Unionsupplösningen

[Lejonmod]

Jag har en halv kontrafaktisk historia kring unionsupplösningen.
Sverige och Norge var formellt sett två självständiga stater med gemensam monark och att Sverige också var ansvarig för båda staternas utrikespolitik.
Sverige hade en konstitution som gav kungen makt och såg till att Sverige hade en konservativ regering. Militären hade också ett reellt inflytande i politiken.
Norge hade en liberal regering och en konstitution som gav monarken mindre inflytande. Norge, med en växande handelsflotta, ville få möjlighet att öppna egna konsulat runt om i världen. Sverige såg detta som en framstöt mot större självständighet. Förhandlingarna om konsulaten bröt samman den 8 februari.
Stortinget fattar under våren beslut om egna konsulat, trots att det bryter mot andra avtal Norge har med Sverige och mot Norges status i fredsavtalen efter Napoleonkrigen.
Oskar II vägrar den 27 maj att skriva under Stortingets beslut.
Den 7 juni avsätter Stortinget Oskar II och betraktar unionen som upplöst.
Den 27 juni förklarar Sverige att unionen inte alls är upplöst. Ett särskild utskott meddelar dock att unionen kan upplösas om Norge genomför en folkomröstning och går med på en del symboliska eftergifter. Samma dag beslutar riksdagen om att militären får 100 miljoner i extra ”krigskrediter”.
Den 7 augusti håls de svenska värnpliktiga som genomfört värnplikten kvar i tjänst.
Den 13 augusti genomför Norge folkomröstningen, av 360 000 röstande var endast 184 för unionen.
Den 30 augusti rycker nästan 50 000 svenskar in till värnplikten, det finns då drygt 80 000 man under vapen i Sverige.
Förhandlingarna om unionsupplösningen som pågått sedan den 31 augusti gör uppehåll mellan den 7-13 september.
Den 13 september börjar Norge mobilisera.

De internationella sympatierna låg till Sveriges fördel. Den tyska kejsaren uppmanade
Oskar II att ”klirra med stövlarna” och ”slå till med pansrad näve”.
Sveriges generalstabschef sa att ”Militärt sett vore det riktigt att slå ner Norge”.

Om Norge inte gått med på Sveriges krav i förhandlingarna efter den 13 september och de svenska hårdföra, militärer och ultrakonservativa, hade haft mer makt är det troligt att den svenska armen hade fått marschorder.

Den svenska generalstabens plan var att visa musklerna och inta Kristiania, efter detta fans det inga planer.
Norges plan var att i först hand stoppa svenskarna och sedan slänga ut dom. Inte heller dom hade några långsiktiga militära eller politiska planer ifall det blev krig.
Båda arméerna bestod av mycket unga män och ett fåtal äldre utan striderfarenheter med likartad beväpning och organisation.

Om nu den svenska armen hade påbörjat sin marsch mot Kristiania hade vägen varit blockerad av norska fort vid Akershus (Örje, Glomma och Fredriksten). Eftersom huvudbeväpningen bara var åtta kanoner och två kulsprutebatterier borde den svenska armén ha klarat av dessa fort och intagit Kristiania. Vad skulle sedan ha inträffat
Ingenting tyder på att norrmännen skulle ha valt ge upp, förutom det att den svenska arméledningen och de ultrakonservativa politikerna förväntade sig det. Många svenskar sympatiserade med de liberala i Norge, socialdemokratin och liberalismen var på frammarsch stark frammarsch i Sverige och stödde Norges självständighetssträvan. Jag tror att när de norska trupperna fortsätter den väpnade kampen och att moralen hos de svenska soldaterna går i golvet är det möjligt att något av detta skulle ha kunnat hända;
1. Sverige ber Tyskland om hjälp och skulle troligtvis få det
2. De ledande ultrakonservativa och arméledningen ger upp tanken på Unionen.
3. Nationell kris i Sverige som troligen skulle sluta med en liberal/socialdemokratisk regering och en ny konstitution.

Någon som har några synpunkter?