Österrike-Ungern anno 2013

[Gavrilo Princip]

Vi utgår från att ärkehertig Frans Ferdinand och hans maka Sofia överlever mordförsöket i Sarajevo (jag skriver i singularform eftersom jag utgår från att Gavrilo Princip aldrig får tillfälle att avlossa sina dödande skott), och är hemma igen några dagar senare som tänkt var.

Tiden har sin gilla gång, och drygt 2 år senare utropas han till kejsare och kung över Donaumonarkin. Och ganska snart därefter inleder han sitt reformprogram av hela imperiet med allt vad det innebär. Bl.a. kommer han - vilket måste bli oundvikligt - att byta ut ett antal herrar på ledande poster inom parlamenten i båda rikshalvorna och även inom det militära.

Så hur ser händelseförloppet ut? Hur går reformeringen till? Vilket motstånd kommer han att möta runtom i imperiet, och vilka sympatier får han (sistnämnda svar borde väl vara flertalet slaviska folk)? Blir det inbördeskrig, och var tar det i så fall sin början och på vilka grunder? Kommer Svarta handens medlemmar att fortsätta ställa till oro enbart nere i Bosnien-Hercegovina, eller kommer man att söka sig till Wien och eventuellt Budapest och utföra olika slags attentat där - ungefär som IRA ofta slog till i London trots att det ligger ganska långt bort från själva kärnområdet? Kommer de (Svarta handen) eventuellt att söka kontakt med nationalistiska organisationer i de norra delarna av imperiet (Böhmen, Mähren samt den tidigare polska provinsen Galizien)? Eller kommer de att lägga ner sin verksamhet efter Gavrilo Princips död (han dog av tuberkulos i fängelset, men det kanske han gör även om han inte sitter i fängsligt förvar?)? Och för övrigt, även om han här inte lyckas mörda den blivande kejsaren och hans gemål så hamnar han nog till syvende och sist ändå i klammeri med rättvisan med fängelse som påföljd, varför han sannolikt i alla fall dör av sin tuberkulos i fängelset.

Så hur kommer Österrike-Ungern à la Frans Ferdinand att utvecklas? När kommer man tidigast att börja se påtagliga resultat och hur ser man det? Och framförallt var kommer resultaten först att märkas av? Vilka relationer kommer Frans Ferdinands regering att ha till utlandet? Andra fiender respektive vänner jämfört med dem imperiet hade till dess upplösning?

Till tråden kopplar jag även att freden i Europa består hela 10-talet igenom, och att en eventuell storkonflikt bryter ut tidigast någon gång under slutet av 20-talet. Detta inkluderar då även att det är lugnt i Ryssland under samma tid - en och annan demonstration mot enväldet kanske, men inga revolutioner (Lenin får i varje fall inte uppleva dem).

Jag låter även Frans Ferdinand leva till någon gång på 40- eller 50-talet så att han dör av ålderdom. Om han ändå trots allt dör genom ett attentat, utgår jag från att det äger rum tidigast 1920, och då någon annanstans än i Bosnien. Vid det laget har väl reformeringen börjat sätta avtryck lite här och var.
Och hur fortsätter landet utvecklas efter hans död (här utgår jag från att han dör av ålderdom)?

Består det än i dag, såsom rubriken anger, eller vad tror ni? Hur kommer vi att se på Donaumonarkin idag om den fortlever, eller i vart fall hur dess slut blev om det lever vidare långt in i andra halvan av 1900-talet? Kommer Frans Ferdinand att bli en motsvarighet till Michail Gorbatjov - en stor reformator, som inser att det dittillsvarande systemet överlevt sig självt och därför är i stort behov av reformering, men till priset av att han därigenom lägger grunden till imperiets fullständiga undergång? Eller fortlever det ända till nu, år 2013 och vidare?

[von Adler]

Franz Ferdinand hade 1914 mer eller mindre övergett sin federalistiska tanke och ville hellre centralisera det högre styret och decentraliserade det lägre.

Det är inte alls omöjligt att Franz Joseph lever ett år längre utan stressen av kriget, så jag antar att 1917 är ett bra tillfälle för Franz Ferdinand att tillträda - strax innan Ausgleich ska förnyas 1917. De ungerska nationalisterna planerade att kräva ännu fler eftergifter 1917. De kommer att stöta på patrull.

Franz Ferdinand kommer förmodligen inte att komma till Budapest för att krönas och avge löften innan Ausgleich är klart, på så vis kommer han runt mycket av det som bakbinder honom i hans roll som monark av Ungern. Vid den här tiden hade den österrikiska delen allmän rösträtt för män, medan man var tvungen att äga land för att få rösta till det ungerska parlamentet. Eftersom den ungerska adeln var så gott som ensam i att äga land i den ungerska delen kontrollerade de genom detta och aktiv gerrymandering 90% av rösterna i det ungerska parlamentet.

Den ungerska befolkningen röstade i allt större utsträckning med fötterna. Emigrationen till USA var enorm under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Även om den ungerska adeln var extremt nationalistisk var inte hela den ungerska befolkningen det.

Positionerna är låsta, och sommaren 1917 förklarar Franz Ferdinand det ungerska parlamentet upplöst. Det ungerska parlamentet svarar med att förklara Ungern självständigt. Ett stort misstag, visar det sig. Franz Ferdinand har förutsätt något sådant och har förberett det.

I kontakter med Wilhlem II av Tyskland har han försäkrat sig om Tysklands stöd. Ferdinand i Rumänien förklarar sig neutral, men stödjandes den lagliga regeringen (d.v.s. Franz Ferdinand) och gemomför en partiell mobilisering.

I Kroatien och Bosnien går kejserliga styrkor in och hälsas entusiastiskt av befolkningen. De delar av armén som kommer från ungern antingen avväpnas i sina baracker eller förklarar sig lojala mot kejsaren. Parlamentet mobiliserar hemvärnet, Honved, till vilka de länge fört mer resurser, tillsatt egna, lojala officerare och tillfört de bästa rekryterna. Man saknar dock nästan helt tunga vapen, och medan den kejserliga armén har modernt skoda-artilleri har Honved mest de pjäser från 1880-talet som armén hade 1914. Parlamentet proklamerar ett ungerskt frihetskrig och försöker få stöd både internationellt och internt, men blir i huvudsak besvikna.

Frankrike uttrycker en försiktig välvilja mot det Ungerska upproret och i USA hävdar man folks rätt till egna nationer - men ingen av dem är beredd att faktiskt sätta något riktigt diplomatiskt tryck på Franz Ferdinand. Tyskland stödjer Franz Ferdinand helhjärtat och påminner Italien och Serbien att all slags aggression mot Österrike-Ungern under 'dess svåraste stund' kommer att ses som aggression mot Tyskland också. Serberna hör sig för hos Ryssland, men får bara löften om hjälp om de blir angripna och avråds från att själva angripa. Ett parlament som förklarar ett land fritt rimmar lite för mycket med det senaste polska upproret för ryssarnas smak. Serberna hör sig även för med Frankrike, som dock inte vill ge några garantier, särskilt som britterna ställer sig kallsinniga till det ungerska parlamentet. Fransmännen behöver britterna i en konfrontation med Tyskland, och britterna ogillar serberna skarpt sedan modern på den kungliga familjen i Serbien 1903.

Ungrarna finner att Slovakien och Kroatien snabbt har säkrats av kejserliga trupper och där hälsats välkomna. Deras armé har avväpnats eller aktivt tagit ställning för Franz Ferdinand, men Honved är mobiliserat och tusentals frivilliga (dock inte de tiotusentals eller till och med hundratusentals parlamentet väntat sig) har slutit sig till kampen. I det här läger börjar den kejserliga armén att avancera mot Budapest, samtidigt som en proklamation från Franz Ferdinand skickas runt. I den utlovas alla ungrare som förhåller sig passiva amnesti, full rösträtt åt alla män i Ungern och lika rättigheter för alla i den ungerska delen av kejsardömet.

Pro-kejserliga oroligheter bryter ut i stora delar av Transylvanien - kombinerat med den partiella rumänska mobiliseringen tvingar den parlamentet att skicka delar av sina styrkor söderut för att säkra territorium, precis som 1848.

Den kejserliga armén avancerar stadigt mot Budapest och vinner flera slag - den är större, bättre utrustad och betydligt bättre underhållen och förberedd än de ungerska styrkorna. När det börjar bli klart åt vilket håll det lutar börjar frivilliga ungrare plötsligt att försvinna från parlementets led för att hävda att de minsann varit passiva. Ett par strejker i Budapest slås ner brutalt, men skadan är skedd - ammunitionsproduktionen, redan alldeles för liten, minskar ytterligare.

När den kejserliga armén så närmar sig Budapest förbereder sig parlamentet på en belägring - man beslagtar matvaror på landsbydgen, förklarar allmän värnplikt och börjar bygga skyttegravar och hinder (man har brist på taggtråd, så spetsade pålar används en hel del) och förbereder sig på ett hjältemodigt motstånd som man hoppas ska vinna omvärldens sympatier och tillsammans med gerillakrig på landsbydgen tvinga Franz Ferdinand att dra sig tillbaka.

På landsbygden möter dock de kejserliga väldigt lite motstånd. Befolkningen är inte särskilt välkomnande, men att dö för adelsmännen och landägarna i Budapest har de inte lust med.

Franz Ferdinand, efter att ha fått veta att parlamentet beslutat om allmän värnplikt proklamerar att alla ungrare som kapitulerar efter värnplikten införts kommer att beviljas amnesti, utom officerare. Detta gäller även tidigare frivilliga, och deserteringar från Budapest är snart uppe i tusental. Samtidigt utbryter oroligheter bland stadens proletärer och industriarbetare, som ser fram emot lika rösträtt och avskyr det hårda styret från adeln, särskilt sedan strejker slagits ned.

Med tusentals deserterande och kapitulerande, med mot Franz Ferdinand lojala ungrare marscherandes in i staden sjungandes på ungerska, med oroligheter i ryggen och enorma problem att få fram vapen till alla, för att inte tala om ammunition kollapsar parlamentets motstånd. Här och där slåss man till sista man, hjältemodigt och futilt, men för det mesta pyser det ungerska upproret ihop.

De total dödssiffrorna uppgår till något tusental, den stora majoriteten på parlamentets sida.

Franz Ferdinand sätter sig sedan ned för att utforma en ny konstitution.

Österrike-Ungern får ett Kejserligt Parlament, i Wien, som stiftar alla lagar och godkänner de ministrar och ministärer som kejsaren utser. Alla män i hela Österrike-Ungern får fri och lika rösträtt till det här parlamentet. På samma gång får ett flertal regioner - Ungern, Transylvanien (en belöning för deras motstånd mot det ungerska parlamentet), Böhmen-Mähren, Slovakien, Kroatien, Bosnien och Sydtyrol-Trieste-Istrien lokala parlament, dock med begränsad makt. Dessa beslutar om lokala frågor, som infrastruktur, tillstånd, ordningsfrågor, den lokala polisen, lokalt skolväsende och lokala religiösa frågor.

Efter det korta kriget fortsätter den rasande ekonomiska utveckling och tillväxt som kejsardömet upplevt de senaste tjugo åren. Järnvägsnätet expanderar. Östra Österrike följer Böhmen-Mähren i dess industrialisering, liksom delar av UNgern. Utvandringen minskar när fler jobb blir tillgängliga.

Parlamentet i Wien är uppdelat mer i nationaliteter än det är i ideologier och käbblar ständigt fram och tillbaka om småsaker, vilket låter Franz Ferdinand utse regeringar som han vill, då inget samlat motstånd uppstår. Det är först när socialistpartierna och socialdemokraterna från de oliak regionerna i samarbete i den andra internationalen börjar formera ett block och gå till val som ett block i mitten av 20-talet som parlamentariska strider uppstår. Franz Ferdinand vill 1927 i vredesmod upplösa parlamentet sedan det fällt hans regering, men Sophie, med sin karaktäristiska mildhet lägger sin hand på hans med kommentaren. "Franzi, Franzi. Det är redan så i Tyskland, och de gick inte under. Kan Wille så kan du."

Den nya socialdemokratiska regeringen expanderar existerande kejserliga tjänster. Pensionssystemet expanderas till att gälla alla arbetare och inte bara statligt anställda. Postsystemet expanderar, järnvägen byggs ut ytterligare och börjar kompletteras av vägbyggen med ett tillhörande nationellt bussystem. Det är inga autobahns, men belagda smala vägar som knyter samman byar och orter som innan varit åtskiljda.

Alla lär sig tyska i skolan, men i övrigt varierar utbildningen ganska mycket. Det är dock erkänt att de bästa skolorna ligger i Österrike, och vill man in på universitet måste man kunna god tyska. Samma sak om man tänker sig en karriär i någon av de statliga företagen, myndigheterna eller armén.

Telefonnätet och elnätet byggs också ut av den socialdemokratiska regeringen innan den förlorar valet 1938 då en högervåg går över hela Europa. Inbördeskriget i Ryssland (sedan förlusten mot Japan i kriget 1929-1932) och det faktum att kommunisterna börjat få överhanden i striderna mellan de autokratiska, liberalerna, de olika nationalisterna och anarkisterna bidrar starkt.

En vanlig kommentar man kan höra om Österrike-Ungern är "Jo, visst borde vi tjecker styra oss själva från Prag. Men vem skulle då betala Onkel Karlovs pension, och skulle jag få ha kvar jobbet på järnvägen? Vi fick telefon i byn förra året också, så det kunde ju vara värre. Se hur det är i Polen nu!"

Det förekommer viss terrorism i Bosnien, med ett och annat attentat, men de bosniska och kroatiska parlementen slår ner på sådant hårt. Det kostar att bedriva terrorism, och sedan Ryssland kollapsat har serberna väldigt lite stöd. De har fullt upp att bevaka Makedonien mot bulgariska nationalister som gör samma sak där.

När Franz Ferdinand dör 1941 sörjs han över hela Europa som en fredens och reformens man och till och med socialdemokraterna, för vilka han var en autokrat och bromsklots för ett modernt samhälle visar sin djuap respekt och stora deltagande.

Karl, som tagit över tronen proklamerar att fred och frihet är hans mål för alla medborgare och väljer helt och hållet att avstå från att ta upp kampen mot parliamentarismen utan ägnar sig istället åt välgörenhet, goda relationer med utlandet och att vara en god samlande kraft. Han reser runt mycket, lär sig åtminstone några ord på varje språk som talas i kejsardömet, besöker lokala festivaler, går i parader i mängder av städer och är rent generellt omåttligt populär, liksom tronföljaren Otto, vars brådmogna och skämtsamma lynne gör honom nästan lika uppskattad som kejsaren själv.

[Gavrilo Princip]

Fantastiskt bra skildring! Det förefaller inte alls otänkbart.

Ett par tlllägg vill jag göra, som jag medvetet valde att inte ta med ursprungligen, varför det kommer här istället:

Allt det du skriver om det militära - jag kan väldigt lite om sådant, så jag kan inte bedöma hur sannolikt/osannolikt det är, men jag utgår från att du kan detta.

Som jag skrev så kommer ju Franz Ferdinand helt naturligt att stuva om i regeringskretsar och det militära - han har ju sin kamarilla och kommer att omge sig med tjänstemän från sin egen generation och så vidare. Bl.a. ville han avskeda den ungerske premiärministern István Tisza (Stephan von Tisza) och ersätta denne med sin egen favorit Joseph von Krístoffy, en ungersk före detta inrikesminister.

Redan tidigt under våren 1914 lär Tisza ha sagt: "Om Franz Ferdinand önskar använda armén mot mig, kommer jag att få sista ordet". Detta skulle ha föranletts av att Tisza fått indikationer på att han skulle bli avsatt av Franz Ferdinand när denne bestigit tronen.

Ärkehertigen hade inte långt därefter sagt till en chef i sitt kansli: "Tjugofyra timmar efter det att jag kommit in är Tisza ute".

Han ville också ersätta generalstabschefen Franz Conrad von Hötzendorf, som han låg i konflikt med (mycket på grund av serbfrågan), med sin favorit Carl von Tersztyánsky. Efternamnet antyder att denne var ungrare. Kan det påverka händelseförloppet så som du skildrar det? Eller kommer han att vara för lojal mot den nye kejsaren, och inte fästa sig vid vem eller vilka grupper inom imperiet som gevären och kanonerna riktas mot - inte ens ungrarna - och att det i sin tur innebär att det inte på något sätt skall bära honom emot att intervenera i sitt hemland, den Transleithanska riksdelen? (jag är inte helt säker på saken i just detta, men med tanke på att Tersztyánsky är ett så ungerskklingande efternamn, låt vara med tillägget "von", utgår jag från att han har ungersk härstamning)


I övrigt tack för en superb beskrivning av hur Franz Ferdinands regeringstid kommer att se ut!

[von Adler]

Japp, men i mitt scenario så ersätter Franz Ferdinand inte István Tisza, utan istället utmanövrerar han parlamentet politiskt tills han upplöser det och det förklarar Ungern självständigt.

Det var vanligt bland ungrare som var lojala mot monarkin att säga "min ungerska är inte så bra" när de intervjuades för tjänster inom byråkratin och armén. Det var en omskrivning för att de inte var ungersk-nationalister. Tersztyánsky ska ha varit en av dem.

[Ördög]

För ett drygt år sedan utkom den österrikisk-tyske författaren Hannes Steins fantasiromat Der Komet, som jag inte läst själv, men som jag fick kännedom om idag, tack vare det här (finskspråkiga) blogginlägget. Den alternativa verklighet som Stein skissar upp förklaras bland annat med att attentatet i Sarajevo misslyckades. Jag översätter:

När den bomb som slungats mot tronföljarens bil inte når sitt mål, ger Franz Ferdinand kortegen order att vända om, varvid han på bredaste österrikiska säger: I bin doch net deppat, i fohr wieder z’haus. ("Jag är inte nån knäppskalle, vetja. Nu far jag hem igen") Två år senare bestiger han kejsartronen efter Franz Josef. Det blir inget första världskrig, och således heller inget andra. Ryska revolutionen blir inte av, Hitler förblir en okänd målare av vykort, Europas gamla monarkier utvecklas på den moderata moderniseringens väg. Amerika är däremot en efterbliven vildmark, eftersom Europas skarpaste hjärnor och mest kreativa begåvningar inte behöver fly dit undan fattigdom, krig eller nazister. Tyskland är ledstjärna inom teknik och vetenskap, medan Wien blir kulturellt centrum. Och ingen vet något om Hollywood - filmmogulerna skapar underhållning för världen vid Rosenhügel i Wien. Visserligen tycks mänsklighetens kortsiktighet även i denna bok leda till att hela civilisationen går under, men innan dess har vi genomlevt ett tämligen trevligt 1900-tal.

I sin artikel i tidningen Profil drar Georg Hoffmann-Ostenhof slutsatsen att det kan ligga något i Steins spekulationer. Visserligen var Österrike-Ungern år 1914 ett statsbygge med många spänningar och problem, i trängande behov av reformer, men samtidigt en påfallande stabil stat med effektiv förvaltning, i vars politik en klar och positiv utveckling mot demokrati och modern rättsstat kunde skönjas. Kanske kunde denna positiva utveckling ha fortsatt om inte kriget kommit emellan.

En ännu viktigare lärdom, anser Hoffmann-Ostenhof, är emellertid att ett effektivt styre kan rädda mycket. I Österrike fungerar detta maskineri än idag, genom traditionens kraft, och det så väl att landets välstånd och stabilitet inte hotas nämnvärt av vare sig politikernas medelmåttighet och inkompetens, eller av de politiska partiernas segslitna ideologiska och innehållsliga kris. Man får hoppas att den här traditionen håller.

Här är den aktuella Profil-artikeln:

Georg Hoffmann-Ostenhof: „I bin doch net deppat …“
http://www.profil.at/articles/1402/572/ ... ostenhof-i

[hilbert]

Var inte det politiska läget så instabilt vid den här tiden, att kriget var oundvikligt?
Om inte skotten i Sarajevo inträffat, så hade någon annan händelse startat det.

[koroshiya]

Var inte det politiska läget så instabilt vid den här tiden, att kriget var oundvikligt?
Om inte skotten i Sarajevo inträffat, så hade någon annan händelse startat det.

Hm, ett svar är kanske, hur lång är den tiden?

Ofta kan det vara så att krig utlöses vid ändrade maktförhållanden för att en part inte kan anpassa sig. I det här fallet verkar det som att Rysslands och Frankrikes utveckling gjorde Tyskland nervöst. De ville fortsätta diktera villkoren, och inbillade sig kanske saker som inte fanns.

Man kan dock tänka sig en mental anpassning till en ny spelplan, i vilken Tyskland inte alls måste agera för att upprätthålla något. När väl nya förhållanden är etablerade har då krigshetsen försvunnit, eftersom Tyskland inte längre tror sig kunna härska på kontinenten.

Arméupprustningen får ses som en av de främsta krigsorsakerna, men Tyskland hade kanske inte skapat ett preventivkrig utur intet.

Kort sagt, hade incidenten hänt några år senare, är det möjligt att man inte alls hade gett sitt stöd till Österrike, och Österrike hade ju lätt överlevt även utan en seger i krig, även om man inte såg det på det viset då.