Antingen-ellers triumf, eller ett annorlunda andra världskrig i Norden.

[von Adler]

1923: En kejserlig rysk plan för en invasion av Sverige och Norge avslöjas bland papperen i den exilryska flottan i Tunis när denna överlämnas till fransmännen för att huggas upp. Det hela var ett kadettarbete från 1913 vid Sankt Pauls krigskadettskola, där en officersaspirant argumenterade att för ett tagande av Luleå, Boden, hela malmbanan och Narvik var nödvändigt för att upprätta en isfri hamn genom vilket Ryssland kunde ta in hjälp från sina Ententallierade vid ett krig mot Tyskland och Österrike-Ungern. Planen får stort uppslag i den norska och svenska pressen och en intervju med författaren, numera överste i Röda Armén får också den stort uppslag. Författaren, som är på pickalurven, framhäver gärna sin egen betydelse och hävdar bestämt att det minsann var en generalstabsplan som kunde ha implementerats, trots att inga sådana bevis finns. Författaren kommer senare att rensas ut som folkförrädare i en av de första av Stalins skenrättegångar.

Resultatet är dock att 1925 års nedskärningar inte är fullt så stora och att svenska, finska och norska befälhavare på lägre nivå i norr inleder samtal om hur ett sovjetiskt hot mot axeln Uleåborg-Luleå-Boden-Kiruna-Narvik skulle kunna motas.

[von Adler]

1927: Telefonen ringer hemma hos Kapten Axel Rappe. En mycket, mycket bakfull kapten svarar och utstår en tiominuters utskällning av chefen för Artilleri- och Ingenjörsskolan. Den unge kaptenen har tydligen på fyllan och villan förolämpat chefens fru på en tillställning och till och med kallat henne för mycket olämpliga saker när hon inte besvarat hans avancemang.

Rappe själv minns ingenting av detta - dagen innan är mestadels svart. Efter att ha krupit som en mask på telefon och lovat att personligen leverera en innerlig ursäkt till madamen och efter en stunds svår bakfylleångest svär den unge Rappe att avstå sprit i framtiden, ett löfte han kommer att huvudsakligen hålla i resten av sitt liv.

[Hans]

Spännande, tack, ser fram emot fortsättningen.

MVH

Hans

[von Adler]

Spännande, tack, ser fram emot fortsättningen.

MVH

Hans

Tackar! Kommer nu.

[von Adler]

Augusti 1930: Vid Lappo-rörelsens uppvaktande av politiker på senatstorget under sommaren anser man att Mannerheim med flera uttryckte på tok för mycket sympati med socialdemokrater och till och med antydde att vissa av skjutsningarna inte var lämpliga. Därför kidnappar man f.d. Presidenten Ståhlberg och hans tappra hustru, som vägrar vika från makens sida.

När det visar sig vara en total PR-katastrof, särskilt med Fru Ståhlbergs träffsäkra dagboksanteckningar publiceras i pressen beslutar delar av Lappo-rörelsen att det är dags att göra något åt regeringen och parlamentet och generalstabens "veka" attityd mot det kommunistiska och socialdemokratiska hotet.

Ett kidnappningsförsök mot Mannerheim direkt efter ett försvarsrådsmöte misslyckas - tre Lappomän dödas. Den nyblivne Överste Aksel Airo såras svårt och kommer att behöva gå i pension efteråt.

Lappo-rörelsens ledning inser att opinionen håller på att vända emot dem och satsar allt på ett kort - en marsch mot Helsingfors, inspirerad av Mussolinis marsch mot Rom.

Skyddskåren finns på båda sidor, men när Mannerheim dyker upp och beordrar alla ur militären att lägga ner vapnen och marschera hem (tillsammans med ett par hundra man ur Helsingfors garnison och den årsklass som genomför värnplikten just nu).

En stund är det förvirring och tveksamhet på båda sidor, tills en Lappo-man försöker skjuta Mannerheim där han står i sin stabsbil. Han träffar - ett lätt köttsår i höger arm som Mannerheim kommer skämta om smärtar när han tar sin morgonsnaps i framtiden "Smärtan är lätt, när Finlands öde är tryggat". Attacken får dock de tvekande finska trupperna att agera, och två maximkulsprutor öppnar eld mot Lappo-männen.

När det hela är över är 2 soldater döda och 5 sårade och 36 Lappo-män har fått sätta livet till, med ytterligare 82 skadade. En av de döda visar sig senare vara svensk - Martin Ekström, som tjänstgjort i det persiska gendarmeriet och i finska inbördeskriget och bott i Vasa och bland annat fört befäl i Österbottens Skyddskår.

Det finska civilsamhällets svar är raskt och skoningslöst. Lappo-rörelsen och dess stödjare rycks upp ur det finska samhällets mylla, blad, stam och rot och kastas på historiens skräphög.

[von Adler]

1931: Ådalen. När de som inte kunnat höra ordern om halt börjar trycka de som hört framåt, och folkmassan spiller ut på sidorna av de längst fram beordrar Kapten Mesterton eld. Ett par gevärsskott viner över demonstrationstågets huvuden. Vid kulsprutan sitter stamanställde vid I21 Korpral Magnus Johansson som fastfrusen, innan han mumlar "I helvete heller." och säkrar kulsprutan, gör patron ur och lossar bandet. Han reser sig, vevar med armarna över huvudet och kliver helt enkelt mellan soldater och strejkande för att hjälpa upp den soldat som tidigare kastats av sin häst.

Kapten Mesterton ryter något om opålitliga socialister och för få kulsprutor, myteri och krigsrätt, men överröstas av att Tore Andersson i de strejkandes orkester blåser eld upphör på sin trumpet.

En arbetare skadas i armen av ett pistolskott avlossat av den beridna patrullens chef och omkring tio eller elva soldater har skadats av stenkastning.

Eftermälet av händelserna utnyttjas skickligt av socialdemokraterna i valet 1932, där man sluter leden mot det "gamla" Sverige och samtidigt framhåller Korpral Johanssons mod och pliktkänsla - det visar sig nämligen att han är socialdemokratisk partimedlem som trots vissas motstånd fått en stamanställning på I21 när fler platser fanns tillgängliga. Johansson själv avstår helst intervjuer och har ingen lust att bli någon symbol, men ställer pliktskyldigast upp här och där.

Även delar av högerpressen hyllar Johanssons handling. 'Svenske skjuter inte på svenske' är rubriken i Svenska Dagbladet.

Korpral Johansson ställs inför krigsrätt för ordervägran men frikänns.

Ett tiotal demonstranter döms för uppvigling och ohörsamhet mot krigsmakten.

Kapten Mesterton dömds för tjänstefel till arrest två veckor på förläggning och lika långt löneavdrag, en mildhet som vållar harm inom arbetarrörelsen.

[von Adler]

1932: I den danska försvarskompromissen under 1932 får danska väpnade styrkorna lite extra resurser för de närmaste 10 åren. Man ska modernisera, men också göra prov med pansarbilar, stridsvagnar och som en eftergift till socialdemokraterna satsa på en uppbyggnad av en intern flygindustri som inte bara kan bygga licensproducerade flygmaskiner utan också designa egna, allt som ett led i att satsa sig ur effekterna av depressionen.

Danske statsministern Stauning inleder kontakter med Sverige om någon slags försvarsförbund, eller åtminstone närmare kontakter i linje med NF:s stadgar om gemensamt försvar mot aggression. De inledande samtalen leder inte långt, men när Rickard Sandler, som är en stor vän av nordiskt samarbete blir utrikesminister i september återupptas de med viss glöd. Samtidigt inleder båda sidors militärindustriella företag och militärer samtal om samarbeten och utbyten av erfarenheter, designer m.m.

Kommentar: Staunings försök 1932 ledde i verkligheten ingenstans och den danska upprustningen begränsades till pansarvärn och luftvärn. En effekt av de tidiga förändringarna har gjort att relationerna mellan socialdemokraterna och de väpnade styrkorna är betydligt bättre än historiskt, och antingen-eller-gruppens inflytande är betydligt större gentemot traditionalisterna i armén. Sandler känner sig därför betydligt modigare i att fortsätta samtalen som inleds med Staunings inbjudan.

[koroshiya]

Hur går det för Rappe egentligen? Blev det ett återfall?

[von Adler]

1933: Under sommaren får Die Weltbühne dokument - oklart varifrån - som specificerar hur stridsvagnsskolan i Kazan opererar. Skolan är redan under nedstängning, men skandalen är ett faktum, som slås upp stort i internationell press. Hur antikommunistiska är egentligen nazisterna, som fortsätter trots von Ossietzkys avslöjanden? Tidningen stängs ner, dess medarbetare arresteras och sätts i koncentrationsläger, vilket av de flesta internationellt ses som ett erkännande. Den klumpiga och brutala nazistiska politiken ger ytterligare vatten på kvarn för de som inte ser nazismen som något skydd mot kommunismens totalitära styre. Bland annat lyckas Röda Korset dokumentera tortyren av Ossietzky.

[von Adler]

1934: Den svenska militära missionen i Etiopien får tillökning med ett par finska, norska och flera danska observatörer, som ett led i det utökade militära samarbetet. Detta leder till ett flertal ordrar både från diverse etiopiska adelsmän till sina personliga Chitet (feodala uppbåd) och från Kejsaren själv till den Mahel Safari, den traditionella etiopiska armén (Kebur Zavagna, det kejserliga gardet, beställer som historiskt från FN i Belgien) till Madsen. Särskilt populära är deras kulsprutegevär och 20mm automatkanoner.

Historiskt försökte Etiopien beställa av Madsen, men leveransen stoppades i Djibouti av vapenembargot. Här kommer affären till stånd lite tidigare, och vapen levereras.

[von Adler]

1934: På en tillställning möts utrikesminister Sandler och överstelöjtnant vid generalstaben Rappe. Rappe har ingenting till övers för socialdemokrater, men han har tackat nej till nubbarna och hållit sig till öl och vin under supén och ett glas konjak till kaffet. Vid cigarrerna efter maten kommer den politiska dikussionen, och de tröga och hackande förhandlingarna med Norge och Danmark kring något slags försvarsförbund kommer upp. Rappe är undrar indignerat varför Finland inte bjudits in till förhandlingarna, men håller igen på de mer franka kommentarer han tänker sig - lite mindre promille låter honom lägga band på sig. Till sin förvåning får han svar att Finland visst bjudits in och att förhandlingar kring ett gemensamt försvar av Åland ska påbörjas senare under året.

"Förhandlingarna om ett gemensamt försvar och industriellt, ekonomiskt och militär samarbete gäller alla de nordiska länderna, självklart." säger Sandler. "Vi vill varken ha kommunister eller nazister här, tack så mycket."

Rappe tömmer sin cognac och avstår en till. Fanns det alltså vettiga socialister det skulle kunna gå att arbeta tillsammans med? Gud förbjude. Men tankarna mal på.

[von Adler]

1934: Politikerna lyckas med väldigt lite i förhandlingarna om gemensamma försvarsgarantier. Norrmännen är den riktigt stora bromsklossen - Arbeiderpartiet har en stark falang som vill helt avskaffa norska försvaret. Dessutom är norrmännen ilskna kring de misslyckade förhandlingarna mellan Danmark och Norge om Islands och Grönlands status, trots att man fått utökade fiskerätter ur det hela (historiskt fick man inte ens det). Men medan politikerna tvekar och har svårt att komma överens går det faktiskt alldeles utmärkt för näringslivet och militären som för sina egna förhandlingar.

Alla fyra länderna är överens om att vissa utökade investeringar i infrastruktur, handelslättnader länderna emellan, investeringar i försvar och försvarsindustrikapacitet och samarbete kring vapen och kalibrar kan underlätta att komma ur effekterna av depressionen.

Danska försvaret har länge velat ha nya gevär som kan laddas enklare - de nuvarande måste laddas patron för patron. Norska Krag-Jörgensen i 6,5x55 med laddram blir det. Samtidigt ska Finland och Danmark också gå över helt till 6,5x55 - givetsvis på lång sikt. C:a 1950 räknar man med att ha bytt. Man är ockå överens om att 8x63 (som Norge och Sverige redan använder) för flygplans-, luftvärns- och fordonsmonterade tunga kulsprutor. Samtidigt utvecklar man en 6,5x55-variant med spetskula som har en minimal modifikation för att funka väl i alla ländernas vapen.

Arméerna vill gå ifrån sina gamla 7,5cm och 7,62mm lätta fältartilleripjäser, gärna till 10,5cm haubitsar, men detta skjuts upp. Processen kommer påbörjas 1938 och bör vara helt klar 1948. Iställer beslutas att Danmark och Norges pjäser likt de svenska ska moderniseras med nya lavetter - samma standard som svenska 7,5cm Kanon m/02-33. De finska pjäserna ska samtidigt omändras från kejserliga ryska 76,2x385mm R till Krupps 75x278mm R (som är den kaliber Sverige, Norge och Danmark använder) så alla länderna kan förse varandra med ammunition om det skulle bli nödvändigt. Denna process avses vara klar senast 1942 för alla länderna.

Man kommer också överens om att köpa in finska KP-31 k-pistar. Norge och Danmark avser köpa in 4st per kompani i linjearmén för "specialuppdrag" till 1940, medan Finland och Sverige avser att ha 1st per skyttegrupp. Finland går därmed ifrån standarden att 1-2 k-pistar ersätter 1 kulsprutegevär i hälften av skyttegrupperna.

På tal om kulsprutegevär så har Finland insett att M24 är för komplicerad och dessutom har en del andra fel - den är för dyr för att dubblera, och för komplicerad i fält. Dessutom saknar den utbytbar pipa och har låg kapacitet i magasinet.

Man bestämmer sig därför för att anta en ännu icke helt utvecklad version av den danska Madsen. Denna kommer efter ett samarbete med tekniker från FN i Belgien och ZB i Tjeckoslovakien förses med ett handtag för den utbytbara pipan (vilket kortar ner pipbytet från 12 till 8 sekunder), ett nytt rakt magain för 36 skott (som dock vanligtvis laddas med 34 då 36 kan orsaka matningsproblem med de första 2-3 patronerna) och förenklingar i konstruktionen.

Detta vapen kommer antas som M36 i Finland, M37 i Danmark och Norge och m/36 i Sverige.

[koroshiya]

Back in business again.

[Hans]

Tackar också, magasinet med 36 skott, dubbelradigt eller hur såg det ut?

MVH

Hans

[von Adler]

Tackar också, magasinet med 36 skott, dubbelradigt eller hur såg det ut?

MVH

Hans

Ja, dubbelradigt. Det är i princip 1948 års Madsen, fast med pistolgrepp (svenskt krav) och ett lite större magasin.



Madsen har en komplicerad design, men med lite moderniseringar väger fördelarna över nackdelarna - större magasin som kan toppmatas (och därmed laddas av laddaren utan att skytten behöver involvera sig) ger ett vapen som är bättre på att lägga täckande eld än Kg m/37. Det är aningen dyrare, men ger mer effekt. Och i det nordiska samarbetet är det lite ge och ta. Alla får något.