När kommer nästa del?
Mitt litterära inlägg - Spinn-off från PanzerIV:s tråd
-
Fredrik Andersson
- Medlem
- Inlägg: 1411
- Blev medlem: 22 december 2005, 23:51
- Ort: Södermanland
Avslutande del...
6. Minnen – Stockholms skärgård, midsommar 2004
Den varma sommarbrisen som svepte in igenom det öppna fönstret smekte hans fårade ansikte och på något sätt fick detta honom att lugna ned sig. Stormen av minnen som svept över honom i samma stund som han öppnat kofferten hade fått hans hjärta att slå ojämnt. Han visste att han borde ta sin hjärtmedicin, men han kom sig inte för det just nu. En metallisk smak spred sig i hans mun och han kände hur kallsvetten bröt fram i hans panna. Mödosamt satte han sig upp i sängen igen. Han hade inte varit bredd på att minnena skulle vara så starka som de varit. Han torkade bort en svettdroppe som fastnat i hans ögonbryn och medan han sträckte sig efter vattenglaset han alltid hade på nattduksbordet insåg han att trots att det gått nästan 60 år så skulle han få leva med minnet av kriget för alltid.
Medan det kalla vattnet rann ned i hans strupe tänkte han tillbaka på de fragment av minnesbilder han hade av flykten till Sverige. Han hade burits från den där skogsdungen av sina soldater på en bår. Nästa minnesbild han hade var att han låg i botten av en mindre träbåt som befann sig ute på något vatten, i efterhand hade han förstått att det varit Östersjön. Febern som rasat i hans kropp hade gjort att han glidit in och ut ur medvetslösheten under flera veckors tid. De första sammanhängande minnesbilder han hade av flykten till Sverige var hur han vaknat upp i en sjukhussäng, bevakad av en svensk värnpliktig.
Efter flera månaders återhämtning hade han skrivits ut från sjukhuset och officiellt varit en fri man. Om än som en flykting. Han hade inte haft några identitetshandlingar på sig när han hamnat på sjukhuset och det var först flera månader senare som han träffat Schiller igen som förklarat hur det hade gått till. De överlevande hade burit honom till kusten efter striden. Det hade inte varit mer än några få kilometer. Under tiden de förflyttat sig hade de tagit av sig sina uniformer och gömt dem i sina ryggsäckar. Sina vapen hade de sänkt i en å som de passerade. När de kom fram till kusten hade de sett ut som vilka krigsflyktingar som helst. De hade lyckats köpa en mindre fiskebåt av en bonde och i skydd av mörkret hade de lämnat den tyska kusten och landet för vilket de kämpat och dött under flera år bakom sig. De hade turats om att ro och de hade via många små danska öar tagit sig över till den skånska kusten. Där hade de snart upptäckts av svenska soldater som omhändertagit dem. De hade insisterat på att de var desertörer ur den tyska armén som lidit skeppsbrott. De betraktades som vilka krigsfångar som helst och fick därmed vård och vila. Ingen hade upptäckt deras sanna identiteter som SS-män.
De flesta av hans kamrater hade så snart det varit möjligt sökt sig hem till Tyskland igen när kriget slutat. Att Tyskland förlorat hade inte varit en överraskning för dem och ärligt talat hade det inte spelat någon roll för dem. Själv hade han stannat kvar på sjukhuset eftersom han varit alltför svag för att flytta hem till Tyskland igen. De svenska läkarna hade opererat honom flera gången men de hade inte lyckats få ut det sista splittret från den brittiske soldatens skott den där dagen i april.
När han så småningom återhämtat sig så pass mycket att han kunde gå själv hade han blivit erbjuden och accepterat att lära sig svenska genom röda korsets försorg. Eftersom han upptäckt att det fanns stora likheter mellan det tyska och det svenska språket hade han haft lätt för att lära sig det nya språket. 1947 hade han blivit så pass frisk och lärt sig så mycket svenska att han kunde söka jobb på en svensk fabrik i mellersta Sverige, i Örebro för att vara exakt. Fem år efter att kriget slutat hade han en egen lägenhet, ett fast jobb och en stadig inkomst. Livet föreföll återgå till det civila livets lugna takt. Allt skulle ha kunnat vara riktigt bra för hans del. Ett stort moln av sorg hade dock förmörkat hans himmel under flera år. Så fort han kunnat efter sjukhusvistelsen hade han påbörjat arbetet med att försöka hitta Liese där nere i Dresden. Han hade fått det sorgsna beskedet att Liese hade varit en av de tiotusentals civila som dödats i krigets slutskede när britterna jämnat staden med marken under krigets absolut sista månad. Han skulle aldrig glömma hennes ansikte eller hennes röst. Och han skulle heller aldrig förlåta britterna för vad de gjort.
Men det skulle visa sig att kärleken fanns i Sverige också. 1955 hade han träffat Margareta och ett par år senare hade de gift sig. Två barn hade det blivit också, Göran och Lars. De hade flyttat till Stockholm 1959 eftersom Hans hade fått jobb där och sedan dess hade de bott där. Margareta hade gått bort 1985 och de senaste åren hade Hans levt ensam ute i skärgården.
Han hade ofta mardrömmar om kriget. Den unge amerikanen som han skjutit i ansiktet den där dagen återkom ofta i hans drömmar, men han hade aldrig kunnat berätta för någon om vad han gjort under kriget, inte ens för Margareta. Det ville han bespara henne. Han hade tappat kontakten med sina gamla kamrater från kriget allt eftersom åren gått. Han hade inte varit angelägen att kämpa för att återuppta de kontakterna.
Än mer tystlåten med sina erfarenheter och sitt förflutna som SS-soldat hade han blivit när det efter kriget blivit uppenbart vad SS hade sysslat med bakom frontlinjerna. Förintelseläger och massgravar och allt vad det var gjorde att han kände en oerhörd skam. Inte för att han kämpat i SS. Visst hade han varit med om att behandla krigsfångar illa, men han hade aldrig deltagit i mördandet av judar och andra folkgrupper. Vad han skämdes över var att han även om han inte själv dödat judar så hade han ju faktiskt hjälpt till att låta detta ske genom att kämpa för Hitler och hans hantlangare. Detta skulle han aldrig någonsin kunna komma över. Självklart hade han anat vad som pågick där borta i östra Europa, men det hade varit i det närmaste förbjudna tankar som han under kriget slagit ifrån sig. Men nu, när kriget var avlägset, så var det den frågeställning som upptog det mesta av hans tid. Hur kunde han försvara sitt deltagande i kriget som SS-man när Tysklands hantering av de europeiska judarna blev känd? Han suckade djupt. Han visste att han skulle få ta med sig dessa frågor obesvarade i döden. För trots att han haft 60 år på sig hade han inte kunnat finna något svar på frågan.
Sakta, nästan med vördnad, stängde han kofferten och sköt in den i klädkammaren igen. Det var en viktig bit av hans liv som låg där i. Ingen del som han skulle kunna berätta om för sina barn eller för sina barnbarn. Så rätade han på ryggen och kände återigen hur splittret djupt inne i ryggen högg till. När smärtan släppt av tittade han ut igenom det öppna fönstret. Barnbarnsbarnen lekte där ute. Han kunde inte låta bli att le åt deras framfart i vattenbrynet. Med en suck stängde han dörren till klädkammaren och kofferten där inne. Det var dags att återigen gå ut och bli den gamle, rara gammelmorfadern som alltid log.
- Någon gång ska jag berätta för Henrik, tänkte han. Någon gång måste de få veta vem jag en gång var, hur obehagligt det än månde vara. Men inte idag. För vem orkar höra om krig och död i Sverige på midsommar?
Så stängde han dörren bakom sig och lämnade sitt förflutna bakom sig för den här gången.
Det var det hela. Det är alltid intressant att få höra vad folk tycker om det man har gjort, även om just detta skrevs strax efter Dackefejden... Kommentarer emottages tacksamt och gärna synpunkter på sådant som skulle kunna vara faktafel och liknande. Tack för att ni orkat läsa! Sgt
6. Minnen – Stockholms skärgård, midsommar 2004
Den varma sommarbrisen som svepte in igenom det öppna fönstret smekte hans fårade ansikte och på något sätt fick detta honom att lugna ned sig. Stormen av minnen som svept över honom i samma stund som han öppnat kofferten hade fått hans hjärta att slå ojämnt. Han visste att han borde ta sin hjärtmedicin, men han kom sig inte för det just nu. En metallisk smak spred sig i hans mun och han kände hur kallsvetten bröt fram i hans panna. Mödosamt satte han sig upp i sängen igen. Han hade inte varit bredd på att minnena skulle vara så starka som de varit. Han torkade bort en svettdroppe som fastnat i hans ögonbryn och medan han sträckte sig efter vattenglaset han alltid hade på nattduksbordet insåg han att trots att det gått nästan 60 år så skulle han få leva med minnet av kriget för alltid.
Medan det kalla vattnet rann ned i hans strupe tänkte han tillbaka på de fragment av minnesbilder han hade av flykten till Sverige. Han hade burits från den där skogsdungen av sina soldater på en bår. Nästa minnesbild han hade var att han låg i botten av en mindre träbåt som befann sig ute på något vatten, i efterhand hade han förstått att det varit Östersjön. Febern som rasat i hans kropp hade gjort att han glidit in och ut ur medvetslösheten under flera veckors tid. De första sammanhängande minnesbilder han hade av flykten till Sverige var hur han vaknat upp i en sjukhussäng, bevakad av en svensk värnpliktig.
Efter flera månaders återhämtning hade han skrivits ut från sjukhuset och officiellt varit en fri man. Om än som en flykting. Han hade inte haft några identitetshandlingar på sig när han hamnat på sjukhuset och det var först flera månader senare som han träffat Schiller igen som förklarat hur det hade gått till. De överlevande hade burit honom till kusten efter striden. Det hade inte varit mer än några få kilometer. Under tiden de förflyttat sig hade de tagit av sig sina uniformer och gömt dem i sina ryggsäckar. Sina vapen hade de sänkt i en å som de passerade. När de kom fram till kusten hade de sett ut som vilka krigsflyktingar som helst. De hade lyckats köpa en mindre fiskebåt av en bonde och i skydd av mörkret hade de lämnat den tyska kusten och landet för vilket de kämpat och dött under flera år bakom sig. De hade turats om att ro och de hade via många små danska öar tagit sig över till den skånska kusten. Där hade de snart upptäckts av svenska soldater som omhändertagit dem. De hade insisterat på att de var desertörer ur den tyska armén som lidit skeppsbrott. De betraktades som vilka krigsfångar som helst och fick därmed vård och vila. Ingen hade upptäckt deras sanna identiteter som SS-män.
De flesta av hans kamrater hade så snart det varit möjligt sökt sig hem till Tyskland igen när kriget slutat. Att Tyskland förlorat hade inte varit en överraskning för dem och ärligt talat hade det inte spelat någon roll för dem. Själv hade han stannat kvar på sjukhuset eftersom han varit alltför svag för att flytta hem till Tyskland igen. De svenska läkarna hade opererat honom flera gången men de hade inte lyckats få ut det sista splittret från den brittiske soldatens skott den där dagen i april.
När han så småningom återhämtat sig så pass mycket att han kunde gå själv hade han blivit erbjuden och accepterat att lära sig svenska genom röda korsets försorg. Eftersom han upptäckt att det fanns stora likheter mellan det tyska och det svenska språket hade han haft lätt för att lära sig det nya språket. 1947 hade han blivit så pass frisk och lärt sig så mycket svenska att han kunde söka jobb på en svensk fabrik i mellersta Sverige, i Örebro för att vara exakt. Fem år efter att kriget slutat hade han en egen lägenhet, ett fast jobb och en stadig inkomst. Livet föreföll återgå till det civila livets lugna takt. Allt skulle ha kunnat vara riktigt bra för hans del. Ett stort moln av sorg hade dock förmörkat hans himmel under flera år. Så fort han kunnat efter sjukhusvistelsen hade han påbörjat arbetet med att försöka hitta Liese där nere i Dresden. Han hade fått det sorgsna beskedet att Liese hade varit en av de tiotusentals civila som dödats i krigets slutskede när britterna jämnat staden med marken under krigets absolut sista månad. Han skulle aldrig glömma hennes ansikte eller hennes röst. Och han skulle heller aldrig förlåta britterna för vad de gjort.
Men det skulle visa sig att kärleken fanns i Sverige också. 1955 hade han träffat Margareta och ett par år senare hade de gift sig. Två barn hade det blivit också, Göran och Lars. De hade flyttat till Stockholm 1959 eftersom Hans hade fått jobb där och sedan dess hade de bott där. Margareta hade gått bort 1985 och de senaste åren hade Hans levt ensam ute i skärgården.
Han hade ofta mardrömmar om kriget. Den unge amerikanen som han skjutit i ansiktet den där dagen återkom ofta i hans drömmar, men han hade aldrig kunnat berätta för någon om vad han gjort under kriget, inte ens för Margareta. Det ville han bespara henne. Han hade tappat kontakten med sina gamla kamrater från kriget allt eftersom åren gått. Han hade inte varit angelägen att kämpa för att återuppta de kontakterna.
Än mer tystlåten med sina erfarenheter och sitt förflutna som SS-soldat hade han blivit när det efter kriget blivit uppenbart vad SS hade sysslat med bakom frontlinjerna. Förintelseläger och massgravar och allt vad det var gjorde att han kände en oerhörd skam. Inte för att han kämpat i SS. Visst hade han varit med om att behandla krigsfångar illa, men han hade aldrig deltagit i mördandet av judar och andra folkgrupper. Vad han skämdes över var att han även om han inte själv dödat judar så hade han ju faktiskt hjälpt till att låta detta ske genom att kämpa för Hitler och hans hantlangare. Detta skulle han aldrig någonsin kunna komma över. Självklart hade han anat vad som pågick där borta i östra Europa, men det hade varit i det närmaste förbjudna tankar som han under kriget slagit ifrån sig. Men nu, när kriget var avlägset, så var det den frågeställning som upptog det mesta av hans tid. Hur kunde han försvara sitt deltagande i kriget som SS-man när Tysklands hantering av de europeiska judarna blev känd? Han suckade djupt. Han visste att han skulle få ta med sig dessa frågor obesvarade i döden. För trots att han haft 60 år på sig hade han inte kunnat finna något svar på frågan.
Sakta, nästan med vördnad, stängde han kofferten och sköt in den i klädkammaren igen. Det var en viktig bit av hans liv som låg där i. Ingen del som han skulle kunna berätta om för sina barn eller för sina barnbarn. Så rätade han på ryggen och kände återigen hur splittret djupt inne i ryggen högg till. När smärtan släppt av tittade han ut igenom det öppna fönstret. Barnbarnsbarnen lekte där ute. Han kunde inte låta bli att le åt deras framfart i vattenbrynet. Med en suck stängde han dörren till klädkammaren och kofferten där inne. Det var dags att återigen gå ut och bli den gamle, rara gammelmorfadern som alltid log.
- Någon gång ska jag berätta för Henrik, tänkte han. Någon gång måste de få veta vem jag en gång var, hur obehagligt det än månde vara. Men inte idag. För vem orkar höra om krig och död i Sverige på midsommar?
Så stängde han dörren bakom sig och lämnade sitt förflutna bakom sig för den här gången.
Det var det hela. Det är alltid intressant att få höra vad folk tycker om det man har gjort, även om just detta skrevs strax efter Dackefejden...
Kommentarer emottages tacksamt och gärna synpunkter på sådant som skulle kunna vara faktafel och liknande. Tack för att ni orkat läsa! Sgt
