Järnvägsminnen

[Markus Holst]

Enligt Pappa fanns det anvisning att hästar och lik inte fick föras över puckeln. Sådana skulle rangeras varsammare.

När jag gick på Munkebäcksgymnasiet i Sävenäs gick min cykelväg hem ibland efter järnvägen. Jag kunde då ibland bli stående vid rangerbangården i Sävenäs och tittade på hur loket långsamt puttade upp vagnarna över puckeln och hur dessa rullade iväg. Det var som en grov, långsam balett. Mycket långsamt rörde sig vagnarna, men vilken kraft de besatt märktes när de bromsades, ibland med en sådan där gul liten bromskloss som någon lagt på spåret.

[Stellan Bojerud]

Såhär såg K 4 ut som växlade på bangården i Sundbyberg.

[Amund]

Tack Stellan! Vilken härlig bild!

Vilka möjligheter hade lokföraren förr i tiden att kommunicera med exempelvis tågklarerare etc.?

Vid den svåra tågolyckan i Östersund 1978 när ett godståg körde in i en rälsbuss vill jag (som 11-åring) minnas att stinsen som vinkade iväg rälsbussen i samma ögonblick förstod det katastrofala i vad han just gjort, men han kunde aldrig stoppa rälsbussen utan det enda han kunde göra var att ringa 90000 och berätta vad som skulle hända och ungefär vart, och om bara några minuter...

Åtminstone kommer jag ihåg att det berättades så, men det kanske inte stämmer, hittar inget mer på nätet.

[Amund]

Enligt Pappa fanns det anvisning att hästar och lik inte fick föras över puckeln. Sådana skulle rangeras varsammare.

Det låter rimligt... Även om buffertarna fjädrar så kan det bli en j-a kraft när en vagn smäller in i en annan stillastående, knappast värdigt varken djur eller människor, levande som döda.

Mycket långsamt rörde sig vagnarna, men vilken kraft de besatt märktes när de bromsades, ibland med en sådan där gul liten bromskloss som någon lagt på spåret.

Bromssko.png (21.6 KiB) Visad 1240 gånger

En sån bromssko kunde man lägga ut några meter innan om en skjutsad vagn kom alltför fort mot en stillastående, och man skulle stå emellan och hänga på den, men det har hänt att om vagnen gick FÖR FORT så klättrade den över bromsskon och bommade därefter buffertarna (gick om lott) och den stackars skjutspassaren blev bangårdsbiff...

[Stellan Bojerud]

Puckeln på rangerbangården Tomteboda minns jag väl. Likaså VUT med gula bromsskor. Jag växte upp i omslaget ånga till el. Eldriften på gamla SWB - där jag bodde i Sundbyberg - började om jag minns rätt den 1 oktober 1948.

[varjag]

Stort tack Stellan, för dina järnvägsminnen som du delar med dig av!
Jag tillhör ju en generation för vilken järnvägsresor i ungdomen var både nödvändiga - och njutbara. Eller ibland - mindre så -

För min del gällde det ju oftast ''Norrlandståget'', Stockholm C - Boden, där man bytte till, ofta rälsbuss - till Luleå.
Det var en av de längsta resor man kunde göra i Sverige och jag minns livligt hur man försökte vigga en 3:e klass sovkupé
då det började gå bly i ögonlocken - Tror sovplats kostade 15:- på 50-talet....det var mycket pengar för en tonåring.
Och om man fick en - var det alltid mellankoj, ovanfrån luktade sura fisar - och under en snarkades det....

Om ingen sovplats fanns - förvandlades sittkupéerna till ''ligga/vila/hursomhelst''- ut-ställningar av alla tänkbara knep för en blund -
vilken ofta uteblev. Det fanns dom som lade sig i korridoren - tills konuktören paserade och sparkade liv i dom.....

I gryningen - efter en låång natt, var papperet slut på toaletterna, avskrädeskorgarna överfulla - och det luktade apelsinskal och
matrester av medförda matsäckar - och gammal tobaksrök överallt.....

Frukost - i, hette det cafévagnen (?) - de godaste dom hade var en papperstallrik med två kokta wienerkorvar & potatismos m. gurka!
Yummi-yummi!
Det kalaset - minns jag väl, kostade hela 3:- kronor!

I varje kupé fanns ett stort handtag -'' Varmt <-> Kallt''
Och - Mellanläge - ger inte medelvärme.
Många idioter läste alrig det sista - utan ställde envist handtaget rakt ned = emellan -

minns, Varjag

[Hans]

När jag gjorde lumpen, 1980-81, så hade vi fria hemresor varannan helg. Detta sköttes med s.k. viseringskort, en liten papperslapp där det fanns rutor att fylla i datum då man ville åka hem. Det skötte man själv och konduktören bara kontrollerade att datum var ifyllt med kulspetspenna. Ungefär då kom det kulspetspennor man kunde sudda. Jag har inga kommentarer. När min lump närmade sig sitt slut i augusti så hade vi en veckas skördepermis, ett arv från då huvuddelen av befolkningen sysslade med jordbruk. Fria tågresor, en vecka, vad göra? Självfallet, hur långt kan man resa med tåg i Sverige, hmm, Narvik! Resan till Riksgränsen T.o.R. var gratis och även en värnpliktig klarade priset för biljetten från Riksgänsen till Narvik. Färska räkor i Narviks hamn rekommendras och bjuder man grannarna i vagnen på vägen tillbaka får man sova ostört.

MVH

Hans

[varjag]

När jag gjorde lumpen, 1980-81, så hade vi fria hemresor varannan helg. Detta sköttes med s.k. viseringskort

Mådärna thider - suck!
25 år tidigare - hette ''militärbiljett'' - en handskriven handling med stämpel och underskrift.
Och - angivande passagerarens namn/nummer - och avrese-destinationsort....INGENT ANNAT. Basta!

minns Varjag

[Stellan Bojerud]

Stockholm-Boden var 118 mil. Nordpilen avgång Stockholm C kl 17.00. Ankomst Boden C kl 09.21. Kafévagnen kopplades av i Ånge och kopplades på i Vännäs.

På 1960-talet hade vi en fri hemresa var tredje månad.

[Stefan Lundgren]

Förut kunde man låta en godsvagn rulla på ett stickspår och minns att jag såg det i Uppsala runt 1980. Ni som känner till Uppsala och Resecentrum så var det ungefär där Lännakatten nu korsar Stationsgatan. På tal om godståg så minns jag också de godståg som drogs av Du-lok och nuförtiden så är det bara tre sorter godståg som åker igenom Uppsala.

Flygfotogen till Arlanda, farligt gods med nummer 1223.
Posttåg
Tåg med torvvagnar.

När min far växte upp i Lerum utanför Göteborg så kunde han och hans kompisar ibland "springa" igenom godstågen p g a dess låga fart, upp på vagnen och sedan över på andra sidan och tillbaka igen.

Stefan