Sverige återerövrar Finland 1856

[Richard J]

Det är också verkligen svårt att förstå hur den liberala/socialistiska oppositionen stillatigande skulle se på alla krig och "kolonial expansion". Det finns inte en chans i världen att en konservativ regering skulle kunna behålla makten i ett demokratiskt val efter att exempelvis gett sig in i det ryska inbördeskriget. Snarare skulle risken vara påfallande att vårt eget land råkat in i ett inbördeskrig eller en konservativ militärdiktatur.

Jag delar din bedöming king scenariots osannolikhet. Men jag misstänker att det i Psilanders kontrafaktiska scenario fanns en, eller troligen flera, svensk motsvarighet till Otto von Bismarck (förmodligen sjöofficer) som var en obesegrad mästare utan verklig motsvarighet i statsmannakonsten att söndra och härska politiska meningsmotståndare.

[Richard J]

I mitt scenario står svensk politik och väger mellan socialkonservativa och liberalkonserativa motsvarande CDU och Tories i Tyskland resp. England.

Både CDU och Tories är i grunden konservativa och har historiskt svängt mellan social- och liberalkonservatism. Svängingarna har ofta berot på vad deras huvudmotsåndare pysslad med för politik (kanske i symbios med). Jag har svårt att se ett land med två konservativa partier slåss om makten. Om inte yttre hot hela tiden finns och är "verkliga" men då kanske ett starkt nationalistiskt/patriotiskt parti kan fungera.

Det kan ju vara så att de två ledande partierna har en bred samsyn kring utrikespolitikens grunder och den politiska skilljelinjen kan kanske istället vara på det rent inrikespolitiska planet med ett konservativt parti och ett nominellt socialliberalt parti, som lyckas hålla ytterlighetsrörelserna på varsinn sida om spelplanen på marginalen.

[1772]

Oj så mycket trevligare detta scenario skulle varit.
Lägg till att vi inte hade sålt tillbaka St. Barths till Frankrike så hade Sverige varit en formidabel lokal stormakt.

[Axial]

Det är kanske rimligt att antaga att Finland med den ryska tidens gräns övergår från union med Ryssland till union med Sverige, för att den styrande klassen i Finland inte skall känna sig missnöjd, vilket den kunde ha blivit om Finland rakt av införlivats med Sverige.
(---)

Ja, vad hade finländarna egentligen tyckt om att bli en del av det svenska riket igen?

Och hade Sverige verkligen gått med på att bilda en union? Finland hade ju faktiskt varit en del av riket och och återerövringen i scenariot torde väl rimligen syfta just till att återställa detta? Dessutom torde väl det svenska intresset för ytterligare en union vara ganska svalt med tanke på hur omtyckt unionen med Norge var i Norge? Gissningsvis hade man kanske inte varit så värst vidare intresserad av ännu en union som (med tanke på de förmodat finska självständighetssträvandena) skulle kosta mer än den smakade.

Hur skulle Sverige ha hanterat en finsk självständighetsrörelse? Om det ens uppstått någon dvs, en tanke är ju att Finland gladeligen återtagit sin forna plats som östra rikshalvan men det låter lite för lätt för att vara troligt, om ni förstår hur jag menar

Och om det hade blivit en union; hade Sverige verkligen mäktat med att sköta två unioner där inte alla inblandade var med på noterna, så att säga?

[Gavrilo Princip]

Ett mycket intressant kontrafaktiskt scenario som också öppnar upp en annan minst lika intressant fråga.

Nämligen den svensk-norska unionens fortlevnad. Om detta urgamla Sverige-Finland hade återuppstått så hade det möjligen blivit svårare för Norge att hävda sin självständighet gentemot Sverige. Unionen med Norge föll ju på Norges krav på ett eget konsulatväsen.

Om Finland hade återknutits till Sverige 50 år tidigare så hade det nog blivt ett slags "2 mot 1" inom detta Stor-Sverige. Och det hade förmodligen kunnat påverka norrmännens möjligheter att kunna driva frågan om ett eget konsulatväsen så långt som man kunde göra.

[von Othfors]

Norge var ju lite av en kompensation för det förlorade Finland. Om nu Finland skulle ha återvunnits kanske svenskarna varit villigare till att ge norrmännen deras självständighet redan under 1800-talet.

[Gavrilo Princip]

Nja, nu skall vi nog inte låta ett kontrafaktiskt "du tronar på minnen från fornstora da´r" skena iväg för långt. Att Petrograd och Ingermanland hade blivt svenskt territorium igen efter 200 år tror jag inte på. Kexholms län och Viborg tillhörde redan Finland år 1856 så det hade vi säkert fått på köpet. Och även Sallaområdet i närheten av polcirkeln strax söder om Kolahalvön.
Men där hade det nog stannat för Sveriges del.

En annan tänkbar fortsättning är den, att nationalismen redan hade börjat ta form, så det är inte helt otänkbart att Finland i alla fall valt att gå sin egen väg under slutet av 1800-talet och det tidiga 1900-talet. I historieböckerna står bl.a. att Finland utsattes för en hänsynslös förryskningspolitik under slutet av 1800-talet. Eftersom Finland och Sverige redan sedan medletiden haft urgamla band till varandra så tror jag inte att Sverige under Oscar I, Karl XV och Oscar II påtvingat Finland någon motsvarande hänsynslös försvenskningspolitik. Den enda som möjligen skulle umgåtts med sådana tankegångar hade nog varit Drottning Victoria, Gustav V:s gemål. Förmodligen hade hon nog stött på hårt motstånd i så fall.

Eftersom någon sådan försvenskningspolitik förmodligen inte hade ägt rum så hade det finska missnöjet med svensk överhöghet inte legat och pyrt på samma sätt som det i verkligheten gjorde. I verkligheten brukade detta komma till uttryck på många sätt. T.ex. kallades den ryska örnen spefullt för "kråkan", och ett sätt att demonstrera detta var att sätta ryska frimärken upp och ner på brev och vykort. Sverige har ju som bekant ingen örn eller annan stor fågel i vapnet, så att missnöjet med svenskt styre hade tagit sig sådana former skulle nog vara ganska små.

Det finns f.ö. också en finsk nationalistisk allegorisk tavla föreställande en kvinna (Moder Finland) med långt blont hår och vit klänning. Klänningen har exakt samma form som Finlands dåvarande karta, vilket möjliggörs bl.a. genom att hon står med ena benet framför det andra. I övre högra (nordöstra) hörnet av tavlan håller hon upp en bok (Kalevala eller Finlands lagbok?)) för att skydda sig mig den aggressiva ryska örnen.
Exakt när tavlan målades vet jag inte, men om den framställdes efter 1856 så ser jag det som föga troligt att konstnären skulle målat något motsvarande motiv för att elda på finska folkets motstånd mot Sverige. Förmodligen hade ett sådant motstånd tagit sig mindre påtagliga uttryck.
Och något Schaumann-skottdrama i Helsingfors eller Åbo (om nu Sverige återflyttat Finlands huvudstad dit) tror jag inte hade ägt rum.

Min gissning är att den finska nationalismen hade fortsatt förankra sig bland finlandarna, om än mindre påtagligt, och att det i alla fall slutat med separation från Sverige någon gång under 10,-20- eller 30-talet.

[dc]

Min gissning är att den finska nationalismen hade fortsatt förankra sig bland finlandarna, om än mindre påtagligt, och att det i alla fall slutat med separation från Sverige någon gång under 10,-20- eller 30-talet.

Ett alternativ är ju att ett starkt framväxande hot österifrån får eventuella separationistiska tendenser att underordna sig behovet av säkerhet.... En mild försvenskning, ökande levnadsstandard och en trolig hotbild. Så kanske vi hade haft vårt älskade storsverige kvar än i dag...

[Gavrilo Princip]

Det är inte alls osannolikt, det du beskriver. Det kan mycket väl tänkas.
Däremot tror jag att vårt älskade återuppståndna Storsverige under alla omständigheter hade stannat med Finlands införlivande. Kanske också att Danmark (med Island) och Sverige-Norge-Finland hade knutits närmare varandra så att någon form av union med Danmark också hade förverkligats.
Det var ju på väg att göra det, när skandinavismen började spira. I så fall kanske Danmark kunnat behålla Sönderjylland.
Men å andra sidan hade det kanske skapat motsättningar mellan Tyskland och Storsverige/-skandinavien/-norden, vilket i sin tur förmodligen kraftigt underminerat förutsättningarna för von Othfors´ (trådstartaren) hypotetiska scenario att Tyskland/Centralmakterna med svensk hjälp kunnat vinna 1:a världskriget.

Enligt min uppfattninng ter det sig inte särskilt troligt att Sverige skulle vilja hjälpa ett grannland som 50 år tidigare besegrat Sverige/Norden och slitit loss en landsända (Sönderjylland) från oss/Danmark.

[Schwemppa]

Tavlan som Gavrilo P hänvisar till är Edvard Istos "Anfall" från 1899. Alldeles riktigt en reaktion på förryskningspolitiken. Och det är Finlands lag som örnen ger sig på.

http://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%B6rtr ... _i_Finland

[medundersåte]

Tavlan som Gavrilo P hänvisar till är Edvard Istos "Anfall" från 1899. Alldeles riktigt en reaktion på förryskningspolitiken. Och det är Finlands lag som örnen ger sig på.

Var det inte så att det formella namnet på den lag som gällde i Finland var Sveriges rikes lag? Om jag minns rätt så var det först efter andra världskriget som man bytte namn till Finlands lag.

[Schwemppa]

I praktiken var det ju den gamla Sveriges rikes lag, men jag vet inte om man specifikt kallade den för "Sveriges lag". Det var ju Finland det gällde.

[Sarvi]

Den lag som diskuteras är 1734 års lag, som faktiskt är den senaste fullständiga revisionen som omfattat all lagstifting, i såväl Sverige som Finland. Den började gälla år 1736 i hela svenska riket, dvs även Finland.

Lagboken kom ut på finska 1756 som "Ruotzin valdacunnaan laki". Finland förlorades som bekant i kriget 1809. 1824 kom lagboken ut i ny svensk- och ryskspråkig(!) utgåva i St Petersburg, och hette fortfarande "Sveriges rikes lag", vilket den även hette i de nyutgåvor som kom på 1800-talet. Första gången som "Sverige" utelämnas ur lagbokens titel är faktiskt i 1920 års utgåva (dvs den första efter självständigheten) då man alltså talar om "Finlands rikes lag". Numera har ordet "riket" ramlat bort och hela härligheten benämns istället "Finlands lag", "Suomen laki".

Intressant text i sammanhanget: http://www.riksdagen.se/templates/R_Page____18008.aspx

[Schwemppa]

I stand corrected. Nytt för mig, borde tydligen bara ha skrivit att det var "lagboken" som örnen river...

[a81]

Tre stora orsaker till den omfattande emigrationen var väl den religiösa intoleransen, svåra ekonomiska förhållanden för bondeståndet och bristen på allmän rösträtt i Sverige?

Den tidiga emigrationen bestod väl mest av (fattigare) bondebefolkning, som trots allt (i de flesta fall) hade rösträtt i Sverige, som vid den här tiden av ett av Europas mest demokratiska (minst odemokratiska) länder. Dessutom ökade faktiskt levnadsstandarden kraftigt i Sverige under 1800-talet och Sverige var inte, som många tror, ett av Europas fattigaste länder. Utöver detta var det knappast de allra fattigaste som flyttade till Nordamerika. Jag har också svårt att tänka mig att en stor andel av emigranterna flyttade på grund av religiös intolerans. Möjligheterna till en högre levnadsstandard och egen gård bör ha varit de viktigaste orsakerna till (den tidiga) emigrationen. Min bild är att man snarare flyttade till något än från något. Jag har svårt att tänka mig att ett återtaget Finland 1856 märkbart skulle ha minskat emigrationen.