We Were Soldiers

[Mats]

Från DN:

Bitter över hur Vietnamkriget brukar skildras av Hollywood tog överstelöjtnant Hal Moore saken i egna händer. Hans bok har nu blivit film med Mel Gibson i rollen som Moore. Alla är glada att få dö för sitt land, skriver Mårten Blomkvist.

Ett orealistiskt universum

Titel: We were soldiers
Regi: Randall Wallace
Medverkande: Mel Gibson, Madeleine Stowe, Sam Elliott, Barry Pepper, Greg Kinnear, Chris Klein, Keri Russell, Don Duong m fl
Speltid: 2 tim 18 min


I "We Were Soldiers" lovar Mel Gibson i rollen som överstelöjtnant Hal Moore i ett tal sina unga mannar att när det kommer till strid i Vietnam ska hans fot vara den första på slagfältet och den sista av det.

Moore håller sitt löfte till soldaterna, och regissören Randall Wallace håller det löfte vibratot i Gibsons stämma ger publiken: när stunden kommer får vi i närbild och ultrarapid följa överstelöjtnantens känga på dess väg ut ur helikoptern, liksom vi senare får följa den när den lämnar slagfältet.

Låter det som den sorts bilder ni vill se i en krigsfilm är "We were soldiers" en film för er. "Braveheart"-författaren Wallaces film innehåller fler sådana ögonblick än någon annan krigsfilm jag sett, inklusive John Waynes superpatriotiska "De gröna baskrarna" från 1968.

"We were soldiers" bygger på en bok av Moore och krigskorrespondenten Joseph L Galloway. Den känsla filmen främst väckte hos mig var förundran. Den rullar fram över filmduken som om "På västfronten intet nytt" aldrig hade skrivits, som om det inte fanns någon "Apocalypse", "Plutonen" eller "Full metal jacket". Men det är så överstelöjtnant Moore vill ha det, om jag förstått saken rätt.

"We were soldiers" skildrar slaget i Ia Drang-dalen 1965, då en mindre styrka amerikanska soldater anförda av Hal Moore under ett par dagar höll stånd mot mångdubbelt fler FNL-soldater. För en civilist är det svårt att avgöra hur imponerande insatsen var. Av filmen framgår att vietnameserna egentligen inte hade någonting att sätta emot det flygunderstöd som stod till Moores förfogande.

Moore tycks ha skrivit sin bok i vrede över hur Vietnamkriget skildrats. I pressmaterialet citeras förordet, med åsikten att "Hollywood hade gång på gång skändligen misslyckats i att skildra kriget och stuckit politiskt förvridna knivar i våra döda kamraters kroppar". För Hal Moore är inte Vietnamkriget någonting som utspelas till ackompanjemang av låtar som "The end" eller "These boots are made for walking". De sextiotalshittarna, effektfullt använda i "Apocalypse" respektive "Full metal jacket", hade i och för sig inte hunnit nå topplistorna 1965, men den sortens populärkultur tycks över huvud taget inte ha funnits i den vid

tiden 43-årige överstelöjtnant Moores universum. Får man tro filmen ägnade sig katoliken Moore utanför slagfältet huvudsakligen åt att be aftonbön med sin stora barnaskara, eller leda familjen i munter allsång under långa bilresor.

Inte heller har Moore känt igen de påtända surfare och obstinata halvhippies som Coppola och Kubrick porträtterade i sina Vietnamfilmer. "We were soldiers" befolkas av renskrubbade unga män. De går till basens kapell för att tacka när deras unga fruar fött, och deras sista ord är - och detta är ett citat ur filmen - "Jag är glad att jag fick dö för mitt land".

Den mest framträdande musiken är en långsam säckpipeackompanjerad sång om en skotsk soldat från första världskriget: "...when they come I will stand my ground..."

Det står naturligtvis Hal Moore och Randall Wallace fritt att polemisera mot andra Vietnamkrigsskildringar. "Apocalypse", "Plutonen" och "Full metal jacket" är tillspetsade de med. Men om nu Hollywood tidigare frammanat en överdriven bild av Vietnamkriget som oundvikligen förråande, och Vietnamveteranen som nedknarkad och desillusionerad, framstår knappast svärmorsdrömmarna i "We were soldiers" som några mer övertygande alternativ. De känns som plockade ur en propagandafilm - en propagandafilm från en mer oskuldsfull tid, dessutom.

Och Wallaces försök att bryta loss Vietnamkriget från den politiska och historiska bakgrunden ger ett närmast schizofrent intryck. Å ena sidan soldaten som är glad att dö för sitt land, å andra sidan FNL-officeren - skildrad med respekt - som efter nederlaget konstaterar att "ändå kommer det /kriget/ att sluta på samma sätt".

Men det var förstås inte den kyliga analysen som utmärkte Wallaceibsonsamarbetet "Braveheart" heller. "We were soldiers" presenteras som en äreräddning av den smutskastade amerikanska soldaten - i en scen får amerikanska journalister rusa fram som en flock hyenor - men är egentligen inte mer än ett pojkboksäventyr med fullt av blodsprut i närbild. En Wallace-innovation är att låta blod stänka till synes på objektivet, så att det ett ögonblick sitter som en blekröd skugga i bilden.

Ändå blir all död i filmen mer äcklig än verkligt omskakande. När regissören kramat saften ur offren försvinner de snabbt ur bild och ur sina kamraters synbarligen oskadade medvetanden. Det är bara vietnamesiska lik vi någonsin ser staplade i en hög.

Detta är en av de saker som gör att scenerna från slagfältet, fast underlaget är skrivet av en som var med, inte ger något vidare realistiskt intryck. Det hjälper inte heller att de stentuffa officerarna Gibson och Sam Elliot fortsätter att stå upp och skjuta, hur kulorna än viner om dem. Det var väl just sådant beteende Vietnamsoldater varnades för med formuleringen "Don´t John Wayne it!".

Det är en förmaning som Wallace och Gibson, om de hört den, inte tagit till sig på något plan.

[wreezig]

Vissst är dom väl hjältemodiga men napalm scenen är cool och vietnameserna är lite mänskligare än dom brukar vara.
Jag tycker faktiskt att den är bättre än Black Hawk Down iallafall där fienden är anonyma monster.

[Leonidas]

En amerikansk vietnamfilm utan, knarkande soldater, 60-tals musik, motsättningar mellan svarta och vita, är ingen vietnamfilm. We were soldiers har riktiga soldater som strider hejdlöst med sina fiender. Summa summarum, We were soldiers är ingen riktig vietnamfilm.

[wreezig]

Men den är bättre än dom flesta krigsfilmerna hollywood spottat ur sig på länge , ingen romantisk sidohistoria som annars är obligatoriskt.
Fast NVA soldaternas frontangrepp utan ens försöka skydda sig och Mels coola hjälte kan ju reta upp mig.

[Leonidas]

Wreezig, jag var ironisk. Jag tyckte filmen var bra, därför att den framställde den amerikanska soldaten som vanliga människor, inte som desillusionerade, drogade, rasistiska psykopater...

[wreezig]

Personligen så tycker jag att den gängse bilden av amerikanska soldater man får i andra Vietnamfilmer = "desillusionerade, drogade, rasistiska psykopater" är mer trovärdig än Mel Gibsons "duckar aldrig hjälte " eller Sam Elliotts "hellre colt 45 än M16 hjälte".
Eller den svarta kvinnan som accepterade att hon inte fick tvätta i samma tvättmaskiner som vita så länge hennes man fick slåss för "the american way".
Den Vietnamesiske officeren som rättar till den amerikanska flaggan på slutet är ju också lite löjlig , jag betvivlar att man skulle respektera en fiende som invaderat sitt land och bombar civila.

men som sagt är stridsscenerna coola och det är ju främst det som är det viktiga i en krigsfilm , jag är också tacksam för att varken fransmännen och vietnameserna talar amerikanska med brytning.

[Leonidas]

Personligen så tycker jag att den gängse bilden av amerikanska soldater man får i andra Vietnamfilmer = "desillusionerade, drogade, rasistiska psykopater" är mer trovärdig än Mel Gibsons "duckar aldrig hjälte " eller Sam Elliotts "hellre colt 45 än M16 hjälte".

Jag vet men ingen av de ovanstående karikatyrerna av amerikanska soldater i Vietnam är trovärdiga. Jag vill se människor som jag känner kan vara människan i biostolen bredvid, oavsett vad filmen handlar om. Där är Stalingrad och Das Boot föregångare.

Eller den svarta kvinnan som accepterade att hon inte fick tvätta i samma tvättmaskiner som vita så länge hennes man fick slåss för "the american way".
Den Vietnamesiske officeren som rättar till den amerikanska flaggan på slutet är ju också lite löjlig , jag betvivlar att man skulle respektera en fiende som invaderat sitt land och bombar civila.

Håller med om att det var fånigt. Det var alldeles för uppenbart. Men det är väl ett sätt för Hollywood att visa den amerikanska enheten, eller åtminstone ge sken av den.

Jag tolkade den vietnamesiska officerens handling lite annorlunda. För mig var det, även om själva handlingen i sig kändes konstlad, ett sätt att välkomna och visa respekt för en ny fiende (filmen utspelar sig 1965 i början av den amerikanska kampanjen i Vietnam). Det var samtidigt en bild av att kriget långt ifrån var slut och vietnameserna aldrig skulle ge sig.

[wreezig]

Jag vet men ingen av de ovanstående karikatyrerna av amerikanska soldater i Vietnam är trovärdiga.

Inte 1965 kanske men efter två tre år så var nog den vanlige inkallade soldaten ganska medveten om att kriget inte var på gång att avgöras inom överskådlig tid och hellre knarkade och satte på horor än putsade kängorna.
Det återkommer ju dessutom hela tiden i amerikanska skildringar från den tiden att dom inte visste vilka som var vän eller fiende eftersom alla var "gula" och dom blev mer och mer hatiska mot alla "gulingar".
Det är väldigt lätt att hålla moralen hög hemma men tusen mil hemifrån i ett krig man inte förstår i ett land där man inte förstår språket är det en helt annan sak.

[Zebulon]

Personligen så tycker jag att den gängse bilden av amerikanska soldater man får i andra Vietnamfilmer = "desillusionerade, drogade, rasistiska psykopater" är mer trovärdig än Mel Gibsons "duckar aldrig hjälte " eller Sam Elliotts "hellre colt 45 än M16 hjälte".

Personligen anser jag att både "duckar aldrig" och "drogade" är mer eller mindre trovärdiga bilder av soldaterna som stred i Vietnam. Man måste trots allt ha i åtanke att soldaterna i We were soldiers får sitt elddop i inledningen och då filmen slutar har vi endast rört oss några dagar framåt i tiden. Samtidigt var dessa soldater bland de första amerikanerna som blev skickade att strida i Vietnam, i en tid då man fortfarande trodde man skulle kunna vinna kriget relativt enkelt, i en tid då de de som begav sig till Vietnam trodde att de stred för sitt land och därför var villiga att offra sitt liv för det, i en tid då de dessutom hade stöd från hemmafronten. I filmer som Plutonen eller Apocalypse Now följer vi soldater som under lång tid blir eller har blivit söndertrasade av krigets fasor, soldater som inte känner stödet från sina egna landsmän i hemlandet, soldater som inte annat vill än att komma bort från "helvettet"! Därför anser jag att soldaterna speglas trovärdigt i både vad gäller We were soldiers och till exempel Plutonen.

Å andra sidan kan vi som inte var där ha en aning om hur det egentligen var, må så vara om det var tidigt eller sent i kriget.

mvh
/fredrik, som nyss var och såg We were soldiers och trodde han skulle dö i inledningen då han fick en gevärsmynning riktad mot sig!

[Leonidas]

Men det är en stereotyp som skapats av Hollywood. Jag har sett fakta på antalet narkomaner och svarta. Det knarkades eller söps inte mer under Vietnamkriget än i andra krig. De svarta amerikanska soldaternas mängd
översteg inte befolkningssammansättningen i USA.

Jag har frågat Marcus om de här siffrorna och var man kan få tag på dem. Så vi får se.

[metmask]

jag är inte så väldigt insatt i varken amerikanske soldaters stridsmoral på den tiden och inte heller i vilken utsträckning de valde att knarka, men plutonen är ju gjord av Oliver Stone och han var som jag fattat det i Vietnam, vet inte under hur lång tid han tjänstgjorde eller vilket år men men. Och jag förstår inte varför han inte skulle beskriva det ungefär som det var?
Men att soldaternas moral var högre i början är väl självklart, så är det väl i alla krig.
jag har inte sett filmen ännu så jag kan inte göra så stora uttalanden om just den, men på trailern ser den faktiskt VÄLDIGT patriotisk ut...
den kan iaf inte vara värre än the Patriot som inte ens hade en existerande underhållnings faktor enligt mig.
Om vi säger såhär då, vilken film skildrar kriget mest realistiskt enligt er då?

[Zebulon]

Om vi säger såhär då, vilken film skildrar kriget mest realistiskt enligt er då?

Förhoppningsvis hoppas jag att min åsikt framgår av mitt inlägg ovan. Förövrigt förstår jag inte vart uppfattningen om att den skulle vara överdrivet patriotisk kommer ifrån (föutom ur artikeln hämtad i DN ) -- bortsett från den ovan nämnda incidenten då den vietnamesiske officeren rättar till den lilla amerikanska flaggan såg inte jag någon överdriven patriotism. Enligt mig skildrar den en sidas soldater, i detta fall tillhörande Amerikas Förenta Stater. Sådan patriotism som i Patrioten existerar det i min mening inte.

mvh
/fredrik

[wreezig]

De svarta amerikanska soldaternas mängd
översteg inte befolkningssammansättningen i USA.

Vem har nämnt antalet svarta i filmen?

Men det är en stereotyp som skapats av Hollywood. Jag har sett fakta på antalet narkomaner och svarta. Det knarkades eller söps inte mer under Vietnamkriget än i andra krig.

Dte är väl ett ganska konstigt påstående eftersom det inte har förekommit drogtester i alla krig , det är alltså helt omöjligt att veta.
Annars är det ganska självklart att det knarkades mer i vietnamkriget eftersom det dels var på den tiden som knarkandet bredde ut sig i samhället och borde knappast ha skonet soldaterna.
Dels för att kriget utspelade sig i ett område där det producerades narkotika.
Slutligen var det ett krig som många soldater aldrig förstod varför dom utkämpade så därför saknade dom den moralen dom hade under WW2.

[Leonidas]

Vem har nämnt antalet svarta i filmen?

Det är ofta en uppfattning som framförs i diskussioner om Vietnam. Uppfattningen att de svarta var kraftigt överrepresenterade i kriget. Även det en del av mytbilden om Vietnamkriget.

Dte är väl ett ganska konstigt påstående eftersom det inte har förekommit drogtester i alla krig , det är alltså helt omöjligt att veta.

Knark eller sprit, det spelar ingen roll, de är båda berusningsmedel. Myten är att i takt med den ökande desillusioneringen så ökade även knarkandet/supandet.

moralen dom hade under WW2.

Detta stämmer... Men jag tror ändå inte att moralen var så låg som den framställs i filmer.

[wreezig]

Knark eller sprit, det spelar ingen roll, de är båda berusningsmedel. Myten är att i takt med den ökande desillusioneringen så ökade även knarkandet/supandet.

Det ser jag som självklart att knarkandet ökade ju längre kriget pågick , varför skulle det inte göra det?
Kanarkandet ökade ju exposionsartat även hemma i USA så givetvis tog många med sig vanorna till Vietnam.
Den tristessen som många kände dämpade dom givetvis med något , tror du inte att dom knullade runt med prostituerade vietnameser heller?
Titta på den här uppsatsen som säger att 20% av soldaterna själva uppgivit att dom var beroende av Heroin eller opium ,I Vietnam ligger ju också Mekong floden där gyllene triangeln smugglar Heroin och Opium så tillgången borde naturligvis varit ganska god och priset lågt.
http://members01.chello.se/jae/krigare.htm