Arn trilogin (återigen).

[SuperPalle]

Jan Guillou är ju lite i ropet så att säga på detta forum nu. Hans historiska åsikter (jag tyckte det var det bäst lämpade ordet) disskuteras för fullt men att han har fått möjlighet till att utrycka dom är tack vara dom prisade Arnböckerna, Så vad tycker forumsmedlemmarna om dessa böcker (altså såsom skönliterära böcker, inte historiska). Personligen tycker jag att det är som att ge Bruce Willis ett svärd och kasta tillbaka honom till medeltiden. Med andra ord väldigt tråkigt. Jag tycker inte att han har lyckats skapa något alls.

Era åsikter?

[Björn E]

De är ungefär som alla andra Guillos böcker: Huvudpersonen är superhjälte och bäst på allt.

Jag tycker dock att både Arn-trilogin och Ondskan är mycket bra.

[BrittSten]

Jag måste säga att även om jag verkligen inte gillar lilla janne så tyckte jag att dessa böcker var suveräna, något av det bästa jag läst faktiskt.
Naturligtvis inte ur historiskt perpsektiv då.

[Ja77]

De kan vara roligt att läsa om en super-mäniska ibland, men Arn blir lite tjatigt. Särskilt som danskarna går i varända fälla....

Det finns en bok Svärdet och spiran som handlar ungefär (host host) om samma sak, fast då får man följa systern och hennes problem att försörja brodern så han har råd att kriga. Krig kosta pengar.....

Någon som läst Svärdet och spiran?

[Kynes]

Jag har läst alla Arn böckerna (+ den om birger jarl) och tycker att dom faktist är mycket bra böcker som är underhållande att läsa. Men att sedan JG går och söker "historiska" bevis för sina romaner och påstår att det mest troligt har gått till på det hära viset, har gjort att mina tankar om honom inte är de högsta.

[Petter D]

Underhållande, men historiskt inkorrekta. Speciellt delen i det Heliga landet, kul att slippa den idiotiska korstågsromantiseringen för en gångs skull.

Mvh/ Petter, tidigare känd som Centurion

[B Hellqvist]

Underhållande, men historiskt inkorrekta. Speciellt delen i det Heliga landet, kul att slippa den idiotiska korstågsromantiseringen för en gångs skull.

Mvh/ Petter, tidigare känd som Centurion

Man märker att han läst in sig på senare års forskning i "Tempelriddaren", och att den revisionistiska synen på korstågen (företrädd i bl.a. Terry Jones korstågsserie på TV för några år sedan) får komma fram.

[SuperPalle]

Underhållande, men historiskt inkorrekta. Speciellt delen i det Heliga landet, kul att slippa den idiotiska korstågsromantiseringen för en gångs skull.

Mvh/ Petter, tidigare känd som Centurion

Jag bryr mig inte om det historiska värdet, det känns som om det är genom diskuterat.

[D. Andersson]

Jag har läst den nämnda Svärdet och spiran. Underhållningsmässigt välskriven. Hur bra den stämmer överens med verkligheten vet jag inte, men författaren utstrålar kunskap i ämnet, något vi av "Janne" lärt oss inte behöver betyda någonting.

Jan Guillou är en av mina favoritförfattare när det gäller den enkla underhållningen. Har läst Hamilton-serien (11 böcker) en gång, vissa två, Ondskan ett par gånger och Arn-trilogin 3 gånger, + Arvet från Arn ett par gånger, och jag har uppskattat alla, vilket nog syns på antalet gånger jag läst böckerna. Han har visserligen en attityd i böckerna som ibland blir svår att stå ut med, men samtidigt så finner åtminstone jag hjältekaraktärerna underbara. Men som sagt är det väldigt simpel underhållning. Utmärkt att kombinera med tyngre litteratur.

[Stefan]

Hör till dem som tycker att Arn-böckerna är klart läsbara som skönlitteratur. Som historiska böcker? Tja, bara man inte har ambition att kalla dem för facklitteratur lätt omklädda till skönlitteratur är de naturligtvis också mycket OK. Man får upp ett intresse för historia om inte annat.

Ett litet exempel: Vi läste forskningsmetodik på grundnivå inom Historien (Forma historien). En av exemplen var ur en kanoniseringsprocess, om en flicka som helt vildsint rymde från sitt eget bröllop.
Det är givetvis Gunvor från Guillous berättelse, det var i stort enbart munkagossen som saknades.

[B Hellqvist]

Hör till dem som tycker att Arn-böckerna är klart läsbara som skönlitteratur. Som historiska böcker? Tja, bara man inte har ambition att kalla dem för facklitteratur lätt omklädda till skönlitteratur är de naturligtvis också mycket OK. Man får upp ett intresse för historia om inte annat.

Ett litet exempel: Vi läste forskningsmetodik på grundnivå inom Historien (Forma historien). En av exemplen var ur en kanoniseringsprocess, om en flicka som helt vildsint rymde från sitt eget bröllop.
Det är givetvis Gunvor från Guillous berättelse, det var i stort enbart munkagossen som saknades.

Håller med. Jag fann hans böcker läsvärda (även om det knappast var det bästa jag läst). Två av miraklerna i den första boken har han plockat från en bok med mirakelberättelser från 1400-talet.

[olafR]

Hade det svårt att ta mig igenom Vägen till jerusalem och tror nog inte att det blir av att läsa något mer av Guillo. Tycker inte om hans berättarteknik.

Dessutom har jag hört av en rätt säker källa att han snott stora delar av sin bok häxornas försvarare.

[Ja77]

D. Andersson: själv ser jag kronan och sprian som fiktiv men ligger rätt historiskt.

[MrMR]

Som skönlitterär mentalrensare tycker jag att böckerna om Arn är väldigt underhållande. Det är liksom lätt skrivet och man behöver inte hålla allt för många namn i huvudet.
Att kalla den för faktalitteratur inom historia är dock helt befängt.
Alltså, jag tycker som de flesta andra här

/Martin

[Necros]

Jag gillade Arn-trilogion och även "Arvet efter Arn". Tyckte dom var förhållandevis lättlästa och skön avkoppling. Har däremot alltid haft svårt för hans böcker om Hamilton, så jag blev positivt överraskad av böckerna om Arn.

/Mikael