Nu senast beslagtog jag ett helt pvrbkompani utrustat med Rb 53 Bantam, tänkte ge T-vagnarna en otäck överraskning i flanken när tillfället uppenbarar sig.
Motståndaren då?
Ja, det är lite olika vad man träffar på - det värsta jag råkat stöta ihop med är T-80 och T-64. Det tog sin lilla tid att avspisa dom - lyckades till sist få till några skott med grg och pvpj snett bakifrån eller rakt från sidan som gjorde slut på dom. Annars är det mest T-72or man dyker på, med en eller annan reservbetonad pluton T-62:or emellanåt. T-55 har förekommit, men endast med minvält. Infanteriet är alltid upsuttet i antingen BMP-1 och -2, eller BTR-70 och MTLB-vagnar. Ryska pvrbskyttar kan vara väldigt farliga för mina fordon - tur att jag har så få.
Ryssen har nästan alltid flygunderstöd, den elakingen - det var därför jag var tvungen att skaffa mig luftvärn. Fördelen som mina styrkor har är återigen att de har så lite fordon att flygarna inte plockar rätt mål - oftast prickar de in sig på en tom pltg eller bv som står och väntar vid en åsa bakom linjerna, istället för att bomba mina infanterister och pvstyrkor. Vid ett tillfälle fick jag svenskt luftunderstöd i form av Lätta Attacken - en rote Sk 60 med arak! Det kunde man nu struntat i, med tanke på att ryssen hade tre SAM-6 Gainful lvrbv och jefvulen vet hur många SA-7 lätta lvrb. Så dom föll i backen fortare än man hann säga "klubba säl". Mitt försök med helikopter (En Bell 47) som en snabb spaningsresurs för att utröna var det ryska grkbatteriet var grupperat rönte samma öde - man kanske kan hävda att den upptäckte var lvbatteriet fanns?
Några omfattande anfallsstrider med mina nuvarande förband är, som ni förstår, inte helt lätta att genomföra. Oftast blir det att ta och hålla ett småbrutet eller skogbevuxet område innan Ivan hinner fram, för att därefter möjligen gå till motangrepp. Med korta stridsavstånd har mina styrkor möjlighet att bekämpa det ryska pansaret med åtminstone en chans att vinna. Flankerna täckts av pvplut och spaningsplutonerna, eftersom AI:n är pigg på att dra iväg en pluton strv eller två för en omfattning. Det värsta är det ryska artilleriet, som verkligen är hårdslående. Hinner inte mina styrkor gräva ner sig innan stålregnet faller så är det kymigt. Utan pbv:er så är rörligheten ett problem - åka bv in i stridsställningarna är inte genomförbart om det finns minsta risk för sammanstöt. Den bristande rörligheten gör det också svårt att undkomma artilleriet - jag får försöka skapa ett så djupt försvar som möjligt. Stora, öppna ytor är no-go areas för egna styrkor om man inte är skymd av skog eller höjdryggar. Sådana ytor pryds annars lämpligast med huggpipor och grgomgångar i brynen, eftersom AI: gärna chansar med en eller två pansarfordon för att hålla uppe sitt tempo i framryckningen. Har man bara fått infanteriet att sitta av med några välriktade ksp-salvor och pvpj-skott på maxavstånd, och sedan stänkt lite indirekt eld på dom, så har pansaret ganska dålig runtomsikt när de rycker fram framför det avsuttna infanteriet.
Men på det hela taget går det bra för vår norrlandsskyttebataljon - av fem utkämpade strider den här sommaren så har två varit Decisive victories, två har varit Marginal victories och en blev ett Draw - jag utplånade visserligen så gott som hela den ryska styrkan, men han lyckades ta alla victory-hexes och gav bataljonen kännbara förluster.
Dalmas, testa att ändra "Delay"-värdena filen CamoGame i Game Data mappen. Värdena som ska ändras är GraphDelay och UnitMoveDelay. Jag fick minska mina lite (Har Win XP, 2,3 GH och 256 minne, i en enkel laptop).
Spelar just nu en Generated Campaign Sverige-Sovjetunionen sommaren 1980. I den här verkligheten så råkade de stora warzawapakts-manövrarna i Östersjön 1978-1984 vara förberedelser för det som i svensk krigsplanläggning benämndes Krigsfall II SN, dvs landstigningar i söder och infall genom Finland mot Övre Norrland. Jämrans! Striderna utspelar sig i norra Sverige - jag brukar göra de flesta slagen till antingen Meeting Engagements, Delay eller Defend, med någon enstaka Advance inkastad. Assault mot nedgrävda ryska pansarstyrkor känns inte helt inom ramen för mitt privata krig, med tanke på mina resurser, så de slagen väljer jag bort.
Min Core Force är en reducerad norrlandsskyttebataljon - efter den kaotiska mobiliseringen kunde bara två Nskkomp ställas upp. Materiel är bland annat bv 202, pltgb, pskott 68, grg m/48 och pvpj 1110. Dessutom har jag en spaningskompani, och rörligt pansarvärn i form av två pvpjbv 2062 (eller var det 2061?), plus två Ikv 91. Högre ledning från brigad- och division är minst sagt skakigt, så förstärkningar och ersättningsmanskap plockas upp när man har chansen. På så sätt har bataljonen skaffat sig en liten luftvärnsstyrka: två Rb-70 och två 20mm lvakan. Resurser för indirekt eld föreligger i form av ett 10,5cm haubbatt. Mitt granatkastarkompani utplånades tyvärr på ett tidigt stadium av några MiG-23 med brandstridsmedel och clusterbomber. Nu senast beslagtog jag ett helt pvrbkompani utrustat med Rb 53 Bantam, tänkte ge T-vagnarna en otäck överraskning i flanken när tillfället uppenbarar sig.
Motståndaren då?
Ja, det är lite olika vad man träffar på - det värsta jag råkat stöta ihop med är T-80 och T-64. Det tog sin lilla tid att avspisa dom - lyckades till sist få till några skott med grg och pvpj snett bakifrån eller rakt från sidan som gjorde slut på dom. Annars är det mest T-72or man dyker på, med en eller annan reservbetonad pluton T-62:or emellanåt. T-55 har förekommit, men endast med minvält. Infanteriet är alltid upsuttet i antingen BMP-1 och -2, eller BTR-70 och MTLB-vagnar. Ryska pvrbskyttar kan vara väldigt farliga för mina fordon - tur att jag har så få.
Ryssen har nästan alltid flygunderstöd, den elakingen - det var därför jag var tvungen att skaffa mig luftvärn. Fördelen som mina styrkor har är återigen att de har så lite fordon att flygarna inte plockar rätt mål - oftast prickar de in sig på en tom pltg eller bv som står och väntar vid en åsa bakom linjerna, istället för att bomba mina infanterister och pvstyrkor. Vid ett tillfälle fick jag svenskt luftunderstöd i form av Lätta Attacken - en rote Sk 60 med arak! Det kunde man nu struntat i, med tanke på att ryssen hade tre SAM-6 Gainful lvrbv och jefvulen vet hur många SA-7 lätta lvrb. Så dom föll i backen fortare än man hann säga "klubba säl". Mitt försök med helikopter (En Bell 47) som en snabb spaningsresurs för att utröna var det ryska grkbatteriet var grupperat rönte samma öde - man kanske kan hävda att den upptäckte var lvbatteriet fanns?
Några omfattande anfallsstrider med mina nuvarande förband är, som ni förstår, inte helt lätta att genomföra. Oftast blir det att ta och hålla ett småbrutet eller skogbevuxet område innan Ivan hinner fram, för att därefter möjligen gå till motangrepp. Med korta stridsavstånd har mina styrkor möjlighet att bekämpa det ryska pansaret med åtminstone en chans att vinna. Flankerna täckts av pvplut och spaningsplutonerna, eftersom AI:n är pigg på att dra iväg en pluton strv eller två för en omfattning. Det värsta är det ryska artilleriet, som verkligen är hårdslående. Hinner inte mina styrkor gräva ner sig innan stålregnet faller så är det kymigt. Utan pbv:er så är rörligheten ett problem - åka bv in i stridsställningarna är inte genomförbart om det finns minsta risk för sammanstöt. Den bristande rörligheten gör det också svårt att undkomma artilleriet - jag får försöka skapa ett så djupt försvar som möjligt. Stora, öppna ytor är no-go areas för egna styrkor om man inte är skymd av skog eller höjdryggar. Sådana ytor pryds annars lämpligast med huggpipor och grgomgångar i brynen, eftersom AI: gärna chansar med en eller två pansarfordon för att hålla uppe sitt tempo i framryckningen. Har man bara fått infanteriet att sitta av med några välriktade ksp-salvor och pvpj-skott på maxavstånd, och sedan stänkt lite indirekt eld på dom, så har pansaret ganska dålig runtomsikt när de rycker fram framför det avsuttna infanteriet.
Men på det hela taget går det bra för vår norrlandsskyttebataljon - av fem utkämpade strider den här sommaren så har två varit Decisive victories, två har varit Marginal victories och en blev ett Draw - jag utplånade visserligen så gott som hela den ryska styrkan, men han lyckades ta alla victory-hexes och gav bataljonen kännbara förluster.
Dalmas, testa att ändra "Delay"-värdena filen CamoGame i Game Data mappen. Värdena som ska ändras är GraphDelay och UnitMoveDelay. Jag fick minska mina lite (Har Win XP, 2,3 GH och 256 minne, i en enkel laptop).
- - En tryckt manual istället för de nuvarande html-hjälpfilerna
- En CD istället för nedladdningsfil.
- Stöder högre upplösning än 800x600 (upp till 1600x1200)
- Möjlighet att spara mer än fem PBEM-spel. (Fast hur någon ska ha 250 email-matcher pågående samtidigt övergår mitt förstånd.
- En mer kapabel karteditor.
Bittert konstaterande...
Finnarna är äckligt bra i försvar - jag (Sovjetunionen 1982) anföll nergrävda finska förband med en reducerad stridsvagnsbataljon och en reducerad infanteribataljon (i MTLBs). Plus ohyggligt mycket artilleri, som fick bomba på i det närmaste oavbutet i tio rundor medan jag marscherade upp mot der schwerpunkt. Za Rodina! Za Brezjnev! Uraaaaaah!, etc.
Gick skit, eftersom jag pga ett, det medgives, rätt undermåligt spaningsjobb hade lagt världens trumeld på en framskjuten pluton (som det iofs nog var väldigt synd om), medans terrängen bakom trumelden var precis nerlusad med lömska infanterister som varken syntes eller sköt förrän man nästan körde över dom, plus alla dessa osportsliga minfält. Ow! Eldrökbakåt, liksom. Sen fick artilleriet (salvpjäser... we like) panga på igen, men det var ju så dags för då hade finnarna redan skjutit bort mina minröjresurser. Fick bli lite improviserad minröjning i bästa NKVD straffbataljonstil, vilket givetvis gav horribla förluster. Särskilt som det finska artilleriet vaknat till liv och helt oceremoniellt flunkade in salva efter salva av 12 cm grk innan jag fick tyst på dom... Ihh!
Nå, till slut lyckades jag mala mig igenom de där envetna jäklarna och ta anfallsmålen... spelet tyckte att det var en marginell seger för mig, jag vet int det jag. Snyggt var det inte, hursomhelst. En Materielschlacht i allra högsta grad, väldigt fantasilöst. Bättre spaningsjobb är av nöden. När jag kollade av kartan efter striden såg jag att min inledande rek hade haft oturen att bli stoppad av en ensam sketen kanon precis i skarven mellan två finska positioner, som annars hade varit perfekt att sparka in en kil emellan.
Gick skit, eftersom jag pga ett, det medgives, rätt undermåligt spaningsjobb hade lagt världens trumeld på en framskjuten pluton (som det iofs nog var väldigt synd om), medans terrängen bakom trumelden var precis nerlusad med lömska infanterister som varken syntes eller sköt förrän man nästan körde över dom, plus alla dessa osportsliga minfält. Ow! Eldrökbakåt, liksom. Sen fick artilleriet (salvpjäser... we like) panga på igen, men det var ju så dags för då hade finnarna redan skjutit bort mina minröjresurser. Fick bli lite improviserad minröjning i bästa NKVD straffbataljonstil, vilket givetvis gav horribla förluster. Särskilt som det finska artilleriet vaknat till liv och helt oceremoniellt flunkade in salva efter salva av 12 cm grk innan jag fick tyst på dom... Ihh!
Nå, till slut lyckades jag mala mig igenom de där envetna jäklarna och ta anfallsmålen... spelet tyckte att det var en marginell seger för mig, jag vet int det jag. Snyggt var det inte, hursomhelst. En Materielschlacht i allra högsta grad, väldigt fantasilöst. Bättre spaningsjobb är av nöden. När jag kollade av kartan efter striden såg jag att min inledande rek hade haft oturen att bli stoppad av en ensam sketen kanon precis i skarven mellan två finska positioner, som annars hade varit perfekt att sparka in en kil emellan.
-
Mikael Eklund
- Medlem
- Inlägg: 225
- Blev medlem: 10 april 2002, 15:21
- Ort: Stockholm
Jorå det har jag gjort, har spelat SP till och från sedan ettan kom för drygt 10 år sedan, det är min dator som inte klarar av Win-varianten. Win98 och dos-varianten gick dock bra. Har 700 Mhz och ett uselt grafikkort...Sarvi skrev:Satt halva natten igår... improduktivt men roligt!
Spelar just nu en Generated Campaign Sverige-Sovjetunionen sommaren 1980. I den här verkligheten så råkade de stora warzawapakts-manövrarna i Östersjön 1978-1984 vara förberedelser för det som i svensk krigsplanläggning benämndes Krigsfall II SN, dvs landstigningar i söder och infall genom Finland mot Övre Norrland. Jämrans! Striderna utspelar sig i norra Sverige - jag brukar göra de flesta slagen till antingen Meeting Engagements, Delay eller Defend, med någon enstaka Advance inkastad. Assault mot nedgrävda ryska pansarstyrkor känns inte helt inom ramen för mitt privata krig, med tanke på mina resurser, så de slagen väljer jag bort.
Min Core Force är en reducerad norrlandsskyttebataljon - efter den kaotiska mobiliseringen kunde bara två Nskkomp ställas upp. Materiel är bland annat bv 202, pltgb, pskott 68, grg m/48 och pvpj 1110. Dessutom har jag en spaningskompani, och rörligt pansarvärn i form av två pvpjbv 2062 (eller var det 2061?), plus två Ikv 91. Högre ledning från brigad- och division är minst sagt skakigt, så förstärkningar och ersättningsmanskap plockas upp när man har chansen. På så sätt har bataljonen skaffat sig en liten luftvärnsstyrka: två Rb-70 och två 20mm lvakan. Resurser för indirekt eld föreligger i form av ett 10,5cm haubbatt. Mitt granatkastarkompani utplånades tyvärr på ett tidigt stadium av några MiG-23 med brandstridsmedel och clusterbomber. Nu senast beslagtog jag ett helt pvrbkompani utrustat med Rb 53 Bantam, tänkte ge T-vagnarna en otäck överraskning i flanken när tillfället uppenbarar sig.
Motståndaren då?
Ja, det är lite olika vad man träffar på - det värsta jag råkat stöta ihop med är T-80 och T-64. Det tog sin lilla tid att avspisa dom - lyckades till sist få till några skott med grg och pvpj snett bakifrån eller rakt från sidan som gjorde slut på dom. Annars är det mest T-72or man dyker på, med en eller annan reservbetonad pluton T-62:or emellanåt. T-55 har förekommit, men endast med minvält. Infanteriet är alltid upsuttet i antingen BMP-1 och -2, eller BTR-70 och MTLB-vagnar. Ryska pvrbskyttar kan vara väldigt farliga för mina fordon - tur att jag har så få.
Ryssen har nästan alltid flygunderstöd, den elakingen - det var därför jag var tvungen att skaffa mig luftvärn. Fördelen som mina styrkor har är återigen att de har så lite fordon att flygarna inte plockar rätt mål - oftast prickar de in sig på en tom pltg eller bv som står och väntar vid en åsa bakom linjerna, istället för att bomba mina infanterister och pvstyrkor. Vid ett tillfälle fick jag svenskt luftunderstöd i form av Lätta Attacken - en rote Sk 60 med arak! Det kunde man nu struntat i, med tanke på att ryssen hade tre SAM-6 Gainful lvrbv och jefvulen vet hur många SA-7 lätta lvrb. Så dom föll i backen fortare än man hann säga "klubba säl". Mitt försök med helikopter (En Bell 47) som en snabb spaningsresurs för att utröna var det ryska grkbatteriet var grupperat rönte samma öde - man kanske kan hävda att den upptäckte var lvbatteriet fanns?
Några omfattande anfallsstrider med mina nuvarande förband är, som ni förstår, inte helt lätta att genomföra. Oftast blir det att ta och hålla ett småbrutet eller skogbevuxet område innan Ivan hinner fram, för att därefter möjligen gå till motangrepp. Med korta stridsavstånd har mina styrkor möjlighet att bekämpa det ryska pansaret med åtminstone en chans att vinna. Flankerna täckts av pvplut och spaningsplutonerna, eftersom AI:n är pigg på att dra iväg en pluton strv eller två för en omfattning. Det värsta är det ryska artilleriet, som verkligen är hårdslående. Hinner inte mina styrkor gräva ner sig innan stålregnet faller så är det kymigt. Utan pbv:er så är rörligheten ett problem - åka bv in i stridsställningarna är inte genomförbart om det finns minsta risk för sammanstöt. Den bristande rörligheten gör det också svårt att undkomma artilleriet - jag får försöka skapa ett så djupt försvar som möjligt. Stora, öppna ytor är no-go areas för egna styrkor om man inte är skymd av skog eller höjdryggar. Sådana ytor pryds annars lämpligast med huggpipor och grgomgångar i brynen, eftersom AI: gärna chansar med en eller två pansarfordon för att hålla uppe sitt tempo i framryckningen. Har man bara fått infanteriet att sitta av med några välriktade ksp-salvor och pvpj-skott på maxavstånd, och sedan stänkt lite indirekt eld på dom, så har pansaret ganska dålig runtomsikt när de rycker fram framför det avsuttna infanteriet.
Men på det hela taget går det bra för vår norrlandsskyttebataljon - av fem utkämpade strider den här sommaren så har två varit Decisive victories, två har varit Marginal victories och en blev ett Draw - jag utplånade visserligen så gott som hela den ryska styrkan, men han lyckades ta alla victory-hexes och gav bataljonen kännbara förluster.
Dalmas, testa att ändra "Delay"-värdena filen CamoGame i Game Data mappen. Värdena som ska ändras är GraphDelay och UnitMoveDelay. Jag fick minska mina lite (Har Win XP, 2,3 GH och 256 minne, i en enkel laptop).
Saknar verkligen striderna i Frankrike mellan britter och tyskar maj 1940 i ettan. Eller Vietnamkampanjen i trean.
En ordentlig patch för nedladdning finns numera på spelets hemsida.
