Om Poltava hade blivit ett nytt Narva.

[Aphid]

Om svenskara hade besegrat ryssarna i grunden vid Poltava, inga missförstånd/misstag görs från den svenska sidan. Svenskarna besegrar ryssarna fullständigt, tsar Peter tas till fånga liksom hela resterande krigsledningen.
Nu undrar jag hur ni tror att historien skulle ha utvecklat sig sedan?

Skulle kriget ha slutat där?

Hur länge skulle den svenska stormakten bestå?

Skulle St.Petersburg ha fallit i svenska händer?

Hur skulle synen på Karl XII varit idag?

[CRS]

Om svenskara hade besegrat ryssarna i grunden vid Poltava, inga missförstånd/misstag görs från den svenska sidan. Svenskarna besegrar ryssarna fullständigt, tsar Peter tas till fånga liksom hela resterande krigsledningen.
Nu undrar jag hur ni tror att historien skulle ha utvecklat sig sedan?

Skulle kriget ha slutat där?

Hur länge skulle den svenska stormakten bestå?

Skulle St.Petersburg ha fallit i svenska händer?

Hur skulle synen på Karl XII varit idag?

Kriget hade tagit slut. Ryssarna hade övergivit sina anspråk på de svenska östersjöländerna - för den här gången - mot att tsaren fick återvända hem. Karl XII hade accepterat, endast stulit åt sig någon bit land och en del penningar som krigsskadestånd och återvänt till Stockholm som en stor hjälte. Mazepa hade blivit kung av det självständiga Ukraina och Stanislaus regim i Polen hade befästs och garanterats av Europas stormakter av rädsla för den svenska kungen. Sverige, Polen och Holstein skulle sedan bli de allierade i Nordeuropas starkaste militärmakt - de två senare vasallstater till den förra. I Moskva hade tsar Peter efter sin hemkomst försvagats på sin tron och mördats av sitt eget palatsgarde. Huvudstaden blev återigen Moskva och Rysslands intressen försköts från Östersjön. Däremot skulle en ny, starkare och mer verklighetsförankrad tsar eller tsarinna än Peter, gå i fält mot Turkiet och där vinna en förkrossande seger mot turkarna vid Prut.
S:t Petersburg skulle jämnas med marken och det gamla hederliga svenska Nyen skulle resas ur askan som fågel Fenix och bli den nya garanten för bevarandet av de svenska gränserna i öster. Fästet Nya Nyen skulle ingen moskovit kunna forcera.
Den svenska stormakten såg oslagbar ut. Det var i detta skede, omkring 1712 när det spanska successionskriget höll på att ta slut, som Karl XII bestämde sig för att damma av den gamla drömmen som hans farfar närt om att annektera Danmark. Sverige skulle då vara ensam makt i Östersjön och dessutom ha koloniala besittningar på Grönland och Färöarna, något som tilltalade svenska historieskrivare skarpt eftersom de fordom varit delar av det gotiska väldet, på den tid då svenskan var det enda språk som talades på Jorden och runristande skäggkrigare drog runt och besegrade egyptier, romare och annat patrask.
Karl XII:s krig mot Danmark blev dock omedelbart en fullständig missräkning. Anfallet mot Danmark fördöms av ett enat och krigstrött Europa, brittiska och nederländska flottor tränger sig in i Östersjön och slår den svenska flottan i Skagerack och jagar den sedan ända till Karlskrona. På detta sätt skärs de svenska styrkorna effektivt av från hemlandet och de blir stående på Jylland och Själland isolerade. Från söder kommer dåliga nyheter: en hannover-brittisk armé har ockuperat Holstein och brittiska dragoner härjar i Pommern. De svenska stridskrafterna i Tyskland och Polen tvingas in i ett blodigt krig i Polen mot angripande kejserliga härar, varav en anförs av ingen mindre än påven själv, förbittrad över det protestantiska förmyndarskapet över det katolska Polen.
Karl XII lyckas förvisso storma Köpenhamn, men i stormen förlorar han både fältmarskalk Rehnsköld som träffas av druvhagel i bröstet och måste föras ur striden i en skottkärra, samt den modige generalen Lewenhaupt som dödas av en kanonkula just i det ögonblick som han i tårar försöker få fram en bår åt den nysskjutne Rehnskiöld (de båda hade efter deras gemensamma seger vid Poltava utvecklat en varm vänskap och syntes alltid strida sida vid sida).
Den svenske kungen finner inget annat råd än att låta hela armén kapitulera. Innan håller han ett rådslag med de samlade officerarna och alla knektarna.
Han sitter sedan fången på Towern i London några år medan rådsregeringen i Sthlm kämpar för att bevara hans välde.
Som ett korthus faller Sveriges välde. Påven blir kung av Polen, Ryssland intar Ukraina och avrättar Mazepa. Estland och Livland utropar sig självständiga, och en samearmé, delvis beriden, passar på att anfalla strategiska punkter i Lappland och Fjärrkarelen. De för bort kristna barn och sätter dem i joikskolor.
Karl XII:s minne bleknar bort medan åren passerar. Han glöms bort. En dag knackar en holsteinsk diplomat på dörren till hans cell - den förrädiske Görtz - och räcker fram en skål med arsenikförgiftad ärtsoppa.
Efter kriget avskaffas monarkin i Sverige och en blomsterkonung, även han en Carl, utropas som ledare istället. Sverige utvecklas snabbt till ett vetenskapligt framgångsland: där uppfinns i rask takt flygmaskinen (den första kommersielle företagsledaren i branschen heter E Swedenborg), ubåten och kollektivtrafiken.
Och alla människor förstod att det var bättre att vara ett litet men lyckligt land än ett stort och olyckligt.

[Aphid]

Om svenskara hade besegrat ryssarna i grunden vid Poltava, inga missförstånd/misstag görs från den svenska sidan. Svenskarna besegrar ryssarna fullständigt, tsar Peter tas till fånga liksom hela resterande krigsledningen.
Nu undrar jag hur ni tror att historien skulle ha utvecklat sig sedan?

Skulle kriget ha slutat där?

Hur länge skulle den svenska stormakten bestå?

Skulle St.Petersburg ha fallit i svenska händer?

Hur skulle synen på Karl XII varit idag?

Kriget hade tagit slut. Ryssarna hade övergivit sina anspråk på de svenska östersjöländerna - för den här gången - mot att tsaren fick återvända hem. Karl XII hade accepterat, endast stulit åt sig någon bit land och en del penningar som krigsskadestånd och återvänt till Stockholm som en stor hjälte. Mazepa hade blivit kung av det självständiga Ukraina och Stanislaus regim i Polen hade befästs och garanterats av Europas stormakter av rädsla för den svenska kungen. Sverige, Polen och Holstein skulle sedan bli de allierade i Nordeuropas starkaste militärmakt - de två senare vasallstater till den förra. I Moskva hade tsar Peter efter sin hemkomst försvagats på sin tron och mördats av sitt eget palatsgarde. Huvudstaden blev återigen Moskva och Rysslands intressen försköts från Östersjön. Däremot skulle en ny, starkare och mer verklighetsförankrad tsar eller tsarinna än Peter, gå i fält mot Turkiet och där vinna en förkrossande seger mot turkarna vid Prut.
S:t Petersburg skulle jämnas med marken och det gamla hederliga svenska Nyen skulle resas ur askan som fågel Fenix och bli den nya garanten för bevarandet av de svenska gränserna i öster. Fästet Nya Nyen skulle ingen moskovit kunna forcera.
Den svenska stormakten såg oslagbar ut. Det var i detta skede, omkring 1712 när det spanska successionskriget höll på att ta slut, som Karl XII bestämde sig för att damma av den gamla drömmen som hans farfar närt om att annektera Danmark. Sverige skulle då vara ensam makt i Östersjön och dessutom ha koloniala besittningar på Grönland och Färöarna, något som tilltalade svenska historieskrivare skarpt eftersom de fordom varit delar av det gotiska väldet, på den tid då svenskan var det enda språk som talades på Jorden och runristande skäggkrigare drog runt och besegrade egyptier, romare och annat patrask.
Karl XII:s krig mot Danmark blev dock omedelbart en fullständig missräkning. Anfallet mot Danmark fördöms av ett enat och krigstrött Europa, brittiska och nederländska flottor tränger sig in i Östersjön och slår den svenska flottan i Skagerack och jagar den sedan ända till Karlskrona. På detta sätt skärs de svenska styrkorna effektivt av från hemlandet och de blir stående på Jylland och Själland isolerade. Från söder kommer dåliga nyheter: en hannover-brittisk armé har ockuperat Holstein och brittiska dragoner härjar i Pommern. De svenska stridskrafterna i Tyskland och Polen tvingas in i ett blodigt krig i Polen mot angripande kejserliga härar, varav en anförs av ingen mindre än påven själv, förbittrad över det protestantiska förmyndarskapet över det katolska Polen.
Karl XII lyckas förvisso storma Köpenhamn, men i stormen förlorar han både fältmarskalk Rehnsköld som träffas av druvhagel i bröstet och måste föras ur striden i en skottkärra, samt den modige generalen Lewenhaupt som dödas av en kanonkula just i det ögonblick som han i tårar försöker få fram en bår åt den nysskjutne Rehnskiöld (de båda hade efter deras gemensamma seger vid Poltava utvecklat en varm vänskap och syntes alltid strida sida vid sida).
Den svenske kungen finner inget annat råd än att låta hela armén kapitulera. Innan håller han ett rådslag med de samlade officerarna och alla knektarna.
Han sitter sedan fången på Towern i London några år medan rådsregeringen i Sthlm kämpar för att bevara hans välde.
Som ett korthus faller Sveriges välde. Påven blir kung av Polen, Ryssland intar Ukraina och avrättar Mazepa. Estland och Livland utropar sig självständiga, och en samearmé, delvis beriden, passar på att anfalla strategiska punkter i Lappland och Fjärrkarelen. De för bort kristna barn och sätter dem i joikskolor.
Karl XII:s minne bleknar bort medan åren passerar. Han glöms bort. En dag knackar en holsteinsk diplomat på dörren till hans cell - den förrädiske Görtz - och räcker fram en skål med arsenikförgiftad ärtsoppa.
Efter kriget avskaffas monarkin i Sverige och en blomsterkonung, även han en Carl, utropas som ledare istället. Sverige utvecklas snabbt till ett vetenskapligt framgångsland: där uppfinns i rask takt flygmaskinen (den första kommersielle företagsledaren i branschen heter E Swedenborg), ubåten och kollektivtrafiken.
Och alla människor förstod att det var bättre att vara ett litet men lyckligt land än ett stort och olyckligt.

Om jag nångång får tag i en tidsmaskin, då ska jag åka tillbaka och ordna så att Poltava blir en svensk seger. Blir det inte som du har förbestämt, då jäklar blire andra bullar.

[Kynes]

Om jag nångång får tag i en tidsmaskin, då ska jag åka tillbaka och ordna så att Poltava blir en svensk seger. Blir det inte som du har förbestämt, då jäklar blire andra bullar.

Synd då att även om du lyckas åka bakåt i tiden så gör det ingen skillnad. Eftersom då var det meningen att du skulle åka tillbaka i tiden och kanske Slaget vid Poltava slutade som det gjorde, just tack vare dig

[CRS]

Om svenskara hade besegrat ryssarna i grunden vid Poltava, inga missförstånd/misstag görs från den svenska sidan. Svenskarna besegrar ryssarna fullständigt, tsar Peter tas till fånga liksom hela resterande krigsledningen.
Nu undrar jag hur ni tror att historien skulle ha utvecklat sig sedan?

Skulle kriget ha slutat där?

Hur länge skulle den svenska stormakten bestå?

Skulle St.Petersburg ha fallit i svenska händer?

Hur skulle synen på Karl XII varit idag?

Kriget hade tagit slut. Ryssarna hade övergivit sina anspråk på de svenska östersjöländerna - för den här gången - mot att tsaren fick återvända hem. Karl XII hade accepterat, endast stulit åt sig någon bit land och en del penningar som krigsskadestånd och återvänt till Stockholm som en stor hjälte. Mazepa hade blivit kung av det självständiga Ukraina och Stanislaus regim i Polen hade befästs och garanterats av Europas stormakter av rädsla för den svenska kungen. Sverige, Polen och Holstein skulle sedan bli de allierade i Nordeuropas starkaste militärmakt - de två senare vasallstater till den förra. I Moskva hade tsar Peter efter sin hemkomst försvagats på sin tron och mördats av sitt eget palatsgarde. Huvudstaden blev återigen Moskva och Rysslands intressen försköts från Östersjön. Däremot skulle en ny, starkare och mer verklighetsförankrad tsar eller tsarinna än Peter, gå i fält mot Turkiet och där vinna en förkrossande seger mot turkarna vid Prut.
S:t Petersburg skulle jämnas med marken och det gamla hederliga svenska Nyen skulle resas ur askan som fågel Fenix och bli den nya garanten för bevarandet av de svenska gränserna i öster. Fästet Nya Nyen skulle ingen moskovit kunna forcera.
Den svenska stormakten såg oslagbar ut. Det var i detta skede, omkring 1712 när det spanska successionskriget höll på att ta slut, som Karl XII bestämde sig för att damma av den gamla drömmen som hans farfar närt om att annektera Danmark. Sverige skulle då vara ensam makt i Östersjön och dessutom ha koloniala besittningar på Grönland och Färöarna, något som tilltalade svenska historieskrivare skarpt eftersom de fordom varit delar av det gotiska väldet, på den tid då svenskan var det enda språk som talades på Jorden och runristande skäggkrigare drog runt och besegrade egyptier, romare och annat patrask.
Karl XII:s krig mot Danmark blev dock omedelbart en fullständig missräkning. Anfallet mot Danmark fördöms av ett enat och krigstrött Europa, brittiska och nederländska flottor tränger sig in i Östersjön och slår den svenska flottan i Skagerack och jagar den sedan ända till Karlskrona. På detta sätt skärs de svenska styrkorna effektivt av från hemlandet och de blir stående på Jylland och Själland isolerade. Från söder kommer dåliga nyheter: en hannover-brittisk armé har ockuperat Holstein och brittiska dragoner härjar i Pommern. De svenska stridskrafterna i Tyskland och Polen tvingas in i ett blodigt krig i Polen mot angripande kejserliga härar, varav en anförs av ingen mindre än påven själv, förbittrad över det protestantiska förmyndarskapet över det katolska Polen.
Karl XII lyckas förvisso storma Köpenhamn, men i stormen förlorar han både fältmarskalk Rehnsköld som träffas av druvhagel i bröstet och måste föras ur striden i en skottkärra, samt den modige generalen Lewenhaupt som dödas av en kanonkula just i det ögonblick som han i tårar försöker få fram en bår åt den nysskjutne Rehnskiöld (de båda hade efter deras gemensamma seger vid Poltava utvecklat en varm vänskap och syntes alltid strida sida vid sida).
Den svenske kungen finner inget annat råd än att låta hela armén kapitulera. Innan håller han ett rådslag med de samlade officerarna och alla knektarna.
Han sitter sedan fången på Towern i London några år medan rådsregeringen i Sthlm kämpar för att bevara hans välde.
Som ett korthus faller Sveriges välde. Påven blir kung av Polen, Ryssland intar Ukraina och avrättar Mazepa. Estland och Livland utropar sig självständiga, och en samearmé, delvis beriden, passar på att anfalla strategiska punkter i Lappland och Fjärrkarelen. De för bort kristna barn och sätter dem i joikskolor.
Karl XII:s minne bleknar bort medan åren passerar. Han glöms bort. En dag knackar en holsteinsk diplomat på dörren till hans cell - den förrädiske Görtz - och räcker fram en skål med arsenikförgiftad ärtsoppa.
Efter kriget avskaffas monarkin i Sverige och en blomsterkonung, även han en Carl, utropas som ledare istället. Sverige utvecklas snabbt till ett vetenskapligt framgångsland: där uppfinns i rask takt flygmaskinen (den första kommersielle företagsledaren i branschen heter E Swedenborg), ubåten och kollektivtrafiken.
Och alla människor förstod att det var bättre att vara ett litet men lyckligt land än ett stort och olyckligt.

Om jag nångång får tag i en tidsmaskin, då ska jag åka tillbaka och ordna så att Poltava blir en svensk seger. Blir det inte som du har förbestämt, då jäklar blire andra bullar.

Ja om det inte blir som jag har förutspått så får du rätta de felande punkterna här sen.

[Perra]

(de båda hade efter deras gemensamma seger vid Poltava utvecklat en varm vänskap och syntes alltid strida sida vid sida)

Ja om det inte blir som jag har förutspått så får du rätta de felande punkterna här sen.

Vilket kanske, kanske kan vara en och annan punkt...

[Carolus]

Om svenskara hade besegrat ryssarna i grunden vid Poltava, inga missförstånd/misstag görs från den svenska sidan. Svenskarna besegrar ryssarna fullständigt, tsar Peter tas till fånga liksom hela resterande krigsledningen.
Nu undrar jag hur ni tror att historien skulle ha utvecklat sig sedan?

Skulle kriget ha slutat där?

Hur länge skulle den svenska stormakten bestå?

Skulle St.Petersburg ha fallit i svenska händer?

Hur skulle synen på Karl XII varit idag?

Kriget hade tagit slut. Ryssarna hade övergivit sina anspråk på de svenska östersjöländerna - för den här gången - mot att tsaren fick återvända hem. Karl XII hade accepterat, endast stulit åt sig någon bit land och en del penningar som krigsskadestånd och återvänt till Stockholm som en stor hjälte. Mazepa hade blivit kung av det självständiga Ukraina och Stanislaus regim i Polen hade befästs och garanterats av Europas stormakter av rädsla för den svenska kungen. Sverige, Polen och Holstein skulle sedan bli de allierade i Nordeuropas starkaste militärmakt - de två senare vasallstater till den förra. I Moskva hade tsar Peter efter sin hemkomst försvagats på sin tron och mördats av sitt eget palatsgarde. Huvudstaden blev återigen Moskva och Rysslands intressen försköts från Östersjön. Däremot skulle en ny, starkare och mer verklighetsförankrad tsar eller tsarinna än Peter, gå i fält mot Turkiet och där vinna en förkrossande seger mot turkarna vid Prut.
S:t Petersburg skulle jämnas med marken och det gamla hederliga svenska Nyen skulle resas ur askan som fågel Fenix och bli den nya garanten för bevarandet av de svenska gränserna i öster. Fästet Nya Nyen skulle ingen moskovit kunna forcera.
Den svenska stormakten såg oslagbar ut. Det var i detta skede, omkring 1712 när det spanska successionskriget höll på att ta slut, som Karl XII bestämde sig för att damma av den gamla drömmen som hans farfar närt om att annektera Danmark. Sverige skulle då vara ensam makt i Östersjön och dessutom ha koloniala besittningar på Grönland och Färöarna, något som tilltalade svenska historieskrivare skarpt eftersom de fordom varit delar av det gotiska väldet, på den tid då svenskan var det enda språk som talades på Jorden och runristande skäggkrigare drog runt och besegrade egyptier, romare och annat patrask.
Karl XII:s krig mot Danmark blev dock omedelbart en fullständig missräkning. Anfallet mot Danmark fördöms av ett enat och krigstrött Europa, brittiska och nederländska flottor tränger sig in i Östersjön och slår den svenska flottan i Skagerack och jagar den sedan ända till Karlskrona. På detta sätt skärs de svenska styrkorna effektivt av från hemlandet och de blir stående på Jylland och Själland isolerade. Från söder kommer dåliga nyheter: en hannover-brittisk armé har ockuperat Holstein och brittiska dragoner härjar i Pommern. De svenska stridskrafterna i Tyskland och Polen tvingas in i ett blodigt krig i Polen mot angripande kejserliga härar, varav en anförs av ingen mindre än påven själv, förbittrad över det protestantiska förmyndarskapet över det katolska Polen.
Karl XII lyckas förvisso storma Köpenhamn, men i stormen förlorar han både fältmarskalk Rehnsköld som träffas av druvhagel i bröstet och måste föras ur striden i en skottkärra, samt den modige generalen Lewenhaupt som dödas av en kanonkula just i det ögonblick som han i tårar försöker få fram en bår åt den nysskjutne Rehnskiöld (de båda hade efter deras gemensamma seger vid Poltava utvecklat en varm vänskap och syntes alltid strida sida vid sida).
Den svenske kungen finner inget annat råd än att låta hela armén kapitulera. Innan håller han ett rådslag med de samlade officerarna och alla knektarna.
Han sitter sedan fången på Towern i London några år medan rådsregeringen i Sthlm kämpar för att bevara hans välde.
Som ett korthus faller Sveriges välde. Påven blir kung av Polen, Ryssland intar Ukraina och avrättar Mazepa. Estland och Livland utropar sig självständiga, och en samearmé, delvis beriden, passar på att anfalla strategiska punkter i Lappland och Fjärrkarelen. De för bort kristna barn och sätter dem i joikskolor.
Karl XII:s minne bleknar bort medan åren passerar. Han glöms bort. En dag knackar en holsteinsk diplomat på dörren till hans cell - den förrädiske Görtz - och räcker fram en skål med arsenikförgiftad ärtsoppa.
Efter kriget avskaffas monarkin i Sverige och en blomsterkonung, även han en Carl, utropas som ledare istället. Sverige utvecklas snabbt till ett vetenskapligt framgångsland: där uppfinns i rask takt flygmaskinen (den första kommersielle företagsledaren i branschen heter E Swedenborg), ubåten och kollektivtrafiken.
Och alla människor förstod att det var bättre att vara ett litet men lyckligt land än ett stort och olyckligt.

Kul alternativhistorisk text!
Men varför skulle Påven bli kung av Polen? De baltiska länderna självständiga? Snarare knytas till Preussen. Avskaffad monarki? Tror inte det, Sverige var för feodalt för det.
Samearmé? Den var bra.

[Carolus]

Ett självständigt baltikum skulle anarare knytas till hertigdömet Kurland, snarare än Preussen.

[Ankdamm]

...tsar Peter tas till fånga...

Han fick väl en kula genom hatten när han anförde ett regemente vid Poltava, så helt otroligt är det inte!

[Aphid]

...tsar Peter tas till fånga...

Han fick väl en kula genom hatten när han anförde ett regemente vid Poltava, så helt otroligt är det inte!

Mer än så. Peter träffades av tre kulor, i hatten, bröstplåten och genom sadelbommen.

[pajfarmor]

Kriget hade tagit slut. Ryssarna hade övergivit sina anspråk på de svenska östersjöländerna - för den här gången - mot att tsaren fick återvända hem. Karl XII hade accepterat, endast stulit åt sig någon bit land och en del penningar som krigsskadestånd och återvänt till Stockholm som en stor hjälte. Mazepa hade blivit kung av det självständiga Ukraina och Stanislaus regim i Polen hade befästs och garanterats av Europas stormakter av rädsla för den svenska kungen. Sverige, Polen och Holstein skulle sedan bli de allierade i Nordeuropas starkaste militärmakt - de två senare vasallstater till den förra. I Moskva hade tsar Peter efter sin hemkomst försvagats på sin tron och mördats av sitt eget palatsgarde. Huvudstaden blev återigen Moskva och Rysslands intressen försköts från Östersjön. Däremot skulle en ny, starkare och mer verklighetsförankrad tsar eller tsarinna än Peter, gå i fält mot Turkiet och där lida en fruktansvärd förlust mot turkarna vid Prut.
S:t Petersburg skulle jämnas med marken och det gamla hederliga svenska Nyen skulle resas ur askan som fågel Fenix och bli den nya garanten för bevarandet av de svenska gränserna i öster. Fästet Nya Nyen skulle ingen moskovit kunna forcera.
Den svenska stormakten såg oslagbar ut. Det var i detta skede, omkring 1712 när det spanska successionskriget höll på att ta slut, som Karl XII bestämde sig för att damma av den gamla drömmen som hans farfar närt om att annektera Danmark. Sverige skulle då vara ensam makt i Östersjön och dessutom ha koloniala besittningar på Grönland och Färöarna, något som tilltalade svenska historieskrivare skarpt eftersom de fordom varit delar av det gotiska väldet, på den tid då svenskan var det enda språk som talades på Jorden och runristande skäggkrigare drog runt och besegrade egyptier, romare och annat patrask.
Karl XII:s krig mot Danmark blev en fullständig framgång. Köpenhamn kapitulerade utan större förluster och Karl XII "den oslagbare" erkändes som konung i hela Norden liksom Kristian II gjorts 1520. Karl XII:s armé består nu av 100 000 svenskar, danskar, saxare, norrmän och polacker samt finnar och balter liksom Napoleons senare la grande armée. Hjältekonungen går i fält, låt oss säga att året nu är 1714, mot Tyskland och lyckas ta sig ända ner till München. August den Starke tillfångatas av plundrande svenskar och rådbråkas på Altranstädts torg inför ögonen på hans slutkörda och skrattande ex-undersåtar. Den Habsburgske kejsaren ger upp Österrike, Ungern och Kroatien för Karl som fortsätter marschen över Alperna och når ända fram till Sicilien där den futurella maffian lyckas försvara sin ö mot svenskarnas flotta. Samtidigt så har tsar Peter avsatts efter nederlaget vid Prut, och ersatts av sin återuppståndne bror som egentligen varit död i tjugo år men gräver upp sig och härskar, mer galen än någonsin. Mazepa lyckas samla kosackerna till ett anfall mot Moskva och hela Ryssland faller.
Osmanerna blir nervösa och anfaller Wien en tredje gång (1529, 1683 och nu 1725). Anfallet blir återigen ett misslyckande. Tillsammans så driver de goda vännerna Rhensköld och Lewenhaupt (som i denna tid närmar sig 70 år men för det inte mindre skickliga) turkarna tillbaka till Konstantinopel som intas och Lewenhaupt utropas till svenskvänlig sultan över Osmanska riket. Ludvig XIV, som ju INTE ALLS dött 1715 utan klarat sig femton år längre, blir nervös och leder sin armé i ett kraftanfall mot Tyskland. Det blir ett fullständigt misslyckande - Solkonungens styrkor inringas och svälter ihjäl, själv så sätter han en croissant i halsen och kvävs till döds. Fiaskot får Frankrike att utropa en ny regering, och under hotet från den svenska hären som står i Versailles så utropas Karl XII till kung även i Frankrike - året är nu 1730 och Karl är 48 år gammal.

Rhensköld genomför en lyckad flottaktion mot Storbritannien och blir dess svenske lydkonung. Samtidigt så faller Spanien och Portugal för Karl XII, med andra ord: Sverige dominerar hela Europa. Karl själv är cirkus 50 år gammal och det är över 20 år sedan den där lyckade morgonen 28 juni 1709 som blev startskottet till de svenska erövringarna. Och med England, Frankrike, Spanien och Portugal så faller givetvis också hela Amerika, Australien och Afrika - de innersta delarna utforskas av Lewenhaupt under hans ålders höst. Jättelika styrkor på två miljoner soldater samlas, och de tränger in i Tibet ända fram till Japan som denna gång (jipii) ej får turen att ha vindarna på sin sida utan blir ockuperat av svenskarna. Inom kort så har hela Asien fallit och Karl är 80 år gammal och bestämmer över hela världen. Han inser att det är dags att avla en arvinge och gifter sig med en elvaårig rysk adels"dam" och den mest fantastiske arvingen fås fram, vars arvingar kommer att styra hela världen tills Ragnarök kommer. 8)

[pajfarmor]

så skulle det ha gått va?

[Lord Havelock Vetinari]

En intressant möjlighet är ju att ryssarna vinner slaget på samma sätt som nu skedde, men med den viktiga förändringen att Peter I dör på slagfältet. Hur hade kriget i så fall utvecklats under de följande åren? Hade Sverige kunnat kämpa sig till en billigare fred utan Peter I? Hur stor hade viljan varit i Ryssland att föra det redan långvariga kriget vidare?

[pajfarmor]

det beror ju på - i bästa fall (för ryssland) så hade säkert goda marskalkar som Boris Sjeremetiev e t c kunnat kvarhålla ordningen och besätta Finland liksom de ju gjorde annars så hade nog pressen inte blivit lika stor

men jag tror inte att tsar Peter anföll i första ledet...

[Carolus]

Pajfarmor - Roligt värre!

Även om Rhensköld borde bli utropad som Bysantinsk Kejsare, inte osmansk sultan.