Tsaren blir svensk kronprins 1809

[Jurgen Wullenwever]

Vi har ju ibland tagit upp frågan om följderna av att Finland inte hade skilts från Sverige 1809. Om vi vinklar den saken en aning, så att Finska kriget sker som historiskt, och Gustav IV avsätts som historiskt, men skiljevägen blir att det inte är Kristian August, utan den ryske tsaren Alexander I som utses till svensk tronföljare. Sverige ingår alltså i personalunion med Ryssland. Vi kan anta att utvecklingen blir i stil med Finlands historiska 1800-tal, och inte som Polens 1800-tal. Det ledande samhällsskiktet försonas med erövringen genom visst självstyre för riket och ökade karriärmöjligheter i det stora imperiet. Territoriet utvidgas med de områden som historiskt gick till Finland 1812 och 1833.

Vi får två språkliga konflikter, en mellan svenskan och finskan, och en mellan svenskan och ryskan, och dessa borde öka i styrka mot slutet av 1800-talet.

Norge skils inte från Danmark med våld, så hur länge håller det förbundet? Närheten till Ryssland kan antingen verka för inre sammanhållning, eller så kanske de norska separatisterna erhåller ryskt stöd för självständighet.

Får Krimkriget någon betydelse för Sverige?

Skandinavismen lider inte något nederlag med Danmarks förlust av Sönderjylland. Skulle de skandinaviska rättskrivningsmötena ha större framgång här, så att svenskan och danskan kom att stavas likadant, eller är det istället så, att det säregna gynnas?

Hur blir den demokratiska utvecklingen? Det gustavianska statsskicket har troligen avskaffats 1809, men går utvecklingen i övrigt enligt historiska linjer, trots personalunionen?

Första världskriget innebär nog den stora ändringen. Är Sverige indraget i krigshandlingarna då? När det ryska imperiet upplöses (om det gör det) så har vi ett svenskt inbördeskrig mellan vita och röda. Om skandinavismen har lyckats skulle kanske Danmark (fortfarande förenat med Norge) gripa in och fälla avgörandet, men det är kanske mindre troligt. En stark tysk armé skulle verka i södra Sverige, och tillfälligt insätta en tysk prins som svensk kung, men denne avsätts i och med Tysklands nederlag på kontinenten och den svenska republiken bildas. Det förefaller rimligt att de finskspråkiga har deltagit i inbördeskriget för att upprätta en egen stat, i likhet med ester, letter och litauer (och svenskar, inte att förglömma, eftersom även svenskarna var ett osjälvständigt folk här). Den svenskfinska gränsen dras då grovt efter språkgränsen och justeras under 1920-talet efter folkomröstningar översedda av Nationernas Förbund. Finland blir en enspråkig stat, inte tvåspråkig som historiskt, men det är förhoppningsvis inget ont blod mellan svenskar och finnar, må vara att vissa svenskar är litet sura för att finnarna lämnade 800 års förbund med Sverige. Eftersom Finland här är en nyskapelse kommer den finskryska gränsen att dras så att den innefattar området fram till de karelska näsen, vilket föreslogs historiskt men inte blev av.

Som en följd av de rödas nederlag i inbördeskriget blir socialdemokraterna aldrig så stora i Sverige som historiskt, och partiets högerflygel beskylls för att ha orsakat nederlaget genom sin vägran att deltaga i revolutionen. De är splittrade under lång tid.

Stalin vill återskapa det ryska väldet, så Sverige 1939-1940 är indraget i det som hände Finland, Estland, Lettland och Litauen. Eftergifterna till Sovjetunionen i freden efter Vinterkriget innebär att Sverige och Finland senare deltar i kriget på Tysklands sida, och efteråt blir "Finlandiserade" (fast vad skulle det kallas här?), så vi får inte den falska efterkrigstida alliansfriheten och neutraliteten på västmakternas sida.

[diskutera]

Om gränsdragningarna sker enligt språkgränsen, torde den svensk-finska gränsen bli en hyfsat invecklad historia med flertalet svenskspråkiga enklaver längs finska väst- och, i viss mån, sydkusten. Hur stora delar av nuvarande norra Sverige skulle tillfallit Finland? Skulle den Dansk-Norska unionen (För det var väl just en sådan, och inte en "hel" nation, även om denna var mycket starkare än den historiska Svensk-Norska diton?) kvarstå efter WW2?

Och slutligen, vad skulle ha hänt med Svenska Pommern?

[Jurgen Wullenwever]

Svenska Pommern kvarstår som svenskt och får en stark rysk fästning under 1800-talet, vilken erövras av Tyskland under Första världskriget. Efter krigsslutet hålls en folkomröstning om anslutning till Tyskland eller kvarstående som svenskt.

Den svenskfinska gränsen blir inte så krånglig. Det skulle bli en svensk enklav på västkusten och en svensk enklav på sydkusten, och Åland, medan nordligaste Sverige blir finskt. Helt utan minoriteter blir de nya staterna naturligtvis inte, men dessa blir väldigt små, ungefär som i Sönderjylland efter 1920, så staterna får samma enspråkiga karaktär som Sverige har haft under 1900-talet, med ett helt dominerande språk (bortsett från engelskan i medierna).

[Axial]

(---)
Norge skils inte från Danmark med våld, så hur länge håller det förbundet? Närheten till Ryssland kan antingen verka för inre sammanhållning, eller så kanske de norska separatisterna erhåller ryskt stöd för självständighet.
(---)

Jag tror personligen inte att det hade blivit någon större skillnad jämfört med det faktiska förloppet, möjligen hade det förskjutits något framåt i tiden. De norska självständighetstankarna kan tänkas ha "speedats upp" av förändringen i överhet från Danmark till Sverige, men jag tror nog att tankarna som sådana hade kommit till ytan ändå. I ett absolut värsta-scenario kanske Norge hade hamnat i samma läge som t ex Grönland, men rent spontant tror jag nog det hade gått fortare. Om inte annat så hade kanske befrielsen från tyskarna i slutet av VKII inneburit att man passat på att göra sig självständiga.

[Magnus L]

Svenska Pommern kvarstår som svenskt och får en stark rysk fästning under 1800-talet, vilken erövras av Tyskland under Första världskriget. Efter krigsslutet hålls en folkomröstning om anslutning till Tyskland eller kvarstående som svenskt.

Den svenskfinska gränsen blir inte så krånglig. Det skulle bli en svensk enklav på västkusten och en svensk enklav på sydkusten, och Åland, medan nordligaste Sverige blir finskt. Helt utan minoriteter blir de nya staterna naturligtvis inte, men dessa blir väldigt små, ungefär som i Sönderjylland efter 1920, så staterna får samma enspråkiga karaktär som Sverige har haft under 1900-talet, med ett helt dominerande språk (bortsett från engelskan i medierna).

Nordligaste Sverige blir Finskt? Spräkgränsen går/gick ungefär mitt mellan Kalix och Torne älvar i det nedersta loppet (sista 8-10 milen av älven - ovanför det viker/vek den av västerut)

[Jurgen Wullenwever]

Nordligaste Sverige blir Finskt? Spräkgränsen går/gick ungefär mitt mellan Kalix och Torne älvar i det nedersta loppet (sista 8-10 milen av älven - ovanför det viker/vek den av västerut)

Egentligen skulle nordligaste Sverige snarare bli samiskt, men jag tror att samerna råkar ungefär lika illa ut även i den här alternativhistorien som i verkligheten.

En annan fråga är vilken betydelse det får för Ryssland om så många svenskar är verksamma i imperiet. Nobel och andra svenskar skulle alltså räknas som ryssar här. Ett frihetligare svenskt statsskick efter revolutionen 1809 skulle kanske öka sådana strömningars styrka i Ryssland.

[Giancarlo]

Mycket intressant och rimlig frågeställning.

En rysk erövring av Sverige hade initialt sett som en stor katastrof i Sverige och eliten hade varit verkligt revanschsugen. Jag har svårt att se att erövringen skulle ske utan ryssarna gallrar bort den svenska adeln och kanske ersätter den med ryssar eller samarbetsvilliga. En adel som hade en lång tradition av ryssen som en huvudfiende hade knappast samarbetet. Jag tror inte man hade kunnat försona sig alls med ryssarna, utan det hade blivit "nödvändigt" för tsaren att "rensa ut" de oppositionella om han ville fortsätta att styra Sverige. En utrensning hade dock inte krävts utan flera, och kanske några uppror. Bitterheten hade funnits kvar bland många efter dessa utrensningar. En nationell svensk rörelse hade utan tveckan bildats.

Med Göteborg som hamn i väst hade erövringen också blivit en bra deal för Ryssarna. Jag tror att Göteborg "Гётеборг" säkerligen hade blivit Sveriges största stad under en rysk regi då detta hade fungerat som det väldiga imperiets port till väst. Ryssarna hade kanske med utgång i från Göteborg även haft chanser att vara med i det afrikanska kolonialracet. Göteborgarna kanske t.o.m hade blivit rika på denna sjöfart. Kan se framför mig hur Göteborg hade i princip blivit som Odessa, med många monumentala kejserliga byggnader under 1800-talet. Palats och lökkupolskatedraler.

[Jurgen Wullenwever]

En rysk erövring av Sverige hade initialt sett som en stor katastrof i Sverige och eliten hade varit verkligt revanschsugen. Jag har svårt att se att erövringen skulle ske utan ryssarna gallrar bort den svenska adeln och kanske ersätter den med ryssar eller samarbetsvilliga. En adel som hade en lång tradition av ryssen som en huvudfiende hade knappast samarbetet.

Tanken här är att kriget och erövringarna sker precis som historiskt, men att skillnaden kommer i att de svenska revolutionärerna, som avsätter Gustav IV och inför ett friare statsskick, samtidigt frågar tsaren om han vill bli svensk kung, under villkoren att det nya statsskicket behålls, och att Sverige inte förlorar några territorier.

Det är kanske enklast om Hertig Karl inte kröns till Karl XIII, utan perioden mars-april-maj används för att skapa det nya statsskicket samtidigt som förhandlingar sker med tsaren, så krigshandlingarna minskar troligen i omfattning vid denna tid, för att avstanna helt om tsaren antar det svenska erbjudandet, och blir den som kröns den sjätte juni 1809.

Det låter mycket rimligare att en mäktig furste från en anrik släkt och därtill förre kungens svåger skulle bli kung, än att en fransk revolutionär utan anor skulle bli det, och han har redan godkänts som regent i en stor del av landet, så med honom som kung slipper vi avskiljandet av Finland från Sverige.

Eftersom adeln har fått sitt nya statsskick, och ser nya karriärmöjligheter i imperiet, så behöver de inte ha några tankar på revansch och uppror. Vi följer Finlands exempel, och inte Polens.

[Giancarlo]

Tanken här är att kriget och erövringarna sker precis som historiskt, men att skillnaden kommer i att de svenska revolutionärerna, som avsätter Gustav IV och inför ett friare statsskick, samtidigt frågar tsaren om han vill bli svensk kung, under villkoren att det nya statsskicket behålls, och att Sverige inte förlorar några territorier.

Jag tror detta scenario nog hade varit rätt omöjligt. Jag tror inte att många hade velat välja tsaren till kung. I sådana fall hade det skett under tvång. Fiendeskapen var för stor. Att välja honom hade betytt att man ansåg sig förlora kriget fullständigt, vilket man inte gjorde. Sådana prestigeförluster hade aldrig accepterats.

Fiendeskapen till ryssen var ju stort på denna tiden och ryssrädsla och rysshat var normalt. De senaste hundra årens krig hade riket Ryssland som huvudfiende. Man var redan bitter och revanschsugen mot "ryssen" , då man förlorat halva östra östersjökusten till tsaren. Sverige hade ju dessutom blivit invaderat i norr av ryssarna precis nyligen , och mindre än hundra år tidigare hade ryssen kommit till Stockholms närområde. Rysskräcken fanns hos både allmoge och adel. Det gjorde att man var rädd för att invaderad helt, något som gjorde att Finland offrades t.ex.

Men även om detta inte hade varit fallet hade det varit svårt ändå. Man delade ju inte ens samma religion med Ryssland vilket var en enormt stor sak på den tiden. Kungen måste vara protestant och överhuvud över kyrkan och skydda den lutherska tron i landet. Jean Baptiste Bernadotte fick ju konvertera, och därför skulle det vara otänkbart med någon heretiker som tsaren till kung. Hertig Karl var dessutom riktig arvinge till landet. Så det mest rimliga vore helt enkelt att han blev maktös konung istället för en utländsk fiende och dessutom heretiker.

Tsarerna och den ryska aristokratin var ju traditionellt heller inte kända som en frihetsivrare så frihetsivrande upplysningspersoner hade inte heller mycket att hämta i ett sådant styre. Hans relativa frihet för fallet Finland fanns där för att göra eliten i landet nöjda, men hans erövring av detta område var ju liksom inget som finländarna hade lockats in i - utan var oundvikligt för deras del. De hade säkerligen inte valt det.

Det låter mycket rimligare att en mäktig furste från en anrik släkt och därtill förre kungens svåger skulle bli kung, än att en fransk revolutionär utan anor skulle bli det, och han har redan godkänts som regent i en stor del av landet, så med honom som kung slipper vi avskiljandet av Finland från Sverige.

Haha. Jag håller med att det är orimligt. Men nu blev ju faktiskt en fransk "commoner" kung - mot alla odds. Rätt intressant ändå.

En förening mellan de bägge länderna hade enbart skett om Sverige helt hade fullständigt förlorat kriget och enbart då. Vi hade i princip behövt blivit helt invaderade av Ryssland (och kanske någon allierad med). För att det ska vara rimligt får vi i alla fall tala om ett mycket mer katastrofalt krig för Sveriges del.

Eftersom adeln har fått sitt nya statsskick, och ser nya karriärmöjligheter i imperiet, så behöver de inte ha några tankar på revansch och uppror. Vi följer Finlands exempel, och inte Polens.

Finland var ju en landmassa i Sverige. Det området saknade liksom de grupper som utgjorde statens kärna. Den svenska statsbärande eliten i centrumregioner tror jag hade haft en mycket stor svårighet att acceptera ryskt styre oavsett vilka karriärmöjligheter som än fanns. Men det är helt klart att det är möjligt att vissa med tiden skulle se det som en mycket bra deal att kunna avancera i det stora imperiet och t.o.m tjäna mycket på det. Men en mycket stor clique hade sett det som fullständigt oacceptabelt oavsett vad de hade att hämta. Dessa hade definitivt rensats ut om en rysk-svensk union hade blivit realitet. Alternativt hade de gjort uppror.

[Jurgen Wullenwever]

Tsaren har ju ganska mycket att erbjuda svenskarna under våren och försommaren 1809.

I utbyte mot att de väljer honom till svensk kung, och att Sverige därigenom går i personalunion med Ryssland "för evärdlig tid", så godtager han den nya svenska författningen och Sverige återfår det Finland som nyligen svurit tsaren trohet.

För att utnyttja det lutheranska argumentet till Alexanders fördel, skulle han kunna ge Sverige överhögheten ej blott över Viborg, utan över alla Rysslands lutheranska besittningar vid Östersjön: Estland, Livland och Kurland. På så vis borde även kyrkan kunna förlika sig med att dess högste beskyddare inte är riktigt renlärig.