Mordet på Jesse James av ynkryggen Robert Ford

[Giancarlo]

"The Assassination of Jesse James By The Coward Robert Ford"
Medverkande: Brad Pitt som Jesse James, Casey Affleck som Robert Ford.
http://www.imdb.com/title/tt0443680/

Jag tycker denna är en av de bästa westerns som någonssin gjorts. Även om den på pappret är en western om Jesse James som många andra, ger den här intrycket också av att vara en någorlunda korrekt historisk skildring av skurken och mannen Jesse James, och eftersom jag är en artonhundratalsfanatiker så känns det härligt att komma in i denna artonhundratalsvärld i centrala USA. Fantastisk vacker film, och karaktärerna är fantastiska.
Westernfilmer vill ofta visa upp action, medan The Assassination of Jesse James är en krypande karaktärsfilm med väldigt lite våld, och då är det väldigt oromantiserat.

Den unge, ivrige, naive men samtidigt ormlikt föreäiske. lättstötte och humorlöse Robert Ford poträtteras alldeles fantastiskt av Casey Affleck och tar över hela filmen. (Det är synd att Oscarstatyetten i rollen "bästa biroll" gick till Javier Bardem för sin genomonda psykopat i "No county for old men", även om det är väldigt välförtjänt.)

Brad Pitt gör sin karriärs första porträtt som åldrad gubbe, och som karismatisk åldrande deprimerad skurk till Jesse James tar han bort eventuella romantiska skimmer från karaktären, samtidigt som filmen ändå behåller detta. Ändå är Jesse James här väldigt mångbetonad. Han är både karismatisk, älskvärd, häftig och i centrum, samtidigt som han är på dekis och tidvis ond. Jag tror ingen skildring har kommit närmare verklighetens Jesse James.


Om ni inte sett filmen tycker jag det är väl värt de 2 timmarna och 40 minuterna. Historisk film är inte bara krigsscener.

[Giancarlo]

Ett testamente till filmens historiska korrekthet kan man se när man granskar Robert Ford's egna beskrivning av mordet på Jesse James gentemot filmens:

"On the morning of April 3, Jess and I went downtown, as usual, before breakfast, for the papers. We got to the house about eight o'clock and sat down in the front room. Jess was sitting with his back to me, reading the St. Louis Republican. I picked up the Times, and the first thing I saw in big headlines was the story about Dick Liddil's surrender. Just then Mrs. James came in and said breakfast was ready. Beside me was a chair with a shawl on it, and as quick as a flash I lifted it and shoved the paper under. Jess couldn't have seen me, but he got up, walked over to the chair, picked up the shawl and threw it on the bed, and taking the paper, went out to the kitchen. I felt that the jig was up, but I followed and sat down at the table opposite Jess.
Mrs. James poured out the coffee and then sat down at one end of the table. Jesse spread the paper on the table in front of him and began to look over the headlines. All at once Jess said: "Hello, here. The surrender of Dick Liddil." And he looked across at me with a glare in his eyes.
"Young man, I thought you told me you didn't know that Dick Liddil had surrendered," he said.
I told him I didn't know it.
"'Well," he said, "it's very strange. He surrendered three weeks ago and you was right there in the neighborhood. It looks fishy."
He continued to glare at me, and I got up and went into the front room. In a minute I heard Jess push his chair back and walk to the door. He came in smiling, and said pleasantly: "Well, Bob, it's all right, anyway."
Instantly his real purpose flashed upon my mind. I knew I had not fooled him. He was too sharp for that. He knew at that moment as well as I did that I was there to betray him. But he was not going to kill me in the presence of his wife and children. He walked over to the bed, and deliberately unbuckled his belt, with four revolvers in it, and threw it on the bed. It was the first time in my life I had seen him without that belt on, and I knew that he threw it off to further quiet any suspicions I might have.
He seemed to want to busy himself with something to make an impression on my mind that he had forgotten the incident at the breakfast table, and said: "That picture is awful dusty." There wasn't a speck of dust that I could see on the picture, but he stood a chair beneath it and then got upon it and began to dust the picture on the wall.
As he stood there, unarmed, with his back to me, it came to me suddenly, 'Now or never is your chance. If you don't get him now he'll get you tonight.' Without further thought or a moment's delay I pulled my revolver and leveled it as I sat. He heard the hammer click as I cocked it with my thumb and started to turn as I pulled the trigger. The ball struck him just behind the ear and he fell like a log, dead."

[Jokke]

Förra årets höjdpunkt filmmässigt. Vackert foto, bra skådespelare och intressant manus. Ett manus som får en att tänka på varför vissa blir myter och legender medan andra glöms bort.

Brad Pitt spelar psykopaten Jesse James utmärkt. Jesse är en person som ständigt är paranoid och som kan skifta blixtsnabbt mellan glädje och ilska. Tycker själva karaktären Jesse James är lik en annan kriminell karaktär, nämligen Tony Soprano.

[Wooster]

Jag tror ingen skildring har kommit närmare verklighetens Jesse James.

Du kände honom väl?

Tyvärr har jag inte kommit mig för att se filmen än, men det är en underbar filmtitel.

[Glenn Lauritz Andersson]

Jag håller med, det är en förvånansvärt bra film.

Och tack, Giancarlo, för att du är en "artonhundratalsfantast" - vi verkar inte vara många i Sverige!
Det är i alla fall inte något århundrade som har särskilt hög status på universitetens historiska institutioner i Sverige - i Lund tror jag vi avklarade det på ett par veckor i grundkursen.