Ponera följande att riksdagen i Örebro ej godkänt Jean Baptise Bernadotte som svensk tronarvinge 1810.
Trots bristen på tronarvinge samlar sig nationen och tvingas acceptera verkligheten, för rädda sig något sånär går man in på de allierades sida mot Napoleon 1813. De svenska generalerna gör ett bra jobb och säkrar Sveriges provinser i norra Tyskland.
Dock har huvudelen av armén dröjt kvar i Tyskland och Norra Frankrike tills Napoleon återtar makten 1815. Den svenska expeditions styrkan under gerneral von Döbeln kommer en junidag stå tillsammans med Wellingtons rödrockar att slå Napoleon vid Waterloo.
Den svenska ledningen är mäkta imponerad av Hertigen av Wellington och vid hemkomsten föreslås han som tronarvinge efter Carl XIII. Hertigen tackar aningens motvilligt ja, och bestiger tronen som Sveriges kung 1818 efter Carl XIII.
Vad får detta för konsekvenser?
- Inget krig mot Norge?
- Allierad med England i tex Krimkriget och Sverige kan erövra förlorade delar av Finland etc?
- Kolonialtänk av britisk modell, Sverige etablerar sig mer utomlands i tex Afrika?
- Kärvare ekonomiskt, han "köper" inte tronen på samma sätt som Jean Baptiste.
Hertigen av Wellington istället för Fursten av Ponte Corvo
Om detta är fallet kan jag anta att följande inträffar.
Sverige står som en segrarmakt 1815 , med möljighet att ställa lite krav.
Norge och vissa nordtyska provinser införlivas.
Sverige arbetar för att vara en stabil och trogen allierad till England, på så sätt bidrar vi till att engelsmännens mål om stabilitet på kontinenten kan bibehållas.
(Jag tror att det hade varit svårt för England att acceptera ett storsverige med att spärra av handeln i östersjöområdet. Däremot kan detta tänkas om Sverige är en trogen och nyttig allierad)
Handeln med England tar fart och alliansen gör spridningen av engelsk teknik och kapital snabbare än annars. Den svenska industrialiseringen kommer igång snabbare och blir starkare än den annars skulle ha varit.
Den svenska utrikespolitiken blir med alliansen mer offensiv och detta stöds med att den snabbt växande ekonomin vilken möjliggör kraftiga satsningar på stridskrafterna.
När krimkriget startar är den svenska medverkan ganska självklar. Efter segern avträder Ryssland Finland till Sverige mot en försäkran att Sverige inte har fler krav och att Sverige inte inte hotar rysk handel och inte lägger sig i rysk inrikespolitik.
Artonhundratalet rullar på i industrialiseringens tecken och de sista decenierna börjar Sverige med Englands goda minne jaga efter kolonier i afrika och andra ställen.
Vid skiftet 1900 har Storsveriges befolkning inklusíve de tyska provinsena växt till omkring 25 miljoner. Någon nämnvärd utvandring har inte förekommit.
Fortsättning följer...
Sverige står som en segrarmakt 1815 , med möljighet att ställa lite krav.
Norge och vissa nordtyska provinser införlivas.
Sverige arbetar för att vara en stabil och trogen allierad till England, på så sätt bidrar vi till att engelsmännens mål om stabilitet på kontinenten kan bibehållas.
(Jag tror att det hade varit svårt för England att acceptera ett storsverige med att spärra av handeln i östersjöområdet. Däremot kan detta tänkas om Sverige är en trogen och nyttig allierad)
Handeln med England tar fart och alliansen gör spridningen av engelsk teknik och kapital snabbare än annars. Den svenska industrialiseringen kommer igång snabbare och blir starkare än den annars skulle ha varit.
Den svenska utrikespolitiken blir med alliansen mer offensiv och detta stöds med att den snabbt växande ekonomin vilken möjliggör kraftiga satsningar på stridskrafterna.
När krimkriget startar är den svenska medverkan ganska självklar. Efter segern avträder Ryssland Finland till Sverige mot en försäkran att Sverige inte har fler krav och att Sverige inte inte hotar rysk handel och inte lägger sig i rysk inrikespolitik.
Artonhundratalet rullar på i industrialiseringens tecken och de sista decenierna börjar Sverige med Englands goda minne jaga efter kolonier i afrika och andra ställen.
Vid skiftet 1900 har Storsveriges befolkning inklusíve de tyska provinsena växt till omkring 25 miljoner. Någon nämnvärd utvandring har inte förekommit.
Fortsättning följer...
Jag misstänker att Sverige får släppa Pommern till Preussen i samma veva som Danmark förlorar Schleswig, 1864. Genom salisk lag har britterna redan förlorat Hannover och kan förmodligen inte vara till mycket stöd. Dessutom har britterna vid den här tiden inget emot ett starkare Preussen att agera som motvikt mot Napoleon IIIs Frankrike som härjar runt i Afrika och nyss varit på äventyr i Italien.
Kan Danmark tänkas vilja gå in i en union med ett betydligt starkare Sverige under den här tiden av pan-skandinavism? Särskilt om Sverige på riktigt ställer upp för Danmark 1864. Kanske förlorar Danmar Schleswig och Sverige Pommern till slut, medan Danmark får behålla Sydjylland och Sverige Rügen.
Detta borde skapa ett Sverige mer orienterat mot Storbritannien och därmed försvinner en hel del av norrmännens vilja att ha ett eget land. Orienteringen borde bli mindre mot Tyskland, särskilt om revanschismen mot Ryssland går ner i och med Finlands återerövring och den mot Tyskland går upp p.g.a. Pommern-kriget.
Kanske har vi ett förenat Skandinavien i Ententen, ohelig allians med Ryssland (men den mellan Storbritannien och Frankrike var också ohelig) och i krig med Tyskland 1914? Det lär bli hårda strider om Öresund. Kan en brittisk kontignent tillsammans med den Dansk-Svenska och Ryska flottan hålla Tyskarna på mattan? Blir Rügen överkört? Blir det skyttegravar i Jyllands mjuka sandiga dyner?
Kan Danmark tänkas vilja gå in i en union med ett betydligt starkare Sverige under den här tiden av pan-skandinavism? Särskilt om Sverige på riktigt ställer upp för Danmark 1864. Kanske förlorar Danmar Schleswig och Sverige Pommern till slut, medan Danmark får behålla Sydjylland och Sverige Rügen.
Detta borde skapa ett Sverige mer orienterat mot Storbritannien och därmed försvinner en hel del av norrmännens vilja att ha ett eget land. Orienteringen borde bli mindre mot Tyskland, särskilt om revanschismen mot Ryssland går ner i och med Finlands återerövring och den mot Tyskland går upp p.g.a. Pommern-kriget.
Kanske har vi ett förenat Skandinavien i Ententen, ohelig allians med Ryssland (men den mellan Storbritannien och Frankrike var också ohelig) och i krig med Tyskland 1914? Det lär bli hårda strider om Öresund. Kan en brittisk kontignent tillsammans med den Dansk-Svenska och Ryska flottan hålla Tyskarna på mattan? Blir Rügen överkört? Blir det skyttegravar i Jyllands mjuka sandiga dyner?
Eftersom hertigen av Wellington inledde en politisk kariär efter sin militära dito så vet vi ju faktiskt hur han var som politiker. Och han var väl rätt konservativ. Utifrån detta vill jag misstänka att Wellington hade fört en tämligen pro-engländsk politik oaktat han blivit utsedd till tronarvinge och sedermera kung av Sverige.
Först av allt, vad det gäller de svenska besittningarna i norra Tyskland så hade vi nog fått avstå dessa alldeles oavsett. Om inte pga Napoleon så pga de preussiska anspråken på dessa områden. England får väl ändå sägas vara en av de tongivande makterna på de allierades sida och jag tror inte de hade riskerat Preussens deltagande på "rätt sida" genom att låta Sverige käbbla om dessa områden.
Vidare torde man kunna anta att England vid denna tidpunkt (dvs före krimkriget) var tämligen måna om att bibehålla Ryssland som allierad varav följer att England näppeligen hade godkänt att Finland skulle återföras till Sverige.
Att Sverige efter Napoleons besegrande tilläts svänga mot Danmark och avkräva dem Norge i förläning kanske närmaste ska ses som en allierad eftergift/belöning för Sveriges insatser samt som straff för Danmark då man deltagit på Napoleons sida i kriget.
Att Sverige överhuvudtaget krävde Norge av danmark ska kanske ses som ett resultat av Karl XIV Johans strävan mot att skapa ett starkt "Norden" och det finns således inget som tyder på att hertigen av Wellington skulle ha varit ännu mer pro-nordisk, snarare tvärtom. Om man nu får ta med i beräkningen att Wellington för det första skulle ha bibehållit en konservativ och därmed pro-engelsk inställning till situationen och för det andra (delvis som en konsekvens av det första) inte vurmat så mycket för ett starkt Norden som Karl XIV Johan gjorde.
Först av allt, vad det gäller de svenska besittningarna i norra Tyskland så hade vi nog fått avstå dessa alldeles oavsett. Om inte pga Napoleon så pga de preussiska anspråken på dessa områden. England får väl ändå sägas vara en av de tongivande makterna på de allierades sida och jag tror inte de hade riskerat Preussens deltagande på "rätt sida" genom att låta Sverige käbbla om dessa områden.
Vidare torde man kunna anta att England vid denna tidpunkt (dvs före krimkriget) var tämligen måna om att bibehålla Ryssland som allierad varav följer att England näppeligen hade godkänt att Finland skulle återföras till Sverige.
Att Sverige efter Napoleons besegrande tilläts svänga mot Danmark och avkräva dem Norge i förläning kanske närmaste ska ses som en allierad eftergift/belöning för Sveriges insatser samt som straff för Danmark då man deltagit på Napoleons sida i kriget.
Att Sverige överhuvudtaget krävde Norge av danmark ska kanske ses som ett resultat av Karl XIV Johans strävan mot att skapa ett starkt "Norden" och det finns således inget som tyder på att hertigen av Wellington skulle ha varit ännu mer pro-nordisk, snarare tvärtom. Om man nu får ta med i beräkningen att Wellington för det första skulle ha bibehållit en konservativ och därmed pro-engelsk inställning till situationen och för det andra (delvis som en konsekvens av det första) inte vurmat så mycket för ett starkt Norden som Karl XIV Johan gjorde.