Jag har funderat lite över det spanska inbördeskriget. Vad skulle ha hänt om Storbritanien och Frankrike hade hjälpt den republikanska sidan, hade krigets utgång kunnat ändras tror ni?
Storbritanien och Frankrike intog efter ett tag en neutral hållning (vilket förövrigt även NF och stora delar av omvärlden gjorde), där de vägrade sälja vapen till någon part. En åtgärd som missgynnade republikanerna mycket mer än de nationella eftersom de kunde få vapen från Italien och Tyskland.
Men tanke på att kriget varade under nästan tre år (trots omfattande hjälp till de nationella) så tyder väl det på att det endast var med svårighet som de lyckades vinna. Och hade omfattande vapenleveranser och frivilliga kommit till hjälp på den republikanska sidan tidigt, redan 1936 så kanske vågskålarna vägt mer jämt.
Å andra sidan kanske Italien och Tyskland hade svarat med ännu mer omfattande hjälp till de nationella.
Spanska inbördeskriget, brittisk och fransk inblandning?
-
Ragnar Svedje
- Medlem
- Inlägg: 1157
- Blev medlem: 30 mars 2005, 14:00
- Ort: Stavanger
Intressant frågeställning!
Låt oss antaga att Hitler och Mussolini, precis som i verkligheten gick in på nationalistsidan oberoende av varandra. Storbritanniens Chamberlain beslutar tillsammans med Frankrikes Daladiér att en demokratisk armé division upprättas i Spanien för att skydda den folkvalda regimen.
Nu uppkommer ett problem. Sapniens regering är en vänsterregering med bland annat kommunister och anarkister. Härmed pressas de spanska socialdemokraterna och liberalerna att inte ge ökat politiskt inflytande åt yttervänstern, av Frankrike och Storbritannien. Även Mexico lovar väpnad trupp. Kravet hörsammas av innervänstern, som degraderar alla högre befäl inom armén tillhörande den yttre vänstern. Emellertid uppstår nu ett annat problem. Kommunister känner sig förföljda, och lyssnar allt mer på kamrat Stalin från Moskva. Misslyckandet i Tyskland har gjort honom erfaren, så till vida att han inte uppmanar till kamp mot "socialfascismen". Ändå vägrar han godkänna att kommunister beskärs på inflytande inom armén.
Stalin söker nu en kompromiss, där han lovar att hålla anarkisterna stångna, eftersom de är de ivrigaste kyrkobrännarna, och de som väcker mest främjan hos det folk som republikanerna säger sig företräda. Emedan västmakterna företrädesvis vill ha militär dominans, får istället Sovjet (genom spanska kommunistpartiet) införa politruker i demokratarmén som håller ett öga på anarkister. Dessa politruker ägnar sig dock åt omfattande utrensning av trotskister i första hand. Men även anarkisterna stöts ut ur armén.
De bildar en egen väpnad fraktion i norra Spanien, där de bekämpar både de bruna och de röda. Samtidigt är de röda splittrade i två falanger. Internationellt sett känner sig Hitler tvungen att göra något, för att undvika ett tvåfrontskrig till en följd av det väst-sovjetiska samarbetet. Vad som händer sen är öppet för spekulation.
Låt oss antaga att Hitler och Mussolini, precis som i verkligheten gick in på nationalistsidan oberoende av varandra. Storbritanniens Chamberlain beslutar tillsammans med Frankrikes Daladiér att en demokratisk armé division upprättas i Spanien för att skydda den folkvalda regimen.
Nu uppkommer ett problem. Sapniens regering är en vänsterregering med bland annat kommunister och anarkister. Härmed pressas de spanska socialdemokraterna och liberalerna att inte ge ökat politiskt inflytande åt yttervänstern, av Frankrike och Storbritannien. Även Mexico lovar väpnad trupp. Kravet hörsammas av innervänstern, som degraderar alla högre befäl inom armén tillhörande den yttre vänstern. Emellertid uppstår nu ett annat problem. Kommunister känner sig förföljda, och lyssnar allt mer på kamrat Stalin från Moskva. Misslyckandet i Tyskland har gjort honom erfaren, så till vida att han inte uppmanar till kamp mot "socialfascismen". Ändå vägrar han godkänna att kommunister beskärs på inflytande inom armén.
Stalin söker nu en kompromiss, där han lovar att hålla anarkisterna stångna, eftersom de är de ivrigaste kyrkobrännarna, och de som väcker mest främjan hos det folk som republikanerna säger sig företräda. Emedan västmakterna företrädesvis vill ha militär dominans, får istället Sovjet (genom spanska kommunistpartiet) införa politruker i demokratarmén som håller ett öga på anarkister. Dessa politruker ägnar sig dock åt omfattande utrensning av trotskister i första hand. Men även anarkisterna stöts ut ur armén.
De bildar en egen väpnad fraktion i norra Spanien, där de bekämpar både de bruna och de röda. Samtidigt är de röda splittrade i två falanger. Internationellt sett känner sig Hitler tvungen att göra något, för att undvika ett tvåfrontskrig till en följd av det väst-sovjetiska samarbetet. Vad som händer sen är öppet för spekulation.
-
Ragnar Svedje
- Medlem
- Inlägg: 1157
- Blev medlem: 30 mars 2005, 14:00
- Ort: Stavanger
Jag tror att det vid inbördeskrigets utbrott var en vänsterregering där moderata element dominerade och där ytterlighetsvänstern var marginell. När sedan denna regering endast fick stöd från Sovjet ändrades detta och de mer extrema kommunisterna fick ökat inflytande.Löwe skrev:Låt oss antaga att Hitler och Mussolini, precis som i verkligheten gick in på nationalistsidan oberoende av varandra. Storbritanniens Chamberlain beslutar tillsammans med Frankrikes Daladiér att en demokratisk armé division upprättas i Spanien för att skydda den folkvalda regimen.
Nu uppkommer ett problem. Spaniens regering är en vänsterregering med bland annat kommunister och anarkister. Härmed pressas de spanska socialdemokraterna och liberalerna att inte ge ökat politiskt inflytande åt yttervänstern, av Frankrike och Storbritannien. Även Mexico lovar väpnad trupp.
En tänkbar utveckling hade dock varit den som du nämner att republikanerna hade drabbats av inre motsättningar till följd av tjafs mellan Sovjet och de allierade.
Dock tror jag att Storbritanien och Frankrike i kraft av sin geografiska och kulturella närhet till Spanien hade kunnat dominera stödet till republikanerna så att vänsterregeringen även framgent varit moderat, och tillströmningen av frivilliga hade nog oavsett färg till slut inordnat sig under de internationella brigaderna. Om inte annat hade Frankrike pga sitt geografiska läge kunnat stoppa kommunister och andra från att överhuvudtaget nå Spanien.
Sedan är det svårt att diskutera detta då man inte vet storleken av den hjälp som lämnats av respektive nation samt beslutsamheten hos Storbritanien och Frankrike. Exempelvis kunde man tänka sig att Storbritanien som var konservativt inte skulle sörja alltför mycket om tiotusen socialister och kommunister anmälde sig som frivilliga i Spanien, varav många aldrig skulle trampa brittisk jord igen...