Sibylla gifter om sig

[Markus Holst]

Vi skriven augusti 1948. Skvallerpressen visar smygtagna bilder från OS i London, med prinsessan Sibylla ätandes glass tillsamman med en ännu okänd man i en sportbil. Våren 1949 meddelan prinsessan regeringen att hon kommer gifta om sig med en hittills för svenskar anonym Heinrich Graf zu Ranzau. Hon kommer att flytta till dennes stora villa (som klarat sig undan bombningarna under kriget) utanför Kiel, och ämnar ta med sig sina fyra barn dit. Trots ivrigt letande, hittar pressen inget i grevens liv som kan leda till nazistanklagelser. Att han är tysk är dock illa nog för de flesta svenskar.

Vad händer nu?
Hur reagerar regerinen? Och folket? Sibyllas popularitet var låg vid denna tid, till följd av hennes tyska blod.
Hur reagerar kungen? Jag valde 1949 eftersom Gustav V då fortfarande är med. Hur reagerar kronprinsen, i egenskap av arvfurste, svärfar och farfar?
Kommer svenskarna kunna acceptera att tronföljaren växer upp i tyskland? Detta är som sagt 1949, när tyskhatet var enormt i Sverige.
Kommer det göras framstötningar på att åminstone arvprinsen skall växa upp i Sverige? Kommer den tyske greven övertalas att flytta till Sverige?
Kommer lillprinsens abdikation att framtvingas?

Och vad händer 1972? Kung Gustav VI Adolf dör, och en för de flesta svenskar rätt okänd och blyg ung man med dålig svenska svär sin ed som Sveriges nya konung. Eller?

[a81]

Jag tror att man hade tvingat fram något slags kompromisslösning, att familjen delar av året skulle ha bott i Sverige, att kronprins Carl Gustaf skulle ha gått i svensk internatskola (vilket han även gjorde i verkligheten), etc. Jag tror faktiskt inte att det hade hanterats särskilt annorlunda jämfört med hur prinsessan Leonores uppväxt kommer att se ut.

[Ben]

Det tråkiga svaret är nog att det hela hade varit fullkomligt omöjligt och att Sibylla med stor sannolikhet aldrig på allvar skulle ha reflekterat på ett sådant alternativ.

[Donkeyman]

Jag håller med Ben. Saken hade antagligen blivit en "offentlig hemlighet" i likhet med Prins Bertils romans med den som långt senare skulle bli Prinsessan Lilian.

Men om vi för resonemanget ett steg till och faktiskt antar att Sibylla inte önskade en romans i form av en "offentlig hemlighet" utan tvingade genom ett äktenskap så undrar jag om inte Riksdagen hade haft möjlighet att ta ifrån henne och prinsessorna titeln.

Sedan skulle man nog i bägge fall ha ställt våldsamma krav på var och hur den blivande Kronprinsen skulle uppfostras. Typ i Sverige med barnflickor, guvernanter, informatorer och allt möjligt till dess det var dags för internatskola. Samt under tillsyn av någon form av förmyndare. Med möjlighet till begränsat umgänge med modern.

Vi får inte glömma att det här med "delad vårdnad" och sådant är moderna påfund även för vanligt folk. Den gången hade ena sidan vårdnaden och den andra fick umgås med barnen på dennes villkor. Men detta fall skulle varit så speciellt att modern nog inte hade haft något som hon skulle ha sagt om den saken.

[Ben]

Man ska ju hålla i minnet ett en arvtagare till tronen inte (och allra minst 1949) kunde tillåtas att uppfostras var som helst i världen. Nu vet jag inte hur successionsordningen exakt såg ut då, men jag förmodar att det förutsattes att han uppfostrades inom Sverige.

F.ö. finns det väl uppgifter om att Sibylla hade en manlig bekant (en svensk, om jag minns rätt), men att det sköttes mycket diskret och att pressen (i den mån den visste) överhuvudtaget inte skrev om saken.

P. S. Han hette Kjell Hägglöf.

[a81]

Det tråkiga svaret är nog att det hela hade varit fullkomligt omöjligt och att Sibylla med stor sannolikhet aldrig på allvar skulle ha reflekterat på ett sådant alternativ.

Är inte så säker på det, antar att Sibylla hade fått titeln Prinsessan Sibylla, grevinnan zu Ranzau i så fall, alltså motsvarande som hennes döttrar när de gifte sig icke-kungligt. Så här skriver Wikipedia om dottern Désirée:

Genom sitt giftermål med en icke-kunglig man avstod hon enligt tidens praxis från sin ställning som kunglig prinsessa men fick ändå hederstiteln Prinsessan Désirée, friherrinnan Silfverschiöld.

Men jag tror inte heller att det skulle ha accepterats om familjen bosatt sig permanent i Västtyskland.

[Markus Holst]

Hagasessornas titlar var något som Gustav VI Adolf hittade på. Därför lade jag händelsen till Gustav V's tid. Han hade ju annan syn på sådant.
Dock är ju möjligt att han skulle acceptera ett grevligt parti.

Mest funderar jag vad som hade hänt med tronföljden om Tjabo bodde i Tyskland. Troligen hade detta, som ni nämnt, kunnat ordnas med utbildning i Sverige och mycket tid vid hovet. Men var gick gränsen för att han bleve förlustig kronan?

[Ben]

Genom sitt giftermål med en icke-kunglig man avstod hon enligt tidens praxis från sin ställning som kunglig prinsessa men fick ändå hederstiteln Prinsessan Désirée, friherrinnan Silfverschiöld.

Det var dock ganska annorlunda. Någon kvinnlig tronföljd fanns ännu inte, så tronföljaren berördes överhuvudtaget inte.

[Ben]

Hagasessornas titlar var något dom Gustav VI Adolf hittade på. Därför lade jag händelsen till Gustav V's tid. Han hade ju annan syn på sådant.
Dock är ju möjligt att han skulle acceptera ett grevligt parti.

Mest funderar jag vad som hade hänt med tronföljden om Tjabo bodde i Tyskland. Troligen hade detta, som ni nämnt, kunnat ordnas med utbildning i Sverige ich mycket tid vid hovet. Men var ginge gränsen för att han bleve förlustig kronan?

Enligt successionsordningen måste en prins "uppfödas i samma lära och inom riket".

[Markus Holst]

Det där är ju ändå tänjbara begrepp. Till exempel så bodde ju Victoria några år i USA.

[Donkeyman]

Det där är ju ändå tänjbara begrepp. Till exempel så bodde ju Victoria några år i USA.

Men när Vickan bodde i USA var hon redan vuxen och myndig. Därmed får hon väl anses vara färdigt uppfostrad och den perioden kan mer ses som en förberedelse för hennes framtida yrke.

[Ben]

Det där är ju ändå tänjbara begrepp. Till exempel så bodde ju Victoria några år i USA.

Det skulle nog ha varit betydligt svårare att tänja 1949 än vad det är numera. De prinsar som på 30-talet inte fick kungens samtycke till giftermål skulle säkerligen ha fått det idag.

[Markus Holst]

Det där är ju ändå tänjbara begrepp. Till exempel så bodde ju Victoria några år i USA.

Det skulle nog ha varit betydligt svårare att tänja 1949 än vad det är numera. De prinsar som på 30-talet inte fick kungens samtycke till giftermål skulle säkerligen ha fått det idag.

Javisst, det är ju prins Daniel ett levande bevis på.

[a81]

Det där är ju ändå tänjbara begrepp. Till exempel så bodde ju Victoria några år i USA.

Det skulle nog ha varit betydligt svårare att tänja 1949 än vad det är numera. De prinsar som på 30-talet inte fick kungens samtycke till giftermål skulle säkerligen ha fått det idag.

Javisst, det är ju prins Daniel ett levande bevis på.

Jo, men frågan är om det inte är lättare att göra en prins av en vanlig skandalfri medelklasskille som Daniel? Svårigheterna på 1930-talet var väl att prinsarna gifte sig med kvinnor som hade liknande bakgrund som den mera kända Wallis Simpson, gift med den abdikerade kung Edvard VII av Storbritannien?? Prins Daniel har liksom inte flertalet skilsmässor och/eller skandaler i bagaget... Dessutom fanns skrivningar i successionsorden på den tiden att man inte fick behålla sin plats i tronföljden om man gifte sig med en "enskild svensk kvinna" (minns inte exakta formuleringen). Det kan också noteras att prins Daniel var närmare 40 år gammal när han gifte sig med kronprinsessan efter en ungefär tio år lång relation. Det fanns således lång tid för kungafamiljen att acceptera Daniel och lång tid för honom att anpassa sig till situationen.

[Ben]

Jo, men frågan är om det inte är lättare att göra en prins av en vanlig skandalfri medelklasskille som Daniel? Svårigheterna på 1930-talet var väl att prinsarna gifte sig med kvinnor som hade liknande bakgrund som den mera kända Wallis Simpson, gift med den abdikerade kung Edvard VII av Storbritannien?? Prins Daniel har liksom inte flertalet skilsmässor och/eller skandaler i bagaget... Dessutom fanns skrivningar i successionsorden på den tiden att man inte fick behålla sin plats i tronföljden om man gifte sig med en "enskild svensk kvinna" (minns inte exakta formuleringen). Det kan också noteras att prins Daniel var närmare 40 år gammal när han gifte sig med kronprinsessan efter en ungefär tio år lång relation. Det fanns således lång tid för kungafamiljen att acceptera Daniel och lång tid för honom att anpassa sig till situationen.

Jag tror väl inte att alla de aktuella kvinnorna hade "skandalbakgrund", men det fanns i varje fall i successionsordningens ursprungliga lydelse en skrivning:

5. Prins av det kungl. huset må ej gifta sig, med mindre Konungen, sedan statsrådets tankar inhämtats, därtill lämnat samtycke. Sker del ändock, have han förverkat arvsrätt till riket för sig, barn och efterkommande. Lag samma vare, om han, med eller utan sådan samtycke, tager till gemål enskild svensk mans dotter.