Visst måste det finnas anförluster riktigt lång tillbaka i tiden. Men min poäng var att man i det gamla bondesamhället måste ha varit restriktiv med att gifta sig även med avlägsna släktingar.Olof Trätälja skrev:Om det inte finns någon enda anförlust bland dina anor så innebär det att dina förfäder numerärt överstigar antalet svenska invånare någon gång på 1400-talet. Är du säker på att du inte känner till några anförluster inte beror på att du kanske bara lyckats spåra ett fåtal av dina förfäder bland allmogen?a81 skrev: Bland allmogen finns såvitt jag vet inte ett enda exempel på anförluster bland mina anor. Det verkar också vara så generellt sett, jämför:
I mitt släkforskningsprogram har jag relativt kompletta anor i alla fall åtta generationer bakåt. Denna generation innehåller (utan anförluster) 128 personer som levde för ungefär 200-250 år sedan. Nästa generation innehåller 256 individer, nästa 512 individer. Även dessa två generationer är ganska väl utforskade. Även här saknas anförluster (utom möjligen i något enstaka fall). Men givetvis skulle det finnas en hel del anförluster om man skulle kunna gå tillbaka till medeltiden. Å andra sidan är det knappast inavel om t ex en man på 1800-talet hade en eller ett par gemensamma medeltida anfäder med sin fru.
Jag försökte alltså, med de väldigt få anförlusterna, illustrera att inavel inte var ett vanligt problem i bondesamhället. Att det finns anförluster på många generationers sikt, är delvis en annan sak. Före 1800-talet var det ganska ovanligt att flytta långt bort, vilket innebär att de som bodde i ett område på landsbygden säkert ofta var "släkt" med varandra riktigt långt tillbaka i tiden.
Det verkar i alla fall användas som ett mått på inavel...Olof Trätälja skrev:Mitokondrie-DNA ärvs bara på kvinnosidan. Då det än så länge är tämligen ovanligt att kvinnor får barn med varandra är konstaterandet att sådan inavel är ovanlig inte särskilt häpnandsväckande .a81 skrev:Wikipedia skrev:Studier av mitokondrie-DNA har visat att i Sverige är inavel tämligen ovanligt, även ur ett historiskt perspektiv. Dock finns det en del kända fall där enstaka lokala släkter lider av inavel.
Det är enligt min åsikt helt korrekt att ange Grand Duchess Maria of Russia som överhuvud för det ryska kejserliga huset. Det skulle vara trevligt att se om och i så fall hur många gånger pretendenterna i Brasilien, Bägge Sicilierna, Mecklenburg, Montenegro, Reuss, Schleswig-Holstein, Toscana och Waldeck. Finland har enligt min åsikt aldrig haft någon officiell kung av Finland (Suomen Kuningas) så det verkar litet underligt att Landgraf Moritz von Hessen anges ovan som tronpretendent till Finland.
