Språket utan finska kriget 1808

[Jurgen Wullenwever]

De språkliga följderna av att rysk-svenska kriget 1808-1809 inte hade hänt.

De politiska gränserna.
Om Sverige inte hade förlorat Finland så hade Norge kvarstått som danskt, och turerna kring Svenska Pommern hade undvikits, så det behålls av Sverige. Danmark skulle kanske ha förlorat Sönderjylland, men ett större danskt rike skulle kanske inte ha haft så stor anledning att gå emot hävdvunna principer så den konflikten kunde möjligen ha undvikits. Utan ett självständigt Norge blir kanske inte heller Island en egen stat. För enkelhets skull förutsätter jag att inga ytterligare ändringar sker, så inget område bryter sig loss senare.

Finskans ställning i Sverige var en stor fråga i början av artonhundratalet. Jag vet inga detaljer i den debatten, men det går ju att tänka sig flera rimliga händelseförlopp, fast de har det gemensamt att finlandssvenskan aldrig blir ett begrepp.

Fall ett. Finskan kunde ha gått samma väg som i dagens Sverige, och i huvudsak försvunnit. Någon standardfinska skapas ej, så några mer eller mindre försvenskade dialekter för en tynande tillvaro. Fler finska ord förs dock till standardsvenskan av dem som lämnat sitt finska språk.

Fall två. Efter att en finskspråkig medelklass uppstått växer sig finskan stark i delar av Sverige, och finskan får ett visst erkännande som regionalt språk, kanske också på riksplanet, så att Sverige blir en tvåspråkig stat med två likställda språk.

Fall tre. Efter att finskan börjat bli vanlig, kommer en nationell väckelse att rikta sig mot svenskan, som börjar betraktas som en förkastlig halvdanska, medan finskan är rikets egna, äkta språk, så det är i stället svenskan som försvinner från riket, och den tidigare språkligt omärkliga gränsen mot Danmark blir nu mycket skarp.

Eftersom Norge fortfarande är en del av Danmark finns det ingen anledning att utveckla ett eget norskt språk. Dialektromantiker som Ivar Aasen kommer fortfarande att beskriva dialekterna och drömma om det rena norska fornspråket, men detta får ingen praktisk betydelse. Dock blir det norska inflytandet i danskan mer märkbart.

För de samiska språken ändras troligen inte så mycket, jämfört med nu.

Skulle Danmark stärka sitt grepp om Island, eller kan islänningarna upprätthålla ett eget språk? De borde kunna det med tanke på att färöiskan har klarat sig i dagens danska rike, men Danmark är ju dubbelt så stort här.

Om dessutom Slesvig-Holsten behålls kommer ytterligare språkliga inflytelser på danskan att vara märkbara.

Skulle Svenska Pommern övergå till att använda den svenska statens språk? Det är troligt, särskilt som många skulle flytta mellan området och andra delar av riket, så en språkgräns mellan svenska (eller finska) och högtyska skulle uppstå, där tidigare befolkningen talat vendiska och nedersaxiska på båda sidor om gränsen.

Vi får alltså färre statsspråk med behållandet av sjuttonhundratalets gränser. Ingen norska, ingen finska (eller svenska).

[Lars Törnqvist]

De nationella strömningarna blev ju allmänt starkare under 1800-talet, så vissa förändringar skulle säkert ha kommit ändå, men med ett annat utgångsläge.

De norska självständighetssträvandena var starka redan på 1810-talet. Fortsatt dansk överhöghet skulle inte ha ändrat på detta. Island och Färöarna tillhörde den norska delen av den dansk-norska dubbelmonarkin. Norska historieromantiker hade förmodligen strävat efter att etablera isländskan, som uppfattades som det ursprungliga norska språket, som norskt nationalspråk. Nynorskan hade haft svårt att etablera sig i ett sådant läge. Resultatet hade förmodligen blivit något som liknar dagens språksituation på Irland: två officiella språk, varav det första officiella språket talas av en liten minoritet. Efter en norsk självständighet i slutet av 1800-talet eller början av 1900-talet skulle det norska bokmålet sannolikt ha utvecklats på samma sätt som det gjorde i verkligheten. Med isländska som officiellt språk i Norge skulle Island troligen ha förblivit en del av det norska riket. Det färöiska skriftspråket skulle aldrig ha utvecklats; i stället skulle man ha använt isländska.

Med Finland som fortsatt del av Sverige skulle båda riksdelarna ha fått en något annorlunda språklig utveckling. Svenskan hade behållit sin ställning som primärt administrationsspråk även i många finsktalande områden, främst i städerna. Finskan skulle ha utvecklats som lokalt administrationsspråk och senare som nationellt andraspråk. Finskan har ju använts som gudstjänstspråk ända sedan 1500-talet, så utvecklingen mot nationellt standardspråk hade redan hunnit långt. I en helt tvåspråkig stat skulle många finsktalande behålla sitt språk i flera generationer efter flyttning till Norrlands och Bergslagens industriorter, och de flesta svensktalande i Finland skulle ha behållit sitt språk i stället för att byta tilll finska. Båda språken skulle ha blivit obligatoriska i skolan, och färdighet i båda språken skulle ha varit ett krav för många offentliga befattningar och varit en merit inom näringslivet. Den svenska medelklassen hade då i praktiken blivit tvåspråkig.

Det nya enade Tyskland skulle ha gjort anspråk på de svenska besittningarna på tyskspråkigt område på samma sätt som de gjorde anspråk på de tysktalande danska hertigdömena. Förmodligen hade Sverige förlorat ett krig mot det starkare Tyskland.

[Giancarlo]

Jag tror att det hade blivit nationella rörelser i Norge och Finland oavsett om dessa länder inte hade förlorats. Dessa nationella rörelser hade dock inte varit lika tydligt definierade som de blev.
Ta exemplet Slovakien. Slovakien var under flera århundraden en del av Ungern, och en del av det Habsburgska och Ungerska kejsardömena. Ända fram till 1800-talet kallades området för ingenting annat än "Högre Ungern" eller Felvidek. Ändock uppstod här en nationell rörelse, som dock inte hade mycket att stå på till att börja med (Intressant citat från Slovakien som jag inte kan placera:
"Slovakernas språk är tjeckiska, de bor på gammalt ungerskt kronland. Deras flagga är den ryska med ungerns vapen på.") Det den slovakiska nationalismen från början stod sig på var sin språkliga olikhet från överheten hos ungarna och österrikarna.

Det scenario jag kan se är att en etnisk finsk identitet blir viktigare, och en finsk (ej en finländsk) nationalism uppstår. Resultatet blir att finska språket får en starkad ställning bland vissa intellektuella. Dvs. tror jag Fennoman-rörelsen i princip bara väntade på att uppstå, men i modifierad version. Medans svenskan dock är väldigt mer förhärskande.
Sverige demokratiseras och liberaliseras inte i lika hög grad på grund av att de inte förlorade finska kriget. Istället så blir Gustav III's monarkism en förhärskande ideologi, som dock luckras upp lite under 1800-talet, och sverige blir en konservativ men upplyst makt. 1914 går Svenskarna med på centralmakternas sida i Första världskriget. Kriget i öst mot ryssen går dock relativt dåligt, och i väst hjälper man Tyskland mot Storbritannien med flottan, men även här förlorar Sverige, och Göteborg belägras av Britterna. 1918 skriver man på Finlands självständighet som straff. Finlands gränser ser dock annorlunda ut men är språkligt definierade. Delar av nuvarande norra Sverige blir en del av Finland, och västra delar av Finland t.ex delar av Österbotten, Åland och Hangöudd förblir delar av Sverige. Dock är stora svenskspråkiga folkmassor en del av Finland, eftersom det svenska språket har spridit sig längre utanför traditionella svenskspråkiga delar, under 1800-talet med hjälp av järnväg och nationsbyggande.

Finland genomgår härefter en nationaliseringsprocess, där landet försöker hitta en identitet. Här blir det nog så att landet tar samma väg som Irland. Finska språket kan ha blivit så bortglömt att svenskan i princip regerar. Även om nationalisterna vill ha finska som riksspråk är det få som kan och få som talar det. Finskan finns i princip i små områden, och är skyddat i lagen som "det nationella språket". Alla finska skolbarn är tvugna att lära sig finska, men de flesta tänker och talar på svenska. I de små lantliga områden som finska talas, så glöms det även bort av den yngre generationen.

[Lars Törnqvist]

Finsk nationalism hade säkert uppstått även om Finland hade fortsatt att vara en del av Sverige. Men situationen hade varit mer komplicerad. I verkligheten var ju finskan majoritetsspråk i det självstyrande storfurstendömet Finland, vilket gav finskan ett symbolvärde som nationalspråk. Om Finland hade varit en del av Sverige med totalt högst en fjärdedel finsktalande hade finskan i första hand kunnat bli lokalt och regionalt samhällsbärande språk. Man får räkna med att kultur- och handelsstäder som Åbo och Helsingfors hade haft svensk majoritet, medan industristäder som Luleå och Piteå hade haft finsk majoritet. Stockholm hade varit tvåspråkigt med svensk majoritet, liksom Västerås, Eskilstuna och Örebro. Arbetar- och småbrukarklassen hade till stor del bestått av enspråkiga finnar, vilket hade medfört nationella spänningar inom arbetar- och jordbrukarrörelserna. Med blandad svensk- och finskspråkig befolkning hade det varit svårt att göra en fungerande delning mellan två stater med varsitt nationalspråk. Följden hade snarast blivit en språklig uppdelning på kommunnivå, som i dagens Finland. Men den svenska inrikespolitiken hade blivit mer komplicerad med både klass- och språkmotsättningar.

De demokratiska strävandena var mycket starka under 1800-talet. Även om Gustav IV Adolf hade varit kvar som kung hade Sverige säkert förändrats i demokratisk riktning, särskilt som det fanns parlamentariska traditioner sedan frihetstiden. Till och med Danmark som hade gammal tradition av kungligt envälde fick ju ändrade politiska förhållanden under 1800-talet.

Gränsen mot Ryssland hade säkert varit ett stort problem för Sverige under hela 1800-talet, och det är inte omöjligt att Sverige motvilligt hade dragits in i första världskriget på axelmakternas sida därför att Ryssland var Sveriges och Tysklands gemensamma fiende. En svensk förlust i kriget hade rimligen medfört landförluster, huvudsakligen i södra Finland.

[a81]

Ett scenario skulle kunna vara att Sverige i finska kriget bara förlorat en del av södra Finland (som väl ryssarna var mest intresserade av). Även om Sverige hade lyckats behålla stora delar av Finland, antar jag att man fortsatt att tala finska i de finsktalande delarna av landet. Samtidigt hade dock troligen svenskan haft en starkare ställning i Finland (fler svensktalande och stort mått av tvåspråkighet). Troligen hade finsk nationalism vuxit sig starkare under 1800-/1900-talen, men jag har svårt att tro att Finland, som tillhört Sverige sedan tidig medeltid, helt skulle ha brutit sig ur. Mera troligt är att Finland skulle ha fått någon typ av självstyre (jfr Skottland, Katalonien, Baskien, Grönland) någon gång under 1900-talet. Det som känns mest osäkert, är om ett lite större Sverige (inklusive Finland) skulle ha kunnat stå utanför Krimkriget, första världskriget och andra världskriget. Kanske hade Sverige deltagit på den tyska sidan i första världskriget och förlorat. Vad hade hänt då? En svensk och en finsk stat? Hade monarkin blivit kvar?

[pbo]

Jag undrar om inte finskan gått samma öde som waelsiskan och iriskan till möte om det gått annorlunda 1808-09. Det finns inga politiska förutsättningar för att en belgisk eller schweizisk språksituation ska uppstå. Dessa länder är ju mer federativa och byggda underifrån varför det blir naturligt att varje landsdels språk likställs. Sverige (både det som fanns innan 1809 och dagens) är byggt uppifrån med en stak centralmakt. I sådana stater är det endast ett språk som gäller officiellt även om man kan tillåta privat användande av andra. Jämför t.ex. den starkt centralistiska staten Frankrike där franskan totalt tryckt bort andra språk som bretangeska.

[Giancarlo]

Jag undrar om inte finskan gått samma öde som waelsiskan och iriskan till möte om det gått annorlunda 1808-09. Det finns inga politiska förutsättningar för att en belgisk eller schweizisk språksituation ska uppstå. Dessa länder är ju mer federativa och byggda underifrån varför det blir naturligt att varje landsdels språk likställs. Sverige (både det som fanns innan 1809 och dagens) är byggt uppifrån med en stak centralmakt. I sådana stater är det endast ett språk som gäller officiellt även om man kan tillåta privat användande av andra. Jämför t.ex. den starkt centralistiska staten Frankrike där franskan totalt tryckt bort andra språk som bretangeska.

Vid franska revolutionen talade färre än 10% av fransmännen franska, då främst parisare och stadstjänstemän..Färre än 5% av italienarna talade italenska vid italiens enande (I princip människor i Florens och Rom).

Men såna här centraliseringar har ibland inte funkat.. T.ex Belgien var i sin nationella barndom ett land där man skulle mer eller mindre centralisera allt runt Bryssel, och landet hade officiellt bara ett språk - Franska - även om det fanns t.ex. nederländska skolor etcetra.
Ungturkarna i det osmanska riket hade också idéen att nationalisera hela sitt område till ett uniformt turkisktspråkigt land, med Frankrike som centraliseringsförebild. Se hur det gick med den saken. Antagligen behöver ett språk vara stort och dominant för att dessa centraliseringar ska fungera. I både Belgien och Osmanska riket fungerade det inte, trots att franska respektive turkiska var överklassens språk oavsett landsdel.

Håller dock med om att hela din tes nog stämmer. Under industrialiseringen och urbaniseringen hade säkert hela den finskspråkiga underklassen lärt sig svenska , inflyttande till städerna och uppbrottet från det gamla levnadsättet som kommer med detta. Vilket på sikt i princip hade underminerat det finska språket. Något som här spelar in är att vi antagligen då inte hade sett någon (i princip svenskspråkig) finländsk borgarklass som påhejat finskan, som skedde på 1800-talet och hjälpte finskan avsevärt bli nationellt språk.
Walsesiskan var enormt dominerande i Wales (75% walesiskspråkiga i mitten av 1800-talet) endast tills industrialisering och modernitiet sätter igång, dels beror språkets tillbakagång på invandring från England, men även på grund av mötet med det nya samhället).

[pbo]

Vid franska revolutionen talade färre än 10% av fransmännen franska, då främst parisare och stadstjänstemän..Färre än 5% av italienarna talade italenska vid italiens enande (I princip människor i Florens och Rom).

Intressanta siffror! Vet du hur det stod till med övriga befolkningens förmåga att förstå franska / italienska?

Men såna här centraliseringar har ibland inte funkat.. T.ex Belgien var i sin nationella barndom ett land där man skulle mer eller mindre centralisera allt runt Bryssel, och landet hade officiellt bara ett språk - Franska - även om det fanns t.ex. nederländska skolor etcetra.
Ungturkarna i det osmanska riket hade också idéen att nationalisera hela sitt område till ett uniformt turkisktspråkigt land, med Frankrike som centraliseringsförebild. Se hur det gick med den saken. Antagligen behöver ett språk vara stort och dominant för att dessa centraliseringar ska fungera. I både Belgien och Osmanska riket fungerade det inte, trots att franska respektive turkiska var överklassens språk oavsett landsdel.

Antagligen har du rätt i att språkcentraliseringen endast kan fungera om det språk man vill ska dominera är klart starkare än de andra. I Belgien är förhållandet närmast 50 / 50 och därmed blir det svårt. Jag skulle dock vilja ställa upp ett vilkor till: landet måste kunna definiera sig som nationalstat, dvs medborgarna ska kunna känna sig som t.ex. svenskar eller belgare. Jag tror att ungturkarnas försök faller på det genom att det osmanska riket snarare var ett imperium, i vilket jag lägger innebörden att invånarna definierade sig både som t.ex. araber och osmanska undersåtar samtidigt. För att kunna skapa ett allomfattande språk bör då demografin vara sådan att den folkgrupp som talar det språk man vill införa är mycket dominerande vilket gör att det är enklast för minoriteter att assimilera sig. Har man en annan demografi blir elitens språk visserligen lingua franca men inte allenarådande. I sammanhanget är det ju intressant att jämföra med det moderna Turkiet där turkiskan är helt allenarådande trots att det finns minoriteter som egentligen har andra språk.

Håller dock med om att hela din tes nog stämmer. Under industrialiseringen och urbaniseringen hade säkert hela den finskspråkiga underklassen lärt sig svenska , inflyttande till städerna och uppbrottet från det gamla levnadsättet som kommer med detta. Vilket på sikt i princip hade underminerat det finska språket. Något som här spelar in är att vi antagligen då inte hade sett någon (i princip svenskspråkig) finländsk borgarklass som påhejat finskan, som skedde på 1800-talet och hjälpte finskan avsevärt bli nationellt språk.

Minns (de i grunden svenskspråkiga) finlandsnationalisternas valspråk på 1800-talet: "Svenskar kunna vi ej bli, ryssar vilja vi ej bli, låtom oss bliva finnar." Visserligen drog det allmänt nationalistiska vindar genom Europa, men fokuseringen på det finska uppstod ju eftersom man ville distansiera sig från det ryska samtidigt som det inte var politiskt möjligt att närma sig det svenska. Flera av dessa herrar bytte ju t.o.m. från svenska till finska namn. Aleksis Kivi föddes t.ex. som Alexander Stenvall. Med Finland kvar i Sverige hade denna grogrund saknats.

Walsesiskan var enormt dominerande i Wales (75% walesiskspråkiga i mitten av 1800-talet) endast tills industrialisering och modernitiet sätter igång, dels beror språkets tillbakagång på invandring från England, men även på grund av mötet med det nya samhället).

Jag gissar att walesiskan är den bästa jämförelsen. Språket är ju inte heller utdött endast helt undanknuffat till den privata sfären. En annan mer direkt jämförelse är kanske att säga att finskans ställning hade varit samma i hela det finska språkområdet som den är i dagens Tornedalen.

[Markus Holst]

Vad jag funderar på, är hur ett starkt finskt språk inom svenska gränser hade påverakt den allmänna inställningen till andra inomsvenska språk såsom samiskan och älvdalskan med flera, men ocksåd en finskan som faktiskt har talats inom Sveriges nuvarande gränser. Vi vet ju hur man under åtminstone 1900-talet i det närmaste försökte att utrota dessa språk. de var förnjuda att tala i skolan, och liknande saker vilket har gjort att vi alla lärt oss att skämmas över våra dialekter och lokala språk.

Jag kan tänka mig två scenarion. antingen påverkar en stor finsktalande befolkning i östra rikshalvan inte alls. Språkpolitiken blir densamma och finskan försvagas öster på samma sätt som alla andra små språk har försvarats i Sverige.

Det andra fallet är ju, att med en betydande del av befolknignen talandes andra språk blir man i stort tvungen att föra en annan språkpolitik, vilket hade lett till att alla minoritets-språk hade klarat sig bättre.

Tanken med partiellt självstyre i öster är intressant. Jag undrar vad en sådan hade lett till med andra områden i Sverige, som känner sig förtryckta. Hade vi sett starkare lokala rörelser i Skåne och Jämtland, krävandes självstyre? Kanske även Gotland? Hade Sverige förvandlats till en federation?

[pbo]

Federationer växer nedifrån inte uppifrån, jag tror att man kan bortse från möjligheten att den väldigt centralistiska staten Sverige skulle ha utvecklats åt ett federalt håll. Man kan snarare se en linje genom den svenska historien där centralmakten stegvis stärks på bekostnad av mer lokala maktstrukturer. Birger Jarl, Gustav Vasa och Axel Oxenstierna har har i tur och ordning genomfört avgörande steg som tagit Sverige från att vara en nation där lokala stormän hade makten och valde kungar till ett land där centralmakten tillsätter de lokala ledarna. Visserligen har vi ju kommunalval idag, men kommunernas handlingsutrymme är oerhört begränsat av statsmakten. Jag har väldigt svårt att tro att det faktum att en större del av befolkningen på de lägsta stegen på den sociala stegen hade talat ett annat språk skulle ha ändrat dett.

Kom ihåg att finskan stärktes i Finland under 1800-talet som ett sätt för en svenskspråkig medelklass att finna en identitet som inte var rysk (och en svensk identitet var som jag nämnde ovan politiskt omöjlig). Detta hade ju inte varit aktuellt om Finland fortfarande hängt ihop med Sverige.

Analogin med Wales kan man faktiskt dra väldigt långt. Wales kom under den engelska kronan i stort sätt samtidigt som Finland kom under den svenska. Visserligen har Wales formellt varit självständigt på ett sätt som Finland inte varit (så till motto är kanske Cornwall mer likt som helt och fullt integrerades i England bara 100 år tidigare), men rent praktiskt så har Wales alltid varit fullt integrerat i England. Skottland har t.ex. eget rättsväsende, egen myntutgivning och eget företagsregister medan Wales saknar detta och "åker snålskjuts" på de engelska institutionerna (som i vissa fall som företagsregistret utalat kallas för "of England and Wales"). Dock är ju det brittiska "väldet" oerhört gammalmodigt ihopbyggt och egentligen helt i avsaknad av generella principer, olika delar är kopplade på olika sätt till krornan. Så är ju t.ex. kanalöarna kopplade dirket till regenten och inte alls till staten. Detta gör ju att förutsättningarna för lokalt självstyre (som ju också har införts) är större än i den moderna och rationella staten Sverige.

Kort sagt tror jag inte skillnaden varit stor för minoritetsspråken. Däremot hade det kanska påverkat svenskan då ett avsevärt större antal människor med annat modersmål hade använt språket i sitt dagliga liv. Jag tror egentligen att det är väldigt nyttigt för ett språk att ofta användas av människor med andra modersmål.

[Donkeyman]

Generellt sett har man ju sett ganska olika på det här med språk genom åren. Jag tror att om Sverige / Finland hade överlevt som samlad nation in i "modern" tid så skulle man under en lång period från mitten av 1800-talet och fram mot WW2 ha drivit någon form av "Försvenskningspolitik". Det vill säga från myndighetshåll skulle man med en kombination av piska och morot ha försökt att förmå en så stor andel av Finnarna som möjligt att överge det Finska språket. Ungefär som man gjorde i Tornedalen.

Men sannolikt skulle man också ha övergett den politiken i takt med ett mer modernt tänkande i de här frågorna skulle ha tagit över. Och då skulle nog pendeln ha svängt andra vägen. Sverige skulle ha varit officiellt tvåspråkigt och man skulle snarare ha fått ett överdrivet bruk av Finska även i rikssvenska områden. I praktiken skulle man nog ha tänkt ungefär som man gör i Norge när det gäller Bokmål kontra Nynorsk. Men inspirerat av detta skulle även det Samiska språket ha fått en betydligt starkare ställning regionalt.

[Giancarlo]

Men sannolikt skulle man också ha övergett den politiken i takt med ett mer modernt tänkande i de här frågorna skulle ha tagit över. Och då skulle nog pendeln ha svängt andra vägen. Sverige skulle ha varit officiellt tvåspråkigt och man skulle snarare ha fått ett överdrivet bruk av Finska även i rikssvenska områden. I praktiken skulle man nog ha tänkt ungefär som man gör i Norge när det gäller Bokmål kontra Nynorsk. Men inspirerat av detta skulle även det Samiska språket ha fått en betydligt starkare ställning regionalt.

Jag tror inte det vore möjligt. Finska är alldeles för svårt för svenskar för att vara ett "andra språk" i likhet med nynorsk.
Detta har de gaeliska språkrörelserna problem med de med - det är svårt för en engelskspråkig att lära sig t.ex Skotskgaeliska. Hur mycket irländarna än försöker blir gaeliska främst en "nationalsymbol" och inte ett fullt ut använt språk. Sen är nog faktumet att om en försvenskningspolitik rådde, och finska arbetarklassen hade under industrialiseringen t.ex. invandrat till svenskspråkiga städer, hade nog finskan försvunnit ännu fortare. Historien visar att ett språk behöver skjuts från makten för att inte blekna bort!
Nu blev det tvärtom-utveckling i Finland, och svenskspråkiga storstadsområden blev mer finskspråkiga!
Dock är finska mest hemspråk hos sverigefinnar.

Om man ska se någon potentiell försvarare av det finska språket i vårt kontrafaktiska scenario, skulle det vara någon slags finsk nationalism . Men denna hade nog inte fått erkännande förrän någon gång in på 1900-talet i det rådande centraliserade klimatet.

[a81]

Tänk på att Finland 1809 var mindre än dagens Finland:

http://personal.inet.fi/yhdistys/centra ... d_1808.jpg

Förutom att svenskan då var ett större språk i Finland, så utgjorde också svensktrakterna en större del av Finland. Man kan dessutom tänka sig att Ryssland tagit ytterligare delar av Finland 1809 även om Sverige inte skulle ha förlorat hela Finland. I ett fortsatt svenskt Finland hade dessutom Åbo varit den stora staden, inte Helsingfors. Så visst hade svenskan troligen haft en mera framträdande roll i Finland om Sverige lyckats behålla Finland.

Jämförelsen med Wales är nog rätt bra. Både Sverige och Storbritannien var/är starka centralmakter/nationalstater. Jag har dock svårt att tänka mig att finskan skulle spela en så undanskymd roll som walesiskan, om Finland fortsatt att tillhöra Sverige. 1809 hade finskan funnits som skriftspråk i flera hundra år och den finska befolkningen var läskunnig (på det egna språket). Hur såg detta i Wales? Dessutom är Wales en mycket mindre del av Storbritannien (5 procent av befolkningen) än Finland skulle ha varit av Sverige (cirka 30 procent).

[Giancarlo]

SVD har skrivit om ämnet idag:

http://www.svd.se/kulturnoje/mer/spraks ... 401031.svd

[pbo]

SVDs utmärkta artikel reser ju en annan intresant parallellfråga: hur hade svenskan utvecklats.

Vore kanske värt att spekulera om i en egen tråd. Fast kanske har redan SVD lodat frågan i botten.