Vikingar i en värld utan de båda Amerika

Diskussioner om alternativa vägar historien kunde ha tagit.
Användarvisningsbild
Lejonmod
Medlem
Inlägg: 549
Blev medlem: 23 jul 2007 11:19
Ort: Stockholm

Vikingar i en värld utan de båda Amerika

Inlägg av Lejonmod » 27 dec 2019 13:32

Jag vet att detta kanske inte går att klassa som kontrafaktisk historia. Dock var det väldigt roligt att skriva den. Om nu inte de amerikanska kontinenterna inte existerat, vad hade hänt? Här är mitt lilla förslag tills inspirationen tog slut. Hoppas det roar någon. Jag tål kritik om någon vill kritisera.

Vikingar bosatte sig på den obebodda södra delen av Grönland, med början av 900-talet. Redan 930 fanns fiske- och -fångststationer på Rödes ö (Berings ö) och 960 undersöker Ulf Haraldsson Skinnfolksland, senare enbart Skinnland (Kamtjaka)

År 1000 vet vi att nordbor bosatt sig permanent på åtminstone två områden, Annadirfloden och södra Skinnland samt att handel hade påbörjats med Japan och Korea. En av de viktigaste varorna för dem var japanskt salt. Både Grönlandssagan och Skinnlandssagan beskriver de första mötena med dessa folk på ett likartat sätt. Denna handel gynnade naturligtvis de fåtal nordbor i som levde på båda sidor om Rödesund men även norska och isländska handelsmän. På Skandinaviens hanselsplatser var varorna från Asien väldig populära. Det var en mängd varor som: parfymer, silke, damast, keramik, vapen, rustning, kryddnejlika, muskot, lapis lazuli, kanel, färgämnen, musikinstrument, pärlor, guld, silver, agat, olja och kvicksilver.

1078 beskrivs i Dirk V analer den frisiska kontakten med Korea. Den ska ha startat redan 1040. Vi vet att frisiska skepp 1047 gjorde följe med nordbor till Korea så Dirk V:s analer är nog korrekta.

Sagorna nämner samstämt fyra områden där nordbor bosatt sig runt år 1000 men arkeologin har enbart kunnat bekräfta två. Förutom Annadirfloden och södra Skinnland nämner sagorna jarl Torbjörns gård med chukchiska valfångare som grannar och "de tre familjerna" under ledning av Padrigg som bosatte sig söder ut, ökänt vart. Padrigg är högst sannolikt det gaeliska namnet Pádraig, så om resten av hans sällskap var nordbor eller inte vet vi ej. Hur sanningsenliga sagorna är på den punkten diskuteras fortfarande. Uppskattningsvis fanns cirka 1500 nordbor i de två asiatiska områdena.

1064, två år innan normanderna erövrade England, begav sig Harald Hårdråde med 150 skepp till först Island och sedan Grönland för att utkräva att dessa områden skulle vara honom skattskyldiga. 1066 sände han 50 skepp över Rödesund. Det var en antagligen en väl planerad förflyttning av norrmän då Skinnlandssagan beskriver 66 skepp med fyra jarlar, 200 krigare 40 familjer och slavar, som Harald beordrat att bosätta sig i området. Grönlandssagan beskriver hur 20 nya gårdar anlades på Grönland och en mångfald av gårdar på andra sidan Rödesund.

Harald Hårdråde beslutade även att all handel måste gå över Trondheim. Ett beslut som verkar ha följts halvhjärtat. Harald drunknar vintern 1069 och efterträds av sin son Olav Kyrre som år 1075 besluta att handeln skulle gå via det, av kungen, nyanlagda Bergen. Det lilla vi vet om antal skepp som lämnade Grönland med last från Asiens så verkar det som om ungefär 70 % av handeln gick via Bergen

När en del anglosaxare flyr undan det normandiska styret nämner Skinnlandssagan 11 adelsmän som bosätter sig på båda sidor om Rödesund. Hur många de egentligen var är svårt att säga men fram till 1150 nämns personer som har typiska anglosaxiska namn i diverse skrifter.

1078 inleder Grönlands biskop en mission bland skinnfolken och på Ajnormark (Hokkaido). Den förstärks ett par år senare, när påven sänder 8 missionärer och de tre första stenkyrkorna byggs. Vilken av dessa som är äldst diskuteras fortfarande livligt bland de lokala historikerna.

När den vilda vikingatiden tog slut ökade intresset och möjligheter för handeln med Asien. De så kallade Grönlandsskeppen utvecklades till stora stabila och långsamma fartyg. De lämnade Asien eller Europa på våren och återkom på hösten eller nästkommande år. Varor från Japan, Korea, Kina och Skinnland samt elfenben från Grönland var mycket populära i Europa. Det var en seglats med faror, stormar, isberg, pirater och stiltje som kunde förstöra allt men ett fullastat Grönlandsskepp var värt en förmögenhet. Grönlandsskeppen seglade även runt Japan, längst Korea och Kinas kuster så långt ner som till Taiwan. Nordborna utvecklade även sin navigationsförmåga under denna tid med hjälp av föregångare till kompass med skiva.

Norska, danska och frisiska handelsmän bildade så kallade handelshus, föregångare till rederier/handelsbolag. Svenska, gotländska och till viss mån danska/nordtyska motsvarigheter förmedlade varorna österut.
Norska och frisiska handelshus etablerade sig i frankiska och almoravidiska städer.

Mellan år 980 till 1100 växte nordbornas områden relativt långsamt, även om friser och irländare också sökte sig dit. Den iriske munken Feduil beskriver 1109 välmående små samhällen med goda kristna, en livlig handel i "staden" Skinnköping, fiske och jakt. Han förfasas dock över att kristna män tar två eller fler skinnfolkskvinnor till fruar och att så många pratar "okristligt tungomål".

Att kontakterna mellan nordbornas asiatiska områden och Norge var extra starka bevisas bland annat genom att när Sigurd I Magnusson 1108 for till Jerusalem så hade han japanska och koreanska legosoldater med sig.

Runt 1120 växte ett samarbete fram mellan jarl Gode av Annadir, Skinnköpings handelshus och Urasoedynastin i Ryukyu-riket. Även de var en handelsnation med kontakter i bland annat Japan, Kina, Taiwan, Filippinerna, Borneo och Java. Runt 1150 etablerar sig nordbor på Laangemark (Sachalin) och via ajno- och Svarta floden-folken fick de tillgång en verklig förmögenhet. Nämligen päls från "Jättekatten", den sibiriska tigern, varenda kung, furste eller förmögen person i Europa var tvungen att ha åtminstone en päls. Samarbetet med Urasoedynastin utökades senare till att omfatta alla jarlar.

De tre jarlarna i Skinnland, Annadir och Laangemark var alla en del av Norgeväldet som även inbegrep Färöarna, Shetlandsöarna, Orkneyöarna, Hebriderna, Man, Island och Grönland. Detta gav ett visst politiskt lugn, vilket gjorde både expansion och handel lättare. När Jindynastin erövrade norra Kina från Song så ökade jarlarnas insikt om att de måste ha en fredlig politik mot sina grannar. De var i ett numerärt underläge redan från början men när även jurchenfolken enats så var våld och hot uteslutet som förhandlingsargument. Jin-armén bestod av ett kavalleri på 150 000 man och därtill 300 000 eller 400 000 kinesiska fotsoldater. Tillsammans med Ryukyu-riket försökte de utöka handelskapaciteten och det lyckades. Tillsammans försökte de förhandla fram gynnsamma vilkor med härskare, stora handelsstäder och producenter. De bekämpade även pirater, ofta med stöd från de olika härskarna.

När mongolerna under Djingis år 1211 med 75 000 man angrep Zhongdu fanns trots jarlarnas freds-strategi ungefär 400 nordbor i mongol-armén. Det fick inga konsekvenser då men efter 1226 hamnade Laangeland under mongoliskt kontroll. Då fick jarlen fortsätta regera, mycket tack vara att mongolerna hade uppskattat de 400 nordborna samt en del annat bistånd under striderna mot Jindynastin.

Historieverket Yuanshi antyder att Kublai khan hörde talas om Japan för första gången år 1265, vilket antagligen inte är sant. Vi vet genom jarl Erik Hammars biografi att han och Kublai samtalade om handelsvägar, varor och strid till havs 1260. Erik Hammars korthuggna biografi har visat sig beskriva allt som gått att kontrollera korrekt. Ett samtal med jarl Erik om handel, där han inte nämner Japan är uteslutet. Efter att Kublai sänt fyra sändebud till Japan mellan åren 1266 och 1272 utan att ha fått något svar beordrade han byggandet av skepp i Korea och Laangeland. En ny delegation skickades till Japan, inte heller den fick svar. Då beordrade Kublai ett anfall. Koreanerna hade inte lyckades bygga tillräckligt många skepp men jarl Erik Hammars efterträdare, hans brorson, jarl Alfredius Kattdräparen hade fått de övriga nordborna och Ryukyu-riket med sig. De hade inte varit svårövertalade då wako, japanska pirater, hade försvårat handeln. Dessutom lovade de mongoliska ledarna frikostig betalning. Flottan, bestående av 350 stora skepp, koreanska två-mastade skepp på cirka 30 meter och de större Grönlandsskeppen på upp till 40 meter, även dem med två master, samt en mängd olika Ryukyuskepp, antalet små skepp som ingick i flottan varierar i källorna men en gissning är cirka 500. Armén bestod troligen av 46000 mongoler, koreaner, jurchen, kineser och nordbor. De erövrade snabbt Tsuchima- och Iki-öarna innan de den 17 oktober 1273 landsteg vid Hakatabukten. De intog snabbt städerna Fukuoka och Hakata. De mongoliska styrkorna hade en fördel i att de hade stor erfarenhet av storskaliga slag, medan de japanska samurajerna var vana vid man-mot-man-strider och inte hade deltagit i några större strider på 50 år. Det visade sig när japanska förstärkningar anlände. De anföll vart efter de kom fram. De hade även ringa erfarenhet av katapulter som sköt tunga projektiler och bomber med brännbart material, vilket resulterade i att samurajernas främsta fördel, närstrid inte alltid blev nödvändig. Även handhållna, eller rättare sagt handkastade bomber chockade japanerna. När de mongoliska styrkorna väl erövrat tillräckligt med förråd vände ungefär hälften av flottan tillbaka till Korea och skeppade över ytterligare soldater. Det var mongolernas tunga kavalleri. Tungt bepansrade med lansar red de rakt igenom de japanska samurajerna. Under hela november skeppades förstärkningar och förråd. Man tror att den mongoliska armén uppgick till 80.000 i mitten av december

Vi vet att nordborna användes av de mongoliska ledarna i defensiva positioner. De uppskattade de storväxta ringbrynjeklädda krigarna som stog i sköldmur, vilken samurajer inte klarade av att bryta igenom. Vissa historiker menar att det var mötet med nordborna som fick de japanska vapensmederna att tänka om. Deras nya produkt blev den så berömda katanan. Nu är det inte så troligt då en katana inte på något sätt är svaret på hur man bryter ner en sköldmur.

Alfredius och några andra ledande nordbor beskrivs i japanska texter som fruktad motståndare, storväxta, starka och extremt farliga med tunga kastspjut.

Den 5 februari erkände bakufu inför kejsaren att Japan var besegrat. Den japanska samtiden beskriver förluster på 100.000 samurajer och att den mongoliska armén var 200.000 man stark men de siffrorna är sannolikt överdrivna. Alfredius Kattdräparen fick i uppdrag att ingå i Kublais förhandlingsdelegation, eftersom han kunde tala japanska. Enligt Alfredius biografi, skriven av munken Stadius, tillika hans brorson, så var han central i fredsuppgörelsen. Biografin beskriver hur Alfredius övertygar japanerna om att det är tack vare honom som fredsvillkoren blir så milda. Då ska japanerna blivit så tacksamma att det handelsavtal de kom överens om befriade nordborna från all tull och skatt. Tyvärr är hans biografi långt ifrån sanningsenlig. Dessutom beskriver både japanska och koreanska skrifter honom som en fruktad krigare men även som en suput och långt ifrån diplomatisk. Vad än Alfredius bidrog med så blev resultatet att japanerna även fortsättningsvis fick styra sig själva. Dock skulle Japan betala en årlig skatt till Yuandynastin samt att varje år sända 2000 samurajer till Kublai för 10 års tjänstgöring.

År 1275 samlade den norska kungen Magnus Lagaböter de asiatiska jarlarna till möte och diskuterade lagar, kyrkopolitik, handel samt jarlarnas relativa självständighet. Det stora trätoämnet blev handeln. Jarlarna ville inte att allt skulle gå över Bergen. Deras önska var att få handla direkt med England, Frankrike, länderna på Iberiska halvön samt Medelhavet. Magnus ville naturligtvis kontrollera handeln och ta skatt på den i Bergen. Kung Magnus argumenterade även för en kontrollerad handel för att se till att andra inte skulle kunna konkurrera. På detta svarade jarlarna att de kunde bekämpa främmande europeiska skepp, de ville dock göra undantag för friserna.

Användarvisningsbild
Hans
Stödjande medlem 2020
Inlägg: 23183
Blev medlem: 11 jul 2002 11:52
Ort: Utrikes

Re: Vikingar i en värld utan de båda Amerika

Inlägg av Hans » 01 jan 2020 14:26

Bra skrivet.

Kan dock inte kommentera så mycket då jag saknar djupare kunskaper i tidsperioden och den östra geografin.

MVH

Hans