Lyckat attentat mot Hitler 20 juli 1944

[a81]

Det fanns liten sympati i vastlagret for den tyska oron over Stalins frammarsch mot Europa.

Var inte Churchill betydligt mer orolig än Roosevelt när det gällde Stalin? Men visst fanns det väl en hel del politiker i Väst som trodde att Stalin skulle acceptera demokrati i (åtminstone delar av) Öst- och Centraleuropa? Om inte jag minns fel argumenterade Roosevelt ungefär så.

[Christer Bergström]

Jag har själv funderat en hel del kring detta.

Även om 20 juli-attentatet hade lyckats, känner jag personligen inte till någonting som pekar på att de västallierade skulle ha gått med på den separatfred som kuppmakarna åstundade.

Men möjligtvis skulle alla sidor så småningom ha enats om ett vapenstillestånd – eller åtminstone en frånvaro av större militära operationer - under tiden som man förhandlade fred. Detta som en gest åt de plötsligt så ”fredsvilliga” tyskarna i den nya regeringen. I utbyte skulle tyskarna kanske frige mängder av krigsfångar, inklusive ett stort antal sovjetiska som Stalin säkert ville ha en pratstund med så fort som möjligt…

Denna tid (vapenstillestånd) skulle tyskarna säkert ha utnyttjat till att effektivt undanröja alla spår efter Förintelsen (även om någon separatfred knappast skulle ha hunnit uppnås innan Röda armén intog Majdanek – men å andra sidan trodde ju en hel värld att filmerna och reportagen därifrån var sovjetiska propagandapåhitt).

Jag håller med Donkeyman om att en ytterligare konsekvens skulle ha varit en viss kvardröjande sympati för nazistpartiet och Hitler efter kriget (även om jag inte skulle vilja kalla omfattningen för ”betydande”). Kuppen hade kanske omvandlats till en ny ”dolkstötslegend”. ”Tyskarna hade en massa hemliga vapen – jetplanen och de flygande bomberna och de nya superstridsvagnarna hade just börjat tas i tjänst – just som kuppmakarna stötte dolken i ryggen på Tyskland…” Så hade det kunnat låta.

Lägg därtill att tyskarna kanske haft flera månader på sig att mer eller mindre ostört radera ut spåren efter Förintelsen. Nya lögner kunde ha skapats: ”Judarna? De stupade i strid eller dog i allierade bombanfall…”

Jag håller med Donkeyman: Hela Europas politiska verklighet skulle antagligen ha blivit helt annorlunda efter en sådan utveckling. Kraven på revansch skulle antagligen ha varit starka i det gamla Tyskland…

[a81]

Lägg därtill att tyskarna kanske haft flera månader på sig att mer eller mindre ostört radera ut spåren efter Förintelsen. Nya lögner kunde ha skapats: ”Judarna? De stupade i strid eller dog i allierade bombanfall…”

Men den eventuella nya regeringen i Tyskland skulle väl inte ha haft någon anledningen att skydda nazistregimen? Man hade väl i stället pekat på nazisternas brott mot mänskligheten för att motivera varför man gjorde kuppen?

[varjag]

Det fanns liten sympati i vastlagret for den tyska oron over Stalins frammarsch mot Europa.

Var inte Churchill betydligt mer orolig än Roosevelt när det gällde Stalin? Men visst fanns det väl en hel del politiker i Väst som trodde att Stalin skulle acceptera demokrati i (åtminstone delar av) Öst- och Centraleuropa? Om inte jag minns fel argumenterade Roosevelt ungefär så.

Churchill visste precis vad Stalinregimen handlade om - och var det. Roosevelt var det inte. I nastan alla Roosevelts mellanhavanden med Stalin, pratade Roosevelt i nattmossan och blundade helt enkelt for sanningen. Det fanns, amerikanska raadgivare som forsokte lyfta av hans skygglappar - men utan framgaang. Alla som trodde paa Stalins eller sovjetregeringens forsakringar om efterkrigstiden var blinda lamm - och det blindaste, var Roosevelt.
Betraffande haarklyverierna om attentatet mot Hitler hade lyckats, tycks alla glomma bort Casablanca-konferensens krav paa 'ovillkorlig kapitulation' vad Tyskland gallde. Kravet omfattades av alla De Tre Stora - men mest av Roosevelt. 1944 hade han knappast kunnat fraangaa det av hansyn till den amerikanska opinionen - som vid det laget torstade efter blod!

Varjag

[Christer Bergström]

Lägg därtill att tyskarna kanske haft flera månader på sig att mer eller mindre ostört radera ut spåren efter Förintelsen. Nya lögner kunde ha skapats: ”Judarna? De stupade i strid eller dog i allierade bombanfall…”

Men den eventuella nya regeringen i Tyskland skulle väl inte ha haft någon anledningen att skydda nazistregimen? Man hade väl i stället pekat på nazisternas brott mot mänskligheten för att motivera varför man gjorde kuppen?

Ja, det jag skrev är förstås bara en hypotes. Det kanske också är möjligt att i händelse av ett lyckat 20 juli-attentat Goerdelers och Becks regering verkligen skulle ha kunnat tillträda som det var tänkt; att denna skulle ha lyckats avväpna motståndet från hela nazistaten; och att den nya regeringen, efter att ha slutit fred med de allierade i en eller annan form, skulle ha varit aktiv i att ta fram bevismaterial ifråga om Förintelsen.

Men jag tror att det är ett mycket mindre sannolikt scenario.

1. För det första är det inte helt klart vilken hållning 20-juli-männen hade till antisemitismen. Förvisso var flera av dem djupt upprörda av den nazistiska förföljelsen av judarna. Stauffenberg yttrade t.ex. på östfronten i augusti 1942: ”De skjuter mängder av judar. Detta brott kan inte tillåtas att fortsätta!”

Men bilden är sammansatt och komplicerad. Bland 20-juli-männen fanns det även de som gav uttryck för en ganska oförsonlig hållning gentemot judarna. Hans Mommsen visar detta i sin bok ”Alternatives to Hitler”, och Christof Dipper går ett steg längre. Det finns en ganska bra sammanfattning av detta i engelska Wikipedias artikel German Resistance:

As part of a critical evaluation of those involved in anti-Nazi work, the German historian Christof Dipper in his 1983 essay "Der Deutsche Widerstand und die Juden" (translated into English as "The German Resistance and the Jews") argued that the majority of the anti-Nazi national-consevatives were anti-Semitic[46]. Dipper wrote that for the majority of the national-conservatives "the bureaucratic, pseudo-legal deprivation of the Jews practiced until 1938 was still considered acceptable"[47] Through Dipper noted no-one in the Widerstand movement supported the Holocaust, he also commented that the national-conservatives did not intend to restore civil rights to the Jews after the overthrow of Hitler[48] Dipper went to argue that based on such views that for a "a large part of the German people...believed that a "Jewish Question" existed and had to be solved..."[49]. In response to Dipper's charges, the Canadian historian Peter Hoffmann in his 2004 essay "The German Resistance and the Holocaust" sought to disapprove Dipper's thesis. Hoffmann argued that the majority of those involved in the July 20th putsch attempt were motivated in large part to moral objections to the Shoah[50]. In partiuclar, Hoffmann used the example of Claus von Strauffenberg's moral outrage to witnessing the massacre of Russian Jews in 1942, and of Carl Friedrich Goerdeler's advice in 1938-39 to his contact with British intelligence, the industrialist A.P. Young that the British government should take a tough line with the Nazi regime in regards to its anti-Semitism[51].
http://en.wikipedia.org/wiki/German_Resistance

Som framgår av den artikeln, står Dipper inte oemotsagd. En intressant genomgång av debatten finns i antologin ”NS-Verbrechen und der militärische Widerstand gegen Hitler” (red. Gerd R.Ueberschär).

Det torde dock stå ganska klart att 20-juli-gruppen, om den fått makten, skulle ha satt stopp för de systematiska massmorden på judar – vilket inte är liktydigt med att den anti-semitiska politiken skulle ha upphört. Arnold Paucker skriver i ”Deutsche Juden im Widerstand 1933 – 1945”: ”Ausser Frage steht auch, dass nach einem erfolgreichen Umsturz auch eine konservative Regierung den Massenmord sofort unterbunden hätte. Ob diese die Bürgerrechte der verbliebenen deutschen Juden wieder völlig hergestellt hätte, scheint aber nach allen vorliegenden Zeugnissen äusserst fraglich.” (ss. 39-40.)

2. För det andra måste man beakta 20-juli-männens främsta politiska målsättningar. Deras främsta politiska mål var att bevara ett mäktigt ”Stortyskland” som inte bara innefattade både Österrike och Sudetområdet, utan även förutsatte att de allierade skulle acceptera att de stora landområden i öster som Polen fått efter första världskriget skulle återlämnas till Tyskland. Med tanke på detta tycker i alla fall jag att det är litet svårt att föreställa sig att 20-juli-männen skulle ha varit beredda att riskera ”Tysklands goda rykte” genom att ådagalägga hela vidden av de nazistiska brotten. Vem som helst kunde räkna ut att omvärldens generositet gentemot Tyskland skulle ha försvagats väsentligt av ett sådant avslöjande. Men, som sagt, det är bara en hypotes.

3. Men framför allt är jag övertygad om att även om attentatet hade lyckats, skulle kuppmakarna omöjligtvis ha kunnat bilda en sådan regering som de tänkt sig. Det finns hur många vittnesmål som helst om att kuppmakarna saknade det nödvändiga folkliga stödet. Dönitz sa: ”Majoriteten av folket stod bakom Hitler… Det räckte inte med att göra sig av med enbart Hitler för att krossa den nazistiska staten”.

Eftersom utgångspunkten för den här kontrafaktiska tråden är (om jag förstått det rätt) att 20-juli-attentatet lyckats i betydelsen både att man dödat Hitler och att de sammansvurna lyckats bilda regering, måste vi förstås välja det mest realistiska scenariot för detta. Det enda tänkbara scenariot för en tysk regering med de sammansvurna ingående är att pragmatikerna bland dem (p.g.a. att de helt enkelt varit tvungna därtill) hade kompromissat med de mest realistiska (dvs mot att fortsätta det i princip redan förlorade kriget) bland nazisterna. Det hade varit det enda alternativet till ett blodigt inbördeskrig. Denna nya regering - säkert med för de allierade relativt sympatiska personer som Goerdeler som frontfigurer, men med nazistiska mörkermän i bakgrunden - skulle förmodligen ha kunnat enas om att ”för Tysklands fortbestånds skull” dra ut litet på fredsförhandlingarna för att ”städa upp”.

Till Varjag: Javisst, jag tror nog att alla haft med i beräkningen att de allierade stod fast vid sitt krav på villkorslös kapitulation. Jag tror inte att någon tysk regering skulle ha kunnat få dem att backa från detta krav. Däremot kan jag tänka mig att de kunde ha gått med på ett vapenstillestånd – som jag skrev ovan: som en gest åt de plötsligt så ”fredsvilliga” tyskarna i den nya regeringen. I utbyte skulle tyskarna kanske frige mängder av krigsfångar, inklusive ett stort antal sovjetiska som Stalin säkert ville ha en pratstund med så fort som möjligt…

Men även detta är bara en hypotes. En hypotes som förutsätter att de ”östanhängare” bland de sammansvurna som William Shirer talar om (dvs de som var emot att fortsätta kriget mot Sovjetunionen) hade fått överhanden i den tänkta nya tyska regeringen. Ja, så är det med kontrafaktiska resonemang – det ena kontrafaktiska resonemanget bygger på det andra.

[varjag]

Christers funderingar ar ganska kongruenta med mina egna. Om inbordeskrig hade kunnat undvikas i Tyskland, hade nazister - maast tas med i en ny regering. Den enda ljuspunkten i den konstellationen gissar jag hade varit Hermann Goring - som ju var Hitlers 'eftertradare' enligt lag. Och mer maktlysten an de flesta. Han hade sedan lange insett att kriget var forlorat och hade kanske, men bara kanske - kunnat infora mera realism i Tysklands forutsattningar for vapenvila. Som Hitler sjalv sade; 'om det kommer till forhandlingar - laat Goring skota det. Det ar han battre paa an jag....'

Varjag

[Christer Bergström]

Christers funderingar ar ganska kongruenta med mina egna. Om inbordeskrig hade kunnat undvikas i Tyskland, hade nazister - maast tas med i en ny regering. Den enda ljuspunkten i den konstellationen gissar jag hade varit Hermann Goring - som ju var Hitlers 'eftertradare' enligt lag. Och mer maktlysten an de flesta. Han hade sedan lange insett att kriget var forlorat och hade kanske, men bara kanske - kunnat infora mera realism i Tysklands forutsattningar for vapenvila. Som Hitler sjalv sade; 'om det kommer till forhandlingar - laat Goring skota det. Det ar han battre paa an jag....'

Varjag

Javisst, en såpass skärpt person som Göring hade med stor sannolikhet haft en självskriven roll i den nya "kompromissregering" som vi här talar om. Eftersom Göring var djupt involverad i naziregimens förbrytelser, hade han säkert sett till att det städades undan en hel del under tiden som fredsförhandlingarna pågick.

[varjag]

det städades undan

Jag tror att behovet av 'undanstadning' hade kommit i bakgrunden av Tysklands behov av vapenstillestaand och fred.
Det viktigaste - forutom av utrymmning av ockuperade omraaden, hade varit aaterlamnande av krigsfaangarna...
men naturigtvis hade tyskarna kravt detsamma.....Ngt som varken tyskar eller ryssar kunde gaa med paa daa alltfor maanga 'saknades' fraan vardera sidan, speciellt den tyska
Ingen, paa den allierade sidan - visste med klarhet i juli 1944, vad som hant med millioner judar. Ingen i STAVKA visste med sakerhet - vad som hant med tre millioner ryssar i tysk faangenskap...... Den tyska skuldbordan var for tung for att fattas. Inte minst av 20:e-julimmaennen.
Varjag

[Christer Bergström]

det städades undan

Jag tror att behovet av 'undanstadning' hade kommit i bakgrunden av Tysklands behov av vapenstillestaand och fred. Varjag

Det beror väl på från vem man hade frågat. Folk djupt involverade i Förintelsen hade förstås den omvända prioriteringen.

Det viktigaste - forutom av utrymmning av ockuperade omraaden, hade varit aaterlamnande av krigsfaangarna...
men naturigtvis hade tyskarna kravt detsamma.....Ngt som varken tyskar eller ryssar kunde gaa med paa daa alltfor maanga 'saknades' fraan vardera sidan, speciellt den tyska
Ingen, paa den allierade sidan - visste med klarhet i juli 1944, vad som hant med millioner judar. Ingen i STAVKA visste med sakerhet - vad som hant med tre millioner ryssar i tysk faangenskap...... Den tyska skuldbordan var for tung for att fattas. Inte minst av 20:e-julimmaennen.
Varjag

Jag förstår inte riktigt vad du menar. Menar du att det var speciellt många tillfångatagna tyskar som saknades, eller speciellt många krigsfångar som saknades i de tyska fånglägren?

Vi vet att av de 5,7 miljoner ryssar som hamnade i tysk krigsfångenskap under kriget, avled 3,3 miljoner. Det där hade tyskarna nog haft svårt att förklara, men å andra sidan hade de kanske kunnat dra ut på själva frigivningsprocessen. Lägg därtill att tyskarna 1941 hade för vana att fånga in även män i vapenför ålder och kategorisera dem som ”krigsfångar”. Det totala antalet av tyskarna registrerade sovjetiska krigsfångar överstiger summan för alla soldater avskrivna som ”saknade eller tillfångatagna” i Röda armén under hela kriget – 4 455 620. (Förhållandet är det motsatta i fråga om tyska soldater i sovjetisk fångenskap, som jag visar nedan.)

I sovjetisk fångenskap avled sammanlagt 438 067 Wehrmacht-soldater mellan 1941 och fram till dess att de sista frigavs efter kriget. Gissningsvis hade högst 200 000 av dessa dödsfall ägt rum vid tidpunkten för 20 juli-attentatet 1944. Hälften av dem var Stalingrad-fångar som dukade under p.g.a. att de var så illa däran efter den långa belägringen av Stalingrad. (Någon som har siffror på det totala antalet tyska soldater som tagits tillfånga på östfronten fram till slutet av juli 1944?)

Enligt officiell tysk statistik (K. W. Böhme, Die deutschen Kriegsgefangenen in sowjetischer Hand, citerad av Streit i Der deutsche Überfall auf die Sowjetunion, sid 380) avled mellan 35 % och 37 % av de 3 155 000 tyska soldater som hamnade i sovjetisk fångenskap. Men nutida grundlig forskning i ryska arkiv visar att dessa siffror inte riktigt stämmer: Mellan 1941 och 1945 hamnade 3 576 000 soldater ur den tyska krigsmakten i sovjetisk fångenskap. Av dessa blev 551 500 omedelbart frigivna när kriget slutade i maj 1945. Av återstoden var 220 000 sovjetmedborgare som anslutit sig till den tyska krigsmakten, och 14 100 tyskar som åtalades för krigsförbrytelser. Sammanlagt 57 000 avled under de ofta omänskligt hårda transporterna till fånglägren. Av de resterande 2 733 739 tyska Wehrmacht-soldater i sovjetisk fångenskap, dog 381 067. De övriga 2 352 672 repatrierades till Tyskland, varav det absoluta flertalet under 1940-talets andra hälft. (V. V. Gurkin och A. I. Kruglov, Krovavaja rasplata agressora, i Vojenno-Istoritjeskij Zjurnal, 3/1996.) Alltså dog 438 067 man av sammanlagt 3 341 900 tyska krigsfångar i sovjetisk fångenskap - eller 13 %. Fruktansvärt, men som väl är ganska långt från både dödsfrekvensen i de tyska fånglägren.

Hur förklaras då skillnaden mellan tysk uppfattning om antalet avlidna tyska soldater i sovjetisk fångenskap och resultaten av forskningen i de ryska arkiven? Skillnaden mellan 3,155 miljoner tyskar soldater i sovjetisk fångenskap enligt Böhme och 2,79 miljoner enligt ryska arkiv?

Jag hittar ingen annan förklaring än att tyskarna måste ha utgått från samtliga saknade på östfronten, och schablonmässigt utgått ifrån att nästan varenda en av dem hamnade i sovjetisk fångenskap. En annan ofta citerad tysk källa - Rüdiger Overmans Deutsche militärische Verluste im Zweiten Weltkrieg – skriver faktiskt att det verkar troligt att hälften av de sammanlagt 2 miljoner tyska soldater som anmäldes saknade under andra världskriget, i själva verket dog i sovjetisk fångenskap, ”även om det inte kan bevisas”. (Mellan 22 juni 1941 och 31 mars 1945 anmäldes 1 225 136 tyska soldater saknade på östfronten – Kriegstagebuch des Oberkommandos der Wehrmacht, band 8, sid 1515.)

En intressant kritik av Overmans metod finns här: http://web.telia.com/~u18313395/overmans.pdf

Nåja, det blev ett litet stickspår. Men min poäng är att det genombyråkratiserade sovjetiska samhället nog hade bra mycket bättre koll både på hur många tyska krigsfångar man hade och hur många av dem som avlidit, än vad Tyskland (utan ens en egen stat under tiden närmast efter kriget) hade. (I synnerhet som de höga tyska siffrorna är västtyska, och många av de 2 352 672 f.d. krigsfångar som repatrierades till Tyskland hamnade i Östtyskland.) Men det är förstås också bara en hypotes.

[Morgan]

Om Stauffenberg hade lyckats lirka sin portfölj något närmare Führern.

Det var några som gjorde ett experiment. von Stauffenberg hade ju med sig två laddningar, men hann bara aptera den ena av dem. Deras experiment visade att, om von Stauffenberg hade hunnit aptera båda laddningarna, så hade den kombinerade tryckvågen samt de armerade betongväggarna gjort att ALLA i rummet hade dödats, även Hitler. Det kraftigt tillhuggna bordet hade inte gjort någon skillnad i det läget. Det var bara ren otur att han inte hann aptera den andra laddningen.

Sedan är ju frågan om det verkligen hade gjort någon skilland under det sena krigsstadiet, jag tror personligen inte det. De allierade hade redan landstigit i Normandie och hade redan en landstigning i Sydfrankrike i tankarna, dessutom hade Röda Armén redan så gott som krossat Armeegruppe Mitte på Östfronten.

Sedan måste man också ta med i beräkningarna hur lätt det hade varit att göra sig av med Goebbels, Göring och Himmler, resp. hur stark maktkampen hade blivit mellan dessa tre herrar mitt i det plötsliga maktvakuum som hade uppstått i och med Hitlers död. Himmler kontrollerade SS, Goebbels kontrollerade propagandamaskineriet och Göring kontrollerade Luftwaffe, nåja, i alla fall de sönderfallande resterna av det. Att döda Hitler hade bara varit det första svåra steget, nästa stora steg - att ta över makten - hade varit det andra svåra och det tredje och sista steget, antar jag, hade väl varit att försöka förhandla till sig en fred med Churchill, Rosewelt och Stalin.

Morgan

[varjag]

tryckvågen samt de armerade betongväggarna

Morgan - bomben exploderade inte i den vanliga betongbunkern, utan i 'Die Lagebaracke'. Som inte var en bunker - utan narmast liknade en enkelt byggd sommarvilla i marknivaan. Dit konferensen forlagts daa det var en het sommardag.
H a d e bomben detonerat i ett slutet betongrum, som var avsett - hade sakert den enda laddningen varit nog for

att ALLA i rummet hade dödats

Varjag

[Psilander]

Om kuppen lyckats hade nog tysklands försatts i ett inbördeskrig och framförallt hade ledningen av förbanden kollapsat. Eftersom de allierade inte gick med på annat än en vilkorslös kapitulation hade nog det utbrutit en kapplöpning mellan dem för hinna ockupera så mycket av Tyska riket som möjligt, kanske hade rent av krigets förlängts till en kamp med amerikanska, engelska och tyska styrkor mot Stalins sovjet för undvika sovjetisk ockupation av Europa.

Om, men föga troligt, en lyckad kupp lett till en ordnad kapitulation och fredsförhandlingar kanske de konservativt sinnade segrarna i kuppen kunnat resaturera Tysklands monarki till en balanserad konstirutionell monarki efter brittisk modell.