Konflikt mellan Nord och Sydkorea?

[Thomas Johansson]

Om en väpnad konflikt skulle bryta ut på Koreahalvön, hur skulle ni beskriva den utvecklingen som då skulle ske?
Jag är fullt medveten om att det nu handlar om kontrafaktisk historia men skulle gärna vilja veta hur ni resonerar.
Lite frågeställningar:

1. Kvalite mellan ländernas samtliga förband, teknik, organisation och utbildning?
2. Taktik, logistik och strategiska mål?
3. Är Nordkoreas militära styrka i själva verket en bluff som bygger på gamla omoderna vapensystem?

[Ja77]

1. Kvalite mellan ländernas samtliga förband, teknik, organisation och utbildning?

S-korea har en modern arme enligt västerlänsk snitt och har råd att utrusta den med moderna vapen. Medan N-korea knappt fått något nytt efter kalla kriget, antar att de har kvar de gammla sovjet doktrinerna.

2. Taktik, logistik och strategiska mål?

N-koreas mål är att bevar diktaturen, N-korea kan inte vinna över S-kora, särskilt när N-korea är så isolerat, det är inte sanolikt att Kina skulle vilja hjälpa N-korea i en konfikt. N-koreas taktik är att "utpressa" S-korea/Japan och till viss del USA för mer mat hjälp och ekonomisk/industri hjälp.

3. Är Nordkoreas militära styrka i själva verket en bluff som bygger på gamla omoderna vapensystem?

N-koreas militära styrka är en bluff och det vet alla. Men varken S-korea eller Japan vill ha en konflikt, eftersom det är svårt att försvara sig mot ett par miljoner desperata flyktingar. Eller att hindra att Seoul skjuts i småbitar av artelleri.

[varjag]

Om en väpnad konflikt skulle bryta ut på Koreahalvön, hur skulle ni beskriva den utvecklingen som då skulle ske?
Jag är fullt medveten om att det nu handlar om kontrafaktisk historia men skulle gärna vilja veta hur ni resonerar.
Lite frågeställningar:

1. Kvalite mellan ländernas samtliga förband, teknik, organisation och utbildning?
2. Taktik, logistik och strategiska mål?
3. Är Nordkoreas militära styrka i själva verket en bluff som bygger på gamla omoderna vapensystem?

Jag är inte speciellt intresserad av s.k. 'kontrafakta' utan föredrar realiteter. En konflikt i Korea kunde aldrig isoleras, utan skulle bli 'internationell' inom 12 timmar. Om du enbart söker en analys av de militära styrkeförhållandena så tenderar jag hålla med Ja77 - att NK mest är en högröstad papperstiger. En överraskande och häftig kraftutveckling inom de första 4-5 dagarna av en attack mot söder - skulle tömma NK's bristfälliga krafter.....därefter 'Bye,bye Kim & Co' - egentligen en angelägen sanering av världssamfundet.

Varjag

[Mathias Forsberg]

Nordkoreas armé, som trots allt har en stark numerär, har väl gissningsvis drivmedel för kanske 6 timmars strid eller sa. Sedan är det en miljon man som stillasittande skulle behöva "rökas ut" i en tidsödande kamp, förutsatt att de amerikansk-sydkoreanska styrkorna ens skulle möda sig om det besväret (ammunition finns det däremot säkerligen gott om). Utan att ta hänsyn till kärnvapen eller C-stridsmedel...


Ett nordkoreanskt anfall är väl mardrömmen i Seoul. Inte för att det skulle resultera i ett par tusen döda, utan för att sydkoreansk militär snart skulle erövra hela norr och därmed tvingas administrera alltihop. Ingen hade räknat med de enorma kostnader, och strukturell ekonomisk kräftgang, som fusionen BRD-DDR bidrog till. Korea är minst 10 ggr värre.

Men för att aterga till Nordkorea: om Sverige knappt längre kan halla 4-5 brigader insatsberedda, säger det en hel del om hur den nordkoreanska arméns eventuella styrka borde vara.

/Forsberg

[J.K Nilsson]

Men för att aterga till Nordkorea: om Sverige knappt längre kan halla 4-5 brigader insatsberedda, säger det en hel del om hur den nordkoreanska arméns eventuella styrka borde vara.

Det är för att vi valt detta. Om vi skulle lägga 50 % av BNP på krigsmakten och nöja oss med sovjetisk 60-tals materiell så blir det mer än fem brigader i Sverige.

J.K Nilsson

[Panaka]

Fast vårat BNP är förmodligen mycket högre än Nord Koreas.. =)

[Briglt]

Om en väpnad konflikt skulle bryta ut på Koreahalvön, hur skulle ni beskriva den utvecklingen som då skulle ske?
Jag är fullt medveten om att det nu handlar om kontrafaktisk historia men skulle gärna vilja veta hur ni resonerar.
Lite frågeställningar:

1. Kvalite mellan ländernas samtliga förband, teknik, organisation och utbildning?
2. Taktik, logistik och strategiska mål?
3. Är Nordkoreas militära styrka i själva verket en bluff som bygger på gamla omoderna vapensystem?

Hejsan Thomas!
Såg din insändare på forumet och vill gärna förmedla mina intryck på vad jag upplevde under 13 månader på Koreanska halvön.
Du kan även besöka min hemsida http://www.zettby.se/hasse Här finner du även lite bilder från Panmunjom (38 breddgraden)


Från min tjänstgöring i Korea 2000-2001
Den 16 maj 2000 kom jag och min fru Gunnel till Seoul och Korea, efter att ha kombinerat resan med en veckas semester i Vietnam. Vi togs emot på flygplatsen av kapten Lave Lavesson från I 5, det var också honom jag skulle avlösa som kvartermästare vid De Neutrala Staternas Övervakningskommission, NNSC. Vi åkte in till den amerikanska basen Yongsan för erforderlig pappershantering beträffande ID-handlingar, hyreskontrakt och presentation för personal ur UNMAC (United Nations' Command Military Armistice Commission). Gunnel och jag kom att få en lägenhet strax utanför Yongsan-basen, men väl inhägnat och skyddat från den hektiska trafiken och alla dessa koreaner. Det var familjebostäder för amerikanerna och Hannam Village var namnet på denna del av basen.

Efter att ha installerat oss och ätit koreanskt (bulgogi) blev det dags för mig att åka upp till Panmunjom. Det var en sträcka på cirka sex mil som tog närmare två timmar att åka. Trafiken inne i Seoul var alltid intensiv och tät. (Seoul med förstäder har 22 miljoner invånare. Hela Sydkorea har 44 miljoner på en total areal om 99 000 km2). Man räknade aldrig hur många mil det var när man skulle åka någonstans, utan man angav antalet timmars körtid i stället. Panmunjom är den plats NNSC verkar från. Det är där man träffas från de olika parterna för att diskutera och försöka finna lösningar i koreakonflikten. Det var också där man skrev under stilleståndsavtalet den 27 juli 1953.

DMZ - världens ensammaste plats
Genom hela den koreanska halvön (248 km) sträcker sig en fyra kilometer bred demilitariserad zon (DMZ) som skiljer Nordkorea från Sydkorea. Den var iskall på vintern, - 29° C, med en halv meter snö, och den var brännhet på sommaren, spänningsfylld och farlig året om och kallas ibland "världens ensammaste plats". DMZ delades på mitten med ett vitt tygband, men i dag finns 1 292 st. gula tavlor som exakt märker ut gränsen som sträcker sig från Gula Havet i väster till Japanska Sjön i öster. Denna landremsa var fristad for fasaner, svartbjörnar och manchuriska tranor, men var också lika mycket det ingenmansland den varit före det vapenstillestånd som gjorde att krigshandlingarna upphörde 48 ar tidigare.

Amerikanska armén klassificerade fortfarande DMZ som stridszon. Sedan vapenstilleståndsavtalet undertecknades 1953 har över ettusen sydkoreaner, sexhundra nordkoreaner och fyrtionio amerikaner dödats i sammanstötningar vid gränsen.
Nordkoreanska infiltratörer, ofta klädda i uniformer från ROK (Republic of Korea) ertappades titt som tätt när de försökte smyga söderut. I mitten av 1970-talet upptäckte styrkor från ROK vid fyra tillfällen hur nordkoreanska gruvarbetare höll på att gräva sig fram under DMZ. Den tredje tunneln, som upptäcktes bara tre kilometer från gränsbyn Panmunjom, borrade sig fram genom kompakt granit, 70 meter under markytan. Tunneln var tillräckligt bred för att tre soldater med full packning skulle kunna springa i bredd och golvet lutade tre grader, så att grundvattnet flöt mot norr och kunde pumpas ut. Sydkoreanerna räknar med att det i dag finns runt 20 liknande tunnlar under DMZ, och man borrar hela tiden för att söka lokalisera dessa. De amerikanska soldaterna i Korea brukar säga att det finns inget "D" i DMZ.

Två olika sätt att bebygga mark
Enligt vapenstilleståndsavtalet skulle nord och syd få återuppbygga en krigshärjad by var inom DMZ. Sydkorea valde en by i närheten av Panmunjom som heter Taesongdong och dess 225 invånare har med tiden blivit landets mest välbärgade bönder. Varje jordbrukare i Taesongdong ägde 17 tunnland mark att odla ris på, medan kollegorna i Sydkorea endast har ett tunnland. Som ytterligare kompensation för att de bodde i DMZ och respekterade utegångsförbudet från klockan elva på kvällarna betalade byborna inga skatter och behövde inte göra någon militärtjänst.

Den nordliga byn, Paek Chon Ni eller, som den kallades av amerikanerna, Propagandabyn, ligger inom synhåll från Panmunjom. Den består av en spöklik samling flervåningshus i pastellfärger, från vilka krigisk musik och socialistiska slagord skrällde ur högtalare både dag och natt. Mot slutet av min tjänstgöring dämpade man volymen något, vilket gjorde att det blev lättare att komma till sömns om kvällarna. Om man tittade med kikare från Freedom House, en av byggnaderna i JSA (Joint Security Area), såg man att det inte fanns någon inredning i våningarna. Varje morgon körde nordkoreanerna in bönderna med barn till DMZ, där de arbetade på fälten kring Paek Chon Ni till sent på eftermiddagen. Då vallades de in i bussarna igen och kördes iväg. När det skymde tändes all belysning i byggnaderna samtidigt genom en central strömbrytare. Båda sidor byggde till exempel flaggstänger i dimensioner som Eiffeltornet. Nordkorea byggde den högsta, 160 meter, och i syd kom man upp i 120 meter. Den sydkoreanska flaggan hade dimensionen av storseglet på ett clipperfartyg.

Av de nästan 37 000 amerikanska soldaterna i Sydkorea tjänstgjorde omkring 200 tillsammans med ROK-soldater i en säkerhetsbataljon på drygt 500 man som låg grupperad utmed DMZ vid Camp Bonifas, tre kilometer söder om Panmunjom. De olika plutonerna turades om att bemanna observationsposter och utföra vakttjänst, det senare i samband med alla dessa "turistbesök" som görs från sydsidan. JSA var den enda punkt i Korea där människor från nord och syd stod ansikte mot ansikte, oföränderligt hotfulla mot varandra. Det öppna kriget har efterträtts av en skränig kamp med förolämpningar, där metoderna att platta till varandra utvecklats till en konst.

KATUSA-soldater
General Douglas MacArthur utformade 1950 en plan, KATUSA, som gick ut på att sydkoreanska soldater kunde direktinskrivas i de amerikanska förbanden, men under administration av den sydkoreanska armén. (KATUSA står for Korean Augmentation to the US Army). KATUSA-soldaten har lokalkännedom, är van vid klimatet, behärskar det koreanska spraket i tal och skrift, kan lättare avslöja nordsidans infiltratörer och dessutom motarbeta nordsidans nationalistiska och rasistiskt inriktade psykologiska krigföring.
Genomsnittsålder vid rekryteringen är 22 år, något äldre än vad som gäller inom den reguljära sydkoreanska armén. Oftast ar KATUSA-soldaten relativt välutbildad.

I dag finns cirka 4 800 KATUSA-soldater. US Army betalar årligen USD 10 000 per soldat för kläder, mat och husrum.

Delegationens uppgifter och verksamhet
Inledningsvis var NNSC ansvarig för att UNC eller KPA/CPV inte bröt mot stilleståndsavtalet genom förstärkning av militär personal, vapen eller ammunition. För att lösa uppgiften hade NNSC ursprungligen tio fasta inspektionsteam, fem i vardera Nord- och Sydkorea samt tio mobila team i beredskap i Panmunjom. Till följd av ständigt ökande problem med inspektioner i hamnar på båda sidor upphörde den delen av verksamheten i juni 1956. Från att ursprungligen ha varit 400 officerare och soldater (Sveriges styrka var 86 man) har kommissionen minskat i antal. För närvarande består den av fem schweiziska och fyra svenska officerare. Numera har delegationen regelbundna veckomöten samt samtal, s.k. gakkings, anordnanden av speciella mottagningar i TI-byggnaden i JSA, till minne av stilleståndsdagen den 27 juli, samt till nyår. Till dessa evenemang inbjuds även nordkoreanerna, tyvärr har de hitintills inte infunnit sig.

Tjänsteresor och egna besök ingår i verksamheten
Två gånger om året deltar delegationsmedlemmarna i resor inom Korea, anordnade av ROK-AG. Varje delegationsmedlem erbjuds dessutom att få genomföra studieresor inom Korea samt till Kina och Japan, som en del av verksamheten. Vi rapporterar varje månad om läget i Korea och om verksamheten vid delegationen till Utrikesdepartementet, Försvarsdepartementet, Högkvarteret och SWEDINT. Sporadiskt deltar vi också vid
hedersceremonier vid den amerikanska Yukota-basen i Japan i samband med återbördandet av kvarlevor efter stupade amerikanska soldater. Några av oss inbjöds även att delta vid helikopterflygningar/inspektioner längs sydsidan av DMZ. Jag fick också möjlighet att närvara vid olika delegationspassager, kreatursleveranser och utväxling av f.d. spioner som återvände från syd till nord vid Panmunjom. Delegationen deltog vid utnämningen av nya arméofficerare, en ceremoni där president Kim Dae-jong närvarade. Efter ceremonin fick vi tillfälle att hälsa på presidenten med fru. Vi hade även ett gott samarbete med den svenska ambassaden i Seoul.

Vidare tar delegationen emot ett mycket stort antal gäster för föredragningar om sin historia och uppgifter. Under mitt år kom drygt 1 500 besökande till oss. Av alla de besök vi hade kan nämnas statsminister Göran Persson, utrikesminister Anna Lindh, Riksdagens talman Birgitta Dahl, kabinettssekreteraren Jan Eliasson samt ledamöter av Försvarsberedningen. Andra, för delegationen viktiga besök, har varit representanter för främst koreanska och amerikanska fredsforskningsinstitut. Jag minns de stimulerande diskussionerna om läget på Koreahalvön, vilka bidragit till mer kunnande och väckt flera tankar om den process som håller på.

För egen del var jag uttagen till kvartermästare i den svenska delegationen, vilket innebar att jag håll i de ekonomiska bitarna, betalade räkningar och diverse ersättningar inom SW/NNSC. Jag hade också hand om biblioteket. Där fanns ett stort urval böcker, vilket tillkommit under all den tid svenskar har funnits i Panmunjom. Vidare var jag ansvarig för uppbörden av all svensk materiel inom NNSC. Uppgifter fanns alltså hela tiden för en
kvartermästare.

Övervakningskommissionen viktig för Korea
Som en allmän kommentar beträffande NNSC så har kommissionen ett högt symbolvärde som är vida omvittnat; och att vi finns uppe vid Panmunjom och den 38:e breddgraden. Jag tror att symbolvärdet har förstärkts av att framtida arbetsuppgifter kan tänkas bli utökade i ett läge då stilleståndet övergår i en fred. Vetskapen om vår existens har inte minskat med tiden från 1953, snarare ökat sedan dialogen Nord/Syd återupptogs den 15 juni 2000. Det kan också tilläggas att det ökade intresset för Panmunjom och vad som där sker har sin grund i den framgångsrika koreanska filmen "JSA", som slagit alla publikrekord för inhemsk producerad film. Delegationens roll som det internationella samfundets "vakthund" i JSA kvarstår. Vi är neutrala observatörer av vad som händer i JSA. Däremot har den tidigare rollen som "brobyggare" mellan konfliktens parter inte kunnat utövas sedan 1995, då kontakten med Nordkorea upphörde för NNSC:s del.

Framtiden
"Är fred på den koreanska halvön möjlig?" Den frågan har jag fått ett antal gånger av mina kamrater när jag kommit hem, och mitt svar är givetvis ja. Men - på vilka betingelser och till vilket pris för de inblandade? Det har gjorts utredningar som uppskattar återföreningskostnaderna efter ett fredsslut till mångmiljardbelopp över en mycket lång tid. Men själva freden, kan den komma till stånd utan en blodig uppgörelse mellan länderna, eller i Nordkorea? Hur skall den formel se ut som medger en sådan fred? Visserligen upplever vi, sedan 48 år, fredliga förhållanden i Nordkorea, men med ett väpnat stillestånd till stora materiella och mänskliga kostnader. Nar förhoppningarna var som intensivast under sommaren/hösten 2000 var det många med mig som trodde att utvecklingen mot fred skulle gå smärtfritt och relativt fort; dessvärre en illusion och felbedömning.

Det var Förenta Nationerna som tillsammans med Sydkorea var krigförande part mot Nordkorea och dess bundsförvanter. Även om USA svarade för de största materiella och personella insatserna deltog ytterligare 15 stater i striderna, på uppdrag av Förenta Nationerna. (Dessutom bidrog ytterligare fem länder, däribland Sverige, med medicinsk hjälp). Ett framtida fredsavtal borde därför inbegripa även FN? Vad jag i dag förstår är att någon garanti för att vi är på väg mot en snar och varaktig fred inte är trolig. Vi har visserligen kunnat se en förändring i relationerna mellan Syd- och Nordkorea sedan juni förra året. Militära incidenter har minskat i antal och den dialog om samarbete som pågått uppfattas för närvarande bara som att ha upphört temporärt. Det bestående intrycket är att Nordkorea visserligen har gått med på en dialog, därtill nödda och tvungna, bland annat på grund av bristsituationen i hemlandet, främst avseende livsmedel, men att man inte på en enda punkt gjort några eftergifter eller uppoffringar. Kim Jong-il betraktas snarast som en skicklig taktiker men en katastrofal strateg.

"Värsta-fall-scenariots" tre alternativ
Vill till slut delge er skräckscenariot, om inte Korea kan enas:
Risken for krig mellan Nord- och Sydkorea är lika stor som chansen till fred.
"Solskenspolitiken" skulle bli genombrottet i fredsförhandlingarna på den koreanska halvön. Men - vid gränsen står fortfarande en miljon soldater med skarpladdade vapen, riktade mot varandra. Spricker enandet av länderna kan utvecklingen ta tre vägar.


Alternativ 1: Statsapparaten i Nordkorea faller sönder (= vad som hände i Albanien).
Kim Jong-il störtas och en våg av flyktingar väller in i Sydkorea.

Alternativ 2: Militären störtar Kim Jong-il, och följden blir ett blodigt inbördeskrig.
Detta kan utvecklas till en storkonflikt. Om Kina eller Ryssland stöder Kim Jong-il finns det risk för att västmakterna, med USA i spetsen, dras in på motståndarsidan.

Alternativ 3: Nordkorea går till angrepp på Sydkorea.
Detta scenario är det mest skrämmande. Det skulle bli en repris av blodbadet som startade 1950, då nordkoreanerna och kineserna gick över gränsen vid 38:e breddgraden och intog Seoul. Risken för ett tredje världskrig var nära den gången.

Åter
Tillbaka i Sverige igen kan Gunnel och jag se tillbaka på ett mycket intressant och händelserikt år, i många avseenden. Det kommer att ta tid att smälta alla de intryck vi fått. Vi har fått tillfälle att knyta många kontakter med människor med olika kulturer och från skilda delar av världen. Det har varit ett oförglömligt år och ett stort minne för livet. Vi har kommit till insikt om att Sverige och de problem vi har här hemma endast är bagateller när man kommer ut i världen.

Med FN-hälsningar

Hans och Gunnel Zettby

[J.K Nilsson]

Fast vårat BNP är förmodligen mycket högre än Nord Koreas.. =)

Ja och det är därför jämförelsen med fyra till fem brigader blir lite haltande.

J.K Nilsson

[Andreas #1]

Alternativ 3: Nordkorea går till angrepp på Sydkorea.
Detta scenario är det mest skrämmande. Det skulle bli en repris av blodbadet som startade 1950, då nordkoreanerna och kineserna gick över gränsen vid 38:e breddgraden och intog Seoul. Risken för ett tredje världskrig var nära den gången.

Har iofs svårt att tro att de stora makterna skulle gå in i kriget på liknande sätt som 1950. Att USA skulle blanda sig i är väl troligt, men att Kina skulle riskera sin största exportmarknad för en skitdiktator ställer jag mig ytterst tvekande till. Snarare skulle Kina på något sätt "ordna" Kim och kanske ersätta honom med någon annan.

[tryggve]

Alternativ 3: Nordkorea går till angrepp på Sydkorea.
Detta scenario är det mest skrämmande. Det skulle bli en repris av blodbadet som startade 1950, då nordkoreanerna och kineserna gick över gränsen vid 38:e breddgraden och intog Seoul. Risken för ett tredje världskrig var nära den gången.

Har iofs svårt att tro att de stora makterna skulle gå in i kriget på liknande sätt som 1950. Att USA skulle blanda sig i är väl troligt, men att Kina skulle riskera sin största exportmarknad för en skitdiktator ställer jag mig ytterst tvekande till. Snarare skulle Kina på något sätt "ordna" Kim och kanske ersätta honom med någon annan.

Var det verkligen kinesiska trupper med i inledningsskedet av Koreakriget 1950? Kina gick väl inte med i kriget förrän FN:s trupper i princip hade intagit hela Nordkorea?

[Briglt]

Alternativ 3: Nordkorea går till angrepp på Sydkorea.
Detta scenario är det mest skrämmande. Det skulle bli en repris av blodbadet som startade 1950, då nordkoreanerna och kineserna gick över gränsen vid 38:e breddgraden och intog Seoul. Risken för ett tredje världskrig var nära den gången.

Har iofs svårt att tro att de stora makterna skulle gå in i kriget på liknande sätt som 1950. Att USA skulle blanda sig i är väl troligt, men att Kina skulle riskera sin största exportmarknad för en skitdiktator ställer jag mig ytterst tvekande till. Snarare skulle Kina på något sätt "ordna" Kim och kanske ersätta honom med någon annan.

Var det verkligen kinesiska trupper med i inledningsskedet av Koreakriget 1950? Kina gick väl inte med i kriget förrän FN:s trupper i princip hade intagit hela Nordkorea?

Svar på din fråga.
De kinesiska trupperna var inte med i inledningsskedet den 25 juni 1950, utan de marscherade in i Korea den 16 oktober 1950. Den 25 oktober samma år var de i strid mot FN trupper för första gången. Den 25 januari 1951 inleder Kinesiska och Nordkoreanska trupper den såkallade nyårsoffensiven.

MVH/Briglt

[KA]

Fast vårat BNP är förmodligen mycket högre än Nord Koreas.. =)

Ja och det är därför jämförelsen med fyra till fem brigader blir lite haltande.

J.K Nilsson

Vi har inte ens 4-5 Brigader kvar idag, ännu färre förband.

[varjag]

Stort tack till Briglt - som tagit sig tiden för en mycket intressant och välskriven skildring 'från platsen' s.a.s. MVH, Varjag

[tryggve]

Jag instämmer i varjag:s tack till Briglt. Tack för mycket intressant information.

[Hans]

Sällar mig till skaran som tackar för ett av de bästa inläggen jag har läst i detta forum!

MVH

Hans