Saltkråkan

[Blomster]

Se sådär, då har man tagit mod till sig för att starta en tråd på Skalman också.
Satt och funderade över en sak: filmatiseringarna av Astrid Lindgrens böcker är inspelade under flera decennier, även om man bortser från de mindre kända filmatiseringarna av Pippi Långstrump och Kalle Blomkvist från 40- och 50talet så finns i alla fall 60talet (Byllerbyn, Saltkråkan), 70talet (Emil, Bröderna Lejonhjärta, Madicken), 80talet (Ronja, Rasmus på luffen samt den något styvmoderligt behandlade Mio min Mio) och 90talet (Lotta på Bråkmakargatan samt Kalle Blomkvist) representerat som decennier med seriösa överföringar av Lindgrens böcker till film och TV.

När jag var liten under 80-talet hade exempelvis Lejonhjärta och Ronja inte alltför många år på nacken, men idag är de trots att rätt åldrade produktioner som trots detta fängslar barn fortfarande. Vad jag funderade över var huruvida filmerna kommer att vara föråldrade inom ett antal decennier eller ifall även mina barn kommer att kunna uppskatta dem i framtiden? Vad gäller klassiska sagor som Ronja, Lejonhjärta eller Mio min Mio borde det ju vara rätt gjutet att de kommer vara lika spännande för morgondagens barn som för mig eller mina äldre generationskamrater, de går så att säga att stoppa i samma fack som Bröderna Grimm eller liknande. Fantasivärldar och "lägereldarnas och sagornas tid" blir nog inte föråldrat så lätt. Vad gäller Emil, Madicken och liknande skildringar av den tid som Astrid själv växte upp gäller lite samma sak: redan när de producerades handlade de om svunnen tid (något som Astrid också tar hänsyn till i berättandet, när det förklaras att "detta var något som man pysslade med förr i tiden").

Det vanskliga är de berättelser som skildrar nutid, eller rättare sagt den tid de skrevs i. Ta till exempel Saltkråkan, när farbror Melker vill handla en pensel och Tjorvens pappa begeistrat tipsar om det "nya han har fått in", dvs sprayburken. Eller när Teddi och Freddi förklarar att de säger DU till sin magister, "så gör vi här på Saltkråkan". Visst finns det spännande händelser i Saltkråkan också, som till exempel episoden med nättjuvarna eller liknande, men är det trots allt för mycket föråldrade företeelser i historierna för att kunna fängsla barn om, säg, 30 år? Vad tror Skalman?

Saltkråkan skrevs mig veterligen för TV och inte som bok först, kan det vara en bidragande orsak till att den är så mycket mer daterad än andra berättelser?

/Blomster

[B Hellqvist]

Tidsmarkörer finns ju i alla dramatiska framställningar, så det är oundvikligt att de blir daterade förr eller senare. Jag har svårt att tänka mig något som inte känns föråldrat om man börjar detaljgranska det. Ta t.ex. Tintin och Spirou; jag håller på att läsa böckerna för min 6-årige son, och frånvaron av mobiler, datorer och allt annat vi lagt oss till med de senaste åren är påtaglig. Frågan är om det är så viktigt egentligen, då det som främst bestämmer hållbarheten är om det är bra historier. Det är nog större risk att en ungdomsdeckare från 50-talet känns nattstånden om skurkarna beskrivs som "svartmuskiga förbrytartyper med sydländskt utseende", än att barnen i boken inte har mobiltelefoner.

[frejs väpnare]

Bra böcker förblir bra böcker, och kommer "alltid" att bli lästa för att de är bra. Där betyder tidsmarkörerna ingenting (eller mycket litet i alla fall)
Anledningen till att "ungdomsdeckaren från 50-talet" känns nattstånden är att den är mediokert skriven, och den enda igenkänningsfaktorn är tidsmarkörer som är obegrepliga för dagens ungdomar. "Vi-som-vet-mest, morfar Gingko, Andrea-Doria/Stockholm, Benke Nilsson, Varg-Olle, tiotusenkronorsfrågan, Sverigeloppet, svartvit tv, etc

[lampros]

Bra böcker förblir bra böcker, och kommer "alltid" att bli lästa för att de är bra. Där betyder tidsmarkörerna ingenting (eller mycket litet i alla fall)

Bra böcker är som sagt bra, tiden spelar då ingen roll - den spelar snarast med, tidsmarkörerna bidrar till att ge boken liv och färg.

[BullsEye]

Saltkråkan är ett sant svenskt mästerverk. Jag tror inte att något annat präglade min uppväxt i lika hög grad som Saltkråkan.

[frejs väpnare]

Jag tillhör en tidigare generation.
"Mio, min mio" - en fantastisk fantasybok (skulle man säga i dag) och "Rasmus på luffen" - sönderläst och nyinköpt på gamla dar
Och så Tvillingdetektiverna förstås - men jag känner inget behov av att nyinköpa dem.