Tänkte bara lägga upp en liten novell jag skrivit, hittade den på datorn, och är väl 2 år sedan jag skrev den skulle jag tro, kan vara vissa faktafel och så, men det är trots allt en fiktiv berättelse, men med sanna bakgrund(såklart). Vore kul att veta vad ni på forumet tycker. Tycker ni att den är skriven på ett "konstigt" sett? Jag har skrivit den på lite ett anti-krigiskt sett och försökt tänka hur en soldat kände och tänkte, eller nåt i den stilen. Ja läs, så kanske ni kan kommentera sen!
Han stormade tillsammans med sina kamrater. Genom eld och lågor, ned i kratrar och över lik sprang de. Men de blev inte trötta, stridens hetta gjorde dem nästan övermänskliga, kändes det som. Fienden ger vika inför den bepansrade näven, men deras flyg tvingar tillbaka den, och förlusterna är höga, de kämpar hårt och tappert. Men förgäves.
Hur hade han hamnat där? Nu brydde han inte sig, kriget hade tärt mycket på honom, och den pojke som lämnade sitt kära land bakom sig för att strida, hade nu förvandlats till en erfaren frontsoldat, en ung pojke som blivit veteran allt för lätt i detta grymma krig.
Allt började redan två år tidigare, 1943. Eller egentligen hade han tränats under hela sin barndom, som alla andra i hans genration. Men i alla fall, 1943 det var träning som gällde i ett år, sedan bar det av mot fronten. Efter nästan ett år av träning var det äntligen dags. Nu skulle det bära av mot fronten, och en fantastisk känsla fyllde hans kropp, han var inte rädd, bara upphetsad, tänk att få delta i den ädlaste konsten av alla; krig. Att få göra sitt yttersta för sitt älskade land.
Men detta visade sig bara vara en version som hörde hemma i myter och sagor, verkligheten var en annan.
Vägen till fronten var svår, de allierades plan härjade nästan okontrollerat dag och nattetid. Det var varmt, och all utrustning och de långa avstånden tärde på de unga pojkarna, men de var ändå ivriga att möta fienden.
–Ta betäckning! Fientligt plan!
Denna avskydda fras hördes om och om igen, och det gällde att vara snabb, annars kanske man själv skulle sluta sina dagar i ett dike i Normandie, som blev många av de unga pojkarnas öde. Pojkar som slogs mot andra pojkar och män, som under andra omständigheter kunnat varit deras bästa vänner.
En by ska intas, fienden ska köras ut, ända ut i havet om det går.
-Nu vill jag att ni ger dem allt vad de tål! Skrek en smal officer, Ni är unga starka soldater, det bästa vårt land har att erbjuda! Tänk på det!
Byn var stor nog att bli kallad stad, men det spelade ingen roll. Kanadensiska trupper höll den, och de tänkte inte ge upp den i första taget heller. De unga pojkarna, ivriga att kasta sig in i striderna stormade byn. De intog den också, men till ett hög pris, vilket för många av pojkarna fick betala med sitt liv.
Detta hade varit hans första strid, och han hade klarat sig igenom helskinnad, till skillnad mot många av hans kamrater.
-Marcus! Hördes en röst, hjälp till här!
Ett par soldater höll på att samla ihop de som hade stupat, eller vad som fanns kvar av dem.
Det var en vidrig uppgift, fast ändå ärorik på något sätt, att föra sina kamrater till den sista vilan.
De kanadensiska soldaterna som hade stupat lämnades kvar, och fångarna sköts ner. Några av soldaterna protesterade, men de tystades snabbt.
Under natten bombades byn av allierat flyg och artilleri, och vissa soldater strök med.
-Samla ihop er utrustning, sa en Officer, vi rör på oss!
Landskapet var svårforcerat och det var varmt, täta snår och dungar. Det var ingen som undrade varför de var här, det var självklart, ingen deserterade, hellre dö än fly tänkte de.
De var på väg mot en vacker fransk stad, Caen, som skulle komma att bli en skådeplats av blodiga strider, man mot man.
De rörde sig mot Caens centrum i skydd av mörkret och satte upp posteringar i de delar som fortfarande inte var under kanadensisk kontroll.
Det var mörkt, och en ovanligt kall natt. En röst, vän eller fiende? Ett ljud, måste undersökas.
Precis runt hörnet, en kanadensisk soldat, öga mot öga. Det verkade som om tiden stod stilla, varför sköt ingen av dem? Hade de kommit underfund med krigets vansinne? Nej, en lätt kram med fingret på avtryckaren skulle en av dem möta sitt öde. Marcus tryckte av, och det kändes som overkligt, men den andre mannen föll mot marken, död. Tänk om de hade samma intressen? Det skulle han aldrig få veta.
Detta kändes annorlunda, när man var så nära, det var inte som att skjuta på en man tvåhundra meter bort. Denne man hade varit gift, vittnade vigselringen på hans vänstra ringfinger om. Vad skulle hans familj säga, när han inte kom hem?
Nej, sådana tankar är vansinne i krig.
Röken fyllde luften, brandrök och stoft. Det luktade bränt och död. Men solen sken, och himmelen var klarblå.
-Tanks! Ta betäckning!
Dessa ord kom alltid som en chock, hur skulle man hantera det?
Ett dussin kanadensiska tanks, av amerikans modell, kom körande, över bråte, stenrester och soldater. De vällde fram, och dånet från deras kanoner var öronbedövande. Ett stort hinder var inget problem, det föll ner framför tankens mäktiga vikt, men de tyska soldaternas pansarnävar var ett annat problem, dessa gjöt mod i de hårt ansatta, unga tyska soldaterna.
En soldat, som var fast besluten om att förstöra en tanks, gjorde allt för att uppnå sitt mål. Han avfyrade två pansarskott mot den, men förgäves. Han fick tag i en magnetisk sprängladdning och försökte fästa den på vagnen, men den föll av, han pressade då denna hårt mot vagnens bensintank tills det small av, och han drog hela besättningen med sig i döden.
Varför? Varför så fanatisk? Kärlek till fäderneslandet kallades det. Men Marcus hade sett det, varit där, och kriget var ingen ”ädel konst”. Idealen var oviktiga i det riktiga kriget, det enda som gällde vara att klara sig så länge man kunde, till varje pris. Det spelade ingen roll om man var en sk. ”över-” eller ”undermänniska”.
Solen sken, och sommarluften fylldes av många dofter, de dominerande var rök och dödens söta vidriga stank.
Det gröna helvetet, Le Bocage, den normandiska landsbygden. Slagfältet. Här gällde det att vara försiktig, att överleva. Krypskyttar lurade överallt. Och fiendens flyg var ständigt närvarande.
Ljud i buskarna, engelska röster. En lätt salva in i buskarna och rösterna upphörde, för alltid. Man sköt på det man hörde, inte vad man såg. Kriget bland buskarna, häckarna och snåren var ett psykologiskt krig. Det gällde att hålla ögon och öron öppna, hela tiden, annars kunde det sluta illa. Det slutade illa för många soldater, väldigt många.
En bondgård, tillhåll för fiender? Det enda sättet att få reda på det, att röra sig, röra sig dit. Ett snabbt smatter, två soldater faller. En mynningsflamma från fönstren, vad händer?
-Marcus! Skriker en röst, fort ner i diket, leta reda på ett mål!
Det är nästan som en skjutbana, ni vet de där på nöjesparker, hitta målet och tryck av. Det smäller till, och en brittisk hjälm med hål i rullar ut på gården. Det knakar till bland träden och två väldiga Tiger tanks väller fram, och gör processen mot bondgården kort. Hurrarop hörs, men inte från britterna, för de finns inte längre.
-Är inte krig ett helvete!? Skriker en ung soldat leende till Marcus och springer in bland ruinerna.
Två brittiska soldater, svårt skadade, tas till fånga. De ges vatten och förband, men en officer kommer och stoppar det hela, med ett vapen. En av de tyska soldaterna blir ursinnig och försöker attackera officeren med sina nävar, men hejdas av två kamrater.
-Mördare! Ropar han, men officeren flinar hånfullt och svarar:
-Ja, men vad gör man i krig?
Ja, vad är krig, annat än mord?
Skymningen faller, så gör även de allierade granaterna. Det är omöjligt att sova med alla dessa krevader.
Månader av strider, mördande och nederlag följer.
Men med månaden september följer också en seger.
-Hörde du om segern vid Arnhem? frågar någon Marcus.
-Ja, svarar han med lite hopp i rösten, äntligen verkar det som om krigslyckan vänt!
Men det har den inte, kanske för en liten tid, men de allierade fortsätter att avancera, och inte ens en storoffensiv i december lyckas hejda dem, och dörren till Riket är nu i princip öppen. Ryssarna står vid Rikets östra tröskel, och de allierade vid den västra, finns det någon återvändo? Nej, bara undergången väntar.
Ungern 1945. Det nya slagfältet för de unga pojkarna. De unga pojkarna som nu kan kriget och som nu mer eller mindre varit i strid enda sedan juni året innan. Stridslusten har på många håll övertagits av ångesten, men de vägrar ge upp. De ska vinna om det så ska kosta en hel nation. Vansinniga tankar. Men det gäller livet nu.
Budapest står under belägring, en belägring som är omöjlig att bryta. Omöjlig.
-Framåt! Den välkända ordern hörs om och om igen, men tystas allt för ofta av fienden. Den ståtliga staden har förvandlats till ett inferno av kaos och förstörelse.
Hårda strider, många förluster. Men det räcker inte, nej. De är ju trots allt övermänskliga, har de blivit intalade. Och borde utan svårigheter kunna klara denna uppgift, men det gör de inte.
-Marcus! Hörs en röst, har du hört?
-Hört vad? Frågar han.
-Alla har beordrats från högsta topp att vi ska avlägsna våra medaljer och ärmbindlar!
Var det belöningen för alla år av lojalitet och uppoffring? De vägrade lyda den orden. Men nu kom också den frågan sakta krypandes, var allt värt det? Snart var det förlorat, allt. Det som alla soldater hade uthärdat, de hade stridit så hårt. Allt det var nu förgäves. De hade kämpat och dött under sex långa år, och för vad? De hade kämpat för sin egen undergång.
-Vad ska hända nu? Frågade Marcus sig själv, Är det verkligen över? Är allt förlorat. Vill inte inse det, men måste. Allt var förgäves, det skulle bli seger, men det blev inte det. Det blev förluster, bara förluster.
Men så var sanningen, det var över. Över. Slut.
