Egypten är en av världens äldsta monarkier.
Men från romartiden till 1950-talet härskade främmande stormakter över Nildalen.
De sista var det brittiska imperiet, där Egypten de facto ingick fram till revolutionen 1952.
Suezkanalen var viktig för britterna, och brittiska trupper lämnade Suezkanalen först 1956, i samband med att Nasser nationaliserade kanalen och blockerade den för israeliska fartyg.
Det ledde fram till Suezkrisen 1956, som gjorde Israel till en regional stormakt, samtidigt som britternas fotfäste i Mellanöstern tog slut för gott.
I en alternativ tidslinje inser Clement Attlee att Egypten är förlorat, men att Suez är värt att behålla.
Runt 1949 låter han omförhandla anglo-egyptiska fördraget med kung Farouk.
* Egypten blir helt självständigt
* Norra Sudan blir ett egyptiskt protektorat
* Södra Sudan blir på sikt självständigt
* Suez och Sinai blir ett brittiskt protektorat
* En bestämd andel av avkastningen av Suezkanalen under 25 år används till att finansiera Aswandammen och annan infrastruktur i Egypten
* Palestinska flyktingar får bosätta sig i Suez-Sinai
Farouk kan framställa sig som nationalhjälten som skickar hem britterna, och får en buffert mot Israel.
Britterna får Egypten som bundsförvant i stället för fiende, och hindrar kommunister från att få fotfäste i regionen.
Vad tror ni om utfallet? Ett par frågor för diskussion:
* Kan Suez och Sinai bli ett centrum för handel, industri och turism? Ett Mellanösterns Hongkong?
* Kan den egyptiska monarkin bestå?
* Hur påverkas den arab-israeliska konflikten?
1949: Britterna släpper Egypten, behåller Sinai & Suez
Re: 1949: Britterna släpper Egypten, behåller Sinai & Suez
Ett problem för Farouk var att han tillhörde släkten Ali. De var inte ursprungligen från Egypten, och Farouks modersmål var fortfarande turkiska. Arabiska var något han fick lära sig senare.
Ett annat problem var att han verkar ha varit något av en tokrolig playboy. Det skall visst finnas berättelser om hans upptåg i nattvimlet i Alexandria och Kairo. Det beteendet kanske gjorde att folk slutade tycka om honom.
Jag tror att det hade varit svårt att få Egypten att gå med på att ge upp Sinai, men som du nämner Hongkong kan man kanske tänka sig ett tidsbegränsat kontrakt. I en sådan situation blir det kanske inte så väldigt annorlunda för palestinierna. Ett problem för dem har ju varit att de inte har fått rota sig i alla grannländer, utan fortfarande ibland anses vara flyktingar. Ifall Egypten hade avsagt sig rätten till området hade det varit bättre för palestinierna ur den synvinkeln, såvida britterna hade accepterat dem som medborgare i protektoratet. Hade de gjort det är det kanske möjligt att många palestinier inte alls hade varit lika sura på Israel, för de hade då haft samma chans som många andra flyktingar efter andra världskriget till att starta ett nytt liv.
Storbritannien hade under många år problem med ekonomin och skall Sinai och Suez därför bli centrum för något, måste det liksom med Hongkong bero på faktorer i själva området. Vad gäller det tror jag inte alls det är omöjligt att det hade gått att locka både industri och turism dit.
I scenariot tror jag att Farouk hade kunnat sitta kvar, åtminstone längre än han gjorde. Ett avtal med britterna skulle ha gjort honom populär, och ett avtal hade betytt att själva konflikten hade blivit avstyrd. Med det hade det inte blivit några strider eller upplopp 1952, och förmodligen inte heller någon kupp.
Ett annat problem var att han verkar ha varit något av en tokrolig playboy. Det skall visst finnas berättelser om hans upptåg i nattvimlet i Alexandria och Kairo. Det beteendet kanske gjorde att folk slutade tycka om honom.
Jag tror att det hade varit svårt att få Egypten att gå med på att ge upp Sinai, men som du nämner Hongkong kan man kanske tänka sig ett tidsbegränsat kontrakt. I en sådan situation blir det kanske inte så väldigt annorlunda för palestinierna. Ett problem för dem har ju varit att de inte har fått rota sig i alla grannländer, utan fortfarande ibland anses vara flyktingar. Ifall Egypten hade avsagt sig rätten till området hade det varit bättre för palestinierna ur den synvinkeln, såvida britterna hade accepterat dem som medborgare i protektoratet. Hade de gjort det är det kanske möjligt att många palestinier inte alls hade varit lika sura på Israel, för de hade då haft samma chans som många andra flyktingar efter andra världskriget till att starta ett nytt liv.
Storbritannien hade under många år problem med ekonomin och skall Sinai och Suez därför bli centrum för något, måste det liksom med Hongkong bero på faktorer i själva området. Vad gäller det tror jag inte alls det är omöjligt att det hade gått att locka både industri och turism dit.
I scenariot tror jag att Farouk hade kunnat sitta kvar, åtminstone längre än han gjorde. Ett avtal med britterna skulle ha gjort honom populär, och ett avtal hade betytt att själva konflikten hade blivit avstyrd. Med det hade det inte blivit några strider eller upplopp 1952, och förmodligen inte heller någon kupp.
Re: 1949: Britterna släpper Egypten, behåller Sinai & Suez
Britterna hade förlorat Indien 1947, och Attlee ville rädda landets prestige genom att hålla fast vid kolonierna så gott det gick.
Men i vår tidslinje visade Suezkrisen att det brittiska imperiet (och i viss mån det franska) var ekonomiskt och militärt beroende av USA.
Storbritanniens blottade svaghet gjorde att många kolonier i Afrika blev självständiga under de kommande åren.
Så, det är 1949, två år efter reträtten mot Indien.
Attlee presenterar Egyptens självständighet som en strategisk eftergift. Han kommer förlora valet och lämna över makten till Tories och Churchill; men det gjorde han ju även i vår tidslinje.
Britterna har lovat Farouk en damm, men har ont om kapital. Lösningen blir att USA köper in sig i kanalbolaget, tillsammans med Storbritannien, Frankrike och Egypten. Kanalbolaget börjar projektera dammen redan i början av 1950-talet. Vid den här tiden är det svårt för Sovjet att erbjuda något dammprojekt, och de har svårt att hitta bundsförvanter i Mellanöstern.
I vår tidslinje valde Nasser att lägga dammen i Egypten av strategiska skäl. I denna tidslinje väljer kanalbolaget Harold Edwin Hursts plan att bygga en damm eller två i Sudan, där avdunstningen och folkomflyttningen blir betydligt mindre.
Eftersom USA står för krediterna, har de hållhakar både på Egypten, UK och Frankrike. USA vill avveckla kolonierna.
De afrikanska koloniernas tid var räknad ändå. Men om Suez/Sinai visar sig framgångsrikt, kan man tänka sig att brittiska och franska imperiet behåller ett pärlband av hamnstäder runt Afrika; säg att det gäller de flesta huvudstäder vid kusten.
Över 95 procent av Afrika blir ändå självständigt. I kolonialhamnarna finns institutioner och infrastruktur, och många vita kolonister flyttar dit från inlandet. Befolkningen blir mer kreoliserad än i vår tidslinje (där de vita antingen flyttade hem till Europa, eller fortsatte driva plantager).
Utan hamnstäder blir de nya afrikanska länderna ännu fattigare, och ännu mer råvaruberoende, än de var i vår tidslinje, med ännu fler krigsherrar, inbördeskrig och svältkatastrofer. Många afrikaner flyr till den relativa stabiliteten i kolonialhamnarna, som befäster gränserna. När brittiska och franska trupper har svårt att hålla stånd, tar Sydafrika på sig rollen som beskyddare av kolonialhamnarna. Även om de inte inför regelrätt apartheid, befäster de en imperialistisk världsbild. Västvärlden kommer förmodligen vara mer rasistisk i en sådan här tidslinje. Vi kanske inte får se någon Nelson Mandela.
Med ett klasskrig i Afrika, ser Sovjetunionen en chans att alliera sig med de nya regeringarna, på ett sätt som de inte hann göra i Suez.
Men i vår tidslinje visade Suezkrisen att det brittiska imperiet (och i viss mån det franska) var ekonomiskt och militärt beroende av USA.
Storbritanniens blottade svaghet gjorde att många kolonier i Afrika blev självständiga under de kommande åren.
Så, det är 1949, två år efter reträtten mot Indien.
Attlee presenterar Egyptens självständighet som en strategisk eftergift. Han kommer förlora valet och lämna över makten till Tories och Churchill; men det gjorde han ju även i vår tidslinje.
Britterna har lovat Farouk en damm, men har ont om kapital. Lösningen blir att USA köper in sig i kanalbolaget, tillsammans med Storbritannien, Frankrike och Egypten. Kanalbolaget börjar projektera dammen redan i början av 1950-talet. Vid den här tiden är det svårt för Sovjet att erbjuda något dammprojekt, och de har svårt att hitta bundsförvanter i Mellanöstern.
I vår tidslinje valde Nasser att lägga dammen i Egypten av strategiska skäl. I denna tidslinje väljer kanalbolaget Harold Edwin Hursts plan att bygga en damm eller två i Sudan, där avdunstningen och folkomflyttningen blir betydligt mindre.
Eftersom USA står för krediterna, har de hållhakar både på Egypten, UK och Frankrike. USA vill avveckla kolonierna.
De afrikanska koloniernas tid var räknad ändå. Men om Suez/Sinai visar sig framgångsrikt, kan man tänka sig att brittiska och franska imperiet behåller ett pärlband av hamnstäder runt Afrika; säg att det gäller de flesta huvudstäder vid kusten.
Över 95 procent av Afrika blir ändå självständigt. I kolonialhamnarna finns institutioner och infrastruktur, och många vita kolonister flyttar dit från inlandet. Befolkningen blir mer kreoliserad än i vår tidslinje (där de vita antingen flyttade hem till Europa, eller fortsatte driva plantager).
Utan hamnstäder blir de nya afrikanska länderna ännu fattigare, och ännu mer råvaruberoende, än de var i vår tidslinje, med ännu fler krigsherrar, inbördeskrig och svältkatastrofer. Många afrikaner flyr till den relativa stabiliteten i kolonialhamnarna, som befäster gränserna. När brittiska och franska trupper har svårt att hålla stånd, tar Sydafrika på sig rollen som beskyddare av kolonialhamnarna. Även om de inte inför regelrätt apartheid, befäster de en imperialistisk världsbild. Västvärlden kommer förmodligen vara mer rasistisk i en sådan här tidslinje. Vi kanske inte får se någon Nelson Mandela.
Med ett klasskrig i Afrika, ser Sovjetunionen en chans att alliera sig med de nya regeringarna, på ett sätt som de inte hann göra i Suez.