Någon som kan tipsa om några fler bra tidiga historiska romaner? Alltså som utspelar sig långt tillbaka i historien, gärna medeltid eller ännu tidigare? Och gärna i Europa, jag är inte lika intresserad av Egypten och sånt där (om vilket det annars finns en del bra).
Själv kan jag nämna Jag är Kerbouchard av Louis L'Amour. (The Walking Drum i original.) L'Amour är annars känd som författare av kioskvästern, så namnet kanske avskräcker. Men boken är faktiskt (tycker jag) överraskande bra. Utspelar sig i Europa på 1100-talet. Nedanstående reklamtext om boken är saxad från L'Amours hemsida (jo, han har en, trots att han är död):
Across Europe, the Russian steppes and through the Byzantine wonder of Constantinople, gateway to Asia, Kerbouchard is thrust into the heart of the treacheries, passions, violence and dazzling wonders of a magnificent time. From castle to slave gallery, from sword-racked battlefields to a princess's secret chamber, and ultimately, to the impregnable fortress of the Valley of Assassins, The Walking Drum is a powerful adventure of an ancient world you will find every bit as riveting as Louis L'Amour's stories of the American West.
En annan medeltidsroman som jag har läst är Mikael Ludenfot av Mika Waltari. Men jag var inte nämnvärt imponerad, tyvärr. Det blir så jobbigt att läsa böcker där huvudpersonen är en idiot...
Från ännu tidigare perioder har jag svårt att hitta böcker. Det kanske inte skrivs så många om de epokerna? Synd i så fall. Det hade varit riktigt kul att läsa bra romaner om t ex goterna, om germanerna, om hur något nytt byggdes upp i Europa efter romarrikets fall, om angelsaxarna och deras invasion av Storbritannien, etc etc. Folkvandringstiden är helt enkelt intressant!
Eller varför inte vikingaböcker! Jag har som sagt läst Röde Orm. Helmer Linderholm har jag också läst en eller två böcker av, men jag blev faktiskt besviken. Jag hade hört gott om honom, men tyckte inte att han motsvarade "hypen". (Fast jag kanske råkade välja fel böcker, han kanske håller varierande kvalité?) Någon som kan tipsa om någon mer vikingaförfattare?
Bra historiska romaner
-
Den stegrande kamelen
- Medlem
- Inlägg: 991
- Blev medlem: 23 mars 2002, 21:08
- Ort: Göteborg
- Kontakt:
-
Gutekrigaren
- Medlem
- Inlägg: 4120
- Blev medlem: 23 mars 2002, 19:38
- Ort: Rom
Hej!
Kamelen: Läs "Drakarnas tid" och uppföljaren "Stormen och svärdet" av Robert Shea. Handlar om en ninjamunk i medeltidens Japan. Denne munk blandas in i ättstriderna kring kejsartronen och reser bland annat i mongolernas rike, där han träffar Kublai Khan. Givetvis sällan historiskt korrekt, men mycket underhållande och intresseväckande!
Mvh Petter
Kamelen: Läs "Drakarnas tid" och uppföljaren "Stormen och svärdet" av Robert Shea. Handlar om en ninjamunk i medeltidens Japan. Denne munk blandas in i ättstriderna kring kejsartronen och reser bland annat i mongolernas rike, där han träffar Kublai Khan. Givetvis sällan historiskt korrekt, men mycket underhållande och intresseväckande!
Mvh Petter
-
Hans Rosenberg
- Medlem
- Inlägg: 152
- Blev medlem: 24 mars 2002, 20:43
- Ort: Stockholm
Romaner
Två böcker, som jag uppskattade då jag läste dem (för tio år sedan), är "Sarum" och "Russka" av Edward Rutherfurd. Bägge böckerna följer samma princip: man får följa en ort eller ett område genom världshistorien. Den första boken kretsar kring Salisbury, England, från senaste istiden fram till andra världskriget, och i den andra följer man ett område i Ryssland (minns dock inte exakt var).
Eftersom det var ett tag sedan jag läste böckerna kan jag inte riktigt avgöra hur bra jag skulle tycka att de är idag, men när jag läste dem uppskattade jag dem mycket. Man lärde sig mycket om trakten, och jag gillar fortfarande konceptet med en geografisk plats som huvudperson i en roman.
Eftersom det var ett tag sedan jag läste böckerna kan jag inte riktigt avgöra hur bra jag skulle tycka att de är idag, men när jag läste dem uppskattade jag dem mycket. Man lärde sig mycket om trakten, och jag gillar fortfarande konceptet med en geografisk plats som huvudperson i en roman.
Jag för min del skulle vilja rekommendera Stig Strömholms (juridikprofessor, rector magnificus emeritus vid Uppsala Universitet, m m) romantrilogi, bestående av böckerna "Dalen", "Fälten" och "Skogen". De utspelar sig från år 451 och framåt vid gränsen mellan Germanien och Gallien, dvs i utkanten av det Romerska Riket på Nedgående. Strömholm har utmärkt koll på historieläget, och skriver dessutom bra litteratur. "Det ligger ett vemodigt undergångsskimmer över dessa vackra vårdagar för ett och ett halvt årtusende sedan", som en recensent skrev, och det ger kanske en liten antydan om stämningsläget. Ingen billig action, alltså, utan "ett kristallklart språk, episk bredd och en tidlöshet i problemställningen som inte kan lämna någon oberörd".
-
Den stegrande kamelen
- Medlem
- Inlägg: 991
- Blev medlem: 23 mars 2002, 21:08
- Ort: Göteborg
- Kontakt:
Lindir: Det där låter alldeles förbannat bra! Precis vad jag var ute efter. Stort tack för tipset!
Frans G skriver väldigt bra det jag läst hittills. Men inte kan han väl ha använt sig av Herman Lindqvist-historia, visst skiljer det väl lite för många år mellan de båda? Röde Orm är i alla fall skriven på 40-talet, ser jag i mitt ex...
Leonidas: Jag har faktiskt läst Sinuhe Egyptiern, och visst var den seg! Men, tro det eller ej, den var betydligt bättre än Mikael Ludenfot...
I Rosens Namn har jag inte läst, men det kanske man borde. Fast jag har sett filmen, så jag vet redan vem som är mördaren.
Rutherfords Sarum har jag hört talas om men inte läst. Kan kanske vara något.
Gutekrigaren: Robert Shea har jag läst, men jag tyckte bara han var sådär. Har i min hylla en annan bok av honom, "All Things Are Lights", som handlar om intressanta ämnen som tempelriddare och den där kristna "utbrytargruppen" i Sydfrankrike, vars namn just nu undgår mig men som ... nej, vänta lite, hette de inte Katarer? Tror att ordet kättare kommer därifrån. I alla fall, boken behandlar högintressanta ämnen men jag tycker ändå inte den är särskilt bra.
Frans G skriver väldigt bra det jag läst hittills. Men inte kan han väl ha använt sig av Herman Lindqvist-historia, visst skiljer det väl lite för många år mellan de båda? Röde Orm är i alla fall skriven på 40-talet, ser jag i mitt ex...
Leonidas: Jag har faktiskt läst Sinuhe Egyptiern, och visst var den seg! Men, tro det eller ej, den var betydligt bättre än Mikael Ludenfot...
I Rosens Namn har jag inte läst, men det kanske man borde. Fast jag har sett filmen, så jag vet redan vem som är mördaren.
Rutherfords Sarum har jag hört talas om men inte läst. Kan kanske vara något.
Gutekrigaren: Robert Shea har jag läst, men jag tyckte bara han var sådär. Har i min hylla en annan bok av honom, "All Things Are Lights", som handlar om intressanta ämnen som tempelriddare och den där kristna "utbrytargruppen" i Sydfrankrike, vars namn just nu undgår mig men som ... nej, vänta lite, hette de inte Katarer? Tror att ordet kättare kommer därifrån. I alla fall, boken behandlar högintressanta ämnen men jag tycker ändå inte den är särskilt bra.
Hr. Stgr. K-mel!
För all del, för all del! Bara glad om jag kan vara till hjälp
Och jag tycker nog att Rosens namn bör läsas, och inte bara ses. Visserligen tyckte jag bra om filmen, men den var ju liksom, eh, bara en film. Boken är både litteratur, historia, teologi, filosofi, etc. Varje läsare tycks ha sitt sätt att uppfatta den - vissa läser den som deckare (vilket är det som format filmen) medan andra uppfattar otaliga andra aspekter. Hela boken är som en labyrint. Vem som var mördaren kommer jag knappt ihåg - det var liksom inte det som var det viktiga ... Jo, om jag ser filmen framför mig minns jag det ju, förstås ...
För all del, för all del! Bara glad om jag kan vara till hjälp
Och jag tycker nog att Rosens namn bör läsas, och inte bara ses. Visserligen tyckte jag bra om filmen, men den var ju liksom, eh, bara en film. Boken är både litteratur, historia, teologi, filosofi, etc. Varje läsare tycks ha sitt sätt att uppfatta den - vissa läser den som deckare (vilket är det som format filmen) medan andra uppfattar otaliga andra aspekter. Hela boken är som en labyrint. Vem som var mördaren kommer jag knappt ihåg
- det var liksom inte det som var det viktiga ... Jo, om jag ser filmen framför mig minns jag det ju, förstås ...
Rosens namn av Umberto Eco och Röde Orm är fantastiska böcker(vilket man kanske inte riktigt kan säga om Herman Lindquists luntor).
Jag vet inte om de bör räknas som historiska romaner eller inte, men Howard Pyles böcker är mycket läsvärda. Jag gillar Samhällets Olycksbarn av Victor Hugo också, och om du gillar pompösa böcker så är den ett måste
Jag vet inte om de bör räknas som historiska romaner eller inte, men Howard Pyles böcker är mycket läsvärda. Jag gillar Samhällets Olycksbarn av Victor Hugo också, och om du gillar pompösa böcker så är den ett måste
Den stegrande kamelen:
Jag har nu, på din inrådan, läst Patrick O´Brians första bok i serien Jack Aubrey, "Första Befälet". Men jag tycker inte att de är lika bra som Hornblower. Jag tycker att Forester bygger upp spänningen innan bataljerna på ett mer läsvärt sätt. Dessutom är själva bataljerna mer omsorgsfullt beskrivna, med mer detaljer och klarare bataljskildring. Sedan är karaktären Hornblower mycket charmigare och finurligare. Jack Aubrey är modig men ganska korkad.
Det kanske är Hornblowers pojkaktiga charm man fastnar vid. Den kan dock vara till en nackdel ibland, då det blir lite väl mycket tonårsäventyr av det.
Jag har nu, på din inrådan, läst Patrick O´Brians första bok i serien Jack Aubrey, "Första Befälet". Men jag tycker inte att de är lika bra som Hornblower. Jag tycker att Forester bygger upp spänningen innan bataljerna på ett mer läsvärt sätt. Dessutom är själva bataljerna mer omsorgsfullt beskrivna, med mer detaljer och klarare bataljskildring. Sedan är karaktären Hornblower mycket charmigare och finurligare. Jack Aubrey är modig men ganska korkad.
Det kanske är Hornblowers pojkaktiga charm man fastnar vid. Den kan dock vara till en nackdel ibland, då det blir lite väl mycket tonårsäventyr av det.
-
Den stegrande kamelen
- Medlem
- Inlägg: 991
- Blev medlem: 23 mars 2002, 21:08
- Ort: Göteborg
- Kontakt:
Leonidas:
Kul att du följde mitt råd! Men mindre kul att du inte gillade det...
Jag skulle ändå råda dig att ge serien åtminstone en bok till innan du överger den. O'Brian är ingen ny Forester, det hoppas jag att jag inte fick det att verka som heller. De är ganska annorlunda i stilen. Den enklaste (fast kanske inte helt rättvisa) kategoriseringen vore att säga att O'Brian är vuxenlitteratur medan Forester är lite mer, som du säger, tonårsäventyr. Kanske inte helt rättvis mot Forester, den beskrivningen, men det är nog i alla fall så att O'Brian kräver lite större tillvänjning, innan man börjar se den (i mitt tycke underbara) lågmälda humorn, innan man riktigt förstår vilken enorm kännedom han har om sin epok, innan man vänjer sig vid hans lite mer avancerade språk. (Fast jag kan inte svara för översättningen, jag har läst böckerna på engelska.)
Angående Aubrey så kan jag hålla med om att han är lite trög (åtminstone när han är på landbacken), men det kompenseras av hans ständige följeslagare Maturin, som är lika mycket av huvudperson han också och osedvanligt intelligent. (Fast enormt opraktisk, de två kompletterar varandra bra...)
Själv har jag läst alla 20 böckerna i serien två gånger, och endera året blir det en tredje gång också. Något att se fram emot!
Kul att du följde mitt råd! Men mindre kul att du inte gillade det...
Jag skulle ändå råda dig att ge serien åtminstone en bok till innan du överger den. O'Brian är ingen ny Forester, det hoppas jag att jag inte fick det att verka som heller. De är ganska annorlunda i stilen. Den enklaste (fast kanske inte helt rättvisa) kategoriseringen vore att säga att O'Brian är vuxenlitteratur medan Forester är lite mer, som du säger, tonårsäventyr. Kanske inte helt rättvis mot Forester, den beskrivningen, men det är nog i alla fall så att O'Brian kräver lite större tillvänjning, innan man börjar se den (i mitt tycke underbara) lågmälda humorn, innan man riktigt förstår vilken enorm kännedom han har om sin epok, innan man vänjer sig vid hans lite mer avancerade språk. (Fast jag kan inte svara för översättningen, jag har läst böckerna på engelska.)
Angående Aubrey så kan jag hålla med om att han är lite trög (åtminstone när han är på landbacken), men det kompenseras av hans ständige följeslagare Maturin, som är lika mycket av huvudperson han också och osedvanligt intelligent. (Fast enormt opraktisk, de två kompletterar varandra bra...)
Själv har jag läst alla 20 böckerna i serien två gånger, och endera året blir det en tredje gång också. Något att se fram emot!
Som svensk är det nästan straffbart att inte ha läst Mobergs utvandrarserie. Belyser flera viktiga historiska aspekter:
Sverige under 1800-talet
USA's under samma period, levnadsvilkor för emmigranterna
Och även några sociala aspekter:
Hur det är att komma som invandrare till ett nytt land
Hur de värderingar som finns idag i USA har uppkommit, t.ex. vapenlagarna
Sverige under 1800-talet
USA's under samma period, levnadsvilkor för emmigranterna
Och även några sociala aspekter:
Hur det är att komma som invandrare till ett nytt land
Hur de värderingar som finns idag i USA har uppkommit, t.ex. vapenlagarna
Håller med om att Mobergs böcker är läsvärda, fast kanske en smula ut-tjatade... Om du gillar böcker om antiken också, så kan jag rekomendera Robert Graves: "Jag Claudius" och "Claudius guden...". De är mycket underhållande(det finns en mycket bra tv-serie som bygger på dem också förresten) även om han kanske lösgör sig från fakta då och då...
-
tyskaorden
- Redaktör emeritus
- Inlägg: 7650
- Blev medlem: 27 mars 2002, 14:52
Ellis Peters
Ellis Peters har skrivet en enligt mitt tycke trevlig deckarserie som utspelar sig på medeltiden. Huvudpersonen är munken broder Cadfael som verkar vid ett kloster i England. Några titlar: Djävulens Novis, Ett lik för mycket, Hatets pilgrim mfl. det finns ett tiotal titlar om jag inte mins fel.
Mvh,
Marcus Karlsson
Mvh,
Marcus Karlsson