om man så att säga hade huggit av huvudet på nordvietnams ledning, hade hönan sprungit runt i circlar och sedan dött. Tror inte detta varit svårt med ett par välplacerade ground zero impacts..
Tänk att det tror inte jag. Användandet av kärnvapen vore väl en av de saker som
verkligen skulle fått gemene man att hetsa upp sig och knata raka vägen till närmaste värvningskontor för utkvittering av partibok och en AK-47? Omsatt till svenska förhållanden: tror du verkligen att ett eventuellt krig mellan Sverige och Sovjetunionen hade tagit slut blixtfort ifall Sovjet hade ockuperat Skåne, Gotland samt delar av Småland och Halland och därefter på något magiskt sätt lyckats slå ut regering, riksdag och försvarsledning med tre välriktade svampbomber?
Det har du rätt i, men det var nog inte så Vietnameserna själva uppfattade det, De slogs mot en utländsk inkräktare, precis som de slagits mot Frankrike och Kina innan.
Demokrati och liknande vet de nog fortfarande inte vad det är för nått.
Jag skulle vilja säga att man i grund och botten slogs för självständighet, dvs rätten att inte vara en koloni under något annat land. Inte helt ovanligt bland kolonier under efterdyningarna efter VKII. Just i detta fallet blev självständighetskampen rätt fort en fråga om internationell storpolitik och olika politiska uppfattningar men icke desto mindre...
http://sv.wikipedia.org/wiki/Vietnam
(---)Är inte Vietnam-kriget ett prakt exempel på "politikerna lägger sig i "?
(Min inställning lutar mer åt att Vietnam-kriget helt hade kunnat undvikas om man istället stödde Ho chi min 1945, kört hem fransmännen i gamla Liberty ships. Men det är en annan sak, förståss.)
Men det är väl just det politiker ska göra? Lägga sig i alltså?
Jag tycker att vi ska skilja på
föra krig och
utföra krig. Von Clausewitz svamlade något om att "Krig är blott en fortsättning på politiken med andra medel" och det är väl just mot bakgrund av detta som man ska se Vietnamkriget?
Medan fransmännen kunde hävda att man ville återta territorium som Japan hade erövrat under VKII så handlade det för USAs del enbart om politik. Dels ville man stötta sina vänner (Frankrike och Storbritannien) och dels ville man enligt dominoteorin hålla kommunismen stången. Rent politiska motiv således.
För att kunna föra den önskade politiken valde USA att
föra krig (om man bortser från den lilla teknikaliteten att man aldrig
de juro förklarade krig) och uppdrog åt militären att
utföra kriget.
Vad gäller hur pass politikerna ska lägga sig i hur militären utför kriget så finns det väl lite olika aspekter. Å ena sidan ska politikerna inte lägga sig i huruvida 4. pluton ska gå till vänster eller höger om risfältet men å andra sidan kan de inte heller säga till ÖB att "om ett år ska Nordvietnam vara fullständigt slaget i grunden" och sedan luta sig tillbaka i fåtöljerna och titta på när generalerna krigar till det hela. Det är ju trots allt ändå så att användandet av aldrig så små och taktiska kärnvapen kan ha större negativ politisk konsekvens jämfört med den militära nyttan. Ett exempel på detta är den avlövning som man ägnade sig åt i Vietnam. Generalerna trodde sig se en militär nytta med detta medan de politiska konsekvenserna (framförallt på lång sikt och i efterhand) i form av världsopinionen vida översteg det faktiska militära utbytet.
Huruvida politikerna lade sig i för mycket eller för lite just i Vietnam har jag ingen direkt uppfattning om.
Jag har tidigare i tråden uttryckt min åsikt om dåtidens amerikanska generaler och jag ber att få komplettera: ur en rent militär synvinkel var de alldeles säkert karlar för sina hattar men de hade generellt sett dålig koll på de politiska konsekvenserna av sina förslag och beslut i den mån de inte struntade fullständigt i dessa.
Ett till exempel: i citatet ovan ingår ett förslag om att man skulle ha stött Ho Chi Mihn redan 1945 och satt franoserna på trupptransportskepp hemåt. Ett sådant beslut hade garanterat varit politiskt.
Julbombningarna 1972 av Janoi visar däremot vad USAF kunde göra när de fick fria händer. De krossade det vietnamesiska luftförsvaret och det var det som fick nordviatnameserna till förhandlingsbordet.
Förvisso. Men fredsförhandlingar hade inletts i Paris av president Johnson redan 1968, vilka sedan fortsattes av Nixon. Efter att USA dragit tillbaka sina trupper kollapsade det sydvietnamesiska försvaret fullständigt. Enligt min uppfattning var det hela mer en fråga om "när" än "om".
Som jag skrivit tidigare så anser jag att USA målade in sig i ett hörn och kunde inte ta sig därifrån utan att kliva på det nymålade golvet.
Det var helt enkelt inte deras krig. Under VKII ropade stora delar av Europa på hjälp och befrielse från det nazistiska oket. Oavsett vad USA trodde sig höra i mitten av 60-talet så fanns det helt enkelt inget massivt nödrop från det vietnamesiska folket.
Reason for edit: det var ju självaste vad svårt det ska vara att få till citaten.