Bitter över hur Vietnamkriget brukar skildras av Hollywood tog överstelöjtnant Hal Moore saken i egna händer. Hans bok har nu blivit film med Mel Gibson i rollen som Moore. Alla är glada att få dö för sitt land, skriver Mårten Blomkvist.
Ett orealistiskt universum
Titel: We were soldiers
Regi: Randall Wallace
Medverkande: Mel Gibson, Madeleine Stowe, Sam Elliott, Barry Pepper, Greg Kinnear, Chris Klein, Keri Russell, Don Duong m fl
Speltid: 2 tim 18 min
I "We Were Soldiers" lovar Mel Gibson i rollen som överstelöjtnant Hal Moore i ett tal sina unga mannar att när det kommer till strid i Vietnam ska hans fot vara den första på slagfältet och den sista av det.
Moore håller sitt löfte till soldaterna, och regissören Randall Wallace håller det löfte vibratot i Gibsons stämma ger publiken: när stunden kommer får vi i närbild och ultrarapid följa överstelöjtnantens känga på dess väg ut ur helikoptern, liksom vi senare får följa den när den lämnar slagfältet.
Låter det som den sorts bilder ni vill se i en krigsfilm är "We were soldiers" en film för er. "Braveheart"-författaren Wallaces film innehåller fler sådana ögonblick än någon annan krigsfilm jag sett, inklusive John Waynes superpatriotiska "De gröna baskrarna" från 1968.
"We were soldiers" bygger på en bok av Moore och krigskorrespondenten Joseph L Galloway. Den känsla filmen främst väckte hos mig var förundran. Den rullar fram över filmduken som om "På västfronten intet nytt" aldrig hade skrivits, som om det inte fanns någon "Apocalypse", "Plutonen" eller "Full metal jacket". Men det är så överstelöjtnant Moore vill ha det, om jag förstått saken rätt.
"We were soldiers" skildrar slaget i Ia Drang-dalen 1965, då en mindre styrka amerikanska soldater anförda av Hal Moore under ett par dagar höll stånd mot mångdubbelt fler FNL-soldater. För en civilist är det svårt att avgöra hur imponerande insatsen var. Av filmen framgår att vietnameserna egentligen inte hade någonting att sätta emot det flygunderstöd som stod till Moores förfogande.
Moore tycks ha skrivit sin bok i vrede över hur Vietnamkriget skildrats. I pressmaterialet citeras förordet, med åsikten att "Hollywood hade gång på gång skändligen misslyckats i att skildra kriget och stuckit politiskt förvridna knivar i våra döda kamraters kroppar". För Hal Moore är inte Vietnamkriget någonting som utspelas till ackompanjemang av låtar som "The end" eller "These boots are made for walking". De sextiotalshittarna, effektfullt använda i "Apocalypse" respektive "Full metal jacket", hade i och för sig inte hunnit nå topplistorna 1965, men den sortens populärkultur tycks över huvud taget inte ha funnits i den vid
tiden 43-årige överstelöjtnant Moores universum. Får man tro filmen ägnade sig katoliken Moore utanför slagfältet huvudsakligen åt att be aftonbön med sin stora barnaskara, eller leda familjen i munter allsång under långa bilresor.
Inte heller har Moore känt igen de påtända surfare och obstinata halvhippies som Coppola och Kubrick porträtterade i sina Vietnamfilmer. "We were soldiers" befolkas av renskrubbade unga män. De går till basens kapell för att tacka när deras unga fruar fött, och deras sista ord är - och detta är ett citat ur filmen - "Jag är glad att jag fick dö för mitt land".
Den mest framträdande musiken är en långsam säckpipeackompanjerad sång om en skotsk soldat från första världskriget: "...when they come I will stand my ground..."
Det står naturligtvis Hal Moore och Randall Wallace fritt att polemisera mot andra Vietnamkrigsskildringar. "Apocalypse", "Plutonen" och "Full metal jacket" är tillspetsade de med. Men om nu Hollywood tidigare frammanat en överdriven bild av Vietnamkriget som oundvikligen förråande, och Vietnamveteranen som nedknarkad och desillusionerad, framstår knappast svärmorsdrömmarna i "We were soldiers" som några mer övertygande alternativ. De känns som plockade ur en propagandafilm - en propagandafilm från en mer oskuldsfull tid, dessutom.
Och Wallaces försök att bryta loss Vietnamkriget från den politiska och historiska bakgrunden ger ett närmast schizofrent intryck. Å ena sidan soldaten som är glad att dö för sitt land, å andra sidan FNL-officeren - skildrad med respekt - som efter nederlaget konstaterar att "ändå kommer det /kriget/ att sluta på samma sätt".
Men det var förstås inte den kyliga analysen som utmärkte Wallaceibsonsamarbetet "Braveheart" heller. "We were soldiers" presenteras som en äreräddning av den smutskastade amerikanska soldaten - i en scen får amerikanska journalister rusa fram som en flock hyenor - men är egentligen inte mer än ett pojkboksäventyr med fullt av blodsprut i närbild. En Wallace-innovation är att låta blod stänka till synes på objektivet, så att det ett ögonblick sitter som en blekröd skugga i bilden.
Ändå blir all död i filmen mer äcklig än verkligt omskakande. När regissören kramat saften ur offren försvinner de snabbt ur bild och ur sina kamraters synbarligen oskadade medvetanden. Det är bara vietnamesiska lik vi någonsin ser staplade i en hög.
Detta är en av de saker som gör att scenerna från slagfältet, fast underlaget är skrivet av en som var med, inte ger något vidare realistiskt intryck. Det hjälper inte heller att de stentuffa officerarna Gibson och Sam Elliot fortsätter att stå upp och skjuta, hur kulorna än viner om dem. Det var väl just sådant beteende Vietnamsoldater varnades för med formuleringen "Don´t John Wayne it!".
Det är en förmaning som Wallace och Gibson, om de hört den, inte tagit till sig på något plan.